Mitt SUM

Sitter här söndagmorgon med proteinpankisar och en kopp kaffe bredvid. Jag håller för andra gången på att städa undan inför visning. Fattar inte hur det lyckats bli så mycket grejer på golvet och framme överallt trots att det var 2 dagar sen jag plockade undan allt. Men men.

Känslan i kroppen är förvånadsvärt bra, jag har det här syndromet som långlöpare kan relatera till- lårmusklerna ger vika när du ska sätta dig vilket gör att du dunsar ned på stolar, och toalettstolar. Jag vaknade väldigt tidigt för endorfinerna sitter kvar och ger en rusig känsla i kroppen men vet att jag kommer stupa tidigt ikväll.

Jag har egentligen två inlägg jag vill skriva: ett är mitt SUM. Det andra är en begynnande (livslång?) förälskelse för Ultra, en livsstil, ett förhållningssätt som inte liknar något annat.

Men nu vill jag berätta om min fina, starka, sjuhelsikkes jobbiga dag igår.

Jag satte klockan på 06.00 o hoppades att Ebba skulle sova lite längre så jag hann greja lite. Hennes underbara farfar kom o hämtade henne kl. 08.00 o då hade vi hunnit mysa frukost och jag var klar att åka. Mötte min kompis Johan och hans bror Niklas som också skulle springa. Vi var framme vid starten i Björkhagen 09.20 och det var underbar kylig luft. Jag var nervös på tunnelbanan, faktiskt nervös för distansen eftersom jag vet att jag inte har ordentligt med kilometer i benen. Hade inte läst på kartan men memomerat kuperingen. Så jag vände på det. " Det är bara 5 mil" tänkte jag. Springa 3, kämpa 2. Hur svårt ska det vara? Jag har gjort det förut. Mycket svårare än jag kunde ana visade det sig. Men mer fantastiskt samtidigt! :).

Packade löparsäcken med, ja, läppglans, 1,5 liter vatten med resorb, en gel, en inplastad karta som Johan så snällt gjort.

Gick mot starten och var faktiskt nervös fortfarande men då börjar jag skoja och skutta och försöker att inte ta det så allvarligt, jag gör ju det här för att det är ROLIGT.

Starten gick 10 och jag drogs med i den klunga som sprang iväg. Efter ett tag lugnade ned ner sig. Jag blev flåsig direkt. Vet att det kan ta upp till en mil för mig att komma in i lunken. Att springa i 5:40 tempo rakt av gick ju då inte alls. Tävlingsledningen hade faktiskt rekommenderat dubbade skor på Funbeat och det var nog ingen dum idé på sina ställen. Jag fick sakta ned mycket även om jag är en rätt smidig terränglöpare. Tog lång tid innan jag var inne i flytet men låg helt ok på 1.30 vid 15 km. Var fruktansvärt hungrig. Fattade ingenting, jag hade ju ätit. Magen kändes ihålig så jag sopade i mig banan på första kontrollen och två muggar sportdryck och fyllde på lite vatten. Vid 20 km visade Garmin på 2:04. Helt ok.

Det var väldigt teknisk löpning på sina ställen men sen var det asfaltsväg också. Jag försökte njuta av utsikten, omgivningen, den höga luften. Att det rullade på. Jag tänkte att jag fortsätter med målet 3 mil sen får jag revidera hur jag mår då. Det är lustigt hur olika folk springer, jag springer som intervaller, går uppför, står på som ett jehu utför och lessnar på raksträckor. Skuttar och har roligt där det är stigar.

Men det gick långsamt långsamt i skogen när det var stigar med blöta löv på. Jag försökte stå på utför och BANG så stack det som knivar genom vänstra knäet. WHAT? Blev helt matt. Vad är det här? Är jag sliten? Nej. Fortsatte och smärtan var brutal, fick överbelasta höger ben i utförslöporna och tänkte att det här händer inte. Jag kan inte bryta ett lopp till.

Fick jobba mentalt nå jävulskt för att inte tänka på knäet som fick hela kroppen att skrika. Tänkte på andningen, "tredje ögat" som man använder i yoga.

Vid vätskekontrollen efter 25 kilometer släppte smärtan lite. Jag kom in i mitt flow igen och tur var väl det för några kilometer senare kommer en låååååång asfaltssträcka. Jag var själv men hade rygg på en kille som låg i horisonten. Jag kan inte springa med "ryggar" jag blir bara stressad, jag springer i mitt eget tempo. Lyssnade på musik och njöt. Ja nu njöt jag. Det gick snigelsakta i 6:30-7 tempo men this is ultra tänkte jag. Det är såhär det är. Jag nådde 30 km på 3:08 så hade inte tappat så mycket trots all snigellöpning i skogen och knäet. Nu var jag inne i den zon där den vanliga energin är slut. Kroppen har ingen referenspunkt träningmässigt. Musklerna är slut. När det är knöggligt underlag, gör det ont. Man börjar se ut som en stelopererad anka med en batong uppstoppad på onämnbar plats. Det är nu det är dags att bryta mönstret. Jag gör lite höga knän, hälkickar. Sjunger lite, klappar händer (som var helt stumma). Men jag rullade på, kom in i flowet igen.

Men vid vätskekontrollen nära 35 km passeringen liksom dog jag igen. Jag hade tappat otroligt mycket tid. Det regnade lite, det gick uppför på storkornig grusväg. Det gjorde ont i hela kroppen och jag var för första gången i mitt liv under ett lopp grymt illamående. Knäet värkte. Det fanns inget positivt i någonting alls i mig som löpare just nu. Jag frös. Visste inte hur jag skulle tackla illamåendet, var det för mycket vatten, elektrolytbalans åt helskotta? Det fanns bara banan och bulle och jag åt lite banan. Mådde illa och tänkte att jag måste spy men hatar att kräkas så höll emot. Gick hummade för mig själv, som i trance. Allt värkte, jag vet inte hur jag tog mig fram faktiskt. Hade någon sett mig här tror jag de hade plockat av mig av banan. Jag stängde av känslorna. Illamåendet var brutalt. Det susade och snurrade med en distant knivstickande smärta i vänster knä. Jag började garva lite. Det här är absurt Annie skärp dig. Kom tillbaks...Och det klarnade. Även på himlen. Tittade på klockan, som nyvaken. Ok, det här går åt helskotta tidsmässigt men jag bryter fanimej inte en Ultra med 14 kilometer kvar. LET'S DO THIS. Fick ingen som helst respons av benen som bara "nä, vi är färdiga". Så jag och mitt tjocknande pannben traskade på, joggade, traskade, halkade, gled, skuttade och vid 42 kilometer dyker en vätskekontroll upp med..tamtadam..cola och chips. Och efter det så släppte illamåendet. Nu var det 8 kilometer kvar. Jag var redo att lägga mig i ett buskage och inleda ett förhållande med lövtunna chips men mitt pannben drog mig framåt. Efter 45 kilometer planade det ut igen och jag joggade..nä, lufsade stelbent framåt. Fick gå, men som av en osynlig piska så fick jag igång benen igen och kom fram till målet....där man sen ska ta sig runt en sjö med en sista sträcka om 2,5 kilometer. Satte på en TUNG låt och bet ihop och masade mig runt. Hela loppet slutar med en tvär uppförsbacke och sen en tokbrant utförslöpa och jag lyckades plocka upp farten och springa i mål på 5:48 med de långsammaste 2 mil jag sprungit någonsin som avslut.

Illamåendet borta, knäet lite surt. Benen återhämtade sig under de sista 2 milen så jag var pigg och glad och för den känslan så gör det inget att det tog så bövulskt lång tid att ta sig de sista 2 milen. Att orka springa till tunnelbanan och studsa uppför rulltrappan hem- det är värt mycket!

Att direkt känna att jag ska springa TEC 8 mil nästa år. Det är också ett tecken på att det var bra disposition av loppet. Illamåendet och knäet kan jag inte göra något åt. Man kan tycka att det här var ju ett lopp, man ska ta ut sig- men jag hade verkligen inte den träningen i botten som skulle stödja ett "fullt ös makalös 50 km" så jag gjorde rätt.

Och nu ska jag iväg till Sportlife för lite BodyBalance och häng med Sara (hoppas jag, det vet nog inte hon : )och kanske en nedjogg.
Tack för att du läste och tack för ditt stöd. Ni fanns alla med mig där i den mentala dimman i skogen! :)