Följ med..

Mot Triathlon, Tuffa fjäll, solnedgångar och maxpuls!

tisdag 11 oktober 2011

Mot nya tider- i WordPress

Hej alla!

Jag har uppfyllt ett av mina mål- jag har bytt bloggportal och bloggar nu på bästa WordPress
HÄR hittar ni min nya blogg. Samma tjej. Samma mål. Nytt namn, lite coolare.
Välkommen att följa mig där!

måndag 10 oktober 2011

Bigger, better, faster stronger FORWARD

Nejmenhej!
Hoppas alla mår bra.
Igår kom jag iväg till Bloggar om Tränings Rosa Bandet Event. För sent till Jessicas spin men det var nog för väl. med hennes energi i salen hade jag kört sk***n ur mig. Den lilla skit som fanns kvar alltså.
Jag gick på Kristin Anderssons Body Balance iställetoch det var precis vad kroppen fixade idag. En väldigt duktig instruktör ledde ett skönt pass med fokus på andning och flow och kärna. Jag njöt men den där " skutta uppför rulltrappanenergin" den liksom rann av mig. Låren började bete sig hemskt konstigt. Det gjorde ondare. Och ondare. Träningsvärk brukar kulminera ca 48 timmar efter genomförd prestation och som ett kvitto på det så har jag idag svårt att röra mig på kontoret.Det är den värsta, underbaraste träningsvärk jag haft i hela mitt liv. Jag har aldrig varit med om liknande, jag kan bara garva åt eländet.
Jag är fortfarande lite euforisk. Nu är första året som löpare avverkat och jag vill bara djupdyka in i grundträning. Jag har en plan. Jag har mål för nästa år. Jag har en otroligt stark vilja och tusen ideer.
Det är många områden som jag ska jobba på. Här är hur jag tänker nu:
Kosten: Måste reda ut vad det är jag är känslig för. Nässelutslagen är tecken på något och kosten är en av nycklarna. Jag äter väldigt onyttigt just nu (för att vara mig) har lagt på mig flera kilon sen i somras och de ska väck. Hejdå.
Uthålligheten: Är ju inte på topp såg vi i helgen. Målet är att minst en gång i månaden under vinterhalvåret springa längre än 3 mil. Kroppen ska få nya referenspunkter. 4 mil ska inte vara långt. 8 mil ska vara långt. För att inte slita ut knän och leder så kommer jag åka massa längdskidor. Jag verkligen längtar efter långpass ute i Ursvik och jäklar i min låda vad det gjorde gott för syreupptagningen förra året. 80% av kroppens muskler jobbar, jag tackar och tar emot! Bring on the snow säger jag!
Styrkan: Jag ska träna crossfit och funktionell styrka och jobba upp styrkan innifrån och ut. Till hjälp har jag "mr evil with a big heart" , coach Magnus.
Smidigheten: Ska inte få ta stryk av att jag blir starkare. Vill fortfarande vara supervig. Snabbheten: GULP. Våga våga våga. Tusingar, tvåtusingar, backar, tabataintervaller, 400-ingar. Stegar. In med intervall 1 gång i veckan. Älska att flåsa så lungorna sprängs högst upp i en backe en kall vinterkväll under stjärnklar himmel.
Balans: Jag ska passa på att slänga in lite kickboxning och yoga igen. Visste ni att jag har grönt bälte i ju-jutsu förresten? Och lite coolare, orange i den hårda disciplinen Goschin-Do. Det tog 5 timmar att knipa det bältet och att sparras klockan 22.30 efter 4 timmars graduering det är en av de tuffaste grejer jag gjort i livet.
Bloggen: Jag ska byta portal. Jag vet vad bloggen ska heta och vad den står för.
Instruerande: jag saknar det. Jag vet inte riktigt hur jag ska hinna det men jag saknar att driva en hel klass med spinnare till fysisk kollaps och mental eufori.
Välgörenhet: Jag har världens bästa ide och ska bara hitta tiden att börja driva det.
Kärleken: Växer. Får mig att le och fnittra och bli varm. Den är för evigt förankrad med en oro men oron stimulerar till en carpe diem livsstil och en ärlighet som jag älskar och vårdar.
Ja jag längtar efter att bygga om den har lite halvsega, halvuthålliga, matslarviga och röriga kroppen till en smidig, snabb uthållig supermamma inför 2012 års utmaningar.
Resan börjar nu, jag vet inte var jag ska börja bara. :).
Häng med!

söndag 9 oktober 2011

Mitt SUM

Sitter här söndagmorgon med proteinpankisar och en kopp kaffe bredvid. Jag håller för andra gången på att städa undan inför visning. Fattar inte hur det lyckats bli så mycket grejer på golvet och framme överallt trots att det var 2 dagar sen jag plockade undan allt. Men men.


Känslan i kroppen är förvånadsvärt bra, jag har det här syndromet som långlöpare kan relatera till- lårmusklerna ger vika när du ska sätta dig vilket gör att du dunsar ned på stolar, och toalettstolar. Jag vaknade väldigt tidigt för endorfinerna sitter kvar och ger en rusig känsla i kroppen men vet att jag kommer stupa tidigt ikväll.


Jag har egentligen två inlägg jag vill skriva: ett är mitt SUM. Det andra är en begynnande (livslång?) förälskelse för Ultra, en livsstil, ett förhållningssätt som inte liknar något annat.


Men nu vill jag berätta om min fina, starka, sjuhelsikkes jobbiga dag igår.


Jag satte klockan på 06.00 o hoppades att Ebba skulle sova lite längre så jag hann greja lite. Hennes underbara farfar kom o hämtade henne kl. 08.00 o då hade vi hunnit mysa frukost och jag var klar att åka. Mötte min kompis Johan och hans bror Niklas som också skulle springa. Vi var framme vid starten i Björkhagen 09.20 och det var underbar kylig luft. Jag var nervös på tunnelbanan, faktiskt nervös för distansen eftersom jag vet att jag inte har ordentligt med kilometer i benen. Hade inte läst på kartan men memomerat kuperingen. Så jag vände på det. " Det är bara 5 mil" tänkte jag. Springa 3, kämpa 2. Hur svårt ska det vara? Jag har gjort det förut. Mycket svårare än jag kunde ana visade det sig. Men mer fantastiskt samtidigt! :).


Packade löparsäcken med, ja, läppglans, 1,5 liter vatten med resorb, en gel, en inplastad karta som Johan så snällt gjort.



Gick mot starten och var faktiskt nervös fortfarande men då börjar jag skoja och skutta och försöker att inte ta det så allvarligt, jag gör ju det här för att det är ROLIGT.


Starten gick 10 och jag drogs med i den klunga som sprang iväg. Efter ett tag lugnade ned ner sig. Jag blev flåsig direkt. Vet att det kan ta upp till en mil för mig att komma in i lunken. Att springa i 5:40 tempo rakt av gick ju då inte alls. Tävlingsledningen hade faktiskt rekommenderat dubbade skor på Funbeat och det var nog ingen dum idé på sina ställen. Jag fick sakta ned mycket även om jag är en rätt smidig terränglöpare. Tog lång tid innan jag var inne i flytet men låg helt ok på 1.30 vid 15 km. Var fruktansvärt hungrig. Fattade ingenting, jag hade ju ätit. Magen kändes ihålig så jag sopade i mig banan på första kontrollen och två muggar sportdryck och fyllde på lite vatten. Vid 20 km visade Garmin på 2:04. Helt ok.


Det var väldigt teknisk löpning på sina ställen men sen var det asfaltsväg också. Jag försökte njuta av utsikten, omgivningen, den höga luften. Att det rullade på. Jag tänkte att jag fortsätter med målet 3 mil sen får jag revidera hur jag mår då. Det är lustigt hur olika folk springer, jag springer som intervaller, går uppför, står på som ett jehu utför och lessnar på raksträckor. Skuttar och har roligt där det är stigar.


Men det gick långsamt långsamt i skogen när det var stigar med blöta löv på. Jag försökte stå på utför och BANG så stack det som knivar genom vänstra knäet. WHAT? Blev helt matt. Vad är det här? Är jag sliten? Nej. Fortsatte och smärtan var brutal, fick överbelasta höger ben i utförslöporna och tänkte att det här händer inte. Jag kan inte bryta ett lopp till.


Fick jobba mentalt nå jävulskt för att inte tänka på knäet som fick hela kroppen att skrika. Tänkte på andningen, "tredje ögat" som man använder i yoga.


Vid vätskekontrollen efter 25 kilometer släppte smärtan lite. Jag kom in i mitt flow igen och tur var väl det för några kilometer senare kommer en låååååång asfaltssträcka. Jag var själv men hade rygg på en kille som låg i horisonten. Jag kan inte springa med "ryggar" jag blir bara stressad, jag springer i mitt eget tempo. Lyssnade på musik och njöt. Ja nu njöt jag. Det gick snigelsakta i 6:30-7 tempo men this is ultra tänkte jag. Det är såhär det är. Jag nådde 30 km 3:08 så hade inte tappat så mycket trots all snigellöpning i skogen och knäet. Nu var jag inne i den zon där den vanliga energin är slut. Kroppen har ingen referenspunkt träningmässigt. Musklerna är slut. När det är knöggligt underlag, gör det ont. Man börjar se ut som en stelopererad anka med en batong uppstoppad på onämnbar plats. Det är nu det är dags att bryta mönstret. Jag gör lite höga knän, hälkickar. Sjunger lite, klappar händer (som var helt stumma). Men jag rullade på, kom in i flowet igen.


Men vid vätskekontrollen nära 35 km passeringen liksom dog jag igen. Jag hade tappat otroligt mycket tid. Det regnade lite, det gick uppför på storkornig grusväg. Det gjorde ont i hela kroppen och jag var för första gången i mitt liv under ett lopp grymt illamående. Knäet värkte. Det fanns inget positivt i någonting alls i mig som löpare just nu. Jag frös. Visste inte hur jag skulle tackla illamåendet, var det för mycket vatten, elektrolytbalans åt helskotta? Det fanns bara banan och bulle och jag åt lite banan. Mådde illa och tänkte att jag måste spy men hatar att kräkas så höll emot. Gick hummade för mig själv, som i trance. Allt värkte, jag vet inte hur jag tog mig fram faktiskt. Hade någon sett mig här tror jag de hade plockat av mig av banan. Jag stängde av känslorna. Illamåendet var brutalt. Det susade och snurrade med en distant knivstickande smärta i vänster knä. Jag började garva lite. Det här är absurt Annie skärp dig. Kom tillbaks...Och det klarnade. Även på himlen. Tittade på klockan, som nyvaken. Ok, det här går åt helskotta tidsmässigt men jag bryter fanimej inte en Ultra med 14 kilometer kvar. LET'S DO THIS. Fick ingen som helst respons av benen som bara "nä, vi är färdiga". Så jag och mitt tjocknande pannben traskade på, joggade, traskade, halkade, gled, skuttade och vid 42 kilometer dyker en vätskekontroll upp med..tamtadam..cola och chips. Och efter det så släppte illamåendet. Nu var det 8 kilometer kvar. Jag var redo att lägga mig i ett buskage och inleda ett förhållande med lövtunna chips men mitt pannben drog mig framåt. Efter 45 kilometer planade det ut igen och jag joggade..nä, lufsade stelbent framåt. Fick gå, men som av en osynlig piska så fick jag igång benen igen och kom fram till målet....där man sen ska ta sig runt en sjö med en sista sträcka om 2,5 kilometer. Satte på en TUNG låt och bet ihop och masade mig runt. Hela loppet slutar med en tvär uppförsbacke och sen en tokbrant utförslöpa och jag lyckades plocka upp farten och springa i mål på 5:48 med de långsammaste 2 mil jag sprungit någonsin som avslut.

Illamåendet borta, knäet lite surt. Benen återhämtade sig under de sista 2 milen så jag var pigg och glad och för den känslan så gör det inget att det tog så bövulskt lång tid att ta sig de sista 2 milen. Att orka springa till tunnelbanan och studsa uppför rulltrappan hem- det är värt mycket!

Att direkt känna att jag ska springa TEC 8 mil nästa år. Det är också ett tecken på att det var bra disposition av loppet. Illamåendet och knäet kan jag inte göra något åt. Man kan tycka att det här var ju ett lopp, man ska ta ut sig- men jag hade verkligen inte den träningen i botten som skulle stödja ett "fullt ös makalös 50 km" så jag gjorde rätt.

Och nu ska jag iväg till Sportlife för lite BodyBalance och häng med Sara (hoppas jag, det vet nog inte hon : )och kanske en nedjogg.
Tack för att du läste och tack för ditt stöd. Ni fanns alla med mig där i den mentala dimman i skogen! :)

lördag 8 oktober 2011

Done it. Säsongen avslutad!

Glad innan, jätteglad efter

Jag fixade det. Med ben, pannben och musik och med allt pepp jag vet att jag har blev det här en fantastisk dag i Sörmländska skogarna. Mer kommer sen. Ville bara dela med mig av glädjen. Jag hade glömt hur underbart det är, på Triathlon var jag så orolig för hjälten nu är allt bra och jag kan bara studsa och njuta och äta en helsikkes massa chips.


3 mil på snygga 3:05 sen tog det väldigt lång tid att ta sig 2 mil men rullade i mål på 5 :48 och är glad och pigg. Nu: snabbdusch, lite piff och så iväg på tjejmiddag!


Ha en fantastisk kväll!


Jag vill ha din hjälp

Bildkälla: Unicef.se

Mina fantastiska läsare. Vill du, medan jag harvar i skogen idag, pendlandes mellan eufori, löparglädje, irritation och total trötthet göra något som verkligen peppar mig och gör dig till en extra fin världsmedborgare idag?

Klart du vill! :). Jag har en stående insamling hos Unicef. Varje krona går direkt dit. Inget till mig men jag ser pengarna på min sida.

Här är min insamling och ni ser att jag inte bloggat där sen i april. Nästan exakt 6 månader sen. Nu skriver jag här, och du läser och ni är många och jag är så glad för den feedback jag får och jag verkar få en och annan tår att rulla och någon att skratta till på tunnelbanan. Jag bjussar på det och jag blir glad själv. Det är väl en win-win kan man säga!

Om du skickar ett sms till 72900 där du skriver KÄMPA 123SPRING så blir vi en 3-fasetterad skara som kan glädas åt det här. Läs gärna om Unicefs arbete. Det är helt fantatiskt. Värt att springa 5 mil för. Värt att klicka iväg ett sms för.

Hoppas du har en jättefin helg.


För 50 kronor hjälper du Unicef att fortsätta sitt livsviktiga arbete som FN's utsedda organ för

fredag 7 oktober 2011

Take no shit- om vardagsäventyrarens battle med jantelagen


Ibland blir jag less på det. Det är inte så att jag går runt och pratar om att jag minsann springer långt förstår ni. Låååångt, längre än den vanliga motionären. Men när folk frågar vad jag ska göra i helgen- ja då berättar jag att jag ska springa Sörmlandsultran. Joråsattvahetere inget Ikeabesök här. Jag är en vardagsäventyrare och inte riktigt en sån milknarkare som de 139 andra jag ska springa bland imorgon kanske men jag räknar mig till en av dem som tänker att äventyret finns här och nu, jag skapar det själv och omringad är jag av likasinnade jag hämtar inspiration, pepp och glädje av. Via nätet, bloggar, Facebook och därute i spåret antingen vi hälsar på varandra och springer ihop eller inte. Helger, morgon, kväll och luncher i vårt schema avverkar vi mil efter mil i sträckor skulle man kartlägga dem lovar jag skapar ett spindelnät av endorfin och svett olikt något annat. Vi planerar, skapar tid, får runners high skadar oss, läker, vinner, förlorar, anmäler oss, avanmäler och vi är friska och hälsosamma och har sparkat ut Jantelagen långt åt helv**e.

Jag hör även till en grupp inom denna grupp, som kvinna och jag får tusen gånger oftare frågan än en man hur jag hinner med att träna? Jag får frågan om det är Tjejmilen jag tränar för (och det är fantastiskt med Tjejmilen det vet ni att jag tycker) och alltid lite höjda ögonbryn när det visar sig att det rör sig om en sådär 3-4 gånger längre lopp och det är bara början. Jag gillar att provocera, fast jag vill inte att det ska vara provokativt- jag vill att det ska vara lockande. Men det blir tydligen provokativt för vissa, och förvånande nog i min nära umgängeskrets. " Kan man bli elit när man är över 30 eller? " "Måste du hålla på?" " Man behöver ju inte överdriva" och "betalar du för dessa lopp?". Det verkar som att en del tror att jag gör detta som något sorts tvång, för att gå ned i vikt???? att det är överdriven träning. Sheizze vad frustrerad jag blir när jag inte kan sätta ord på den eufori och den lycka det är som jag upplever därute.

Är det ok att hacka på oss? Ja mig gör det inte så mycket förutom att jag taggar till lite till och är otroligt glad att jag har den här nya ultrafamiljen att vända mig till. Jag är ny men vilket mottagande, bara glada tillrop. Inte ett endaste "det där klarar du nog inte". För vi vet. Att vi kan. Och att vi gör supercoola grejer. Men också att vi är helt normala människor och att de flesta kan, inte imorgon kanske, nej ta du ditt IKEAbesök men sträck den där 5 kilometarn till 6 och se vad som händer. Osv osv osv.

Vi får alla utstå kommentarer som ofta men inte alltid är av varm karaktär- "gud vad du ska vara hurtig då". Vi vänder på det! Skulle vi kunna, till någon som svarar att de bara hängt på soffan i helgen och tagit det lugnt o ätit för mycket att " men herregud, ni rör ju aldrig på er, och vad mycket onyttigheter ni äter jämt, hur funkar det? Är det roligt?". Nä det känns inte ok. Det är sånt man säger bakom ryggen på folk istället. Oschmidigt.

Jag har inte riktigt haft tid att fundera på imorgon idag. Jag var i simhallen med Ebba på eftermiddagen och har skrattat mig fördärvad åt hennes vokabulära framsteg. Hon har åsikter om allt och jag har fått bannor för bordsskick och allt möjligt. Vi har ätit en enorm middag med broccolisoppa, pannkakor och mackor. Jag är stoppmätt. Dessutom har jag lyckats klämma 5 mackor och 2 chokladmaränger. Inga konstigheter. Om det inte var så att jag åt två igår också. Jag skulle göra en äppelkaka men råkade pudra äpplena med grillkrydda istället för kanel. Se där. Lätt förvirrad mamma. Men en supermänniska, när jag vill. Precis som du.

torsdag 6 oktober 2011

Springa med skallen- eller hur jag ska fixa Sörmlandsultran

Såhär glad är man efter silver på TEC 50 km

(så man kastar alla saker på golvet i en trappuppgpång?)

Det är ju inte så att undertecknad aldrig sprungit i skogen, inte har tränat alls eller så men ypperliga förberedelser för ett lopp i mina ögon är att man betat av minst 50% av sträckan i ett kör sisådär inom en månad innan loppet.

Jag har som mest sprungit 23 kilometer och då på den autobahn som konstituerar "terräng" ute på Lidingö.

Så vi börjar på minuskontot:

Min rygg: Den har efter besök hos fantastiska Martin skött sig rätt bra men den är inte i balans och orkar inte så mycket. Är så irriterad att jag slarvat med styrkan denna vecka men hur sjuttsingen ska jag hinna det när jag håller på och förbereder för visning bollat med massa jobb och annat?

Distansen: Jag har sprungit 5 mil förut. Det gick jättebra. Men det var 6 månader sen.

Kuperingen: Det är backigt nå jävulskt och jag har inte tränat backar så mycket jag velat.

Känslan: Jag är tung och seg och väldigt ur form. Tittar på bilder från i somras och nu känner jag mig som en seg kontorsmadam. Inget jag kan göra något åt på 2 dagar.

Sådärrrrrja då har vi tagit fram det negativa och nu gör jag som lilla tecknade figuren på "Anslagstavlan" tjobbadobbadobbaswoch. Bort med allt. Gör ingen nytta. Hjälper inte. Är inte konstruktivt. Det enda då skulle vara att veta att rygggen kanske inte håller men det lär den ju tala om då, som sist, med besked. Då tar vi det då.

Vänder blad och har ett uppslag framför mig som är starkt, glatt, laddat och jäkligt envist. Här är min plan!

Jag ska gå ut som om jag skulle springa Lidingöloppet. Jo för vet ni, hur kommer jag känna om jag joggar i 3 mil? Ja precis- skittrött.

Hur kommer det kännas om jag springer 3 mil? Samma sak, skitttrött men det har inte tagit mig hela dagen och nu börjar jobbet- 20 kilometer och kroppen kommer undra var dusch, stretch, soffa och mat är eftersom jag nu med råge passerat den distans som den just nu uppfattar som " det längsta vi varit med om". Men om jag sprungit har jag en extra motor i form av att jag är vid 30 kilometersmarkeringen på en hyfsad tid och inte har någon funktionär som plockar bort markeringarna efter mig.

Underbara Madde påminde mig om just det där att "en ultra springer du inte med benen, utan med huvudet". 3 mil fixar mina ben. Men nu är det skallens tur. Min kropp kommer få näring under loppet i form av vätska, salter och kolisar o protein men min hjärna den feedar jag med musik. Det är mycket techno. Det är mycket rock.

Man får hitta andra saker som glädjer en- det kommer vara helt fantastiska människor där! Jag ska vara klädd i rosa, för det är fint med rosa bland alla träden och det är Rosa Bandet månad och jag är en pink girl helt enkelt. Dessutom får jag vara i naturen, och springa. Det är bland det bästa jag vet. Jag är tacksam.

Maten då? Jo jag dricker extra vatten, kommer äta en god ganska fet middag på fredag kväll. Säkert massa avokado, pasta och lax, precis som idag. Jag gör rätt är att jag skottar i mig broccoli och spenat, äpplen från Solbacka och morötter bland alla mackor som slinker ned. Lördag äter jag så mycket jag kan till frukost följt av mina klassiska torra polarkakor 2 timmar innan. Banan 1 timma innan. Lite cola. Under loppet vatten i vätskesäcken med en resorbtablett.

Banan, energibar från Enervit, en gel, lite sportdryck.

Efteråt blir det fort i med vad som helst för annars börjar jag må illa och blir liggande i en hög. Pendeln snabbt hem, duscha, boppa bra musik. Lite puder, lite mascara, en svart klänning och så iväg till min bästis på födelsedagsmiddag!

På söndag tänkte jag dessutom ha pigga ben till att köra spinning med coola Jessica på Bloggar om tränings Rosa Bandet event samt köra ett pass BodyBalance. Bara så ni vet. Där lägger jag ribban och vet att kroppen hänger med. Mind over matter är min melodi och det har jag fått öva på så många gånger i andra områden av livet där det verkligen inte flödad några endorfiner under processen. Så det här ska gå bra det. Ska det. Så det så.

Vi ska utvärdera den här planen efter helgen. Just nu pustar jag ut efter tokröjet före visningen. Hade världen bästa hjälp av hjälten. Ibland glömmer jag att han är lite nytransplanterad, det syns inte med kläder på. Så stark, så omtänksam. Så generös. Jäklar vad rent det är hemma.

Ha en fin kväll.

onsdag 5 oktober 2011

Att ge till välgörenhet- en fråga om altruism

I dagarna kommer SVT att sända Världens Barn som är en otrolig satsning där Radiohjälpen samarbetar med 12 andra organisationer. Media är ett otroligt starkt medium med en genomslagskraft olik något annat sätt att samla in pengar till välgörande ändamål.
I år känns det som man är medveten om att en större transparens krävs, för folk är, med rätta skeptiska. Men ibland uppfattar jag det som att den självklara risk för korruption och att pengarna inte går till ändamålet används som ursäkt för att inte engagera sig.
Jag blir galet sur när jag tänker på att mina skattepengar inte används på bästa sätt. Att Sverigedemokrater lyfter månadslöner på 50 000 kr som jag delfinansierar samt att jag betalar bidrag till en kung som är stadsöverhuvud genom ett system instiftat på Hedenhös tid.
Jag kan känna att jag har svårt att styra var dessa pengar går, men vet att en del går till saker jag vill- barnomsorg och äldravård.
Vad gäller de pengar som jag, en superrik världsmedborgare i stora mått mätt, vill ge till de som inte har det lika bra som jag så styr jag väldigt mycket över dem. Det kan du också göra. Och du som läser detta, har råd.
Om du väljer att ge 100 kronor till en av de ca 350 organisationer i Sverige som har sk 90-konto så vet du att minst 75 kr av de kommer att gå till det ändamål som organisationen jobbar mot.
Jaha tänker du, de 25 då? Jo. Det krävs faktiskt en viss organisation för att kunna se till att de 75 kronorna kommer fram. Radiohjälpen, Unicef, Rädda Barnen, Diakonia, Röda Korset, ActionAid, Kvinna till Kvinna osv osv klarar sig inte på enkom ideellt arbete. Det är väldigt viktigt att deras ekonomi sköts kompetent, att de revideras av en bra revisor för att se till att pengarna faktiskt går dit de ska och att verksamheten utvärderas, utvecklas och drivs professionellt.
För att ha ett 90-konto krävs att dessa kostnader max uppgår till 25% av de insamlade medel. I dessa 25% ingår då också insamlingskostnader och det kräver både tid och material för de flesta insamlingskampanjer att få effekt. Här skulle jag vilja rekommendera ALLA att gå in och läsa om hur du kan bidra och hur du hittar en organisation du kan tänka dig att stödja.
Det är helt otroligt, inspirerande, rörande och fantastiskt vilka underbara drivande människor som väljer att arbeta både med lön och utan inom ideella organisationer. Här gör man inte karriär genom lönekuvertet men hjärtat hålls varmt av att man får lägga de här 40 timmar (eller mer, eller mindre) på en verksamhet som gynnar någon annan än en rik delägare.
Självklart, och tyvärr är det så att korruption förekommer, här liksom i vinstdrivande företag. Vi kan bara gå till skandalen på Röda Korset. Men det man då ska veta är att de flesta välgörenhetsorganisationer har försäkringar som täcker liknande händelser, vilket även gällde för just RK. Jag kan även verifiera att en del av granskningen man gör på biståndsorganisationer är att "följa en krona". Alltså om du väljer att ge 100 kronor till svältkatastrofen på Afrikas Horn- så ska de pengarna gå till just det och det flödet ska gå att följa. Omkostnader för tex personal, ekonomi osv täcks oftast upp av medlemsavgifter och andra typer av bidrag (tex statsbidrag).
Vi kan inte göra så jättemycket från tvsoffan hemma åt korruption som sker på plats i det land där verksamheten sker om det är en sån typ av verksamhet vi vill stödja. Men ju mer medel välgörenhetsorganisationer får, desto bättre kan de driva sin verksamhet och hela tiden arbetar de, och vi som revisorer ihop med SIDA och andra organisationer och i massa olika forum för att pengarna ska gå just dit de ska och att kontrollfunktioner ska vara på plats som säkerställer detta. Jag ser det själv dagligen i mitt arbete.
Jag kan också tänka ibland att jag struntar i om någon krona hamnar fel, hamnar en krona rätt och stödjer en utsatt människa så är jag glad. Jag ger varje månad för mig och Ebba till de två organisationer jag har störst förtroende för, till det jag själv brinner för och jag följer upp på deras hemsida hur mina pengar används.
Idag var jag på Mixit som är min favoritklädesaffär i Sumpan. Skulle unna mig lite shopping till hösten. Jag dreglade över en OddMolly kofta för nästan 2 tkr. Sen tänkte jag att tänk om det blir ett felköp. Då hade jag grämt mig över det. Men om jag skulle köpa en billigare kofta, av ungefär samma kvalitet så skulle jag få en kofta, och jag skulle kunna ge pengar till Världens Barn som jag tycker är en fantastisk satsning. Är det en uppoffring? Nä inte direkt.
Så mitt råd för en riktigt genuin jäkla altruistisk egoboost en sån här mörk onsdagskväll är
1) gå in på bidra.se
2) hitta en organisation du brinner för
3) se hur dina pengar skulle användas
4) Säg upp en tidning du prenumererar på (lånat tips från Jillian Michaels)
5) Läs denna på nätet istället så spar du på miljön
6) Ge dessa pengar till organisationen -gärna med autogiro månadsvis.
7) Hör av dig till dem och fråga exakt HUR de använder dina pengar- de kommer bli jätteglada.
8) Berätta för mig
Just nu sitter jag och gör en lång spellista med potentiella spinninglåtar som jag ska lyssna igenom på min lilla 5 mils lördagsjogg på lördag. Nä. Sörmlandsultran. Sa jag att jag inte sprungit längre än 2,3 mil i ett kör på ett halvår? Nä? Ah så är det iallafall. Imorgon ska jag berätta hur singelmorsan i Sumpan ska platta till den där banan och gå i mål. På gott humör. Klädd i rosa. Redo för kalas på kvällen. Häppåre!

tisdag 4 oktober 2011

En dag i bilder

Jag har sett andra göra så, skriva om en dag med bilder för varje timme. Mitt jobb är inte så intressant att titta på så det blir inte en bild i timmen idag men här är min tisdag, illustrerad.06.00 Ebba vaknar och kommer in till mig med ett berg av kudde, gosedjur och Pippi. Hon har sin fars morgonhumör och måste vakna långsamt så får sitta framför "bompa" en stund och dricka ett glas vatten medan hennes 0-100 på en sekund mamma gör sig iordning (5 minuter) plockar upp saker och packar grejer och packar matlåda (15 minuter) samt gör frukost 5 minuter...



07.00 som vi äter tillsammans och diskuterar fåglar utanför fönstret, vädret, vilka som är på dagis. Var pappa, mormor, faster, moster etc är. Vi äter ekologisk youghurt med mestadels ekologiska saker i som mysli, frön, russin och cocos. Sen drar jag sönder ryggen några gånger då jag försöker få fatt i busungen för att klä på allt som ska på när man ska vara ute och leka: underställ, galonisar, fleece, stövlar. Det är ca 12 grader ute och då räcker ETT lager för mig för jag är så varm av mig på morgonen. När vi kommer ut genom porten ser jag att mina väldigt dyra Gucciglasögon ligger på bilen. Får inte riktigt ihop det men tar med dem bland högen med väskor jag har med mig: Ebbas dagisväska med ombyte o sängkläder, min väska med data o matsäck och min lilla löparsäck. Vi stolpar iväg längs en liten stig och en hal bergsknalle. Får lyfta Ebba och har efter bara 5 minuter utanför huset lerat ned min klänning.
08.00 Vi stannar och stampar på "smällbär" och sen lämnar jag på dagis efter att ha fått en jättestor kram och puss och gett fröknarna en påse goda äpplen från Värmland. Jag går nu från mitt mindfulla lugna tillstånd som jag alltid är i med Ebba till mitt ybermultitaskande där jag läser DN, lyssnar på P1 Morgon, kollar mailen i Blackberryn och gärna också en blogg och Facebook samtidigt. Jag vill ha allt till hands så pular ned plånbok och telefon i bh'n (för ingen handväska som vanligt). På tuben glider telefonen ur bh'n och ned i klänningen och får åka ut på golvet. Inga konstigheter. Försöker stänga ute denna artificiella typ av umgänge med främmande människor genom detta oproduktiva multitaskande. När jag kommer till jobbet har jag snappat upp något om ett postumt Nobelpris, dagens Rocky och halva ledaren i DN ungefär.

09.00 Byter till jobbskor och ser nästan normal ut ett tag trots fläckar. Undrar varför det ser ut som en tromb dragit fram på mitt skrivbord och försöker städa men inser att jag ska byta plats idag så ger mig och tar itu med mailhögen jag inte betat av i Blackberryn. Tittar på vår film från Lidingöloppet och blir helt varm och stolt. Lyssnar på Jillian Michaels och betar av enkla uppgifter.


10.00 Flyttar pö om pö lite grejer till min nya plats. Dricker grönt te. Tänker tillbaks på sekvensen i SVT1's serie Lykke jag såg igår där den otrogna exmaken efter separationen får det riktigt jävligt och tänker på hur jag liksom älskar den delen av serien och inser att jag har lite oprocessad ilska som fortfarande inte kommit ut så...

...kollar upp Kickboxning nära jobbet.

11.00 Jobbar vidare, planerar höstens jobb.

12.00 Äter en lunch jag önskar ska vara tillräckligt med spenat, morot, fetaost, keso, kyckling, fullkornspasta och tomater men det är den inte så hamnar obönhörligt i pentryt där jag äter 2 knäckemackor.
13.00 Har ett möte där vi ska lära oss vårt nya revisionsprogram. Jag har inte hunnit göra den onlinekurs man ska göra innan så under devisen fake it til you make it försöker jag hänga med och låtsas veta vad jag gör. Jag kommer undan som vanligt. PHU.

14.00 Fortsätter flytta plats. Det är varmt och jag är less och kom just på en sak som ska vara klar nästa vecka, hur f-n ska det gå. Kalendern är helt fullklottrad med möten, kundbesök, och "in-house" jobb.

15.00 Börjar bli klar på min nya plats. Fikasugen och sömnig för sov dåligt inatt pga klådan. Förbereder ett möte imorgon bitti och funderar på om jag ska gå på Mysore ("självledd" träning) Astanga yoga imorgon eller testa kickboxning på kvällen. Inser att jag inte hinner något, fastän jag har hjälp med hämtnint. Äter en tallrik youghurt med mysli.

16.00 Fortsätter jobba efter ett break där jag stretchar ut ryggen och funderar på vad jag ska göra för Rosa Bandet kampanjen.

17.00 Har lessnat ur totalt på att sitta still och byter om till mig själv. Känner blodet börja pulsera i kroppen. Tightar till tofsen, sätter spännen. Packar löparsäcken o stänger av datorn. Sticker ut på Torsgatan och springer ifrån alla siffror till något enkelt. Till en fantastisk känsla. 6,5 kilometer hem.
18.00 Hemma. Ebba har börjat sova hos sin pappa ibland och det känns helt krejsy att vara hemma själv. Jag äter vad jag vill, hur jag vill vilket blir haloumi, 3 jätteknäckemackor, guacamole, makaroner, fetaost. En påse lakrits jag fått av hjälten. Saknar Ebba men har lärt mig att uppskatta de här stunderna och göra det jag annars inte kan. Tyvärr handlar allt denna vecka om att förbereda visning och det här förbankade kliandet pga nässelutslagen gör att inget är så superkul men så får jag jättefint besök av hjälten och då slutar man klaga. Han vill ha pankisar och steker dessa medans jag far runt och plockar och plockar.

19.00 Har världens finaste himmel utanför fönstret (skymtar gör min lilla griffeltavla med middagsideer). Går lös med spray och tokstädar badrummet, skurar golvet. Däckar på soffan och klöser mig själv rödrandig. Planerar resten av veckan. Kollar vad jag har för matlåda. Hänger tvätt. Funderar på att röja i klädkammaren men myser hellre i soffan med mitt fina sälla besök efter jag bloggat...vilket är nu! :)
Tack världen för idag. En bra dag men nu är det dags att varva ned och sussa!

måndag 3 oktober 2011

Mindfulness, eller ladda med lugn

Världens finaste hjälte är världsbäst på enkla men helt fantastiska presenter!

Det är så otroligt enkelt alltihop. Den man älskar allra mest. Frisk luft. Natur. Stillhet. Jag och Ebba tog en skogsutflykt längs en stig upp i trollskogen idag. Det var lite sådär höstdimmigt och mulet. Färgerna sprakade men inne i granskogen var det lugna varma toner. Ebba knatade på sina små ben till trots och tittade efter kottar, svampar, löv och grenar. Hon bara gick och gick och jag var helt fascinerad. Inget gnäll.

Jag gick långsamt, långsamt för mig, i hennes tempo. Kom på mig själv att djupandas och liksom försöka suga i mig så mycket stillhet, natur, frisk luft och Solbacka jag bara kunde. För jag vet att jag åker tillbaks rätt in i ett vardagsinferno av visningar, späckat jobbschema och pussel. Jag är så utvilad, min faster har tagit Ebba två mornar så jag sovit till 8 säkert. Vi har ätit hennes omsorgsfullt goda lagade mat och jag har hunnit däcka i fotöljen nedan till tonerna av Vivaldi och slumrat sådär gott som jag så sällan gör. Var säkert en månad sen jag sov längre än 06.30 och samma så vad gäller sova middag.

Man måste stanna upp. Inse att man måste byta riktning eller bara röra sig framåt långsammare. Jag blev inte förkyld och studsar av energi men min kropp har inte låtit mig gå obemärkt ur de senaste veckornas höga tempo- jag har fått nässelutslag och det kliar något galet på armar och bål. Aldrig haft innan. Fått massa bra tips på hur jag ska kuva det men jag är ju mer intresserad av vad det kommer ifrån.
Nu är jag tillbaks i Tokholm och det är visningar med tillhörande skurande i veckan. En ultra på 50 km på lördag, en massa jobb, en massa skoj. God sömn, god mat, rörelse utomhus och massor av Ebba gör att allt detta känns som en lätt match. Nu kör vi.



Min lilla trädgårdstomte med sin morfars mössa som säkert har 40 år på nacken....

söndag 2 oktober 2011

18 km flygfot och framtidslöparplaner

Inte glömt...

Ibland händer det. Jag får känning av att det kan bli en bra löpare av mig. Jag håller till någonstans däremellan att bara ta mig runt distanser på upp till 5 mil och mellan att få en bra tid.

Det är kämpigt här. Det är ilandskämpigt på alla de sätt men kämpigt ändå och något som, när allt annat funkar, jag uppfattar som en utmaning. Och jag älskar utmaningar.

Det krävs ett nytt tänk för att kliva upp ett snäpp. För att prata maraton på 3.40, Halvmara på 1.40. Mil på kanske...48 minuter? Jag vill, jag vågar och jag omger mig genom dator och personligen med människor som bara genom sitt görande visar att allt är möjligt. Men jag, tuffa jag, tvekar ofta. För jag har inte fått styr på träningen som jag tänkt och vid analyserandet så är det ganska klart varför- jag lägger inte den tid som krävs. Inte den energi. Jag spretar och satsar på triathlon och undrar sen varför inte löpningen utvecklas. Jag njutlöper och duckar fiffigt för intervaller och liknande. Så bra då! Jag gör fortfarande galet bra. Men går jag runt och suktar efter lätta snabba ben och finfina tider, ja då måste jag välja: Antingen satsa det som krävs. Eller låta det bli en sån där sak som jag vill ha, men inser att jag inte är beredd att offra för och släppa det för att undvika lidande. Som att vilja ha en cool klädstil och ett snyggt inrett hem. Jag kan vilja ha det, men jag skiter rent ut sagt i det för det finns tusen viktigare saker för mig.

Men att bli en bra löpare ligger högt. Det kostar inte så mycket pengar vilket är A och O för mig. Det ger mig otrolig lycka, får mig att träffa underbara människor (även om jag älskar att träna själv när det ska kräktränas). Det får mig att växa som person, bli starkare både fysiskt och psykiskt och banne mig det inspirerar andra och jag vill. Så jag ska.

Mål ska vara mätbara och ligga precis sådär så de går att nå men du måste anstränga dig.

Detta var mitt första år som löpare. En ultra, en halvmara, ett triathlon, en 5 km, ett brutet Lidingölopp och snart en kuperad ultra till och så var vi klara med den här första säsongen.

Jag tar med mig att jag är disciplinerad nog att faktiskt träna.

Jag har otroligt lätt att lära.

Jag älskar att springa och har lärt mig att träna i grupp.

Jag är dock lat när jag väl är ute.

Jag har inga skador rent muskulärt men mitt hjärtfel och min nu superkrånglande rygg kommer vara en utmaning att hantera.

För att bli bättre måste jag träna mer disciplinerat när jag väl är ute. Jag måste köra mina tusingar, mina 2-tusingar. Jobba med löptekniken och löpstyrkan. Ta hand om bålen och se till kosten. Jag äter väldigt bra men sen äter jag väldigt mycket socker och mackor (älska mackor!) och eftersom jag är rätt nöjd med mig själv triggas jag inte att skärpa mig men nu satan ska jag ta tag i kosten också.

Idag tog jag min halvlånga runda här på landet på 18 kilometer. Med 6 dagar till SUM så är det väl sådär halvnödigt träningsmässigt men med min ruttna känsla i kroppen (förutom under Lidingöloppet tills ryggen sa stopp) så behövde jag ett glädjepass och se om ryggen håller. Jag springer 7 km längs en bilväg sen svänger jag in på en grusväg där jag har 11 kilometer Värmland at its best under fötterna och runt mig. Det är en snurrig kuperad väg och här har pappa snurrat runt o kört rally och hela kroppen känner sig hemma. Jag hade ingen plan på fart utan kopplade in lurarna och lyssnade på P1's Godmorgon Världen.

För 6 månader sen var mitt joggtempo 6min/km. Nu om jag låter kroppen bestämma springer jag på 5:30. Jag ökade inte, jag bara rullade på och det finns inget som den känsla när höstfuktig dimma ligger på bara armar (för ned till 10 grader springer jag i korta shorts o linne, svettas i onödan är drygt!). Luften är lätt att andas, underlaget perfekt och och kroppen vill fram. Och de sista tokkuperade 2 kilometrarna var det inga problem att trycka upp farten och det får gå bannemig hur det vill med att ta sig 5 mil nästa helg för kan det kännas såhär bra så har jag en grund att stå på. Problemet är väl ryggen då som fortfarande värker ibland med en smärtar som skarpa knivar men ger sig om jag sträcker ut den ordentligt så det blir nog några såna på SUM nästa helg.

Måste bara återge något som Hans Rosling sa idag i en intervju i Godmorgon Världen på p1 angående att världspopulationen kommer vara 7 miljarder alldeles snart. Fritt återgett: Det är inget problem. Problem är något man kan göra något åt. Sug på den du och gör något åt det som du uppfattar som problem i ditt liv.

lördag 1 oktober 2011

Laddar o vilar

Engentligen är det så absurt. Att man lever ett liv där man måste åka bort från det man kallar sin vardag, för att orka med den. Att man lever omgiven av så mycket rörelse att man njuter av att stå och titta ut över en morgondimmig stilla höstträdgård på landet. Att man omger sig med så mycket hus o bilar o betong och planterade saker att man glömt hur det luktar på riktigt på hösten. För det är inte i stan som här.
Jag känner mig faktist inte slutkörd på något sätt men jag blir lite stingslig när det går för lång tid emellan besöken till Värmland, eller fjällen. Är faktiskt väldigt förvånad att den känsla i halsen och den snuva Ebba hade inte bröt ut hos någon av oss. Att vara frisk nog att träna och genomföra lopp, är faktiskt en del i träningen det med. Du kan köra hur mycket intervaller du vill men du måste se till att ditt immunförsvar är starkt så du håller dig friskt. Lättare sagt än gjort.
Det tar tre timmar hit i bilen och jag stänger dörren till Stockholm längs E18. Jag släpper alla funderingar om logistiken runt visningar, revisioner och ekonomi. Här sover jag djupare, andas friskare luft, trampar runt i gummistövlar och kläder som bara lämpar sig för åsyn av just Ebba, faster och syster. Jag klurar jag på hur jag ska trimma de 4 granarna likadant. Hur vi ska ta hand om alla löv, och det går inte att greppa hur mycket löv det är hur man än beskriver det. Det är 7 stora ekar, en gigantisk lind, ett otal björkar o andra träd därtill och pga vildsvin kan vi inte bara dumpa allt utanför tomten mot skogen utan det måste eldas upp eller köras bort till återvinning. Galet. Och underbart. Solen har strålat och värmen har varit på t-shirtnivå. Ebba fullkomligt älskar att vara här och stolpar runt på tomten med sin lilla kratta och plockar äpplen och busar. Hon åt så mycket broccolisoppa till lunch så hon inte orkade kaka och sen sopade hon i sig stuvad spenat så det sprutade. Underbara unge.

Myyyyycket äpplen finns det


En glad liten tjej som älskar att vara ute o busa

Men det är även här jag i planeringsfas. Jag funderar på vilken utmaning...näää..haha VILKA utmaningar 2012 ska få innehålla. Jag har en dröm om att göra något stort i välgörenhetsväg för att lyfta fram viktiga frågor jag brinner för och jag inser att jag har lärt känna människor som kan brinna för samma sak. Men det är stort! Jag vet inte om det kommer bli 2012 men det finns med där. Jag vet att jag vill utmana mig inom min favoritkategori rörelse utomhus. Jag vill bli snabbare, starkare, smidigare, lättare, tuffare och uthålligare. Allt det. Varför inte? Varför skulle jag inte?

Men med den pusslande vardagen och Ebba på hornhinnan hela tiden måste detta planeras. Ser så otroligt mycket fram emot att gå in i grundträningsfas och stycka sönder min träning och bygga från grunden. Så mycket så att det inte blir någon mara första helgen i november. Jag vill bort från före-under-efter lopp nu och börja jobba mot nya mål och låta det ta lång lång tid. Mål som är skarpare och tuffare än förut och jag behöver börja om bokstavligt talat from the core. Stärka min bål. Bättra på kosten. Öka uthålligheten. Snabbheten och styrkan. 2011 har varit ett reparationsår. 2012 ska bli ett spat out in glory år. Nu, vilar jag. Ser fram emot Sörmlandsultran som ett uthållighetsprov, för prov kommer det bli, 5 mil känns väldigt mycket längre nu än för 6 månader sen inför TEC. Jag känner mig väldigt seg och tung och plufsig fortfarande och det är bra för ur missnöjet växer och gror ett galet driv inom mig att förändra och förbättra. Men här och nu- är allt alldeles underbart. Imorgon 18 km's vändan som sista längre pass innan sista loppet detta år.

Ha en fin kväll!





fredag 30 september 2011

Crossfitpremiär och mot landet

Men åh. Jag blev rörd till tårar av de fina kommentarer jag fick på bloggen igår. Jag säger ofta som svar på frågan varför jag bloggar, att får jag en person att börja träna och hitta glädjen i det, och någon att utmana sig själv- då är det så värt det. Jag älskar dessutom att skriva! Min dröm när jag var liten var att bli journalist. Jag har läst journalistik men har alldeles för mycket åsikter så jag kunde inte ens skriva en endaste nyhetsartikel på 5 rader utan att lägga in en åsikt. Så jag har min egen lilla spalt här, min krönika där jag får ur mig allt jag har i skallen och hoppas att några har glädje av det- så är allt bra!
Jag är just tillbaks från en riktigt trevlig fredagstillställning. JärnkvinnaSofie hade dragit in Magnus i att leda ett Crossfitpass med oss nere i Karlbergs slottspark. Vi blev ett gäng på 7 tjejer som rullade ned till parken som badade i sol. Vi höll till borta i ändan av den avstängda hinderbanan.
Det var så kul att träffa Sofie- äntligen! Att ha något sorts catch-up samtal med ändorna i vädret under björngång är inte helt lätt så ser fram emot en lunch snart!
Vi körde 3 varv med övningar som fick alla muskler att vakna till. Jag är nog inte så klen som jag tror men det finns mycket att jobba på.
Solen sken och förutom en endorfinkick och massa skratt och glädje av att träna med härliga tjejer fick jag med mig ett par rosa tights att springa Sörmlandsultran i av Sofie samt senaste numret av Fitness Magazine. En hel del gräs och grus har jag också transporterat in här på kontoret ser jag nu....
Det känns som en underbar sensommardag och nu ska jag hem, duscha snabbt och hämta den underbaraste lilla trollungen på dagis och sen bär det mot Värmland och 3 härliga efterlängtade dagar på landet med upptäcksfärder i skogen i 2-års takt. Hoppas ni också får en fin helg!

torsdag 29 september 2011

Go get it

Ibland måste man ställa sig där. På andra sidan. Där livet är slut. Och fiktivt titta tillbaka. Och fundera på vad man vill se. För just nu är det så otroligt lätt att säga att jag
* hinner inte
* vågar inte
* kan inte
göra alla de där sakerna hjärtat skriker om. Eller piper om därunder all materiell ilandsstress.
Mitt emellan tunnelbanan och mataffären en trött regnig oktoberdag där väskan är fylld med jobb, nycklar, lappar och därtill en tyngd av "borden" sömnbrist och tveksamheter är det kanske inte så jäkla lätt att tänka att "nu säger jag upp mig och startar eget" "nu hoppar jag på ett volontärår utomlands" eller "nu anmäler jag mig till ett marathon nästa år och tar hjälp med träningen". Nä. Det kommer inte spontant. Vi är så inrutade i att slussas mellan reklampelare fram genom vardagen. Livet är en kofta för 299 kr, en latte med gratis bulle och kanske en kryssning. Boxer Robert vet alla vem det är. Shirin Ebadi, lite mer svårplacerad för en del. På nästa reklampelare: Fläskkarre 29.90 kilot denna vecka. Och så blir en hel sanning av instängda plågade grisar fulla med hormoner plötsligt en hastig torsdagsmiddag på bordet.
Bara för att vi inte tar oss tid att stanna upp. Reflektera. Ifrågasätta. Agera.
Vi tänker att storebrorsamhället borde ju isåfall lösa det så att tågen går i tid, att all mat som säljs är bra och jobbet blir roligt- för hur ska vi hinna reda ut vad som är bra och dåligt?
Det är en sån stor klyscha men den är så sann. Vi har bara ett liv och vi vet inte när det tar slut. Det finns så många historier att ta till sig runtom oss där människor tagit livet och vardagen för givet och sen fått den ifrånryckt sig.
Egentligen handlar det inte så mycket om vad man ska kunna titta tillbaka på. Utan om hur man vill att det ska kännas på morgonen. På kvällen. Varje dag. Gör jag det jag vill? Ger jag mig ut efter det jag verkligen vill ha?
Jag sparkar mig själv i baken hela tiden för att driva mig framåt mot det jag vill. Stå emot tveksamheter, ifrågasättanden som bara kommer från avundsjuka och feghet. ibland blir jag osäker, men det är oftast när jag lyssnar på fel personer. Eller när jag tar ögonen från mina mål. Tittar på molnen istället för på solen.
När jag tänker "nä det där går nog inte" istället för " jag testar, så får vi se".
Som igår när jag tänkte installera min nya bloggportal själv. Otekniskare människa får ni leta efter och något tålamod har jag inte begåvats med heller. Klart det inte gick. Men jag försökte, och kan nu med god ro be om hjälp.
Eh träning då? Någon sån? Ja det är 6,5 km till jobbet och jag sopar igång mig själv från dagis längs Lötsjön, Råstasjön, bort mot Råsunda, in mot Torsgatan och sen får jag stå på ordentligt emellan rödljusen för att hålla snittet. Allt sker före frukost och jag har svårt att hitta energi men målet är att minska snittiden per kilometer. Idag sa den amerikanska damen som bor i min Runkeeper app att äveridj pejs: fajv minits änd tuentynajn sekånds pör kilåmedör och det var ok för det var en del rödljus att stanna vid.
Annars då...jo jag försöker planera in lopp under 2012. Och tänkte faktiskt lägga till ett litet marathon här i november. Om du har ett lopp som jag bara MÅSTE springa 2012, hojta till!
Jag tänkte också springa Sörmlandsultran helt iklädd rosa för Rosa Bandet kampanjen och det går väl sådääär för rosa tights har jag inga.
Höll på att anmäla mig till fjällmaran på datorn idag när jag fick bli fjärrstyrd av vår support. Den unga killen i telefon frågade om jag skulle göra "den där tjejklassikern" och jag skulle kunna skriva tusen arga spaltmeter om att varför heter det Tjejklassikern och inte tex miniklassikern? men vi slutar här för jag väljer in positiva saker hellre än negativa och det manifesterar jag med en stor skål nypoppade popcorn, Mitt i Naturen och en stor kopp grönt té. Adjöss!

onsdag 28 september 2011

En jättefin dag.

Tacksamhet. Och kärlek. Varning för illamående om du tillhör den buttra typen som inte är mottaglig för enkel salig vardagslycka.
Bara att vakna och känna att jag sovit bort utmattningen. (nej klockan var fortfarande 06.00). Mitt mantra idag har varit att ta hand om mig. Jag måste ta hand om mig, jag har bara en av mig. Jag kommer alltid ha tusen saker på att göra listan och alla kommer alltid vänta på rapporter o ditten o datten men jag måste hålla i mig själv så jag finns i min helhet o i mitt bästa jag för de jag älskar.
Så jag sprang till jobbet. Utan klocka, utan press. Men med runkeeper som höll lite koll i väskan. 6,5 sköna kilometer. Varm dusch o stretch. Stor frukost. Talade om för min kund att jag blir lite sen, för jag vägrar stressa idag. Har sen granskat ett jätteintressant projekt i Indien och fått äta lunch med min fantastiska kund i lugn och ro. Valde en fiskgryta och grönsaker- jag tar hand om mig! Gått igenom kalendern och..tadam: Tackat nej till hela 3 uppdrag! Så duktigt av mig. "Tyvärr min planering är full". Knatat med Jillian Michaels i ena örat ned till världens hårdhäntaste norrman på Access Rehab. Har du inte varit där, och har ont eller är stel, sök dig dit! Du kommer inte ångra dig för de ger sig inte förrän du fått hjälp.
Eller börjat gråta som det blev i mitt fall. Min rygg knakade Martin än hit än dit och den lossnade rejält från käke ned till korsrygg. Diagnos- en kota som inte är glad. Order: Styrketräning. Ja fifasiken man kommer inte undan alltså...Sen fick jag massage. Underbart. Tills vaderna. Då började tårarna rinna för det gjorde nå så bövulskt ont. Men nu är jag som ny och vill ut o skutta men försöker låta justeringarna sätta sig och sitter rakt och snyggt i lotusposition och skriver.
Stannade på mataffären på vägen hem och köpte haloumi och har ätit en salig blandning av det jag är sugen på, i soffan! Ebba är hos farfar och kommer snart. Jag tog ingen jobbdator med hem och kan inte jobba med någon endaste databas- bara ägna kvällen åt mig själv.
Jag läste ett så fint mail idag. En av Ebbas dagisfröknar har de senaste dagarna tagit sig tid att skriva om vad de gjort under dagen och skickar dessutom med bilder. Som vi föräldrar får på eftermiddagen att titta på. Lycka. Mitt liv är rikt.
Jag får ofta frågan om vilka organisationer man ska ge pengar till, vilka man kan lita på. Jag ska skriva om det snart. Ha en fin kväll. Mine is magic.

tisdag 27 september 2011

En Riesendag



Don't get me wrong. Det här har varit en bra dag, för de flesta dagar i mitt liv är bra dagar, för jag gör dem till det. Men det fanns vissa fallgropar idag. Att börja med att färdigstäda badrum, finbädda, torka speglar och genomföra detta med en allt annat än hjälpsam 2-åring tidigt på morgonen pre koffein får tilläggas är inte helt lätt. När det sen blir ett "nr-2 byte" PRECIS när galonisarna är på och det är 1) helt färdigtorkat överallt 2) brådis då tar man den i trappuppgången och får hitta på bra svar till den lilla inblandade.

När man sen glömmer strömkabeln på kontoret och åker på kundbesök utan den får man det lite svettigt då man har 3 timmar batteritid och 8 biståndsprojekt att granska. Hungriga vargar jagar bäst men jobbar bäst vet jag inte, fick göra dem utan break för att hinna få in all dokumentation innan batteriet dog. Att äta lunch kl 13.30 är ungefär 2 timmar och ett blodtrycksfall för sen för mig, vet jag nu. Älskade kropp,tack för att du ställer upp, du ska få din belöning- 5 mil terräng, håll ut 11 dagar till.

Så när jag gick från jobbet så visste jag att det var en Riesendag. För jag har såna dagar. Jag blir så fruktansvärt sötsugen när jag är för trött och jag vet om det och vet också att sockret inte hjälper jota men låter mig ha en sån dag då och då.

Jag vet också att jag måste träna. Jag måste få till en stund då jag flyger fram av egen maskin i svett och med endorfinerna som motor mitt i allt a-b-c-b-a. Så imorgon springer jag till jobbet, för träning får man till om man vill. Och så är ordningen återställd. Energin är på väg tillbaks och imorgon fyller jag på med rörelse och frisk luft istället för med socker.

Ha en fin kväll!

måndag 26 september 2011

På skurknäna men reser mig snart

Jag har inga rötter i Sthlm. Och det blir så uppenbart ibland. Jag har lite ångest varje gång jag går ned under jord och älskar att cykla till jobbet. Men imorse var jag för tung i huvudet och behövde beta av lite mail så tog tuben och trängdes integritetshotande med andra måndagströtta.
Jag brukar inte vara måndagstrött men just idag var jag urlakad. Jag mår nästan illa och tanken på att spendera hela kvällen skurandes och skyfflandes grejer i lägenheten för att få den att se ut sådär "här bor ingen alls utom värmeljus, välkommen på visning" var liksom inte...angenäm!


Men vi är ju två som äger lägenheten fortfarande så hade bett om hjälp med det som skulle vara lite extra pyssel inför fotograferingen.

Men när jag kom hem, trött seg och med en rygg som fortfarande inte är redo för lyft och vrid så var det rätt uppenbart att inget åtgärdats. Nu vaknade den här ilskan och drivkraften jag har i mig som ibland skrämmer mig själv. Jag tror den kommer från Tornedalen, från mammas släkt.Ut på balkongen. Upp på träsoffan och skura skura hela inglasningen under idel svordomar. Korsryggen skrek av alla vridningar men jag sög in magen och tippade bäckenet framåt för att döva det. Såg ut som en juckande rabiat mamma i skurhandskar med bra exponering där på 4e våningen.Ebba lekte hos underbara grannen och mamma dök upp och hon kastade sig i ett par diskhandskar hon med och gick lös på mina blommor som skriker död och det är väl inte budskapet jag vill skicka ut till potentiella köpare.

Satan i gatan vad förbannad jag var. Jag komponerade långa haranger med spydigheter värdiga amerikanska tv-serier men visste ju redan då att jag inte skulle leverera dem. Rise above it säger andra halvan av mig, den som är från pappa, från Värmland. Jag äger den här situationen, där här separationen, jag släpper inte ifrån mig energi och ger inte vika. Jag går stolt och ärlig ur det här. Jag har inte gjort något fel, jag har försökt och jag har gett chans och jag har gjort allt i rätt ordning och nu ger jag inget mer av mig. Hade någon för 2 år sen, eller ens 1 år och 2 månader sen sagt att om ett år står du här själv och torkar av kylskåpet efter du lagt Ebba för att förbereda en försäljning då hade jag garvat. Men nu är det så. Jag har skurat sen klockan 15.30 och jag har badrummet kvar men jag har så ont i ryggen så jag sitter och vilar sätesmusklerna nu innan jag går på't igen. Är helt dränerad efter allt slit i helgen, klockade upp snygga 15 timmar övertid förra veckan.

Jag har varit på visning snabbt i huset bredvid i en liten söt 2a som jag vill ha. Jag längtar tills det här är klart. Jag längtar efter att få mer tid till kärleken, till vännerna, till spontana utflykter, till nya projekt. Jag längtar men jag gillar att sitta här också och ta en kopp te men nu jäklar åker handskarna på en sista sväng och så tar vi badrummet och så sover vi lite. Bjuder på lite fina bilder som min kusin tog av mig och Ebba en solig dag i somras. Min fina lilla tjej som växer så snabbt.

söndag 25 september 2011

Nytändning



Åh vilken helg. Vilken era det här har varit. Och vilken början på något stort.

Från våra fantastiska stavgångare i fredags, till våra stafettlöpare, till våra glada 15 kilometerslöpare, till de 200 som sprang 30 km, till de ca 100 tjejer som sprang tjejloppet idag med fantastiska Fanny som gör en premiär i löparsammanhang genom att sopa igen banan med milen på under 42 minuter. Jag är så stolt! Jag är så glad att allt slit har gett sån fantastisk utdelning. Alla glada och tacksamma och mina funktionärer har varit rakt igenom fantastiska med idel leenden. Lidingöloppets hela personal och samarbetspartner har tagit emot oss med öppna armar och jag har beskrivit det som att jag varit en lerig prinsessa hela helgen.

Idag på eftermiddagen var den leriga prinsessan dock ganska trött. Ryggen som lösts upp genom sätesvärmen i bilen (stort tack vare 1,5 timma i köer hem och dit idag) började krångla igen. Jag var så trött och seg och det var mest massa logistik och ihoppackning kvar. Min hjälte dök dock upp och bara kramade mig och jag fick lite energi.

Väl hemma mös jag på soffan med Ebba och bara landade i allt och..då börjar hjärnan att spinna igen. Så nu har jag värsta idén! Som jag bollat över till Madde som jag fick krama om för första gången igår! Jag har planer för jobbet och tur att det är utvecklingssamtal imorgon (hejade fram min coach i spåret dessutom!). Jag håller på och säljer lägenheten och ska buda på en ny. Jag går in i en ny fas i kärlekslivet och det är mycket nytt. Jag älskar det. För det fasta trygga finns kvar. Genom alla mina dagar har Solbacka funnits där i Värmland som ett tryggt hemma och nu ska jag ta Ebba med mig och åka dit och ladda batterierna med Värmländs lantluft och sova i en skön säng.

Imorse var jag en trött en. Ringde Helena som vänligt men bestämt talade om att du borde kanske säga nej ibland! Och jag vet- jag ska! Men vem är jag när jag inte gör allt jag vill? Crash and burn verkar vara min grej men även nu så har jag faktiskt energi kvar. Jag tankar energi i att Ebba verkat klara sig från förkylning, hjälten kan sova bättre, min fina Sofia debuterade på 15 km med dunder o brak. Hela eventet har gått över förväntan. Jag är frisk och kan få hjälp med ryggen. Klockan är 20.30 det är ganska rent hemma, har roddat lite inför fotograferingen o tar resten imorgon. Tvättat Ebbas dagissängkläder, förberett matsäck. Nu ska jag skriva lite tackmail och post-itlappar, läsa DN och sen sover jag gott 8 timmar och så KÖR VI! E ni me? :)

Solen skiner ändå- brutit mitt första lopp

Jag har brutit mitt första lopp! Galet! Man skulle kunna tro att jag såg det här som ett tråkigt slut på månader av träning men det goda i att ha alldeles för mycket för sig är att går något åt pipan så kan man glädjas åt något annat.
Och jag kan välja att komma ihåg att jag gick som Ringaren i Notre Dame i 2 km eller att jag flög fram i 18. Jag väljer det senare. Jag är pigg. Jag kunde springa i backar och sen stå på utför så jag blev en av dom som irriterades på att folk inte håller höger när de saktar ned. Det låg säkert flera minuter i alla inbromsningar man får göra för att folk inte hajar hur det funkar. Men man får skylla sig själv när man ställer upp i ett lopp med 22 000 löpare.
Vi tar det från början.
Klockan ringde 06.00 och jag tyckte det killade i halsen och det gör det idag med. Åt en lätt frukost och tog bilen ut till Grönsta och roddade i tältet. Hejade på våra 15 km löpare och sen fick vi störta tillbaks för att hinna äta i god tid innan starten. Skön mil avverkad redan innan start! :).
Var riktigt oladdad men det brukar faktiskt funka. Solen stekte. Benen var pigga och testjoggade uppför backen mot Koltorp som ligger långt åt helskotta från Grönsta. När starten gick så rullade jag på och garvade lite åt folk som försökte undvika det blöta i gräset- HALLÅ! Det är ett terränglopp! Eller ska vara, men det är ju rätt mycket fin grusväg, asfalt, osv...definitionen av terräng är jag tydligen lite oklar med. Alla kändes väldigt sammanbitna så jag var bara tvungen att hojta vid 29 km passeringen " Bara 29 kvar- inga problem" vilket mottogs med konstiga blickar. Första 8 kilometerna är alltid jobbiga och det var trångt dessutom. Svårt att få upp tempot utan att lägga massa energi på omkörningar men höll målet att absolut inte ramla under 6 min/km. När det planade ut bort mot Kyrkviken så gick det att öka och lade mig på 5:15 tempo. Låg där tills det började bli kuperat igen och nu var det som att köa till ett fyndbord på loppis- svårt att ta sig fram då folk tvärnitar och har sig. Med hög musik i öronen och ständiga tittar över vänster axel klarade jag mig från det värsta. Vid 15 kilometer såg jag att jag låg på ca 1:28 och kände att det här kan nog gå bra det, nu ökar vi lite. Inga 2:45 men kanske 2:55?
Jag hade varit hos Access Rehab innan starten för att jag kände av min SI-led i ryggen (som jag har problem med ganska mycket och jag får lätt krampkänning i gluteusmusklerna och nerver i kläm). Micke sa vänligt men bestämt att det här gör vi inget åt 2 timmar utan start.
När jag nu stod på i en utförsbacke kände jag att det liksom trycktes ihop och den bekanta krampen ut i rumpan började kännas. Sen ramlade en kille framför mig. Jag saktade ner ganska hastigt och kände hur ryggen trycktes ihop. Fick en knuff bakifrån och gick ned på ena knäet. Sen gjorde det överjävulskt ont. Kändes som jag ville springa framåtböjd för att sträcka ut och det går ju inte i 14 kilometer. Stretade på men när jag kom till Grönstabacken började jag känna att det här går inte. Men jag var så pigg, så jag ville fortsätta. Segade uppför backen och hade bra flås. Men sen stannade jag. Jag bryter tänkte jag, innan jag hamnar ute i skogen. Började gå tillbaks, mötte alla löpares ansikten och kände att NEJ jag måste vidare! Stretchade ut sätet, vände, började springa igen men det gjorde för ont. Kunde inte fokusera och visste att de värsta backarna var kvar, jag kunde ju inte GÅ upp o ned. Så vek av ut i skogen. Två damer menade vänligt att "det är mycket närmare den här vägen". Haha. Ringde hjälten och började böla och fick väl ur mig något osammanhängande och nej jag ville inte ha sällskap. Haltade tillbaka genom skogen och såg alla gå i mål och var som ett ledset barn i 5-10 minuter sen släppte jag det och tänkte på alla mina duktiga kollegor och gladdes åt det istället. Så fort jag var i tältet och såg alla som gick i mål och gått i mål brydde jag mig inte så mycket längre. Herregud jag har sprungit massa lopp och har fler framför mig och jag tar med mig att jag tuffade som ett ånglok i 2 mil..nåja 18 km.
Läser Johan Esks krönika i DN Sport idag om att vi springer långsammare. Vi är tjockare och ohälsosammare än 30 år sen. Men jag väljer att se alla som är därute i spåren och stretar, i mjölksyra, i glädje, i envishet. Trots tidspress, skador, sjukdomar. I trots mot massa saker. Jag är så glad och stolt över den här helgen och det kulmen det är av en otrolig hälsosatsning av mitt företag. Jag har fått massa inspiration och glädje och jag är så taggad att ta arbetet med det vidare men ser även fram emot en vintersäsong där jag ska bryta ned min egen träning och min hälsa och bygga upp den till en ännu starkare, snabbare och gladare löpare/triathlet.
Men det är en del som ska betas av tills dess. Idag fick jag sätta klockan på 06.00 igen för att hinna börja rodda inför fotografering av lägenheten på tisdag. Allt jag lagt åt sidan den senaste tiden ramlar över mig som ett stort lass imorgon och jag blir lite kallsvettig. Men vi tar en sak i taget. Nu ut till Grönsta och heja på våra Tjejlopplöpare och sen stänga ned allt och packa ihop. PHU. Ha en fin dag!

fredag 23 september 2011

En lerig, solig, kramig varm dag

Cirkus PwC

INGEN kan undgå vem Lidingöloppets nya huvudsponsor är. Även om vissa inte vet vad min arbetsgivare gör...så vet de som varit på Lidingö idag att vi är ÖVERALLT! Bland annat har vi en 10 meter lång tunnel vid Kyrkviken som klappar och hejar på dig som ska springa 15 och 30 kilometer! :).

Jag har som sagt bara varit ute på Lidingö för att övningsspringa en gång. Och jag var först av PwC Lidingö Challenge teamet på plats idag med min fantastiska kollega M. Vi körde över bron i solsken och på Grönsta hittade vi snabbt vårt tält i målområdet. Det första som hände var att vi ställde av lite grejer och skulle sen bara parkera bilen. När jag kom tillbaka hade vips några flinka funktionärer burit allt till tältet. Det här börjar bra tänkte jag. Vi roddade med filtar, bananer, bord, vattenflaskor..allt! Och överallt blev vi så vänligt bemötta. Kände mig som en lerig prinsessa. Allt flöt på så otroligt bra att vi hade tid att slänga oss i våra loungemöbler i solen och slappa lite.

Men sen kom våra stavgångare och vi tittade på deras start innan det bar av tillbaks till kontoret för vår pastamiddag och pepp. Jag och Aimee som jag jobbat tightast med med Lidingöloppet fick ett otroligt fint tack, på det sätt som hjälper mig allra bäst just nu. Är otroligt tacksam och det är klart att det är värt allt slit! :) Jag fick fina blommor också...

Imorgon är en stor dag- över 400 löpare ska iväg och tältet kommer koka av endorfiner..men även av solen! Jag vet inte ens när jag startar men vet att jag ska filmas före och efter. Jag ska peppa mina kollegor och ansvara för tältet i största allmänhet och det här är inte sånt jag brukar blanda in i en dag där jag ska springa 3 mil. Ebba har tydligen eventuellt feber och jag vet att om hon blir sämre så vill jag inte vara någon annanstans än hos henne. Men är så glad att hon är hos sin vettiga mormor.

För ett år sen exakt, var jag ju på absoluta botten. Jag var anmäld till Lidingöloppet då med. Men hade inte sovit mer än 4 timmar per natt på två veckor. Var ett emotionellt vrak efter att allt rasat. Jag tappade massa i vikt och var i så dåligt skick att jag inte orkade bli glad över att springa.

I år är jag jättetrött. Jag är ur form, seg och känner mig plufsig. Men vet ni vad? Jag är så glad. Jag är så stolt och nöjd och pirrig så det kommer nog gå bra det här med. Min hjälte dök upp idag på jobbet och hela jag var tusen fjärilar och löpstyrka kommer inte alltid ur durumvete, intervallöpning och långpass. Det kan komma ur ren och pur livsglädje, kärlek och inspiration och det är det som kommer bära mig runt 30 kilometer imorgon.

Ni som ska till Grönsta imorgon- kom förbi och säg hej! Och ska ni springa Lycka Till- NJUT för helsikke. Var glad att du inte är nytransplanterad, förkyld, magsjuk, skadad vad det nu kan vara, spring för de som inte kan om du inte kommer på något annat! :)


torsdag 22 september 2011

Nu börjar den galna helgen!

Bra löparmat, dålig matplats

Man måste ha lite marginal. Man måste äta så bra så man har utrymme för onyttigheter. Ha ett så starkt immunförsvar så man klarar att stå emot dagisbakterier. Träna så bra när det flyter på så när det inte hinns med så går det bra ändå. Sova så bra så man kan ha en dålig natt.

Jag har inga marginaler just nu. Folk rasar i förkylningsträsket runt mig och jag tror mitt immunförsvar jobbar på högvarv för att hålla min statistik med 2 förkylningar per år max!

Inatt fick jag en flashback av bebistiden då Ebba vaknade 02.00 och ville sova inne hos mig. Jag som kramat ur det sista ur mig själv med jobb till 23.00 kunde inte somna om och det är ju inte helt lätt med en liten 90 cm lång roterande elvisp i sängen.

Således var jag ett vrak imorse- för jag har inga marginaler just nu. Allt jag inte gör denna vecka, alla kunder som jag säger " återkommer" till måste göras nästa vecka. Måndagen har blivit som en avlastningsplats och kalendern den dagen är full så det brister. Men då är då. Nu är nu.

Idag gick bra men jag var så slut på vägen hem. Ebba är på äventyr med farfar idag så hade lite tid till mig själv. Att hinna väcka benen imorgon finns liksom inte även om de kommer få jobba ute mellan Grönsta och Lidingövallen så tvingade mitt trötta jag ut på en sväng. Det skulle jag nog inte gjort. De här passen innan precis innan lopp ska bara kittla sinnet. Idag var det som att släpa en trött labrador. Det skulle bara vara en liten käck tur runt sjön men det var stumt o stelt. Jag jagar mitt löparmojo. Den där ooohh aaah känslan. Jag gav mig inte. Jag jagade den snabbt nedför. Uppför. På en raka. Skuttade uppför en berghäll. Den kom aldrig. Så jag gav upp och gick in till mina excelfiler igen och hade en riktigt skön timme på soffan med en god sallad med nyttigheter i och fick lite gjort.
Det här med skor och det här med terräng

Det pratas om att Lidingöloppet är ett terränglopp. Men det finns terräng och terräng. Asfalt- det är ett absolut underlag. Det är som det är. Terräng däremot. Kan vara som på delar av Vertex där du bör ha knutit skon ordentligt för den kan sugas fast i en lervälling. Det kan vara att springa i en bäckfåra. Lidingöloppets terräng är på sin höjd ett lerigt mål o startgärde. Sen är det fin lättsprungen (nu bortser jag från det eviga upponeriga!) bana. Så jag tar inte mina terrängskor till detta. Mina adidas response Trail kommer absolut inte på fråga. Då kommer jag sura ur efter några kilometer av att de känns tunga. Nej det får nog bli adizero Boston. De känns lätta och jag behöver allt lätt jag kan komma över. Gärna vingar.

Imorgon är en intressant dag. Ebba får husera hos mormor. Jag ska ut och rodda vid tältet på Lidingö så det är förberett. Sen ska jag heja på stavgångsgänget vid starten. Sen kasta mig in i bilen och ta mig till vår pastamiddag med presentation och sånt på kontoret. Det blir lite tal och pepp och mingel. Förhoppningsvis orkar min hjälte hänga med.

Jag känner mig inte alls som en tuff mamma som ska springa 30 km. Jag känner mig seg och trött men,..det botar vi med sömn! Godnatt på er!



onsdag 21 september 2011

Surfer girl goes galonbyxor

Jag o de andra funktionärstjejerna kommer synas i helgen

Jag har bara skogsTV. Och när jag sitter och jobbar i soffan ibland kan antingen Kunskapskanalen, 1an, 2an el 4an vara på. Inte oftan 4an. Men det finns ett program som heter Hawaii 5-o eller nåt som jag råkar titta på nu. De håller på i bakgrunden as I am typing. Ibland önskar jag att mitt liv var lite mer Hawaii 5-0. Inte deras överdrivna handrörelser. Men färgerna och havet. Surfingen.

Det var en tid i mitt liv då jag vaknade och tittade på palmen utanför. Hur den rörde sig i blåsten. Var det sydvind kastade jag på mig en bikini, zinkblock i ansiktet, en trasig jeanskjol, luvtröja och tog en vattenflaska och en banan och en macka med till min lilla Hyundai Excel. Oftast barfota. Kastade in brädan där bak där den låg stadigt på redan intorkat surfvax. Min fina fish som jag beställt, 6 fot 10 inches. Tjock o lättsvängd.

Iväg längs Johnson Street, höger på Lawson Street och titta ut över the Pass. Såg vågorna rulla in i städade morgonset. Fortsatte mot Watego's. Kände igen bilarna. Longboardarna som till slut accepterat svenskan som slitit hund för at lära sig surfa ganska bra. Ut med brädan ur bilen. Riva med naglarna på vaxet för att ruffa upp det. På med min avklippta våtdräktströja. Balsam i håret. Ren sand knarrar under fötterna. Ut vid headlandet och gå ut tills vattnet når midjan. Upp på brädan. Paddla genom bryten ut ut ut mot soluppgång, delfiner och sjungande valar. Sätta sig upp. Stänka lite vatten i ansiktet. Lite i luften för att se om vinden ändrat sig. Vänta på sin tur. Förhoppnigsvis, på en bra dag, få några riktigt sköna långa rides och få springa ut igen och paddla ut.



Upp. Duscha i utomhusduschen, svara på frågan "get a couple?". Svara med ett stort leende med ett JAAA! På med torr bikini, solfaktor, uggboots. Dricka vatten, äta banan. Tacka havet. Köra bilen in till jobbet som massör på Replenishkliniken och köpa en god latte som värmer.

Nu är mornarna inte så glamorösa. Surfbrädan är bytt mot galonbyxor. Men mornarna är fulla med otroligt mycket kärlek. Det tar hundra år att komma till jobbet känns det som men jag vägrar stressa när jag är med Ebba. Hon, har inte bråttom. Varför ska en 2-åring få uppleva stress hon inte förstår? Visst jag försöker klippa lite minuter men frukosten ska ätas i lugn och ro. Vi sjunger på väg till dagis och säger hejdå ordentligt.

Det är lite bananas nu men Lidingö Challenge teamet på jobbet är vid gott mod och vi skrattar en hel del. Imorgon ska jag briefa mina 12 funktionärer och verka ha koll på läget. Samtidigt ska en massa annat hinnas med inför helgen och jag hade så gärna varit med på Bosöns hälsosymposium Folk i Rörelse med massa intressanta föreläsare bla Stefan Fölster men se det kommer inte att gå...Riktigt surt. Riktigt riktigt surt faktiskt. Men så är det. Jag kan inte klona mig!

När jag hinner stanna upp så känner jag att jag inte har någon koll på hur bra jag tränat för dessa 3 mil. Jag har fått en riktigt fin genomgång av banan av Daniel och är laddad men det kommer inte att få till en perfekt uppladdning. Och när får man det egentligen? Det blir spännande.

Mitt bästa tips, är att gå i branta backarna. Den fart man tappar då kan man ta igen genom att orka stå på i utförslöporna. Hellre det än att känna sig seg hela vägen upp och sen flåsa sig nedför. Så jobbar jag iallafall och ska man inte springa på under 2 tim o 30 min så hinner man det bara man pendlar på rejält utför sen. Jag undrar vad jag landar på för tid. Gissa? :) så får vi se- vad tror ni?

tisdag 20 september 2011

den bästa uppladdningen inför Lidingöloppet

...står inte jag för just nu och praktiserar inte heller. Det är bara mycket att ordna med. 600 löpare ska ha jackor. 12 funktionärer ska kittas och briefas och briefingansvarig undertecknat hittar ju knappt på Lidingö och börjar blanda ihop Gröntorp med Kolsta och Kyrkvallen med Lidingöviken och undrar hur långt måste jag bära de ca 200 kilo bananer jag beställt från där de levereras till? Taggade löpare varvas med avhopp och förkylningarna hopar sig. Mitt starteam har drabbats av löparknä och elak förkylning. Det vabbas på dagis och till o med friskaste Ebba verkar ha liiite snor på g så drar ned på mjölkprodukter, ställer fram mer färgglada grönsaker och svenska obesprutade äpplen o peppar peppar vi har klarat oss lilltroll och jag hittils.
Så jag tar en liten Ebba till hjälp med att illustrera det man bäst gör sista dagarna innan ett stort lopp:


Man ska äta ordentligt.

Man ska sova ordentligt. I split om man vill och kan...

Man ska dricka ordentligt så varje gram kolhydrater man äter kan binda sig till 2,7 g vatten som är som en kamelpuckel med extra vätska till loppet.


Man ska kolla igenom sin utrustning och veta att allt sitter bra!
Sist men inte minst skaffar du en vinnarattityd! Tuff, du fixar det!


Jag ska från och med imorgon ge sjutton i cykeln för mina ben är stela och sega. Jag skulle gärna springa i ett par superkorta tights men inte ens de adidas som snälla Martin lagt undan på Runners Store satt så som jag vill! Ser verkligen fram emot helgen även om jag skulle behöva klona mig för att fylla rollerna som revisor/konsult, eventrookie och mamma samtidigt just nu. Nu måste jag dessutom få ut lägenheten på marknaden för jag har hittat den jag vill köpa så sale is on igen med allt det innebär. Ser också så mycket fram emot att träffa Madde, Sara, Mia och Andrea och alla andra löpare/bloggare som kommer vara ute på Lidingö. Och hinna hänga med hjälten. Haha, ni hör ju?

Allt detta börjar med att sova ordentligt så nu är det snart godnatt! Ha en fin kväll!


måndag 19 september 2011

Tänk om....om rökning

Tänk om de som rökte fick dra ett kort varje gång de köpte ett paket. Detta var kopplat till deras patientjournal och när de sökte vård första gången så fick de helt enkelt sluta röka. Annars fick de inte tider lika fort som andra som inte köpte cigg. På så sätt kan storebrorsamhället användas till något som faktiskt gynnar oss som inte röker eller de som varit så duktiga att de slutat. Vi får vård snabbare och de som väljer att medvetet sabba sin hälsa får det lite långsammare, men de får det. Folk får göra vad de vill med sitt liv men när du röker när jag är ute och springer och mina lungor suger i sig mer luft än vanligt och din rök drabbar mig DÅ inkräktar du på mitt liv genom att inte ta hand om ditt eget.
När jag kommer till vårdcentralen för att jag tar itu med ett medfött hjärtfel då vill jag inte bli bemött av en rökig raspig röst och en "jag hade rökpaus för 20 minuter sen och har inte tvättat händern" lukt i kassan.
När jag går in i en liten affär vill jag inte att du släcker din cigg precis framför mig och a) slänger den på marken och b) blåser ut luften i dörröppningen och sen stinker ned affären med din nikotinegoistiskhet.
När jag ändå är igång..Systembolaget!! What the... alltså jag fattar att de ska göra vinst och expandera och utveckla och vill folk ha sprit kommer de fixa det men 400 000 barn i Sverige lever i familjer med alkoholmissbruk. Ska vi hjälpa deras rikspuckade föräldrar att ta hem spriten utan ansträngning? Nej det måste göras jobbigt. Det är lite pinsamt att stå på Systemet med stor röd näsa och handla det billigaste vinet.
Mitt tredje mål för min ilska idag är fotbollshuliganerna som brände av något brandliknande vid S:t Eriksplan när jag var på väg hem. Sen får jag skylla mig själv när jag, eftersom jag inte ville springa till Fridhemsplan, tog tåget hem och tog fel tåg och hamnade i Solna och fick springa hem rätt igenom AIKland som ter sig väldigt fult och stökigt sådär innan match. Inte mysiga Råsunda som jag känner det. TVI!
Jag lämnade nämligen cykeln hemma för att kunna beta av 20 mail på Blackberryn på väg till jobbet. Sprang en 6 km runda med mellangruppen och med lite dit och lite hem blev det visst en skön mil idag. Kvällssolen och min bra musik i öronen gjorde att jag taggade till inför helgen men nu är jag trött igen och har en massa jobbstrul att reda ut.
Ha en fin kväll!

Sörmlandsultran mindre än 3 veckor kvar

Va? Ser ni banprofilen? Vad händer? Det går netto nedför men vad sjutton är det som händer smackabang efter halva loppet? Tvärs uppför.

Det är bara 10 tjejer anmälda. Detta tolkar jag som att det är 10 Ultrarävar. Rutinerade och snabba som vässlor. Kommer få slita hund. Måste vara lätt och på skutthumör. Drastiskt dietomläggning genast. De här 3 extrakilona sötsaker-på-kvällstid-för-det- är- lite- mycket-nu ska bytas ut mot grönt te och grapefrukt. Eventuellt mer spenat.
Nu jäklar, jag börjar tagga till! Tjoho!

Dagens snurrschema ser ut som följer:
Cykla till jobbet. Jobba jobba jooooobba. Cykla till doktorn för hjärtremiss. Cykla till dagis. Hämta världens goaste, sötaste finaste lilla 2-åring. Lämna över till hennes mormor. Cykla som en galning tillbaks till jobbet och möta upp en forskare från Stockholms Universitet som gör en studie om hälsosamma organisationer. Då är det självklart man kommer till oss!
Träna med Running Sweden. Cykla hem. Pussa, krama, äta, duscha. Jobba lite. Sova.
Tut tut allt under kontroll. Men längtar till mitten av oktober då vintersäsongen drar igång träningsmässigt.
Ha en fin måndag, plaska i vattenpölarna!

söndag 18 september 2011

Njutlördag och kämparsöndag

God söndagkväll på er!

Jag hade en riktigt.ledig.dag.igår. Verkligen stängde dörren till allt jag har att göra och bara njöt hela dagen. Började med mysfrukost med Ebba, lämnade henne hos farfar. Parkerade nära Odenplan och knatade i morgonsolen längs Drottninggatan till Centralbadet. Som jag inte besökt sen renoveringen och..tja...vad säger man? Vad var det som tog så långt tid? Opersonligt och lite stelt tycker jag nog men den riktigt varma poolen var fantastisk. Jag verkligen njöt av salus per aqua i flera timmar med mina goa vänner som jag inte träffat på så länge. Lät vattnet strila, dök i det, simmade i det, stod på händerna i det, lät det kyla ned benen och bara njöööööt. Åt en god hälsosam lunch och sen promenerade jag i solen bort mot slottet för att titta på Helena när hon gjorde debut som halvmaralöpare. Jag stod uppe vid slottet och tittade ut över massan med startklara, glada, nervösa löpare. Det var länge sen jag såg en start där jag själv inte var med och musiken hjälpte stämningen som var på topp! Det var gåshudskänsla och jag längtar till ett "stadslopp". Nästa år!
Hann se eliten med Isabella svischa förbi innan jag småjoggade mot Norr Mälarstrand. Det var helt underbart! En helt ledig dag, i solen, där jag bara fokuserade på att vara just där jag var men även tänkte lite på att jag skulle få träffa min hjälte sen och hade lite fjortisfjärilar i magen!
Jag gåsprang bort mot Stadshuset och blev så förvånad över hur många som står och tittar och bara stirrar! Inte hejar eller ens slentrianmässigt klappar händerna utan bara tittar på löparna som sliter och mycket väl ser de som står och blänger på dem. Om du går och tittar på ett lopp så står löparna för underhållningen, då får du bannemig betala med lite pepp!
Helena såg stark ut vid 11 kilometer och tog sig runt på en bra förstagångstid. Nu börjar jag snart bearbetningen för att hon ska springa Jubileumsmaran med mig nästa år! :)
Kvällen spenderades på soffan med toppenkillen och stora koppar te och imorse efter en god natts sömn och denna underbara lediga dag så var jag pigg och laddad igen.
Man måste ta sig tid att vara ledig även när jobbet skriker. Om ni undrar vad jag håller på med på jobbet så titta nedan...

På en sida till startbeviset till Lidingöloppet. Japp. Vi är 600 anställda som springer och jag är så stolt över vad vi gör. Rollen som nybliven huvudsponsor är bara början på en lång häftig spännande resa. Mitt fokus är de 600 löparna och det tält som vi kommer ha i målområdet. Välkommen in och var med på vår quiz med fina priser och för att ta ett glas vatten och säga hej!Men så är jag ju revisor också och redovisningskonsult och det jobbet stannar inte av bara för att världens största terränglopp går av stapeln. Mamma därtill och hade visst egna ambitioner om någon sorts 2:45 tid på Lidingöloppet. Och så skulle jag sälja lägenheten. Jag är känd för att vara ett energiknippe men även för att breda mig tunn som lättmargarin åt alla de håll och jag har lärt mig! Så! Jag har bestämt mig för att skjuta på lägenhetssäljandet. Sänka min ambitionsnivå för min egen prestation och fokusera på mina kollegors istället. Det är massa underbara tjejer i alla åldrar som debuterar i terrängloppssammanhang och jag vill orka peppa och heja och finnas till hands. Ett 3 mil långpass ligger bra i fas inför Sörmlandsultran så jag blir inte ledsen. Det är lite pirrigt i magen inför denna totalt överspäckade vecka men jag känner mig förberedd, armerad med postitlappar. Bring it on! Jag ska få ihop det.


Idag var det dags för sista söndagspasset med Running Sweden inför Lidingöloppet. En 13 el 16 kilometersrunda stod på agendan och jag var mentalt inställd på 16 km men kroppen var inte med alls. Sprang med 2:45 timmars gruppen och vi tuffade Brunnsviken runt på fina små stigar. Njutningsfullt och med trevligt sällskap men mot slutet bara pös jag ur som en ballong. Fanns inget kvar. Känner mig riktigt i botten och det är nääästan perfekt timing. Kunde varit 10 dagar hellre än 6 dagar. Har en hel del transportträning så får minimera den vanliga löpträningen. Vill få in det där sista "kickaigång"passet.


Efter passet var jag dock pigg och glad igen för att hämta lilltrollet som jag tog med till simhallen. Vi har inte varit där på säkert 8 månader så var förberedd på osäkerhet men oh no. Den ungen är sin mors dotter. Hon skulle simma direkt. Plaskade o sprattlade och efter en stund skulle hon hoppa från kanten och var inte så brydd med om mamma skulle ta emot eller ej. Det blev en hel del kallsupar och inte en enda tår och jag var så glad och stolt. Sen mös vi hemma och bakade nå så jääävulskt goda äppelmuffins som ni ser nedan. Äpplen från Värmland förstås och mest ekologiska ingredienser.
Om du ska springa något av Lidingöloppen nästa helg- så är mitt tips de sista dagarna: Tänk att du är gravid! Ät inget fuffens, sov ordentligt, rör på dig men med glädje och utan prestation i fokus. Men mer tips kommer i veckan. Nu. Jobb. Matlådor. Matsäck. Leta galonisar. Jobba. Stupa i säng. Skickar en tacksam tanke till allt och alla och att jag får vara med i den här underbara cirkusen som är livet. Ha det så bra därute i höstmörkret!