Stora människor. Vackra människor. Och spring som en löpare

Hej!

Vilken helg! Det kommer träningstips längre ned men oj, jag måste skriva om den här helgen.

Det är väl ingen i min närhet som undgått att det är lite tumult i mitt liv just nu. Men är man av Tornedalsk börd, 31 år gammal, och drillad till stabilitet genom uppväxten så krävs det en del för att rubba det här huset.

Men känslorna sitter precis under huden och tårkanalerna står redo att brista som en ungersk damm.

Så när vi skulle iväg på finaste Carls dop i lördags var näsdukarna nedpackade. Finaste Carl och hans finaste mamma Mikaela som miste sin pappa/man för ett år sen. Det är helt ofattbart hemskt, tragiskt och katastrofalt och gör att de flesta klagomål vi andra har i vardagen framstår som petitesser. Mikaela får bära en sorg som är större än de flesta av oss möter i vårt liv. När man är som lyckligast, blir fallet som längst, och Mikaela, Gustav och Carl var verkligen så lyckliga då innan de ofattbara skedde.
Jag har aldrig träffat Gustav, och Mikaela och jag är nya bekanta men vi har klickat får man nog säga och nu är hon och Carl en naturlig, viktig, och faktiskt trots det som hänt, mycket glad del av mitt liv.
Carls dopceremoni hölls på Järla Sjökrog och allt var så otroligt fint, med en fantastisk präst med en fingerspets- och hjärtedjup känsla för timing. Carl var sötast på stället förstås och Mikaela snyggast, men även den starkaste.
När Mikaelas kompis spelade "Sång till friheten" så brast det dock för mig. Det är en så speciell sång för det första, jag togs av Mikaelas styrka och av Ebba, mitt allt just nu, som satt stilla i min famn (för en gångs skull) med sitt duniga lilla huvud i min halsgrop. Jag tänkte på Gustav, som skulle varit där och alla idioter det finns som tar livet och varandra för givet.
Som tur var blev det inget Helena Bergström bölande. Det var en jättefin tillställning med så många fina människor, och en mycket ödmjuk stämning inför livet.

Det är skönt att röras till tårar. Det är motsatsen till skratt och att gråta ut då och då är hälsosamt. Det är även bra att ta in någon annans perspektiv då och då. MAN FÅR KLAGA. Man får vara irriterad på "i-lands problem" hur ska man annars göra sitt liv bättre? Men gnäll en gång, och gör något åt saken. Låt sorg komma över det man inte kan göra något åt.

Inspirerad av dessa insikter tog jag en av mina demoner vid hornen idag. Tänkte förbi rädslan. Vad är jag rädd för? Jaha att bli ensam. Men om jag inte spänner bågen och står upp för mig själv, och det jag känner är min sanning, så blir jag ensam i mig själv ändå. Som ordspråket så sant säger, "att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv". Nu får vi se vad det här leder till men, det blir bra. Det blir bra hursomhelst. Jag vet vad som är sant, och jag har varit sann mot den här demonen så jag kan inte mista något mer nu.

Jag har tömt mig själv på ångest och rädsla, jag har en stor kvar men den inspirerar mer än den hindrar. Jag har skrikit ut alltihop, i värmländska skogar, på australiensiska stränder och stigar på engelska landsbygden. Tömt totalt. Och fyllt på med styrka, självkänsla, glädje, bra människor. Så det får inte plats med massa skit i mig nu. Det är fullt i lagret här tack. Jag tar inte på mig dåliga samveten, viktnoja, utseendefixering, ytligheter och grupptryck, jag undviker energitjuvar. Jag tar för mig det jag vill ha och ger det jag kan.
Har tagit tid. Har kostat. Tar fortfarande tid och energi att hålla i det och man blir väl aldrig klar. Vad är sant? Vad är din sanning? Varje dag måste man titta över det.

TRÄNING
Idag har jag varit ute på långlöppass. Nu under vintersäsongen så låter jag de långa passen bli lite kortare, kroppen behöver vilan. Jag springer 3 gånger i veckan och en av dessa minst en timme, och försöker få in 15 km varannan vecka. Idag blev det 12 km på underbara lövfyllda höststigar och lerbad på fält ute i Ursvik. Razorlight, Graffiti6 och Robyn i öronen. I huvudet tänkte jag på skillnaden mellan löpare och joggare. Det är inte hastighet och distans, och hur ofta man springer. Det är hur man springer.
*En joggare springer lätt framåtlutad
*...och gärna med "joggingoverall" som är lika olämpligt för löpning som tumvantar för schack. De svettas inte och är tunga när blöta, ja fasiken när torra också. Att springa framåtlutad jobbar på tvären mot den effekt du vill ha när du springer. Tänk efter, när du sätter i foten framför dig och resten av kroppen lutar lite framåt, så blir det som ett tippat V och ett stopp som accelererar upp från foten. Jag kan inte förklara det bättre. Samtidigt trycks mellangärdet och därmed lungorna ihop och deras maxkapacitet minskar. Titta på hur herr Bolt springer! Rak som en fura.

Såhär springer/joggar du som en löpare:
Rulla bak axlarna, håll ihop skulderbladen lite för att hitta känslan.Lyft bröstkorgen. Tippa fram bäckenet lite, tänk att du lyfter benet i knät med ett snöre rakt upp, och sen släpper ned det. Häl till tå rullningen är lite överdriven, så mycket ska du inte rulla. Tryck ifrån när du lyfter foten. Tänk "stolt hållning". Händerna ska vara avslappnade och ju fortare du springer desto mer ska du använda med armarna men vid lugnt tempo ska det kännas avslappnat.

Lycka till!

Hemma

Ett tag trodde jag att en stor del av mitt liv liksom ramlat bort. Förutom de stunder då jag var hemma i Sverige, så känns det ibland att den brittiska kulturen och livsstilen som jag kastade mig rätt in i från 1998-januari 2004- ändå 5,5 år utan att bo i något överfullt svenskt kollektiv, har gått förlorat.
En lång historia kort men en bruten förlovning och flykt till Australien bäddar inte riktigt för en långvarig vänskap med fd fästmans familj och vänner.

Och jag har inte velat åka tillbaka. För jag har inte diggat turistandet i en stad som jag slitit hund i och vars infrastrukturella brister har fått mig i tårar mer än en gång. Jag har inte så många vänner kvar från mitt liv i London, Cornwall, Douglas på Isle of Man och Reading. Men jag har så mycket minnen, och vanor, ord och sociala medier som jag saknar.
Och jag har en väldigt nära vän som nu bor i mysiga Whitney utanför Oxford. Och det var liksom dags att ta tjuren vid hornen, åka dit, och vara beredd på de känslor som skulle komma.

Så vad kände jag då? Jo jag kände mig hemma. Åka M25 tvärtemot det håll jag så många gånger åkt från New Barnet, åka förbi avfarten till Reading, det sved i magen. Träffa Carmen, prata engelska. Veta var man ska handla, vilka affärer som är bra, lyssna på Andrew Marr och Have I got news for you. Läsa skvallertidningarna (inte mycket har hänt där!).
Och sen, London, mitt gamla universitet, Starbucks på Baker Street runt hörnet där jag druckit otaliga latte. Marylebone Rd, luncherna där mellan statistiken och franskan på campuset på Regent Street. Ett glas på the Chapel, minns fredagarna där när man gjort early shift på gymet, inga föreläsningar och kunde sluta vid 3! Jippi! Några glas där och sen kanske tapas eller nudlar och vem vet en nattklubb? Julfester med jobbet, med julmat på spett, galen jul överhuvudtaget i landet bling bling. Pendlandet till HQ i Chiswick som tog aaaldeles för lång tid. Pendlandet i the City och till Canary Warf och östra London som jag aldrig fick någon varm känsla för.

Lazy Saturdays med löp längs Themsen i Caversham utanför Reading, sen tidningen och otaliga timmar cricket på tv'n.

Swing loooow.... Rugby på Twickenham.

Mornarna som startade kl 6 med tåg in till Kings Cross, träning på gymet på BNP Paribas, fort till skolan, föreläsning till 1, fort tillbaks och jobba hela em med klasser, personlig träning och munhuggas med de stressade finanssnubbarna. Hem med 21.10 tåget mot Welwyn Gdn city, in på Sainsburys sen hem och stupa för att orka nästa dag.

Så det var riktigt kul att vara turist i London! Och ha sett allt tidigare så man inte har några måsten, utan kan bara äta gott och shoppa! Inte komma åkandes på inlines längs Mortimer Street (parallellgata t Oxford St) på väg till jobbet, utan vara ledig och roas av trängseln.

Har dödat demonen och hittat ett förhållningssätt till minnena. Och att träffa Carmen igen, ja det var som det var igår och hänga med världens finaste lilla Caitlin som nu är 7 år och gymnast, priceless! Måste dit igen snart.

Bladibladibla det där var inget om träning. Det kommer. :) Var bara tvungen att skriva av mig!

Kaffestinnt lördagsmorgondravel

Det är en magisk period. Det är en sisådär 20 minuter sekvens då jag, på tom mage, dragit i mig min första kopp kaffe på morgonen. Det ger ett rus som jag tror att jag upplever starkt för att jag har en väldigt lättpåverkad kropp och därför som en parantes ska vara väldigt försiktig med alkohol och andra droger.

Den här stunden är allt möjligt, även om jag varit lite butter när jag vaknat klockan 05.30 eller tidigare av min lilla väckarklocka med sitt "mamma" eller "titta". Sen går det över fast jag är rätt rusig hela dagarna. Jag gillar livet och känslan av att allt kan vara ett äventyr och lite speciellt. Allt. Åka tunnelbana, hämta på dagis, handla, gå till jobbet. Jag vill inte kalla det mindfulness men nu-uppskattning.

På Facebook ser jag ofta lättade uppdateringar om att det äääntligen är fredag. Helt förståeligt det är skönt med helg. Men borde vi inte också fira måndag? Vi borde vilja fira måndag! Jippi! Idag får jag gå till jobbet, som jag valt att ägna 40 timmar i veckan åt. Det här jobbet har jag valt för mig. Nähä? Känns det inte så? Kanske dags att fundera på varför. Kanske dags att tänka på guldkornen i det man gör för att det ska klirra den 25e. Om man inte hittar några guldkorn alls, kanske dags söka nytt?
Tiden går som konstaterat tidigare, fort och vem vill se tillbaks på livet och att man ägnat sig åt något där man hela tiden längtade till att det skulle ta slut.
Jag jobbar 75% och detta gör att jag ibland faktiskt på fredagar skulle vilja gå till jobbet. För jag har valt ett jobb som jag mår bra av och jag känner ger mening på ett större perspektiv. Det har inte bara tagit en dag, eller ens en vecka eller månad att komma till din känslan men det har varit klart som korvspad att jag ska jobba mot att få en vardag som ger en bra känsla i magen, hjärtat och hjärnan. Men som sagt, det tar kanske inte en dag att komma dit, men är du långt därifrån, och är fredagen mer än ett skönt av slut på veckan, mer som det du längtar till från måndag....då kanske du borde fundera på vad det är du gör under veckan? Är det det du vill?

Kom ihåg att hinder är det du ser när du tittar bort från dina mål.

Trevlig helg!

Frihand

Det som rinner ur huvudet ner i händerna just nu:

Döda människor, fiskar och Hunden und Katzen und alles bara för några sparar kulor istället för att se till att en damm är tät? Kaputt. Alles kaputt. Vad ÄR det med folk? Hur hamnar vi så långt ifrån orsak verkan, så långt ner i kapitalismen?

Tänker på tid. Nu är det visst torsdag kväll och när man jobbar 75% så blir det ju som fredag men den fredagskänslan kan man nästan unna sig redan måndag för vips så sitter man där med DN's fantastiska fredagskorsord som man, sen när det i nästa sekund är söndag, kastar för det känns så "out of date". Så fort går det.
Dåtiden ligger bevarad i kroppen. Till 98% ligger det senaste året kvar eftersom kroppen till den procenten byts ut på ett jordsnurr. Jag tror det är mina bakre tänder som är kvar, de känns gamla. Allt annat nytt.
Dåtiden i ett känslomässigt kognitivt minnessystem finns dock kvar mycket längre och allt jag gjort och som gjorts mig tills jag blev så stor att jag för det mesta kan bestämma vad som görs mig påverkar nästa ord jag skriver som blir...
Framtid för det är bara den jag kan påverka. Dåtiden kan jag bara ändra på så vis att jag omkategoriserar minnena och vissa har etsat sig fast vid en känsla av lycka och vissa av obehag men varför är vi så dåliga på att lägga det onda åt sidan och bara notera att så ska jag inte göra igen men det där! Det där underbara det ska jag fokusera på, hur kommer jag till den känslan här i oktoberrusket som erbjuder 18 grader på sina ställen, rött giftigt vatten i Ungern och nu en författare som skriver om städer och hundar och också snusk.

Hur tar jag med mig lyckan, när självaste Gokväll, som brukar vara en tillflyktsort av make-overs, hunduppfostran och boktips, visar reportage om våldtagna hemlösa 5-åringar?
Min uppgivenhet bland de olikfärgade kuddarna i soffan gör denna 5-åring ingen nytta. Min ilska och företagsamhet gör desto mer.

Dåtiden är hans stora hand som håller min, där vi genar över vägen istället för vid övergångsstället. Vidbrända hamburgare när det var hockey på tv och utvärderingen i bilen hem efter 0-5 segern borta mot Älta i S:t Erikscupen och alla bilskjutsar till och från träning och jobb. Den stora trygga famnen och ögonen som sa så mycket så det inte behövde uttalas så mycket. Du duger, du är duktig, du kan.

Allt det ska jag ta med mig till min framtid som sover därinne. Som inte låter mig stanna i då, inte falla ihop, inte slarva. Som bara är här och nu, där tiden faktiskt kan stå still.