Följ med..

Mot Triathlon, Tuffa fjäll, solnedgångar och maxpuls!

tisdag 11 oktober 2011

Mot nya tider- i WordPress

Hej alla!

Jag har uppfyllt ett av mina mål- jag har bytt bloggportal och bloggar nu på bästa WordPress
HÄR hittar ni min nya blogg. Samma tjej. Samma mål. Nytt namn, lite coolare.
Välkommen att följa mig där!

måndag 10 oktober 2011

Bigger, better, faster stronger FORWARD

Nejmenhej!
Hoppas alla mår bra.
Igår kom jag iväg till Bloggar om Tränings Rosa Bandet Event. För sent till Jessicas spin men det var nog för väl. med hennes energi i salen hade jag kört sk***n ur mig. Den lilla skit som fanns kvar alltså.
Jag gick på Kristin Anderssons Body Balance iställetoch det var precis vad kroppen fixade idag. En väldigt duktig instruktör ledde ett skönt pass med fokus på andning och flow och kärna. Jag njöt men den där " skutta uppför rulltrappanenergin" den liksom rann av mig. Låren började bete sig hemskt konstigt. Det gjorde ondare. Och ondare. Träningsvärk brukar kulminera ca 48 timmar efter genomförd prestation och som ett kvitto på det så har jag idag svårt att röra mig på kontoret.Det är den värsta, underbaraste träningsvärk jag haft i hela mitt liv. Jag har aldrig varit med om liknande, jag kan bara garva åt eländet.
Jag är fortfarande lite euforisk. Nu är första året som löpare avverkat och jag vill bara djupdyka in i grundträning. Jag har en plan. Jag har mål för nästa år. Jag har en otroligt stark vilja och tusen ideer.
Det är många områden som jag ska jobba på. Här är hur jag tänker nu:
Kosten: Måste reda ut vad det är jag är känslig för. Nässelutslagen är tecken på något och kosten är en av nycklarna. Jag äter väldigt onyttigt just nu (för att vara mig) har lagt på mig flera kilon sen i somras och de ska väck. Hejdå.
Uthålligheten: Är ju inte på topp såg vi i helgen. Målet är att minst en gång i månaden under vinterhalvåret springa längre än 3 mil. Kroppen ska få nya referenspunkter. 4 mil ska inte vara långt. 8 mil ska vara långt. För att inte slita ut knän och leder så kommer jag åka massa längdskidor. Jag verkligen längtar efter långpass ute i Ursvik och jäklar i min låda vad det gjorde gott för syreupptagningen förra året. 80% av kroppens muskler jobbar, jag tackar och tar emot! Bring on the snow säger jag!
Styrkan: Jag ska träna crossfit och funktionell styrka och jobba upp styrkan innifrån och ut. Till hjälp har jag "mr evil with a big heart" , coach Magnus.
Smidigheten: Ska inte få ta stryk av att jag blir starkare. Vill fortfarande vara supervig. Snabbheten: GULP. Våga våga våga. Tusingar, tvåtusingar, backar, tabataintervaller, 400-ingar. Stegar. In med intervall 1 gång i veckan. Älska att flåsa så lungorna sprängs högst upp i en backe en kall vinterkväll under stjärnklar himmel.
Balans: Jag ska passa på att slänga in lite kickboxning och yoga igen. Visste ni att jag har grönt bälte i ju-jutsu förresten? Och lite coolare, orange i den hårda disciplinen Goschin-Do. Det tog 5 timmar att knipa det bältet och att sparras klockan 22.30 efter 4 timmars graduering det är en av de tuffaste grejer jag gjort i livet.
Bloggen: Jag ska byta portal. Jag vet vad bloggen ska heta och vad den står för.
Instruerande: jag saknar det. Jag vet inte riktigt hur jag ska hinna det men jag saknar att driva en hel klass med spinnare till fysisk kollaps och mental eufori.
Välgörenhet: Jag har världens bästa ide och ska bara hitta tiden att börja driva det.
Kärleken: Växer. Får mig att le och fnittra och bli varm. Den är för evigt förankrad med en oro men oron stimulerar till en carpe diem livsstil och en ärlighet som jag älskar och vårdar.
Ja jag längtar efter att bygga om den har lite halvsega, halvuthålliga, matslarviga och röriga kroppen till en smidig, snabb uthållig supermamma inför 2012 års utmaningar.
Resan börjar nu, jag vet inte var jag ska börja bara. :).
Häng med!

söndag 9 oktober 2011

Mitt SUM

Sitter här söndagmorgon med proteinpankisar och en kopp kaffe bredvid. Jag håller för andra gången på att städa undan inför visning. Fattar inte hur det lyckats bli så mycket grejer på golvet och framme överallt trots att det var 2 dagar sen jag plockade undan allt. Men men.


Känslan i kroppen är förvånadsvärt bra, jag har det här syndromet som långlöpare kan relatera till- lårmusklerna ger vika när du ska sätta dig vilket gör att du dunsar ned på stolar, och toalettstolar. Jag vaknade väldigt tidigt för endorfinerna sitter kvar och ger en rusig känsla i kroppen men vet att jag kommer stupa tidigt ikväll.


Jag har egentligen två inlägg jag vill skriva: ett är mitt SUM. Det andra är en begynnande (livslång?) förälskelse för Ultra, en livsstil, ett förhållningssätt som inte liknar något annat.


Men nu vill jag berätta om min fina, starka, sjuhelsikkes jobbiga dag igår.


Jag satte klockan på 06.00 o hoppades att Ebba skulle sova lite längre så jag hann greja lite. Hennes underbara farfar kom o hämtade henne kl. 08.00 o då hade vi hunnit mysa frukost och jag var klar att åka. Mötte min kompis Johan och hans bror Niklas som också skulle springa. Vi var framme vid starten i Björkhagen 09.20 och det var underbar kylig luft. Jag var nervös på tunnelbanan, faktiskt nervös för distansen eftersom jag vet att jag inte har ordentligt med kilometer i benen. Hade inte läst på kartan men memomerat kuperingen. Så jag vände på det. " Det är bara 5 mil" tänkte jag. Springa 3, kämpa 2. Hur svårt ska det vara? Jag har gjort det förut. Mycket svårare än jag kunde ana visade det sig. Men mer fantastiskt samtidigt! :).


Packade löparsäcken med, ja, läppglans, 1,5 liter vatten med resorb, en gel, en inplastad karta som Johan så snällt gjort.



Gick mot starten och var faktiskt nervös fortfarande men då börjar jag skoja och skutta och försöker att inte ta det så allvarligt, jag gör ju det här för att det är ROLIGT.


Starten gick 10 och jag drogs med i den klunga som sprang iväg. Efter ett tag lugnade ned ner sig. Jag blev flåsig direkt. Vet att det kan ta upp till en mil för mig att komma in i lunken. Att springa i 5:40 tempo rakt av gick ju då inte alls. Tävlingsledningen hade faktiskt rekommenderat dubbade skor på Funbeat och det var nog ingen dum idé på sina ställen. Jag fick sakta ned mycket även om jag är en rätt smidig terränglöpare. Tog lång tid innan jag var inne i flytet men låg helt ok på 1.30 vid 15 km. Var fruktansvärt hungrig. Fattade ingenting, jag hade ju ätit. Magen kändes ihålig så jag sopade i mig banan på första kontrollen och två muggar sportdryck och fyllde på lite vatten. Vid 20 km visade Garmin på 2:04. Helt ok.


Det var väldigt teknisk löpning på sina ställen men sen var det asfaltsväg också. Jag försökte njuta av utsikten, omgivningen, den höga luften. Att det rullade på. Jag tänkte att jag fortsätter med målet 3 mil sen får jag revidera hur jag mår då. Det är lustigt hur olika folk springer, jag springer som intervaller, går uppför, står på som ett jehu utför och lessnar på raksträckor. Skuttar och har roligt där det är stigar.


Men det gick långsamt långsamt i skogen när det var stigar med blöta löv på. Jag försökte stå på utför och BANG så stack det som knivar genom vänstra knäet. WHAT? Blev helt matt. Vad är det här? Är jag sliten? Nej. Fortsatte och smärtan var brutal, fick överbelasta höger ben i utförslöporna och tänkte att det här händer inte. Jag kan inte bryta ett lopp till.


Fick jobba mentalt nå jävulskt för att inte tänka på knäet som fick hela kroppen att skrika. Tänkte på andningen, "tredje ögat" som man använder i yoga.


Vid vätskekontrollen efter 25 kilometer släppte smärtan lite. Jag kom in i mitt flow igen och tur var väl det för några kilometer senare kommer en låååååång asfaltssträcka. Jag var själv men hade rygg på en kille som låg i horisonten. Jag kan inte springa med "ryggar" jag blir bara stressad, jag springer i mitt eget tempo. Lyssnade på musik och njöt. Ja nu njöt jag. Det gick snigelsakta i 6:30-7 tempo men this is ultra tänkte jag. Det är såhär det är. Jag nådde 30 km 3:08 så hade inte tappat så mycket trots all snigellöpning i skogen och knäet. Nu var jag inne i den zon där den vanliga energin är slut. Kroppen har ingen referenspunkt träningmässigt. Musklerna är slut. När det är knöggligt underlag, gör det ont. Man börjar se ut som en stelopererad anka med en batong uppstoppad på onämnbar plats. Det är nu det är dags att bryta mönstret. Jag gör lite höga knän, hälkickar. Sjunger lite, klappar händer (som var helt stumma). Men jag rullade på, kom in i flowet igen.


Men vid vätskekontrollen nära 35 km passeringen liksom dog jag igen. Jag hade tappat otroligt mycket tid. Det regnade lite, det gick uppför på storkornig grusväg. Det gjorde ont i hela kroppen och jag var för första gången i mitt liv under ett lopp grymt illamående. Knäet värkte. Det fanns inget positivt i någonting alls i mig som löpare just nu. Jag frös. Visste inte hur jag skulle tackla illamåendet, var det för mycket vatten, elektrolytbalans åt helskotta? Det fanns bara banan och bulle och jag åt lite banan. Mådde illa och tänkte att jag måste spy men hatar att kräkas så höll emot. Gick hummade för mig själv, som i trance. Allt värkte, jag vet inte hur jag tog mig fram faktiskt. Hade någon sett mig här tror jag de hade plockat av mig av banan. Jag stängde av känslorna. Illamåendet var brutalt. Det susade och snurrade med en distant knivstickande smärta i vänster knä. Jag började garva lite. Det här är absurt Annie skärp dig. Kom tillbaks...Och det klarnade. Även på himlen. Tittade på klockan, som nyvaken. Ok, det här går åt helskotta tidsmässigt men jag bryter fanimej inte en Ultra med 14 kilometer kvar. LET'S DO THIS. Fick ingen som helst respons av benen som bara "nä, vi är färdiga". Så jag och mitt tjocknande pannben traskade på, joggade, traskade, halkade, gled, skuttade och vid 42 kilometer dyker en vätskekontroll upp med..tamtadam..cola och chips. Och efter det så släppte illamåendet. Nu var det 8 kilometer kvar. Jag var redo att lägga mig i ett buskage och inleda ett förhållande med lövtunna chips men mitt pannben drog mig framåt. Efter 45 kilometer planade det ut igen och jag joggade..nä, lufsade stelbent framåt. Fick gå, men som av en osynlig piska så fick jag igång benen igen och kom fram till målet....där man sen ska ta sig runt en sjö med en sista sträcka om 2,5 kilometer. Satte på en TUNG låt och bet ihop och masade mig runt. Hela loppet slutar med en tvär uppförsbacke och sen en tokbrant utförslöpa och jag lyckades plocka upp farten och springa i mål på 5:48 med de långsammaste 2 mil jag sprungit någonsin som avslut.

Illamåendet borta, knäet lite surt. Benen återhämtade sig under de sista 2 milen så jag var pigg och glad och för den känslan så gör det inget att det tog så bövulskt lång tid att ta sig de sista 2 milen. Att orka springa till tunnelbanan och studsa uppför rulltrappan hem- det är värt mycket!

Att direkt känna att jag ska springa TEC 8 mil nästa år. Det är också ett tecken på att det var bra disposition av loppet. Illamåendet och knäet kan jag inte göra något åt. Man kan tycka att det här var ju ett lopp, man ska ta ut sig- men jag hade verkligen inte den träningen i botten som skulle stödja ett "fullt ös makalös 50 km" så jag gjorde rätt.

Och nu ska jag iväg till Sportlife för lite BodyBalance och häng med Sara (hoppas jag, det vet nog inte hon : )och kanske en nedjogg.
Tack för att du läste och tack för ditt stöd. Ni fanns alla med mig där i den mentala dimman i skogen! :)

lördag 8 oktober 2011

Done it. Säsongen avslutad!

Glad innan, jätteglad efter

Jag fixade det. Med ben, pannben och musik och med allt pepp jag vet att jag har blev det här en fantastisk dag i Sörmländska skogarna. Mer kommer sen. Ville bara dela med mig av glädjen. Jag hade glömt hur underbart det är, på Triathlon var jag så orolig för hjälten nu är allt bra och jag kan bara studsa och njuta och äta en helsikkes massa chips.


3 mil på snygga 3:05 sen tog det väldigt lång tid att ta sig 2 mil men rullade i mål på 5 :48 och är glad och pigg. Nu: snabbdusch, lite piff och så iväg på tjejmiddag!


Ha en fantastisk kväll!


Jag vill ha din hjälp

Bildkälla: Unicef.se

Mina fantastiska läsare. Vill du, medan jag harvar i skogen idag, pendlandes mellan eufori, löparglädje, irritation och total trötthet göra något som verkligen peppar mig och gör dig till en extra fin världsmedborgare idag?

Klart du vill! :). Jag har en stående insamling hos Unicef. Varje krona går direkt dit. Inget till mig men jag ser pengarna på min sida.

Här är min insamling och ni ser att jag inte bloggat där sen i april. Nästan exakt 6 månader sen. Nu skriver jag här, och du läser och ni är många och jag är så glad för den feedback jag får och jag verkar få en och annan tår att rulla och någon att skratta till på tunnelbanan. Jag bjussar på det och jag blir glad själv. Det är väl en win-win kan man säga!

Om du skickar ett sms till 72900 där du skriver KÄMPA 123SPRING så blir vi en 3-fasetterad skara som kan glädas åt det här. Läs gärna om Unicefs arbete. Det är helt fantatiskt. Värt att springa 5 mil för. Värt att klicka iväg ett sms för.

Hoppas du har en jättefin helg.


För 50 kronor hjälper du Unicef att fortsätta sitt livsviktiga arbete som FN's utsedda organ för

fredag 7 oktober 2011

Take no shit- om vardagsäventyrarens battle med jantelagen


Ibland blir jag less på det. Det är inte så att jag går runt och pratar om att jag minsann springer långt förstår ni. Låååångt, längre än den vanliga motionären. Men när folk frågar vad jag ska göra i helgen- ja då berättar jag att jag ska springa Sörmlandsultran. Joråsattvahetere inget Ikeabesök här. Jag är en vardagsäventyrare och inte riktigt en sån milknarkare som de 139 andra jag ska springa bland imorgon kanske men jag räknar mig till en av dem som tänker att äventyret finns här och nu, jag skapar det själv och omringad är jag av likasinnade jag hämtar inspiration, pepp och glädje av. Via nätet, bloggar, Facebook och därute i spåret antingen vi hälsar på varandra och springer ihop eller inte. Helger, morgon, kväll och luncher i vårt schema avverkar vi mil efter mil i sträckor skulle man kartlägga dem lovar jag skapar ett spindelnät av endorfin och svett olikt något annat. Vi planerar, skapar tid, får runners high skadar oss, läker, vinner, förlorar, anmäler oss, avanmäler och vi är friska och hälsosamma och har sparkat ut Jantelagen långt åt helv**e.

Jag hör även till en grupp inom denna grupp, som kvinna och jag får tusen gånger oftare frågan än en man hur jag hinner med att träna? Jag får frågan om det är Tjejmilen jag tränar för (och det är fantastiskt med Tjejmilen det vet ni att jag tycker) och alltid lite höjda ögonbryn när det visar sig att det rör sig om en sådär 3-4 gånger längre lopp och det är bara början. Jag gillar att provocera, fast jag vill inte att det ska vara provokativt- jag vill att det ska vara lockande. Men det blir tydligen provokativt för vissa, och förvånande nog i min nära umgängeskrets. " Kan man bli elit när man är över 30 eller? " "Måste du hålla på?" " Man behöver ju inte överdriva" och "betalar du för dessa lopp?". Det verkar som att en del tror att jag gör detta som något sorts tvång, för att gå ned i vikt???? att det är överdriven träning. Sheizze vad frustrerad jag blir när jag inte kan sätta ord på den eufori och den lycka det är som jag upplever därute.

Är det ok att hacka på oss? Ja mig gör det inte så mycket förutom att jag taggar till lite till och är otroligt glad att jag har den här nya ultrafamiljen att vända mig till. Jag är ny men vilket mottagande, bara glada tillrop. Inte ett endaste "det där klarar du nog inte". För vi vet. Att vi kan. Och att vi gör supercoola grejer. Men också att vi är helt normala människor och att de flesta kan, inte imorgon kanske, nej ta du ditt IKEAbesök men sträck den där 5 kilometarn till 6 och se vad som händer. Osv osv osv.

Vi får alla utstå kommentarer som ofta men inte alltid är av varm karaktär- "gud vad du ska vara hurtig då". Vi vänder på det! Skulle vi kunna, till någon som svarar att de bara hängt på soffan i helgen och tagit det lugnt o ätit för mycket att " men herregud, ni rör ju aldrig på er, och vad mycket onyttigheter ni äter jämt, hur funkar det? Är det roligt?". Nä det känns inte ok. Det är sånt man säger bakom ryggen på folk istället. Oschmidigt.

Jag har inte riktigt haft tid att fundera på imorgon idag. Jag var i simhallen med Ebba på eftermiddagen och har skrattat mig fördärvad åt hennes vokabulära framsteg. Hon har åsikter om allt och jag har fått bannor för bordsskick och allt möjligt. Vi har ätit en enorm middag med broccolisoppa, pannkakor och mackor. Jag är stoppmätt. Dessutom har jag lyckats klämma 5 mackor och 2 chokladmaränger. Inga konstigheter. Om det inte var så att jag åt två igår också. Jag skulle göra en äppelkaka men råkade pudra äpplena med grillkrydda istället för kanel. Se där. Lätt förvirrad mamma. Men en supermänniska, när jag vill. Precis som du.

torsdag 6 oktober 2011

Springa med skallen- eller hur jag ska fixa Sörmlandsultran

Såhär glad är man efter silver på TEC 50 km

(så man kastar alla saker på golvet i en trappuppgpång?)

Det är ju inte så att undertecknad aldrig sprungit i skogen, inte har tränat alls eller så men ypperliga förberedelser för ett lopp i mina ögon är att man betat av minst 50% av sträckan i ett kör sisådär inom en månad innan loppet.

Jag har som mest sprungit 23 kilometer och då på den autobahn som konstituerar "terräng" ute på Lidingö.

Så vi börjar på minuskontot:

Min rygg: Den har efter besök hos fantastiska Martin skött sig rätt bra men den är inte i balans och orkar inte så mycket. Är så irriterad att jag slarvat med styrkan denna vecka men hur sjuttsingen ska jag hinna det när jag håller på och förbereder för visning bollat med massa jobb och annat?

Distansen: Jag har sprungit 5 mil förut. Det gick jättebra. Men det var 6 månader sen.

Kuperingen: Det är backigt nå jävulskt och jag har inte tränat backar så mycket jag velat.

Känslan: Jag är tung och seg och väldigt ur form. Tittar på bilder från i somras och nu känner jag mig som en seg kontorsmadam. Inget jag kan göra något åt på 2 dagar.

Sådärrrrrja då har vi tagit fram det negativa och nu gör jag som lilla tecknade figuren på "Anslagstavlan" tjobbadobbadobbaswoch. Bort med allt. Gör ingen nytta. Hjälper inte. Är inte konstruktivt. Det enda då skulle vara att veta att rygggen kanske inte håller men det lär den ju tala om då, som sist, med besked. Då tar vi det då.

Vänder blad och har ett uppslag framför mig som är starkt, glatt, laddat och jäkligt envist. Här är min plan!

Jag ska gå ut som om jag skulle springa Lidingöloppet. Jo för vet ni, hur kommer jag känna om jag joggar i 3 mil? Ja precis- skittrött.

Hur kommer det kännas om jag springer 3 mil? Samma sak, skitttrött men det har inte tagit mig hela dagen och nu börjar jobbet- 20 kilometer och kroppen kommer undra var dusch, stretch, soffa och mat är eftersom jag nu med råge passerat den distans som den just nu uppfattar som " det längsta vi varit med om". Men om jag sprungit har jag en extra motor i form av att jag är vid 30 kilometersmarkeringen på en hyfsad tid och inte har någon funktionär som plockar bort markeringarna efter mig.

Underbara Madde påminde mig om just det där att "en ultra springer du inte med benen, utan med huvudet". 3 mil fixar mina ben. Men nu är det skallens tur. Min kropp kommer få näring under loppet i form av vätska, salter och kolisar o protein men min hjärna den feedar jag med musik. Det är mycket techno. Det är mycket rock.

Man får hitta andra saker som glädjer en- det kommer vara helt fantastiska människor där! Jag ska vara klädd i rosa, för det är fint med rosa bland alla träden och det är Rosa Bandet månad och jag är en pink girl helt enkelt. Dessutom får jag vara i naturen, och springa. Det är bland det bästa jag vet. Jag är tacksam.

Maten då? Jo jag dricker extra vatten, kommer äta en god ganska fet middag på fredag kväll. Säkert massa avokado, pasta och lax, precis som idag. Jag gör rätt är att jag skottar i mig broccoli och spenat, äpplen från Solbacka och morötter bland alla mackor som slinker ned. Lördag äter jag så mycket jag kan till frukost följt av mina klassiska torra polarkakor 2 timmar innan. Banan 1 timma innan. Lite cola. Under loppet vatten i vätskesäcken med en resorbtablett.

Banan, energibar från Enervit, en gel, lite sportdryck.

Efteråt blir det fort i med vad som helst för annars börjar jag må illa och blir liggande i en hög. Pendeln snabbt hem, duscha, boppa bra musik. Lite puder, lite mascara, en svart klänning och så iväg till min bästis på födelsedagsmiddag!

På söndag tänkte jag dessutom ha pigga ben till att köra spinning med coola Jessica på Bloggar om tränings Rosa Bandet event samt köra ett pass BodyBalance. Bara så ni vet. Där lägger jag ribban och vet att kroppen hänger med. Mind over matter är min melodi och det har jag fått öva på så många gånger i andra områden av livet där det verkligen inte flödad några endorfiner under processen. Så det här ska gå bra det. Ska det. Så det så.

Vi ska utvärdera den här planen efter helgen. Just nu pustar jag ut efter tokröjet före visningen. Hade världen bästa hjälp av hjälten. Ibland glömmer jag att han är lite nytransplanterad, det syns inte med kläder på. Så stark, så omtänksam. Så generös. Jäklar vad rent det är hemma.

Ha en fin kväll.

onsdag 5 oktober 2011

Att ge till välgörenhet- en fråga om altruism

I dagarna kommer SVT att sända Världens Barn som är en otrolig satsning där Radiohjälpen samarbetar med 12 andra organisationer. Media är ett otroligt starkt medium med en genomslagskraft olik något annat sätt att samla in pengar till välgörande ändamål.
I år känns det som man är medveten om att en större transparens krävs, för folk är, med rätta skeptiska. Men ibland uppfattar jag det som att den självklara risk för korruption och att pengarna inte går till ändamålet används som ursäkt för att inte engagera sig.
Jag blir galet sur när jag tänker på att mina skattepengar inte används på bästa sätt. Att Sverigedemokrater lyfter månadslöner på 50 000 kr som jag delfinansierar samt att jag betalar bidrag till en kung som är stadsöverhuvud genom ett system instiftat på Hedenhös tid.
Jag kan känna att jag har svårt att styra var dessa pengar går, men vet att en del går till saker jag vill- barnomsorg och äldravård.
Vad gäller de pengar som jag, en superrik världsmedborgare i stora mått mätt, vill ge till de som inte har det lika bra som jag så styr jag väldigt mycket över dem. Det kan du också göra. Och du som läser detta, har råd.
Om du väljer att ge 100 kronor till en av de ca 350 organisationer i Sverige som har sk 90-konto så vet du att minst 75 kr av de kommer att gå till det ändamål som organisationen jobbar mot.
Jaha tänker du, de 25 då? Jo. Det krävs faktiskt en viss organisation för att kunna se till att de 75 kronorna kommer fram. Radiohjälpen, Unicef, Rädda Barnen, Diakonia, Röda Korset, ActionAid, Kvinna till Kvinna osv osv klarar sig inte på enkom ideellt arbete. Det är väldigt viktigt att deras ekonomi sköts kompetent, att de revideras av en bra revisor för att se till att pengarna faktiskt går dit de ska och att verksamheten utvärderas, utvecklas och drivs professionellt.
För att ha ett 90-konto krävs att dessa kostnader max uppgår till 25% av de insamlade medel. I dessa 25% ingår då också insamlingskostnader och det kräver både tid och material för de flesta insamlingskampanjer att få effekt. Här skulle jag vilja rekommendera ALLA att gå in och läsa om hur du kan bidra och hur du hittar en organisation du kan tänka dig att stödja.
Det är helt otroligt, inspirerande, rörande och fantastiskt vilka underbara drivande människor som väljer att arbeta både med lön och utan inom ideella organisationer. Här gör man inte karriär genom lönekuvertet men hjärtat hålls varmt av att man får lägga de här 40 timmar (eller mer, eller mindre) på en verksamhet som gynnar någon annan än en rik delägare.
Självklart, och tyvärr är det så att korruption förekommer, här liksom i vinstdrivande företag. Vi kan bara gå till skandalen på Röda Korset. Men det man då ska veta är att de flesta välgörenhetsorganisationer har försäkringar som täcker liknande händelser, vilket även gällde för just RK. Jag kan även verifiera att en del av granskningen man gör på biståndsorganisationer är att "följa en krona". Alltså om du väljer att ge 100 kronor till svältkatastrofen på Afrikas Horn- så ska de pengarna gå till just det och det flödet ska gå att följa. Omkostnader för tex personal, ekonomi osv täcks oftast upp av medlemsavgifter och andra typer av bidrag (tex statsbidrag).
Vi kan inte göra så jättemycket från tvsoffan hemma åt korruption som sker på plats i det land där verksamheten sker om det är en sån typ av verksamhet vi vill stödja. Men ju mer medel välgörenhetsorganisationer får, desto bättre kan de driva sin verksamhet och hela tiden arbetar de, och vi som revisorer ihop med SIDA och andra organisationer och i massa olika forum för att pengarna ska gå just dit de ska och att kontrollfunktioner ska vara på plats som säkerställer detta. Jag ser det själv dagligen i mitt arbete.
Jag kan också tänka ibland att jag struntar i om någon krona hamnar fel, hamnar en krona rätt och stödjer en utsatt människa så är jag glad. Jag ger varje månad för mig och Ebba till de två organisationer jag har störst förtroende för, till det jag själv brinner för och jag följer upp på deras hemsida hur mina pengar används.
Idag var jag på Mixit som är min favoritklädesaffär i Sumpan. Skulle unna mig lite shopping till hösten. Jag dreglade över en OddMolly kofta för nästan 2 tkr. Sen tänkte jag att tänk om det blir ett felköp. Då hade jag grämt mig över det. Men om jag skulle köpa en billigare kofta, av ungefär samma kvalitet så skulle jag få en kofta, och jag skulle kunna ge pengar till Världens Barn som jag tycker är en fantastisk satsning. Är det en uppoffring? Nä inte direkt.
Så mitt råd för en riktigt genuin jäkla altruistisk egoboost en sån här mörk onsdagskväll är
1) gå in på bidra.se
2) hitta en organisation du brinner för
3) se hur dina pengar skulle användas
4) Säg upp en tidning du prenumererar på (lånat tips från Jillian Michaels)
5) Läs denna på nätet istället så spar du på miljön
6) Ge dessa pengar till organisationen -gärna med autogiro månadsvis.
7) Hör av dig till dem och fråga exakt HUR de använder dina pengar- de kommer bli jätteglada.
8) Berätta för mig
Just nu sitter jag och gör en lång spellista med potentiella spinninglåtar som jag ska lyssna igenom på min lilla 5 mils lördagsjogg på lördag. Nä. Sörmlandsultran. Sa jag att jag inte sprungit längre än 2,3 mil i ett kör på ett halvår? Nä? Ah så är det iallafall. Imorgon ska jag berätta hur singelmorsan i Sumpan ska platta till den där banan och gå i mål. På gott humör. Klädd i rosa. Redo för kalas på kvällen. Häppåre!

tisdag 4 oktober 2011

En dag i bilder

Jag har sett andra göra så, skriva om en dag med bilder för varje timme. Mitt jobb är inte så intressant att titta på så det blir inte en bild i timmen idag men här är min tisdag, illustrerad.06.00 Ebba vaknar och kommer in till mig med ett berg av kudde, gosedjur och Pippi. Hon har sin fars morgonhumör och måste vakna långsamt så får sitta framför "bompa" en stund och dricka ett glas vatten medan hennes 0-100 på en sekund mamma gör sig iordning (5 minuter) plockar upp saker och packar grejer och packar matlåda (15 minuter) samt gör frukost 5 minuter...



07.00 som vi äter tillsammans och diskuterar fåglar utanför fönstret, vädret, vilka som är på dagis. Var pappa, mormor, faster, moster etc är. Vi äter ekologisk youghurt med mestadels ekologiska saker i som mysli, frön, russin och cocos. Sen drar jag sönder ryggen några gånger då jag försöker få fatt i busungen för att klä på allt som ska på när man ska vara ute och leka: underställ, galonisar, fleece, stövlar. Det är ca 12 grader ute och då räcker ETT lager för mig för jag är så varm av mig på morgonen. När vi kommer ut genom porten ser jag att mina väldigt dyra Gucciglasögon ligger på bilen. Får inte riktigt ihop det men tar med dem bland högen med väskor jag har med mig: Ebbas dagisväska med ombyte o sängkläder, min väska med data o matsäck och min lilla löparsäck. Vi stolpar iväg längs en liten stig och en hal bergsknalle. Får lyfta Ebba och har efter bara 5 minuter utanför huset lerat ned min klänning.
08.00 Vi stannar och stampar på "smällbär" och sen lämnar jag på dagis efter att ha fått en jättestor kram och puss och gett fröknarna en påse goda äpplen från Värmland. Jag går nu från mitt mindfulla lugna tillstånd som jag alltid är i med Ebba till mitt ybermultitaskande där jag läser DN, lyssnar på P1 Morgon, kollar mailen i Blackberryn och gärna också en blogg och Facebook samtidigt. Jag vill ha allt till hands så pular ned plånbok och telefon i bh'n (för ingen handväska som vanligt). På tuben glider telefonen ur bh'n och ned i klänningen och får åka ut på golvet. Inga konstigheter. Försöker stänga ute denna artificiella typ av umgänge med främmande människor genom detta oproduktiva multitaskande. När jag kommer till jobbet har jag snappat upp något om ett postumt Nobelpris, dagens Rocky och halva ledaren i DN ungefär.

09.00 Byter till jobbskor och ser nästan normal ut ett tag trots fläckar. Undrar varför det ser ut som en tromb dragit fram på mitt skrivbord och försöker städa men inser att jag ska byta plats idag så ger mig och tar itu med mailhögen jag inte betat av i Blackberryn. Tittar på vår film från Lidingöloppet och blir helt varm och stolt. Lyssnar på Jillian Michaels och betar av enkla uppgifter.


10.00 Flyttar pö om pö lite grejer till min nya plats. Dricker grönt te. Tänker tillbaks på sekvensen i SVT1's serie Lykke jag såg igår där den otrogna exmaken efter separationen får det riktigt jävligt och tänker på hur jag liksom älskar den delen av serien och inser att jag har lite oprocessad ilska som fortfarande inte kommit ut så...

...kollar upp Kickboxning nära jobbet.

11.00 Jobbar vidare, planerar höstens jobb.

12.00 Äter en lunch jag önskar ska vara tillräckligt med spenat, morot, fetaost, keso, kyckling, fullkornspasta och tomater men det är den inte så hamnar obönhörligt i pentryt där jag äter 2 knäckemackor.
13.00 Har ett möte där vi ska lära oss vårt nya revisionsprogram. Jag har inte hunnit göra den onlinekurs man ska göra innan så under devisen fake it til you make it försöker jag hänga med och låtsas veta vad jag gör. Jag kommer undan som vanligt. PHU.

14.00 Fortsätter flytta plats. Det är varmt och jag är less och kom just på en sak som ska vara klar nästa vecka, hur f-n ska det gå. Kalendern är helt fullklottrad med möten, kundbesök, och "in-house" jobb.

15.00 Börjar bli klar på min nya plats. Fikasugen och sömnig för sov dåligt inatt pga klådan. Förbereder ett möte imorgon bitti och funderar på om jag ska gå på Mysore ("självledd" träning) Astanga yoga imorgon eller testa kickboxning på kvällen. Inser att jag inte hinner något, fastän jag har hjälp med hämtnint. Äter en tallrik youghurt med mysli.

16.00 Fortsätter jobba efter ett break där jag stretchar ut ryggen och funderar på vad jag ska göra för Rosa Bandet kampanjen.

17.00 Har lessnat ur totalt på att sitta still och byter om till mig själv. Känner blodet börja pulsera i kroppen. Tightar till tofsen, sätter spännen. Packar löparsäcken o stänger av datorn. Sticker ut på Torsgatan och springer ifrån alla siffror till något enkelt. Till en fantastisk känsla. 6,5 kilometer hem.
18.00 Hemma. Ebba har börjat sova hos sin pappa ibland och det känns helt krejsy att vara hemma själv. Jag äter vad jag vill, hur jag vill vilket blir haloumi, 3 jätteknäckemackor, guacamole, makaroner, fetaost. En påse lakrits jag fått av hjälten. Saknar Ebba men har lärt mig att uppskatta de här stunderna och göra det jag annars inte kan. Tyvärr handlar allt denna vecka om att förbereda visning och det här förbankade kliandet pga nässelutslagen gör att inget är så superkul men så får jag jättefint besök av hjälten och då slutar man klaga. Han vill ha pankisar och steker dessa medans jag far runt och plockar och plockar.

19.00 Har världens finaste himmel utanför fönstret (skymtar gör min lilla griffeltavla med middagsideer). Går lös med spray och tokstädar badrummet, skurar golvet. Däckar på soffan och klöser mig själv rödrandig. Planerar resten av veckan. Kollar vad jag har för matlåda. Hänger tvätt. Funderar på att röja i klädkammaren men myser hellre i soffan med mitt fina sälla besök efter jag bloggat...vilket är nu! :)
Tack världen för idag. En bra dag men nu är det dags att varva ned och sussa!

måndag 3 oktober 2011

Mindfulness, eller ladda med lugn

Världens finaste hjälte är världsbäst på enkla men helt fantastiska presenter!

Det är så otroligt enkelt alltihop. Den man älskar allra mest. Frisk luft. Natur. Stillhet. Jag och Ebba tog en skogsutflykt längs en stig upp i trollskogen idag. Det var lite sådär höstdimmigt och mulet. Färgerna sprakade men inne i granskogen var det lugna varma toner. Ebba knatade på sina små ben till trots och tittade efter kottar, svampar, löv och grenar. Hon bara gick och gick och jag var helt fascinerad. Inget gnäll.

Jag gick långsamt, långsamt för mig, i hennes tempo. Kom på mig själv att djupandas och liksom försöka suga i mig så mycket stillhet, natur, frisk luft och Solbacka jag bara kunde. För jag vet att jag åker tillbaks rätt in i ett vardagsinferno av visningar, späckat jobbschema och pussel. Jag är så utvilad, min faster har tagit Ebba två mornar så jag sovit till 8 säkert. Vi har ätit hennes omsorgsfullt goda lagade mat och jag har hunnit däcka i fotöljen nedan till tonerna av Vivaldi och slumrat sådär gott som jag så sällan gör. Var säkert en månad sen jag sov längre än 06.30 och samma så vad gäller sova middag.

Man måste stanna upp. Inse att man måste byta riktning eller bara röra sig framåt långsammare. Jag blev inte förkyld och studsar av energi men min kropp har inte låtit mig gå obemärkt ur de senaste veckornas höga tempo- jag har fått nässelutslag och det kliar något galet på armar och bål. Aldrig haft innan. Fått massa bra tips på hur jag ska kuva det men jag är ju mer intresserad av vad det kommer ifrån.
Nu är jag tillbaks i Tokholm och det är visningar med tillhörande skurande i veckan. En ultra på 50 km på lördag, en massa jobb, en massa skoj. God sömn, god mat, rörelse utomhus och massor av Ebba gör att allt detta känns som en lätt match. Nu kör vi.



Min lilla trädgårdstomte med sin morfars mössa som säkert har 40 år på nacken....

söndag 2 oktober 2011

18 km flygfot och framtidslöparplaner

Inte glömt...

Ibland händer det. Jag får känning av att det kan bli en bra löpare av mig. Jag håller till någonstans däremellan att bara ta mig runt distanser på upp till 5 mil och mellan att få en bra tid.

Det är kämpigt här. Det är ilandskämpigt på alla de sätt men kämpigt ändå och något som, när allt annat funkar, jag uppfattar som en utmaning. Och jag älskar utmaningar.

Det krävs ett nytt tänk för att kliva upp ett snäpp. För att prata maraton på 3.40, Halvmara på 1.40. Mil på kanske...48 minuter? Jag vill, jag vågar och jag omger mig genom dator och personligen med människor som bara genom sitt görande visar att allt är möjligt. Men jag, tuffa jag, tvekar ofta. För jag har inte fått styr på träningen som jag tänkt och vid analyserandet så är det ganska klart varför- jag lägger inte den tid som krävs. Inte den energi. Jag spretar och satsar på triathlon och undrar sen varför inte löpningen utvecklas. Jag njutlöper och duckar fiffigt för intervaller och liknande. Så bra då! Jag gör fortfarande galet bra. Men går jag runt och suktar efter lätta snabba ben och finfina tider, ja då måste jag välja: Antingen satsa det som krävs. Eller låta det bli en sån där sak som jag vill ha, men inser att jag inte är beredd att offra för och släppa det för att undvika lidande. Som att vilja ha en cool klädstil och ett snyggt inrett hem. Jag kan vilja ha det, men jag skiter rent ut sagt i det för det finns tusen viktigare saker för mig.

Men att bli en bra löpare ligger högt. Det kostar inte så mycket pengar vilket är A och O för mig. Det ger mig otrolig lycka, får mig att träffa underbara människor (även om jag älskar att träna själv när det ska kräktränas). Det får mig att växa som person, bli starkare både fysiskt och psykiskt och banne mig det inspirerar andra och jag vill. Så jag ska.

Mål ska vara mätbara och ligga precis sådär så de går att nå men du måste anstränga dig.

Detta var mitt första år som löpare. En ultra, en halvmara, ett triathlon, en 5 km, ett brutet Lidingölopp och snart en kuperad ultra till och så var vi klara med den här första säsongen.

Jag tar med mig att jag är disciplinerad nog att faktiskt träna.

Jag har otroligt lätt att lära.

Jag älskar att springa och har lärt mig att träna i grupp.

Jag är dock lat när jag väl är ute.

Jag har inga skador rent muskulärt men mitt hjärtfel och min nu superkrånglande rygg kommer vara en utmaning att hantera.

För att bli bättre måste jag träna mer disciplinerat när jag väl är ute. Jag måste köra mina tusingar, mina 2-tusingar. Jobba med löptekniken och löpstyrkan. Ta hand om bålen och se till kosten. Jag äter väldigt bra men sen äter jag väldigt mycket socker och mackor (älska mackor!) och eftersom jag är rätt nöjd med mig själv triggas jag inte att skärpa mig men nu satan ska jag ta tag i kosten också.

Idag tog jag min halvlånga runda här på landet på 18 kilometer. Med 6 dagar till SUM så är det väl sådär halvnödigt träningsmässigt men med min ruttna känsla i kroppen (förutom under Lidingöloppet tills ryggen sa stopp) så behövde jag ett glädjepass och se om ryggen håller. Jag springer 7 km längs en bilväg sen svänger jag in på en grusväg där jag har 11 kilometer Värmland at its best under fötterna och runt mig. Det är en snurrig kuperad väg och här har pappa snurrat runt o kört rally och hela kroppen känner sig hemma. Jag hade ingen plan på fart utan kopplade in lurarna och lyssnade på P1's Godmorgon Världen.

För 6 månader sen var mitt joggtempo 6min/km. Nu om jag låter kroppen bestämma springer jag på 5:30. Jag ökade inte, jag bara rullade på och det finns inget som den känsla när höstfuktig dimma ligger på bara armar (för ned till 10 grader springer jag i korta shorts o linne, svettas i onödan är drygt!). Luften är lätt att andas, underlaget perfekt och och kroppen vill fram. Och de sista tokkuperade 2 kilometrarna var det inga problem att trycka upp farten och det får gå bannemig hur det vill med att ta sig 5 mil nästa helg för kan det kännas såhär bra så har jag en grund att stå på. Problemet är väl ryggen då som fortfarande värker ibland med en smärtar som skarpa knivar men ger sig om jag sträcker ut den ordentligt så det blir nog några såna på SUM nästa helg.

Måste bara återge något som Hans Rosling sa idag i en intervju i Godmorgon Världen på p1 angående att världspopulationen kommer vara 7 miljarder alldeles snart. Fritt återgett: Det är inget problem. Problem är något man kan göra något åt. Sug på den du och gör något åt det som du uppfattar som problem i ditt liv.

lördag 1 oktober 2011

Laddar o vilar

Engentligen är det så absurt. Att man lever ett liv där man måste åka bort från det man kallar sin vardag, för att orka med den. Att man lever omgiven av så mycket rörelse att man njuter av att stå och titta ut över en morgondimmig stilla höstträdgård på landet. Att man omger sig med så mycket hus o bilar o betong och planterade saker att man glömt hur det luktar på riktigt på hösten. För det är inte i stan som här.
Jag känner mig faktist inte slutkörd på något sätt men jag blir lite stingslig när det går för lång tid emellan besöken till Värmland, eller fjällen. Är faktiskt väldigt förvånad att den känsla i halsen och den snuva Ebba hade inte bröt ut hos någon av oss. Att vara frisk nog att träna och genomföra lopp, är faktiskt en del i träningen det med. Du kan köra hur mycket intervaller du vill men du måste se till att ditt immunförsvar är starkt så du håller dig friskt. Lättare sagt än gjort.
Det tar tre timmar hit i bilen och jag stänger dörren till Stockholm längs E18. Jag släpper alla funderingar om logistiken runt visningar, revisioner och ekonomi. Här sover jag djupare, andas friskare luft, trampar runt i gummistövlar och kläder som bara lämpar sig för åsyn av just Ebba, faster och syster. Jag klurar jag på hur jag ska trimma de 4 granarna likadant. Hur vi ska ta hand om alla löv, och det går inte att greppa hur mycket löv det är hur man än beskriver det. Det är 7 stora ekar, en gigantisk lind, ett otal björkar o andra träd därtill och pga vildsvin kan vi inte bara dumpa allt utanför tomten mot skogen utan det måste eldas upp eller köras bort till återvinning. Galet. Och underbart. Solen har strålat och värmen har varit på t-shirtnivå. Ebba fullkomligt älskar att vara här och stolpar runt på tomten med sin lilla kratta och plockar äpplen och busar. Hon åt så mycket broccolisoppa till lunch så hon inte orkade kaka och sen sopade hon i sig stuvad spenat så det sprutade. Underbara unge.

Myyyyycket äpplen finns det


En glad liten tjej som älskar att vara ute o busa

Men det är även här jag i planeringsfas. Jag funderar på vilken utmaning...näää..haha VILKA utmaningar 2012 ska få innehålla. Jag har en dröm om att göra något stort i välgörenhetsväg för att lyfta fram viktiga frågor jag brinner för och jag inser att jag har lärt känna människor som kan brinna för samma sak. Men det är stort! Jag vet inte om det kommer bli 2012 men det finns med där. Jag vet att jag vill utmana mig inom min favoritkategori rörelse utomhus. Jag vill bli snabbare, starkare, smidigare, lättare, tuffare och uthålligare. Allt det. Varför inte? Varför skulle jag inte?

Men med den pusslande vardagen och Ebba på hornhinnan hela tiden måste detta planeras. Ser så otroligt mycket fram emot att gå in i grundträningsfas och stycka sönder min träning och bygga från grunden. Så mycket så att det inte blir någon mara första helgen i november. Jag vill bort från före-under-efter lopp nu och börja jobba mot nya mål och låta det ta lång lång tid. Mål som är skarpare och tuffare än förut och jag behöver börja om bokstavligt talat from the core. Stärka min bål. Bättra på kosten. Öka uthålligheten. Snabbheten och styrkan. 2011 har varit ett reparationsår. 2012 ska bli ett spat out in glory år. Nu, vilar jag. Ser fram emot Sörmlandsultran som ett uthållighetsprov, för prov kommer det bli, 5 mil känns väldigt mycket längre nu än för 6 månader sen inför TEC. Jag känner mig väldigt seg och tung och plufsig fortfarande och det är bra för ur missnöjet växer och gror ett galet driv inom mig att förändra och förbättra. Men här och nu- är allt alldeles underbart. Imorgon 18 km's vändan som sista längre pass innan sista loppet detta år.

Ha en fin kväll!