Ett år går så fort

Vissa år gör inte det. Men det här året har varit en lång resa, på vad som känns som kort tid.

För exakt ett år sen nästan på timmen ringde vi till förlossningen på Karolinska och sa att det nog var dags för jag hade värkar. Jag var coollugn och låg hemma och tittade på en dvd med U2 från Slayne Castle på Irland. Pyret, som vi kände bebisen som då rumstrerade runt i magen. Jag visste att det var en tjej, det bara kändes så.

Det var en lång förlossning, som gjorde mycket ondare ett tag än vad jag var beredd på, men efter ett tag hittade jag min bana igen, som jag följt hela graviditeten och inte avvikit ifrån trots alla "ska du verkligen träna sådär mycket" osv osv.

Det var inte så känslomässigt när Ebba kom ut, inte för mig iallafall. Sjukt trött efter 24 timmar av värkar så var jag först mest lite häpen över att när jag tog i så kom det ut en liten bebis som var slät o fin och skrek argt och hade en rynka i pannan. Hon tittade undrande på mig sen blundade hon och låg stilla i min famn. På natten var jag själv med henne och hon vaknade och jag förstod att det var dags att byta blöja. Det hade jag aldrig gjort. Inte kunde jag ringa på klockan för det.

Försiktigt lyfte jag det lilla knytet i sin kaninfilt och lade henne på skötbordet. Då slog hon upp ögonen och tittade på mig, de lös som små knappar i sommarnatten. Det stack till i hjärtat. Det är min dotter som ligger där, det är jag som ska ta hand om henne nu. Det var stort. Det var stort att byta blöja också och det gick bra. Att ta hand om Ebba går bra också, man hänger med liksom på hennes resa och säger ajabaja när det blir farligt och så försöker man visa hur saker ska göras fast man själv inte riktigt har koll på det här livet än. Och så leker man en hel del och kramas och pussas. Och det går ju riktigt bra för hon är så glad och trygg vår lilla tuffa tjej.

Nu är det en ettåring med ett humör, egen vilja och upptäckarglädje som saknar motstycke. Bara idag har hon underhållit mig något otroligt när hon ska göra som jag gör. Vattna blommor fast hela vattenkannan hamnar i krukan, tvätta fast hon tar ren tvätt in i maskinen. Skaka tvätt fast hon bara daskar runt med en strumpa. Det sötaste var när hon skulle borsta sitt hår, viljan och energin finns där men finmotoriken är inte riktigt på plats.
Hon går runt och låtsaspratar för sig själv med samma tonläge som oss vuxna och är så charmig så man smälter. Hon kommer undan med allt, även med att hälla ut en liter mysli på mammas arbetsplats.
Vi har badat och vattnet var sjukt kallt tyckte jag men Ebba var lyrisk och drattade omkull och fick den ena kallsupen efter den andra och skrattade gott åt det och blev bara ledsen när mamma tyckte det var slutbadat för Ebba var lite lätt blå.

Imorgon fyller hon ett år och kommer väl inte fatta så mycket av det förutom att hon får besök av pappas familj och får äta tårta och riva i papper.

Det är mest en stor angelägenhet för oss andra, en stor milstolpe för mig. Jag är så otroligt stolt över min lilla tjej. Kan fortfarande inte fatta riktigt hur hon kom hit, hur fick vi henne? Hur kan hon vara så fin? Det är ett naturens mirakel och varje dag med henne är ett litet under i sig. Påminn mig gärna om detta när hon kommer i tonåren! :)

Så grattis grattis lilla Ebba till ditt första jordsnurr, bra jobbat!
Puss o kram från din stolta mamma

När livet liksom kommer emellan

För det gör ju det. Titt som sätt. Sätter sig över, under och igenom den nedtecknade agendan. Likt spillt rödvin letar det sig in i varje por i vardagens disktrasa och sätter en sur prägel.

Bihåleinflammation är fläcken i min disktrasa. En över veckolång förkylning som kulminerat i en nästäppa från hin håle. Jag har googlat " träna med bihåleinflammation" för att i min naiva förhoppning se någonstans att det inte har med resten av kroppen att göra men hade ingen större framgång i det.
Dessutom skriker kroppen nej. Jag har friskförklarat mig men meddelandet har inte nått sinus.

Resan till Dublin var fantastisk och att se Pearl Jam, var obeskrivbart. Jag vet inte i vilket tillstånd jag var de dryga 2 timmarna men det var gudomligt euforiskt.
Komma hem till Ebba var mysigt, det är snart semester, jag har fått OK på att byta inriktning och börja med revision och i största allmänhet så surfar ju jag runt, som jag nämnt tidigare, på den absoluta toppen av Maslow's behovspyramid.
Men det här suger något så in i helskotta. Jag mår sååå dåligt när jag inte får träna. Jag känner mig stel och ur fas. Jag är en endorfinjunkie helt enkelt.

Det är exakt 6 veckor till loppet. Jag kommer få slita ont för att orka 2 backiga mil nästa vecka men måste upp på den distansen för att komma någorlunda i fas. Men genomföra loppet är jag inte orolig för, det är bara att min tilltänkta sub 6 timmar är något hotad. Men, jag ska ut imorgon om det känns bättre. Intelligent? Kanske inte men det adjektivet har jag aldrig tillskrivit mig, envis och med hårt pannben dock.

Är hos mamma i helgen. Som en tripp tillbaks i tiden. Inte när man tittar på mammas nya platt-tv och mobiltelefon men när man kan spela barnmusik på kasett. Ni vet, " När det plingar är det dags att byta sida". Alice Babs sjunger barnvisor som får tårarna att strömma. Sen är det alla prylar man tror man slängt, men som mamma tagit tillvara på "för att de kan vara bra att ha". En gammal Molton Brown neccessär i miniformat som skickar mig direkt tillbaks till mitt pendlande London-Stockholm, en gammal sliten tygelefant som Ebba kastade all världens väg. Mina gamla hästpostrar med "bajsokletis" (blue tac) fläckar på baksidan. Osv.
Känns bra ibland att gamla Jakan finns här som ett skyddsnät, med drakenrutschkanan fortfarande på sin plats och Mälarens blå vatten vid Görvälns slott.

Det känns ännu bättre ibland att tänka att mitt livs viktigaste uppgift är den angenämaste, att ta hand om Ebba och få henne att känna sig trygg. Att göra detta genom att göra världen väldigt stor av kärlek och glädje, men att göra den liten gentemot ondska och allt det hat och olycka som finns.

Varför så melodramatisk? Jo jag lyssnade på P3 imorse där en jourhavande åklagare intervjuades och fick känslan av att det skulle vara lite vinklat mot allt som händer på midsommar. Käck, ung programledare mot rutinerad om än radio-oskolad åklagare.Som fick frågan vad det värsta hon varit med om var. Och svarade helt ärligt och inte alls P3-programanpassat att det var när ett spädbarn blev ihjälslaget av sin pappa, med knytnävsslag i magen så buken sprack.

Jag blev kall som is. För en stund kände jag att hoppet är ute om mänskligheten. För en stund var allt nattsvart mitt i midsommarvärmen. Programmet rullade på, hur vete sjutton, hur bara går man vidare efter att någon dragit det i radio? Men det är precis det vi måste göra. Låta det onda ta plats och få oss att inse att det finns därute. Men inte släppa in det. Släppa in varandra. Se varandra. Våga fråga. Våga ta konflikten tidigt. Man måste vara så långt ifrån verkligheten för att göra något sådant. Resan dit måste vara otroligt lång. En resa med många tillfällen att vända. Eller bli vänd.

Ursäkta att jag droppade detta mitt i midsommarhelgen men jag blev så upprörd.

I min bubbla är allting underbart (ja bortsett från bihålorna då). Ebba är snart ett år och har till förtjusning och förskräckelse ärvt min energi verkar det som. Hon bara kör, går, klättrar, ramlar i badkaret, får en kallsup, upp igen, äter, kastar, river, skrattar, kastar boll, drar och sliter. Det är helt underbart att få vara med på den resan, som en sorts säkerhetsvakt med utfodringsbisyssla.

Ha en fantastisk midsommarhelg, det som är kvar!

Snart sommarlov!

Det är inte sommarlov när man jobbar. Det är semester. Och närhelst ringer telefonen och det är något med skatteverket o bla bla. Men jag ska inte låta det förstöra.

Inte förstöra stunden på morgonen med sol och dagg.
Barfotafötter i gräs.
Ett dyk i kallt svenskt insjövatten.
Smultron.Jordgubbar.
Sommarvind genom trädkronor i solnedgången med långa skuggor.
Solvarma klippor och äta smörgås efter ett bad. Smörgås efter bad smakar som smörgås aldrig gör annars.
Lyssna på Sommar klockan ett varje dag.
Ha solbränna som är fläckig för det är vit målarfärg över hela kroppen.
Fjällen i augusti, porlande bäckar, ängsull, mandelbiskvier o russin till färdkost.

Snart så. Och i år alldeles annorlunda för vår lilla vildbase kommer vara med och upptäcka sommaren för första gången. Förra året räknas inte. Fördriver man dygnet med att sova, snutta tutte, jollra och få ny blöja vet man inte vad svensk sommar är.

Men först! Dublin! Tjoho. Så dekadent onyttigt underbart det ska bli. Nyttigt för själen men kanske lite onyttigt för min hälsoprofil men för att arbeta mot ett mål måste man ibland avvika. Sova i hotellsäng, dricka stora latte, kolla affärer och stoja på krogen, och inte minst ha jäkligt kul med 3 underbara tjejer.
Sen att få se Ben Harper och Eddie Wedder på samma kväll är lite för stort för ord och mitt hjärta kommer skena och sprängas på samma gång.
Vill ni se vad de två kan göra tillsammans, helt stilla se detta:
http://www.youtube.com/watch?v=ClQvD99aItg

Sen är det midsommar och fokus på träningen igen och mina andra tusen projekt. Men en sak i taget och det viktigaste först. Sömn, mat och kärlek!

Sköt om er!

Före och efter

Hej!

Allt är före och efter den 15e juni. Låt mig förklara. Vi har anstånd på deklarationer till den15e juni 23.59. Det har vi vetat länge men likförbaskat är det massa jobb kvar.
Jag ska dessutom vara med på Pricewaterhouse Coopers styrelsemöte hela måndagen. Det ska bli jättfintressant, om än väldigt skrämmande! Och om än med sjukt dålig timing för en hel dags potentiellt deklarerande går om intet!
Och just nu är det väldigt mycket kvar att göra.

Träningen är nedflyttad till prio nummer 4 vilket är sjukt trist. Jag känner mig sliten, stressad, plufsig och inte mig själv. Jag vill inte att mitt liv ska styras av jobbet, när inte jobbet gör något direkt gott för mänskligheten. Men det är bara en kort period det är såhär, försöker jag trösta mig när jag sitter där och kisar med kurrande mage, ihopbitna käkar och yr av kaffein. Bara en kort period.

Så tills tisdag kväll är det sifferfokus och däremellan ett långt löppass och massa mys med Ebba.

Underbart att vara på Solbacka. Varvar ned och sover i rum som andas kärlek och känner mina rötter som ger näring och hjälper styra tankarna till vettiga saker.
Hade pappa varit här hade han skakat på huvudet och undrat vad jag stressade över. Det är ju bara siffror!

Återkommer med mer hälsoinspirerande bloggning nästa vecka!

Marathon- för det är du värd!

Är helt varm! Helt underbart. Så mycket kärlek. Viktoria och Daniels bröllop är en fis i universum i jämförelse. De berörda vet vad jag pratar om.

Var inne vid St Eriksplan igår och tittade på Stockholm Marathon. Jag blir helt så sentimental när jag ser tjejer bita ihop och tugga på. Så häftigt, så underbart det är så mäktigt! Jag önskar att alla fick känna känslan av att komma in på Stockholms Stadion efter 42 km, man växer flera solsystem inombords.

Jag önskar att fler förstod att de faktiskt kan. Att fler fick känna njutningen av att springa långt. Att de förstod att det inte behöver vara plågsamt och långtråkigt. Att det kände att, tja jag orkar bara 5 kilometer nu, men kan en 80-åring springa så kan väl jag.

Att ni förstod att ni har så mycket att vinna, i mental styrka, hälsa, glädje och gemenskap på att göra det. Att sikta på Stockholm Marathon 2011.


Jag har sprungit 2 Sthlm Marathon. Den första sprang jag på 4 timmar. Det var 2003. Underbart lopp rakt igenom. Fyra år senare skulle jag göra om bedriften och självklart sikta på under 4 timmar.
But oh.no. Termometern visade 34 grader vid starten. Jag hade redan bytt min avslagna cola mot en latte som jag gled runt med och pre-race nerverna låg och dåsade någonstans. Jag hade tränat i Åre och var inte acklimatiserad till temperaturer över 20 grader.

Det var svårt att motivera sig. Alla duschar och svampar fyllda med vatten i världen hjälpte inte. Efter 2 mil kände jag mig som ett hårdstekt ägg, blodet rann som tjock sirap och huvudet var en röd rykande rödbeta. Skorna, var tunga av allt vatten. Det var det tyngsta jag gjort, alla kategorier, förlossning inräknad.

MEN! Det var njutningsfullt ändå, det är den bästa bästa känslan att gå i mål och att få sin medalj och sin t-shirt och känna att man pressat en gräns en bit framåt och som sagt, vuxit inombords.

Just nu är det mycket jobb, det är deadline den 15e, efter det lugnar det ner sig betydligt. Jobbet får inte ta för stor plats. Jag räddar inte liv, bara vrider och vänder på siffror, man måste hålla det i schack. Men några veckor om året får det bli lite galet. Därför stod jag i mina Havaianas badtofflor som gör att jag har en bit av Australien under mina fötter hela tiden, där vid min dator idag klockan 15.00 och knattrade lite ettor, tvåor och andra siffror och lite bokstäver i olika kombination.
För vårt samhälle bygger delvis på att vi gör det. De bildar små byggstenar som vi drar slutsatser av, som vi rynkar ögonbrynen åt och frågar om de verkligen stämmer? Dessa siffror? Får jag bara behålla de siffrorna? Vem tar de andra? Ja det är ett underligt jobb.

Ha en solig fantastisk vecka, testa löpskorna! Spring lite längre, lite fortare, lite gladare. För att du kan!

Flashbacks

Man får dem ibland, det är oftast en låt på radion som triggar igång ett sammelsurum av minnen och känslor som rör om men även som man äntligen kan småroa sig åt. Nu var det Tupac's California Love på radion som fick mig att mentalt retardera cirka 12 år.

BAM! Så var jag tillbaks i mitt flickrum, sista året på gymnasiet. Sekretären, sminkbordet, Levi's jeans, cd-spelare. Extrajobbet på Spar Inn där jag under sista året insåg att det jobbade en del som bara hamnat där. Folk som gnällde men aldrig gjorde något åt saken. Folk som sa att " vänta du, om några år står du här". Oh no.

Längtan bort. Internet var nytt men jag nyttjade pappas tröga modem till max. Satt sena kvällar och försökte trycka så tyst det bara gick på tangenterna för att pappa inte skulle vakna o höra att jag satt uppe än. Dog uppkopplingen var det bara att gå och lägga sig för det där biiip krschhhh kunde ju väcka en döv.

Jag letade jobb, och biljetter, och anslutningar från Skottland till Cornwall. Jag skulle till Storbritannien, så var det bara. Kaxig, åkte till Västerås för en intervju för ett 4 stjärnigt hotell på Isle of Man. Valde mellan det och ett jobb på Cypern. Tog det första. Blev borta 7 år summa summarum.

Nätterna var ljusa, jag jobbade extra (utöver mitt första extrajobb- vad kom energin ifrån????) på restaurang Cirkeln som servitris på studentskivor och evenemang, varvat med att gå på min egen och andras. Varvat med kampsportsträningen.

Singel, och varje utekväll var ömsom ett röj utan dess like med tjejerna ömsom en jakt på bekräftelse. Otroligt klara divisioner på den tiden. De snyggaste får de snyggaste. Så var det.

Kvalspel innebar ett stort katsching! på NK för att utrusta sig med den rätta pike'n, de rätta jeansen och den rätta handväskan. För att inte glömma den rätta mobilen.

Jag orkade inte engagera mig. Jag visste att jag skulle åka därifrån.

Men den ångesten som kröp sig på, det dåliga självförtroendet, suktandet efter att vara en av de populäraste. Den smög sig på ibland.
Den snuddade vid mig i bilen idag emedan Tupac strömmade ur högtalarna. Tog tag i håret på armarna och huden i nacken.

Så tittade jag i min mentala backspegel, 12 år av utveckling, pathos hos mig själv, hos andra. Sorger, tvivel men mest en fantastisk resa. Som bara börjat, som har några etapper klara men som blir häftigare för varje dag.
Tittade i bilens backspegel. Det bästa har precis börjat. Hon sitter därbak och viftar med sina knubbiga armar och är kärlek manifesterad på det mäktigaste sätt.
Jag var inte snyggast i skolan, ingen av de coola killarna tittade på mig. Inget av det spelar någon roll nu. Jag är en av världens lyckligaste.