Vissa år gör inte det. Men det här året har varit en lång resa, på vad som känns som kort tid.
För exakt ett år sen nästan på timmen ringde vi till förlossningen på Karolinska och sa att det nog var dags för jag hade värkar. Jag var coollugn och låg hemma och tittade på en dvd med U2 från Slayne Castle på Irland. Pyret, som vi kände bebisen som då rumstrerade runt i magen. Jag visste att det var en tjej, det bara kändes så.
Det var en lång förlossning, som gjorde mycket ondare ett tag än vad jag var beredd på, men efter ett tag hittade jag min bana igen, som jag följt hela graviditeten och inte avvikit ifrån trots alla "ska du verkligen träna sådär mycket" osv osv.
Det var inte så känslomässigt när Ebba kom ut, inte för mig iallafall. Sjukt trött efter 24 timmar av värkar så var jag först mest lite häpen över att när jag tog i så kom det ut en liten bebis som var slät o fin och skrek argt och hade en rynka i pannan. Hon tittade undrande på mig sen blundade hon och låg stilla i min famn. På natten var jag själv med henne och hon vaknade och jag förstod att det var dags att byta blöja. Det hade jag aldrig gjort. Inte kunde jag ringa på klockan för det.
Försiktigt lyfte jag det lilla knytet i sin kaninfilt och lade henne på skötbordet. Då slog hon upp ögonen och tittade på mig, de lös som små knappar i sommarnatten. Det stack till i hjärtat. Det är min dotter som ligger där, det är jag som ska ta hand om henne nu. Det var stort. Det var stort att byta blöja också och det gick bra. Att ta hand om Ebba går bra också, man hänger med liksom på hennes resa och säger ajabaja när det blir farligt och så försöker man visa hur saker ska göras fast man själv inte riktigt har koll på det här livet än. Och så leker man en hel del och kramas och pussas. Och det går ju riktigt bra för hon är så glad och trygg vår lilla tuffa tjej.
Nu är det en ettåring med ett humör, egen vilja och upptäckarglädje som saknar motstycke. Bara idag har hon underhållit mig något otroligt när hon ska göra som jag gör. Vattna blommor fast hela vattenkannan hamnar i krukan, tvätta fast hon tar ren tvätt in i maskinen. Skaka tvätt fast hon bara daskar runt med en strumpa. Det sötaste var när hon skulle borsta sitt hår, viljan och energin finns där men finmotoriken är inte riktigt på plats.
Hon går runt och låtsaspratar för sig själv med samma tonläge som oss vuxna och är så charmig så man smälter. Hon kommer undan med allt, även med att hälla ut en liter mysli på mammas arbetsplats.
Vi har badat och vattnet var sjukt kallt tyckte jag men Ebba var lyrisk och drattade omkull och fick den ena kallsupen efter den andra och skrattade gott åt det och blev bara ledsen när mamma tyckte det var slutbadat för Ebba var lite lätt blå.
Imorgon fyller hon ett år och kommer väl inte fatta så mycket av det förutom att hon får besök av pappas familj och får äta tårta och riva i papper.
Det är mest en stor angelägenhet för oss andra, en stor milstolpe för mig. Jag är så otroligt stolt över min lilla tjej. Kan fortfarande inte fatta riktigt hur hon kom hit, hur fick vi henne? Hur kan hon vara så fin? Det är ett naturens mirakel och varje dag med henne är ett litet under i sig. Påminn mig gärna om detta när hon kommer i tonåren! :)
Så grattis grattis lilla Ebba till ditt första jordsnurr, bra jobbat!
Puss o kram från din stolta mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar