Följ med..

Mot Triathlon, Tuffa fjäll, solnedgångar och maxpuls!

lördag 24 april 2010

Hälsan- din eviga nummer ett

Jag har varit sjuk. Jag är aldrig sjuk mer än max 24 timmar så det här är ett obehagligt rekord. Det började i tisdags och kulminerade med ett vidrigt dygn i fredags i totalt utmattning och illamående utan dess like. Och jag som skulle ut och skaka rumpa på fredagen. Dricka lite vin, sjunga kareoki och sminka mig lite. Men nehepps.

Det får en att tänka. Man måste sätta sin hälsa först. I alla lägen. Det finns inget viktigare. Och det är alla småjusteringar varje dag som gör att man kan tackla alla bakterier och virus som annars tar sig in när barriärerna raseras av stress, dålig kost, dålig sömn etc.

Men nu är jag på banan igen. Sjukt tungt kort löppass igår hem från jobbet för att sätta igång. Borde inte känts någonstans men benen är stumma.

Annars har jag abstinens. Nomaden i mig börjar röra sig varje år i takt med att solen värmer upp Sverige. Missförstå mig rätt. Jag längtar inte bort från Ebba, Joe o mitt liv. Men jag längtar till att röra på mig. Jag längtar till naturen, till havet och fjällen och dofter och fotavtryck i sand eller på en myr. Mat ur en ryggsäck. Jag har betongångest. Den ligger o gror hela tiden men springer man bara tillräckligt fort över betongklädd mark och kliver in och ur agendor som styrs av SL och företagsvärlden i Stockholm så hinner den inte välla upp likt aska ur en isländs vulkan.

Men så blev jag sjuk...och hann ligga och titta i taket, som är vitt och inte erbjuder mycket i form av arkitektisk distraktion och då kommer minnen och tankar.

Lösningen är inte att ta tjänstledigt och ta första bästa flyg till Australien. Vilket är vad jag skulle göra om jag på något sätt kunde ha Ebba under armen. Lösningen är....att jag måste skapa ett liv där jag kompromissar in min frilufts-fjäll-ensamhet-surf-passion så att den inte kvävs.

Jag saknar också musik och det är ju ett mindre aber att inkorporera. Gitarren står där och jag har massa musik o texter i huvudet. Jag har ju lite skämtsamt sagt att jag ska skriva en schlager men jag tänkte faktiskt försöka göra det. En traditionell schlager, med tonartshöjning brygga o allt det där. Watch this space!
Saknar pianot också, spela piano på ett bra piano mmmmm.

Saknar mycket men har det viktigaste. Massa kärlek och är frisk!

Imorgon åker jag, trollet och Joe till Värmland o röjer över helgen. Ska äta god mat, röja i trädgården, så, hjälpa Carina, pussa på Ebba o andas stillhet.

Sköt om er!

tisdag 20 april 2010

En väldigt speciell dag

Hej!

Förut skrev jag om några av mina passioner- havet-surfing och valar o delfiner.

En annan passion, eller det är ett livselixir för mig, är fjällen.
Jag o min syster har släpats med till fjällen från bebisben. I början var det väl utan protest då man satt i en bärsele på pappas rygg. Sen var det tråkigt, vi var den enda familjen tyckte man som inte åkte på slalomsemester utan hade vecka 32 i andelsstugan. Men ack vad tacksam jag är nu! Under mina år utomlands från 1999 till 2005 är det svenska fjällen jag saknat mest, vad gäller naturupplevelse! 2006, och 2007 och 2008 har jag sen sett till att komma iväg på en övernattning helt själv. Helst på en väldigt "öde" plats, utan andra tältare.

2008 var väldigt speciellt. Min pappa pratade alltid om Dörrsjöarna, att det var så vackert där. Jag hade ingen direkt bra lösning på hur jag skulle gå in dit och helst ut till någon annan plats men "by a little help from my friends" så löste det sig och på en lördageftermiddag i sena augusti gick jag ut från Höglekardalen. Solen sken från en klarblå himmel, det var torrt o lättgånget och jag bar väl ungefär 13 kilo. Man börjar i en slalombacke som efter ett tag går parallellt med Drommenskåran, sen öppnar sig en dalgång. Solen sken o sken, himlen kändes väldigt hög, världen väldigt stor men nära och jag väldigt liten och obetydlig men ju längre jag gick, desto mer smälte jag mentalt in i naturen runt mig.

Hur låter det i fjällen när man går helt själv? Det klonkar från min kåsa som slår mot stålramen på Skarjaryggsäcken, mina 12 år gamla trotjänande kängor knarrar lite, vinden susar i olika styrka, en fjällbäck porlar då och då och kråkbärsriset rafsar utefter benen.
Efter ett tag gick jag på kompass. Kan man karta och transferera det man ser på kartan till naturen runtomkring så får man otroligt många riktmärken. Detta har pappa lärt mig och är bland det mest värdefulla jag har i min skalle. Jag gick rätt ut i terrängen. Eftersom jag var över trädgränsen så var det väldigt lätt att gå, inte så blött. Korsade en bäckfåra och sen efter ett par njutningsfulla timmar i solen där det kändes som hela jorden låg under mig så öppnade sig den vackraste fjälldalgång man kan tänka sig. Dörrsjöarna är flera kristallklara knallblå sjöar i rad med ett stort fjäll (tror Hundfjället om jag minns rätt) i bakgrunden. Såg inte en levande själ förutom en helikopter som letade tjuvfiskare men den försvann snabbt.

Tog mig ned längs en ganska bökig brant och valde ut en tältplats. Helt ensam, helt underbart. Satte upp tält, snabbbadade i det iskalla vattnet. Kokade vatten, gjorde middag, Satt stilla och såg solen gå ned. Det var inte att meditera. Det var att bara betrakta, och inse sin plats i vår natur. You aint chicken shit i fjällen. Vet din plats. Stanna upp och lyssna för jorden talar till dig. Bortsållat är vårt urbaniserade brus och det är bara naturen och du. Och ni är egentligen ett, om du bara låter det vara så. Låter flummigt? Det är det inte. Det är bara så det är, när vi vågar känna efter.

Det var minusgrader den natten, sov som en stock i en varm sovsäck med mössa på men näsan var rätt blå på morgonen. Vaknar tidigt, ser solen går upp, gör kokkaffe på stormköket. Packar ihop och går tillbaks till civilisationen.

Sommaren 2009 blev det ingen sån här ensam utflykt men snart igen hoppas jag.

Ebba har någon "fas". Nu förstår man hur föräldrar har det som har griniga bebisar. Jobbigt! Man försöker förstå, vad vill hon? Sitta i famnen o lyssna på auktionsvisan har jag konstaterat funkar idag.
Imorgon bitti är det yoga om jag orkar upp. Torsdag backe sen vila två dagar och Extrem 15 km på söndag. Fast det blir Extrem 20 km eftersom det är 2 km till Ursvik. Sådär nu har jag skrivit det, nu måste jag göra det!

Rapport kommer!

fredag 16 april 2010

Solen!

Underbart men jobbigt. Så är det på våren.
Det gör ont när knoppar brister skrev Karin Boye. Det går inte att gömma sig, allt kommer fram; damm, skitiga fönster, solstolar, korta kjolar och vita ben med mörka strån. Solen väcker en tidigt på morgonen och släpper greppet sent på kvällen.

Men det var inte det jag tänkte skriva om. Jag tänkte skriva några tips. Ett recept, ett städtips och några träningstips.

Den gångna veckan har varit tuff, känns som jag jobbat många fler än de 20 timmar som hamnade på tidrapporten. Har börjat yoga igen, äntligen! Atmajoti på Odenplan, 0600 i tisdags. Klarade av nästan hela första serien astangayoga, ganska stel mot vad jag var innan men stark!
Löpningen veckan innan gick kalas, avslutade med 16 km med en 5,40 min /km snittfart som är helt ok för mig ca 3,5 månader före loppet.
I onsdags sprang jag hem från jobbet. Det var ett bra sätt att spara in lite tid. Många undrar vad man tänker på när man springer långt. Nu är jag än inte uppe i de här + 2 timmar långa nöta-passen men visst, på 1,5 timmar kan man ju inte tänka "bara 5 minuter till" hela tiden.

Jag njuter- blir mitt svar. Jag dagdrömmer, jag är långt bort. Jag är ofta med min pappa. I hans värld bland fjäll och bra musik, allt från Sammy Davies Junior till Toto. Jag är ett med naturen o allt jag tycker om. Jag andas djupt och jag rör benen framåt och pendlar med armarna, det är underbart fridfullt och enkelt. OK- när jag kör backintervaller o nästan tappar andan o skriker som i ett förlossningsrum, ja nä då är det väl inte fridfullt men det är en underbar känsla att testa vad man orkar. Känna att man pallar lite till nästa gång.

Jag har ett litet i-lands problem. Loppet går över två fjäll och dessutom ska man ha lite packning med sig. Alla extra kilon gör det tyngre. Jag skulle springa mycket lättare om jag tappade några kilon. Men jag har ingen lust att äta mindre för jag älskar mat och tycker det är underbart att ha lämnat unga års viktnoja bakom mig. Men varje gång jag avslutar ett backintervallpass som känns tungt så tänker jag att jag vet hur mycket lättare det är med mindre vikt.
Så jag ska fundera vad jag kan göra. Vi snackar kanske 4 kilo här så inget major. Det är det INTE värt. Maj gad det är så gott med mat och jag är alltid hungrig. Fast en hel grillad kyckling till mellanmål kanske ger rum för förbättringar? :)

När man är sådär otroligt godissugen och inte kan gå till affären (läs bebis sover man är ensam hemma) då kan man göra detta:

Supersnabb vad-man-har-hemma-kaka
2 ägg
2 dl socker
2 tsk vaniljsocker- vispa poröst
Tillsätt 75 gr smält smör- vispa. Sen 1 tsk bakpulver och 2 dl mjöl
Peta i frysta hallon om du har hemma annars vad som du tror kan bli gott.

Häll ut i form med bakplåtspapper. Skjuts in i ugnen på 175 grader i ca 30 -40 min. (skaka o känn om den känns fast).
Ta ut och försök hålla dig tills du inte bränner läppen.

Det var recepttipset!

Här är städtipset- Köp Grumme tvättsåpa- finns med god luktande citron. Funkar att städa med överallt och på så vis undviker du alla konstiga tillsatser för det är gjort på tallolja.

Träningstips:

Jag är starkare än någonsin i min mage. Under muffinsen gömmer sig ett stenhårt sexpack ;). Varför? Jo jag ratar situps. De funkar visst men hur mycket tid vill du lägga på att träna mage? Vill du inte göra det som är mest effektivt? Jo jag tänkte väl det! PLANKA!
Hur? Såhär: Armbågar och knytnävar i golvet (nästan knäppta händer) tårna i, spänn magen o rumpan o upp. Håll så länge du orkar utan att du "tappar" magen o känner det i ryggen. Sikta på att komma upp i 3 x 20 sekunder snart o sen- the sky is the limit.
Varför? Jo för det jobbar på hela bålstabiliteten, och tajtar till magen. Otroligt effektivt. När du väl är där i det läget, ligg platt på mage, titta ned,, håll händerna på axlarna och lyft överkroppen 15 x 3 gånger. Så har du tränat ryggen. Växlar du dessa övningar med varandra utan vila får du ut det mest av din tid och bra beach 2010 träning!

Fredag kväll, Joe jobbar, lilla trollet sover sött efter en dags bus. Dags för skor nu märker jag. Hon springer fram o tillbaks med sin gåvagn, öppnar skåp, pratar o är överförtjust i att riva ned skor från skohyllan och leka i diskmaskinen. ´mumma mumma´ o ´´ajababba´ säger hon. Hennes ögon är stora och blå och hon ler och skrattar och kan få en att släppa precis allt annat när som helst var som helst.

Ha en trevlig helg!

måndag 5 april 2010

Nu har jag varit dålig på att skriva igen. Jag har massor i huvudet. Massor att skriva, massor av idéer. Funderar på massor av saker.

Mycket tankar de senaste dagarna har handlat om livet och hur starkt det är. Det är så starkt att leva att när man vet att någon ska dö så blir det lite ofattbart. Har någon levt länge blir gränsen mellan liv och död lite mjukare, inte lika kniveggsskarp. När någon som är ung dör, så är det som en iskall brutal knytnäve griper om hjärtat och själen. Alla kan relatera till att det är fel. Sjukt. Helt absurt.

Häromdagen fick jag veta att en jämnårig bekant, som fick barn samtidigt som mig, är döende i cancer. Jag har redan tidigare varit väldigt imponerad av henne på flera sätt. Hon är en superstark tuff tjej med en fysik som inte kan beskrivas på annat sätt än världsklass. Är det någon som kommer ge cancern en tuff match så är det hon.

Men det är helt absurt.

Om hon och hennes familj ska gå igenom ett helvete så måste väl vi som medmänniskor göra något. Vad kan vi göra? Det funderade jag på igår när jag var ute o sprang. Det mest hånfulla skulle vara att ta varann för givet, och tro att något sånt här inte kan hända i vår närhet. Kan det hända henne, kan det hända mig och dig. Jag vill inte se tillbaks på ett för kort liv och se dagar som jag fyllt med meningslöshet. Nu menar jag inte att man ska släppa allt man har för händer och bara stå o kramas i tid och evighet. För att kunna njuta av att bara leka och umgås med nära och kära så måste vi kanske jobba, handla lite mat, laga den, diska efter oss o tvätta våra kläder. Vi kanske måste byta däck, fylla i papper, deklarera. Det kan uppfattas som tråkiga måsten men vi kan se att de fyller en funktion, en kloss i en grund för att skapa ett värdefullt liv.

Men vi kan välja att inte låta dessa saker ta för stor plats, stressa och oroa oss. Vi kan välja att oroa oss för endast sånt som verkligen betyder något. Vad oroar du dig för? Vad är det värsta som kan hända? Att oroa sig för att mista nära och kära är en relevant oro. Men om vi har visat dem vår kärlek, och ägnat dem tid och uppmärksamhet så mycket vi velat och kunnat så kan vi vila i den vetskapen om något skulle hända.

Att förbanna en högre makt när något ofattbart hemskt händer tjänar ingenting till. Gång på gång blir vi överbevisade om att vi inte har så mycket att säga till om vad gäller vem som lever och dör. Vi kan göra allt vad vi kan, vara den godaste medborgaren och ändå rycks fotfästet i livet bort ifrån oss i vissa fall. Om det skulle finnas någon rättvisa, så skulle min pappa leva och busa med sitt barnbarn, min bekanta skulle få se sin son växa upp och vara på plats för att vara en del av hans liv tills hon blev gammal, tandlös o snurrig och sen somna in lugnt och stilla. Men det funkar inte så här i livet.

Det enda vi vet är att vi har den här dagen idag, just nu. Låter som en klyscha? Japp, men det är den enda sanning vi har och det enda vi kan påverka är vad vi gör just nu. Just idag.