En väldigt speciell dag

Hej!

Förut skrev jag om några av mina passioner- havet-surfing och valar o delfiner.

En annan passion, eller det är ett livselixir för mig, är fjällen.
Jag o min syster har släpats med till fjällen från bebisben. I början var det väl utan protest då man satt i en bärsele på pappas rygg. Sen var det tråkigt, vi var den enda familjen tyckte man som inte åkte på slalomsemester utan hade vecka 32 i andelsstugan. Men ack vad tacksam jag är nu! Under mina år utomlands från 1999 till 2005 är det svenska fjällen jag saknat mest, vad gäller naturupplevelse! 2006, och 2007 och 2008 har jag sen sett till att komma iväg på en övernattning helt själv. Helst på en väldigt "öde" plats, utan andra tältare.

2008 var väldigt speciellt. Min pappa pratade alltid om Dörrsjöarna, att det var så vackert där. Jag hade ingen direkt bra lösning på hur jag skulle gå in dit och helst ut till någon annan plats men "by a little help from my friends" så löste det sig och på en lördageftermiddag i sena augusti gick jag ut från Höglekardalen. Solen sken från en klarblå himmel, det var torrt o lättgånget och jag bar väl ungefär 13 kilo. Man börjar i en slalombacke som efter ett tag går parallellt med Drommenskåran, sen öppnar sig en dalgång. Solen sken o sken, himlen kändes väldigt hög, världen väldigt stor men nära och jag väldigt liten och obetydlig men ju längre jag gick, desto mer smälte jag mentalt in i naturen runt mig.

Hur låter det i fjällen när man går helt själv? Det klonkar från min kåsa som slår mot stålramen på Skarjaryggsäcken, mina 12 år gamla trotjänande kängor knarrar lite, vinden susar i olika styrka, en fjällbäck porlar då och då och kråkbärsriset rafsar utefter benen.
Efter ett tag gick jag på kompass. Kan man karta och transferera det man ser på kartan till naturen runtomkring så får man otroligt många riktmärken. Detta har pappa lärt mig och är bland det mest värdefulla jag har i min skalle. Jag gick rätt ut i terrängen. Eftersom jag var över trädgränsen så var det väldigt lätt att gå, inte så blött. Korsade en bäckfåra och sen efter ett par njutningsfulla timmar i solen där det kändes som hela jorden låg under mig så öppnade sig den vackraste fjälldalgång man kan tänka sig. Dörrsjöarna är flera kristallklara knallblå sjöar i rad med ett stort fjäll (tror Hundfjället om jag minns rätt) i bakgrunden. Såg inte en levande själ förutom en helikopter som letade tjuvfiskare men den försvann snabbt.

Tog mig ned längs en ganska bökig brant och valde ut en tältplats. Helt ensam, helt underbart. Satte upp tält, snabbbadade i det iskalla vattnet. Kokade vatten, gjorde middag, Satt stilla och såg solen gå ned. Det var inte att meditera. Det var att bara betrakta, och inse sin plats i vår natur. You aint chicken shit i fjällen. Vet din plats. Stanna upp och lyssna för jorden talar till dig. Bortsållat är vårt urbaniserade brus och det är bara naturen och du. Och ni är egentligen ett, om du bara låter det vara så. Låter flummigt? Det är det inte. Det är bara så det är, när vi vågar känna efter.

Det var minusgrader den natten, sov som en stock i en varm sovsäck med mössa på men näsan var rätt blå på morgonen. Vaknar tidigt, ser solen går upp, gör kokkaffe på stormköket. Packar ihop och går tillbaks till civilisationen.

Sommaren 2009 blev det ingen sån här ensam utflykt men snart igen hoppas jag.

Ebba har någon "fas". Nu förstår man hur föräldrar har det som har griniga bebisar. Jobbigt! Man försöker förstå, vad vill hon? Sitta i famnen o lyssna på auktionsvisan har jag konstaterat funkar idag.
Imorgon bitti är det yoga om jag orkar upp. Torsdag backe sen vila två dagar och Extrem 15 km på söndag. Fast det blir Extrem 20 km eftersom det är 2 km till Ursvik. Sådär nu har jag skrivit det, nu måste jag göra det!

Rapport kommer!