Mot fjällen och ny vecka

Hej på er!

En fantastisk söndag avverkad med löp och bad ute vid Görvälns Slott med min bästis och önskar det var dags för sängen men här ska det packas om, tvättas, städas och betalas räkningar och nattningen tog lååång tid idag eftersom Ebba inte vant sig vid sin säng. Jag har nog inte fattat hur lyckligt lottad jag varit som haft en unge som somnat själv sen 9 månader. Det "går åt massa tid" på kvällen till att lägga och allt förskjuts.
Jag är rätt usel på Tetris men för att få med Scotty, Ebbas barnvagn, flera väskor och grejer i bilen utan att allt far och flyger om jag tvärnitar får jag allt skärpa mig. Nu när hon somnat ska jag försöka packa in det mesta så vi kommer iväg i tid imorgon. 65 mil är en bit när man har en vildbase där bak.
Hit ska jag. Till mitt paradis. Min lugna pärla. Sveriges vackraste by. 2 veckor. Mamma är där = jag har barnvakt en masse och kan dra iväg på fjälläventyr men även ta med henne förstås.

Veckans träning och nästa
Idag var det tänkt att det skulle vara långpass. Men jag ogillar att dra iväg vid lunchtid. Och det var först då jag hade barnvakt. Och eftersom jag inte blir sjuk så ofta så har jag "råd" att softa lite. Jag vet att jag kan ta igen det. Så idag kände jag för att jogga 1 mil i trevligt sällskap- och då gjorde jag det. 10 km terrängmil i Ursvik blev det. Med bara kaffe ägg o frukt i magen flera timmar innan var jag rätt seg energimässigt. Tempot pendlade alltifrån 5.00 tempo till 6:30 men landade exakt på en timme. Kändes inte ansträngt alls så en skön jogg alltså.
Annars har ju veckan bjudit på tusingar, 5,5 mil cykling, back och slätintervaller, 2 km cykling och inte att förglömma bootcampstyrka och så 10 km idag och det känns som en lätt vecka ändå.
Nästa veckas träning:
Detta ska in:
Fjällöp- långpass, får se hur långt men kanske 4-5 mil i lätt tempo.
Brickpass cykel/löp: oklar om distans men ca 2 timmar träning
Styrka/rörlighet/core- som vanligt.
Intervalllöppass- Tusingar gissningsvis- det är 5 km till stora vägen från Ottsjö. Bra dit och tillbaks.
Simning i Ottsjön x 2 gånger- för att få vanan i våtdräkten.

Längtar verkligen upp till Ottsjö. Jag bodde där i 2 år och det lugn och den tystnad jag upplevde där är svårslagen. Närheten till vild otämjd natur och det klara vattnet, maffiga fjällen och enkelheten gör att jag tänker väldigt klart och mår väldigt bra.
Uppkoppling vet jag inte hur den funkar riktigt men jag gör så gott jag kan! :)

En tanke om förbud. Det är många som för att styra med sin kost eller annat sätter förbud mot att äta saker. Om det är något man har problem med och man sätter ett förbud mot det, så kan det lätt bli att det är just det man tänker på. "Nu ska jag inte....". Typ tänk inte på en kamel.... vad tänkte du på? Ett djur med pucklar? Precis.
Jag hade en ide om att inte dricka en droppe alkohol på ett år. Men så tänkte jag, varför då? Jag har ju ett väldigt sunt förhållande till alkohol. Jag tycker det är gott med ett glas vin då och då och kanske en mojito om jag går ut. Jag behöver det inte och kan lätt gå ut nykter och har så gjort de två sista gångerna inklusive igår. Så, då behöver jag ju inget förbud? Jag kan fortsätta ta ett glas då och då och njuta av det.
Samma med lösgodis- jag minns inte sist jag vräkte i mig en påse, för att jag tagit bort förbuden. Inget "en dag i veckan". Inget " jag får inte X Y Z. Jag har bara bestämt att välja att baka något eller göra popcorn istället. Och nu äter jag väldigt sällan något lösgodis. Och sen dess har 2 kilo ramlat av.
Med det inte sagt att det inte kan spåra ur- idag har jag köpt en stor låda Lindtchoklad som inte är så full alls längre och smälter som smör i munnen. Ja jäklar.

Sköt om er och skaffa en grym augusti! :)

50% förbättring o 100% kärlek

En skumpakork var det enda jag mötte vid Brunnsviken

Hej! Hoppas alla blev lika positivt överraskade av det fina vädret igår som jag blev.

Simning!

Det var 5e gången jag simtränade sen jag var 8 år och fortsätter den här förbättringstakten (vilket jag såklart förstår att den inte gör) så kommer det gå fort! Först var jag själv vid stranden och tänkte att jag får harva runt lite ensam, men så kom Jonas! Tack o lov! Han måste ha ögon överallt för trots att han ju också befinner sig i vattnet ser han alla knasigheter jag gör, men även de teknikförbättringar som sker. Vi har simmat 3 gånger nu de 2 km de blir att simma till Bergeanska trädgården och tillbaks. Det har tagit över en timme, strax under en timme och idag skulle jag simma första gången med våtdräkt. Jag gillar ju inte våtdräkt men denna Sailfish satt som en smäck.

I vattnet och iväg. Kände direkt en otrolig skillnad. Fortsatte jobba med att titta rakt nedåt och ta "Y-tag" med armarna. När vi var framme vid Bergeanska frågade jag Jonas vad klockan var. Visade sig att vi simmat runt 1 km på 19 minuter. Och då var armarna lite sega, men andningen var inte ens ansträngd! Underbart! Vände och simmade tillbaks. Fick en kommentar av Jonas att han inte sett någon förbättra sig så snabbt och vara så läraktig i simning. JIPPI! Det behövs- med tanke på hur segt snabblöpning och cykling går just nu.

Väl tillbaks visade klockan på 2 km ca på 40 minuter. Jag var lite seg i armarna, men som sagt, inte ansträngd i andningen. Tack Jonas för hjälpen och tack Ebbas pappa som tog hand om Ebba. Tack till vattnet som var stilla och blankt och tack till min uthålliga lungkapacitet.

Väl hemma var det dags att kasta sig in i duschen, vräka i sig lite mat, göra lunch till Ebba och försöka borsta ut hennes rufs till hår för nu var det dags för bröllop! Ebbas farbror Stefan och Malin, tillika våra grannar, skulle gifta sig. De är så fantastiskt fina ihop och skulle ha ett litet bröllop för de närmaste ute på Södra Lagnö.

Såhär fina är de! Malin i 6e månaden så i oktober kommer Ebbas första kusin! Oj vad roligt det är att leta fram bebissaker och ge till dem. Vi tog bilen dit och fick sedan skjuts med båt. Det var väldigt trevligt och kul att träffa underbara människor. Prästen var fantastisk och tog det vackra kärleksbudskapet till en nivå som gör det tillgängligt för även ateister. Jag tror på en högre makt och att "störst av allt är kärleken" det skriver jag under på. Vi behöver bara gå till det hemska som skett i Norge för att se att varje akt av ondska, möts av en större våg av kärlek. Så måste det vara. Det tog inte lång stund förrän jag var i vattnet med barnen. Det var otroligt vackert där med varmt bräckt vatten.

Självklart blir ett bröllop och tal och en vigsel en mental känga i magen och griper om hjärtat när jag tänker på hur jag misslyckats att skaffa barn med någon jag kan leva med. Jag är så lycklig för Malin och Stefan och deras genuina kärlek tar jag till mig för att tänka att även jag kan få uppleva sån kärlek med någon.

Men den största kärleken har jag redan och ingen kan ta den ifrån mig och den är evig, stark och vacker. Det är kärleken till min dotter. Och idag är lyckan total för hon har kissat på pottan helt självmant för första gången!

Kalasdags!

Hyr en bastu? Våtdräkt och nya Vibram= check

En herr Small- tydligen min storlek...
hoppsan det blev ett par såna här också...för fjällöpning :)

Hejohå då var vi hemma i Sthlm igen. Att hämtas ut av mig väntade våtdräkten ovan. Tack Henrik på Triathleten som skickade denna direkt till mig så jag har med den till Ottsjö. Där vattnet med ständigt tillrinnande smältvatten sällan når mer än 17 grader.

Sen hade jag ju efter endast 15 km Vibramlöpning blivit helt kär i dessa tåskor så var tvungen att leta upp ett par nya. Inte lika snygga som de cerisa, men dessa funkar nog bättre på mina Jämtländska fjälläventyr.

Med dessa utgifter har jag inte råd med någon ny klänning inför Stefan o Malins bröllop imorgon och inte råd med något direkt men jag vet hur jag ska spara in. Ny klänning tänker ni, det är väl en lyxutgift men när man går från gravid- postgravid-till plattbröstad några kilo lättare då sitter inget i garderoben så bra. Men det gör inget. Ingen tittar på mig ändå, de tittar på fina Malin och går blickarna åt mitt håll är det nog Ebba de kikar på! :).

Imorgon blir det test av våtdräkten i Brunnsviken innan det bär av till Södra Lagnö för bröllop. Idag äter jag Sumpans bästa sushi, popcorn, cocostoppar, lakrits och tittar på DN-galan.

Ha en bra kväll!

Mitt pass och bra semester :)

Väldigt enkel lycka- äta saker direkt ur jorden

Solnedgång från tomten

Min trollunge. Mitt nav i livet.


.....min åsiktsmaskin...

Men hur fort har inte de här veckorna gått? Kändes som jag hade eoner av tid att vara på landet. Måla, bada, förbereda den loppis som vi ska ha här..någon gång...Fortsätta greja med mitt lilla hus. Slappa. Och så vips så var det dags att åka hem. Vill inte! Men jag och Ebba ska på nya äventyr i mitt älskade Jämtland. Först Sthlm och bröllop långt ute på en ö utanför Ingarö som jag knappt hittar till. Lite logistik men det ska nog gå bra. Ebbas 2a bröllop. Sist var hon 2 månader och snuttade tutte mest hela tiden. Nu....blir det nog lite mer livat. Sen packar vi om lite och styr kosan mot vackraste Ottsjö.

Tycker jag haft en fantastisk semester. Med hjälp av familjen har jag fått tid till träning och kunnat dra iväg en helg, greja lite i Ebbas rum, ligga en timme på stranden och måla knutarna på ett av husen. Det är tidiga mornar och mycket damage control när man är ensam mamma på semester. Det är något helt annat än vad jag någonsin trodde men det här är mitt liv och det funkar!

Ebba är en tuff tjej som sover tryggt, äter som en häst och är trygg i sina relationer. Hon vet inget annat än att mamma och pappa nästan aldrig är tillsammans. Men hon har världens bästa pappa och hon har världens bästa mamma- för det är jag och det är det jag sätter först och tar alla beslut utifrån. Att vara förälder är det häftigaste, läskigaste, mäktigaste jag kommer vara med om men det kommer med läxor och insikter varje dag. Gör som jag säger, inte som jag gör" funkar inte med barn. Jag måste vara en förebild och i det ingår att vara trygg, säker, lycklig, konsekvent och tålmodig. Visa integritet och mod och det barn saknar i ordförråd tar de igen i känsla. Den känner när något är fel. Jag är en nybörjare på denna resa som förälder och känner mig ibland ganska ensam- men jäkligt stark och ödmjuk.

Träning då?

Sidospår sidospår men det är så mycket som snurrar i skallen. Idag var det dags för mitt pass. Jag tränar ju som bekant för Stockholm Triathlon-och det var visst något Lidingölopp där på hösten också jag ska klämma in men har släppt fokus på nu. Men triathlonträning med mina premisser gör att det blir lite lite löpning. Jag vill ha 3 löppass per vecka för att inte behöva använda för mycket ord som ont, segt, svårt, kallsup, snurrig, rumpskav, teknikproblem i den här bloggen. Lite inspirerad av Saras Training Camp men har svårt att köra styrka mitt i löpning, speciellt med armhävningar då hjärtfelet brukar sätta igång vid stötiga rörelser nära hög puls. Jag ville ha lite backe, lite korta intervaller. Ville ha allt så då fixade jag det.

Började med 1 km jogg i 5:40 fart för uppvärmning. Sen använde jag fyrkanten till 200 m rusning, 200 m jogg, 200 rus och 200 m jogg. Vek sen av och tog 3 backintervaller x 250 m med nedjogg. Solen sken och jag var seg i benen men börjar vänja mig vid att skallen har ett tempo och kroppen bara ställer upp på ett långsammare. Efter 3 intervaller tog jag ett varv med 2 x 200 m intervaller igen. Sen 3 x 250 m backintervall. Avslutade med 2 x 2 x 200 m intervaller och joggade ned. 9,5 km totalt på 1 timme. Svårt att veta hur fort slätintervallerna gick då backen ju inte går fort alls.

Tycker det går segt. Tycker inte det går fort alls. Fattar inte hur det någonsin ska gå fort. Får nog ta hjälp av Magnus att öva teknik för att springa fort fort fort. Så iallafall tekniken sitter.

Nu blir det vila fredag med bilfärd och ärenden. Sen simning 2 km lördag och eventuellt ett långpass på Lidingöloppsbanan på söndag bara för att få lite feeling.

Eftermiddagen passade jag på att måla det sista på lilla huset. Sen matade jag och Ebba 8 kaniner och åt sockerärtor hos våra enda grannar som är på semester och bara hängde. Ville inte dagen skulle ta slut.

Tack Solbacka för denna gång. Kommer om några veckor igen! :)

Solen och vinden och Annie goes politik

Fri tolkning av en saga jag ofta tänker på:

En man kom gående på en väg. Vinden sa till solen " jag slår vad om att jag kan blåsa av mannen rocken, men inte du". Solen ställde upp på utmaningen och vinden började. Den blåste och blåste. Så hårt den bara kunde. Vindbyarna slet i mannens rock. Men det enda som hände var att mannnen drog den tätare om sig.
Så var det solens tur. Som sken och sken med all sin kraft och värme. Mannen njöt av ljuset och värmen och tog av sig rocken. Solen vann.

OK! Annie har fått solsting och drar barnsagor i bloggen?! NEJ! Det är ofta den här sagan jag tänker på när jag funderar på morötter och piska i alla sorters sammanhang. Idag miljön och ekologi.
Jag är ju en stor miljövän och funderar på det här med ekologi, att få folk att handla mer etiskt och miljövänligt.
Jag kan bara gå till mig själv och kostar det som är närproducerat och ekologiskt bara lite mer än det importerade billiga, ja då köper jag det utan att blinka. Men när ekologiskt kött kostar dubbelt så mycket, då blir det inte ekonomi för mig.
Vi konsumenter har en otrolig kraft- det vi handlar, det vill man producera och sälja. Visar vi att vi vill köpa ekologiskt och närproducerat kommer marknaden att formas efter det. Men marknaden- vem är det? Vem styr den? Ja inte bara vi! Fiskala regler och andra länders lagar och regler och naturtillgångar, naturkatastrofer, tullar och lagar påverkar också och ett absurt exempel på detta är väl när fisk som fångas i Norden, paketeras i Thailand och sen fraktas tillbaks?
Det är en djungel och jag förstår att man inte vid frysdisken en tisdagkväll med knorrande mage hinner googla fram på sin Iphone och jämföra vilken lax det är som gör minst skada på moder jord. (Idé för en App någon?)
Det är här storebrorsamhället skulle kunna göra sin nytta tycker jag. Skatter, lagar och tullar borde vara utformade så att närproducerat och giftfritt subventioneras. Allt som är fullt med tillsatser, transfetter, socker och kommer långt bortifrån, alternativt skeppas runt för förpackning, och kött från djur som inte har det bra- ska vara dyrt som satan. Beläggas med höga importavgifter, och kvotskatter per onödig tillsats. De pengarna kan användas som stödbidrag till de som satsar på ekologiskt jordbruk/lantbruk och på information till allmänheten på prislappen vad det faktiskt är man köper. Tex margarin-" Hej vet du att du köper hem billig nästanplast?". Det gör att man inte tvingas tänka så himla mycket när man handlar. Att vi inser att vi kanske inte ska vräka i oss färsk exotisk frukt vintertid. Att den fattiga flerbarnsmamman som sliter ut ryggen i vården också kan handla ekologiskt kaffe och Fairtrade choklad till sitt fredagsmys.
Nu kan ju förespråkaren av den fria marknaden, perfekta ekonomin och marknadsekonomer sätta i halsen (jag har ju dessutom en examen i detta) men det finns ju faktiskt inga helt fria marknader. Jag ska inte ge mig in i en utredning av Keynesisk teori och Supply Side economics (även kallad Reaganomics). Det är ekonomisk fiktion i ekonomernas verklighetsflyktiga värld. ( ja jag vet jag har levt i den under studieåren också ! :)).
Och det finns massa ifs and buts om detta. Men tänk om man gjorde som Anslagstavlan introt- rev bort alla regler och lagar och började från början. Satte upp en lag/regel/skatt. En till. Osv.
Det är bara en tanke. En tanke är början till mycket.

Träning
Ja just! Det är en träningsblogg :). Ingen träning idag. Jag åkte till Lunedet för att simma. Simglas och mössa i Sthlm. I bakhuvudet lurade att jag nog hinner simma Brunnsviken lördag morgon innan bröllopet jag och Ebba ska på. Solen gassade. Två tidningar och en skön handduk lurade i väskan. Jag hoppade i det underbara svalkande fantastiska Värmländska vattnet som ger mig så mycket prana- livsenergi och tog några crawlsimtag. Fick direkt hår i ansiktet och vatten i öronen och blev lite yr. Gav upp? Nej valde att simma lite bröstsim, sen slänga mig raklång på handduken och bara njuta av en sån där egen stund som jag funderade över igår, och har så sällan. Läste en damtidning. Funderade lite. Tittade på söta små barn som badade och deras föräldrar. Visste att Ebba hade det kalas med morfaster och moster och Erik. Yogade lite på bryggan. Åkte hem till lunch. Den timmen kommer jag att ta med mig in i höstrusket.

Nu har jag ordnat med våtdräkt- mer om det senare. Även hittat nya Vibram- som med rabatten på dem och trots förlusten av de jag blev av med gör att det totalt inte kostade mer än de brukar kosta till ordinarie pris. Får dra in på något annat denna månaden. Glass och vin till exempel så kanske något kilo till ramlar av i bara farten.

Dags att väcka lilltroll och ta med henne till badet! Ha en fin kväll!

Slakmotor till Loka och ALLA har tid

Glada fötter är barfota

Dags för cykel. 2 timmars tramp och rumpvedermödor stod på schemat idag. Schemat förresten. Som hela tiden bygger på när det passar att någon passar Ebba. Så jag är väldigt tacksam och glad bara för att kuna trampa iväg.

På långpass är det tänkt att det inte ska vara så brutalmycket puls. Därför brukar jag använda musik- eller avsaknad av det för att lugna ner mig. Idag valde jag att lyssna på en sommarpratare. Plockade lite på måfå ut Sara Stridsberg vilket visade sig vara ett urbota dåligt val. Hon pratade om Beckomberga Mentalsjukhus som skulle vara en potentiell destination för mig om jag skulle tvingas cykla 5 mil varje dag, och därtill spelade hon morbid musik. Jag iddes inte stanna utan bestämde mig för att stå ut och försöka förstå och ta till mig hennes prat i 1 timme och sen komma till vett och sans och kanske lite mer fart genom att lyssna på Live. Missförstå mig rätt, jag gillar Sara Stridsberg. Men som cykelsällskap gör hon sig icke.

Tyckte iallafall att det gick lite bättre den här gången. Låg närmare 30 km /h fart och motade det onda av sadeln i grind genom att tippa fram, tippa bak, glida åt sidan, glida åt andra sidan. Skrika obscena saker till de väldoftande granarna vid sidan av vägen. Stå upp lite.

Cyklade mot Loka och funderade på en kommentar jag fått på en tråd på Funbeat om att det var slakmotor till Loka. Var var dem undrade jag? Där var dem. Där kom det lååånga sega motlutsbackar där jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Blev mest sur och försökte trampa på i samma tempo men det gick ju inte förstås så ramlade ner mot 25-20 km /h. PHU en timme avklarat.

Vände och slog på "I Alone" med Live i en liveversion som jag älskar. Skrek ut min cykelångest och sjöng med och skrämde väl livet ur några blåbärsplockare. Trampade på men testade att vika av mot Granbergsdal där min farfar kommer ifrån. Nu fick jag sakta ned lite och tappade lite fart, vände tillbaks ut på stora vägen igen och trampade hemåt. Ont som f-n men kände mig faktiskt mer hemma på sadeln idag. Lite mer oh yeah. Lika mycket aj satan i baken.

Hade ätit katastrofalt dåligt och magen skrek ikapp med min ömma rumpa de sista 7 kilometrarna. Låg på ca 140-145 bpm i början vilket är ca 75% av min maxpuls och bra för långpass. På slutet 137 bpm vilket motsvarar ca 70%. När jag äntligen stannade gick pulsen snällt och lydigt raskt ned igen vilket är ett tecken på bra långpassnivå.

Resultat: 55 km på 2 timmar. Snitt fart 27 km/ h. Resultat ansofisticerat: Helt OK!

Ett ord om förutsättningar för träning:

Jag ogillar ursäkter. Jag ser ofta i bloggar, säkert min egen också, att ju närmre lopp det blir, desto fler ursäkter kommer. Man säger att " jag får ju prestera utifrån de förutsättningar jag har" och jag har ju inte hunnit träna som jag skulle och bla bla bla. Alla. Tränar utifrån sina förutsättningar. De har varit där hela tiden, de dyker inte upp precis innan loppet. De är där när man sätter målet. Men saker o ting händer förstås.

Det här är mina förutsättningar: Jag är en lång, stor stark tjej. Jag älskar endorfinkickar och att springa, surfa. Yoga och röra på mig till musik. Testa nya grejer. Jag tar till mig träning lätt, jag har lätt att lära nya saker för jag kan min kropp.

Jag är en mamma som separerat. Som har en underbar dotter som bor hos mig på heltid, just nu iallafall. Alla mina träningspass bygger på att min familj och mina vänner hjälper mig. Har jag fixat barnvakt en söndagmorgon för långpass- så "måste" jag göra det då. Det går inte att tänka att jag tar det imorgon för då är förutsättningarna annorlunda. Jag får passa på att träna det som passar just då. Planering är A och O. Att ligga på golvet och insupa livsenergi efter ett hårt pass, som jag gjorde förut- finns inte mer. Istället får jag en glad kram och puss av min dotter och vila det får jag göra sen.

Det som är bra med den här "träningstidsbristen" är att jag uppskattar varje träningspass väldigt mycket. Det är egen tid och ibland den enda egna tiden jag har. Jag väljer bort tv, inredning, mode, skvaller och inredningstidningar, prata i telefon, följa serier. Allt möjligt såsande har jag valt bort och ersatt med rörelse och sen ordentlig sömn för att jag lägger mig tidigt. Jag får ofta banga att träffa vänner också och det är i det området den enda konflikten inom mig uppstår. Jag kan ju inte be om barnvakt för att springa långpass och sen på kvällen be om passning för att gå och träffa vänner. Balansen är svår. Men utan min tid till rörelse utomhus och att få rensa skallen, något jag fortfarande behöver efter detta svåra år, är jag inte mycket till vän att ha. Balansen vänner/träning kommer jag få jobba på framöver också. Utan vänner är träning inget att ha heller.

Jag hoppas också att någon, som inte tycker de har tid, inser att de har det. För jag tycker jag har massa tid. 24 hela timmar per dygn att använda som jag vill- har du också det? Innan Ebba kom tyckte jag att jag hade "mycket att göra". Det var jobb, tvättstuga, kompisar, allt möjligt som skulle hinnas med. Och man hann inte. Hur i helskotta tänkte jag då? Jag hade bara mig själv att tänka på, kunde styra vardagen hur jag ville. När jag var sambo hade jag också lättare-" här passar du en timme så klipper jag ett löppass".

Det som är tråkigt är att jag inte kan satsa riktigt så mycket som jag vill på att bli en bättre löpare. Men jag satsar så mycket så jag fortfarande har balans i mitt liv. Jag blir lite avis på de som kan hoppa på hårda träningsprogram inför marathon och Lidingöloppet o Triathlon- men det går inte för mig att följa ett schema någon annan skrivit. Jag är så tacksam att Magnus har förståelse för min situation och att vi komponerar ett sånt program där träningen kan få plats på ca 4-5 dagar under semestern och mindre sen. Jag gör mitt allra bästa, i tacksamhet utifrån mina förutsättningar. Ser inga hinder, bara möjligheter. Varje dag.

Tusingar för tusan

Stretcha kan man göra nästan varsomhelst...

Jag anser mig vara löpare. Jag har 2 maraton, 4 halvmaraton, 1 fjällmaraton, 1 ultralopp och lite St Olavslopp (stafett) och ett 5 km lopp under vätskebältet.

Men jag är rätt ny på det här med specifika pass. Stegringslopp, progressiv löpning. Och ett pass har jag aldrig kört på riktigt: Tusingar.Men idag var det dags. Inte enligt mig- men enligt Magnus träningsprogram. Gulp. Hade träningsångest.

Förra veckans träning:Eftersom det var vilovecka så var det inte så mycket träning. Ja det var de där 30 kilometrarna Sörmlandsled då. och 5 + 10 km Vibram barfotaskolöpning i Halmstad.

Veckans träning: På schemat står 8 x 1 km intervaller. 22 km löpning. 2 cykelpass- ett långpass och ett med intervaller. Ett simpass med intervaller. Ett styrkepass/corepass/yoga.

Måndag: tusingar och styrka Tisdag: Cykel långpass Onsdag: simning Torsdag: core och yoga. Fredag: jobbig cykel Lördag: vila Söndag: Långpass löp i Ursvik.

Måndag

Så idag alltså tusingar. Vi har en bra fyrkant här som mäter ca 850 meter. Började med 1 km uppvärmning och tänkte att första tusingen kunde vara som en fortsättning på den och inte gå så fort. Men så fort jag vilat för länge så spritter benen iväg i någon sorts naiv Usain-Bolt-wannabe-stil. För jag är ju inte snabb som alla vet. Hade fått låna ett nytt pulsbälte av Magnus vilket ihop med klockan talade om att jag var på väg mot 85% av max och tanken var att ligga på 80-90% under intervallerna och noga se hur pulsen gick ned där emellan. Planen var att vila 1 minut mellan dem men fick revidera den planen sen.

De första fyra tusingarna var ren plåga. Pulsen lång runt 85%. Bestämde att ta en 2 minuters vila i mitten. Drack lite vatten. Ändrade banan och sprang längs en grusväg istället. Bara 3 kvar tänkte jag. Uuuuh. Den näst sista gick först uppåt, sen nedåt. Sen gick jag nästan 3 minuter. Och drog av den sista på 4:40 och det var den snittfart jag räknade fram sen som gällde för hela passet.

8 km på 38 minuter. Inte snabbt. Inte långsamt. Hade orkat kanske två till. Mer tusingar helt klart.

Styrka- Solbacka bootcamp

Syster och hennes bitiga kille är här och han är grym på funktionell träning och styrketräning i största allmänhet. Raskt o redigt ordnade han ett provisoriskt TRX band av rep och en avsågad slang till handtag. Jag som just upptäckt min rygg och dess potential var inte sen att haka på lite ryggträning.

Syster och pojkvän med ett väldigt tungt träd.

Jag gillar att träna styrka efter löpning. Kroppen är varm och go, redo för träning igen liksom. Jag gjorde armhävningar med nivåskillnad, kissande vovven, rodd med TRX band, ryggresningar, sågade av stocken på bilden, planka, axelpress och..säkert något mer. Kändes bra. Och lite mer underlag till vedhuggning i höst.

Imorgon ska jag rasta Scotty. Ska vinkla sadeln, upp eller ned. Det kan bara bli bättre. Det är 4 veckor till Stockholm Triathlon nu och jag måste få till cyklingen och simningen pronto.

Om en vecka åker jag till Ottsjö. Vet inget vatten där som är bikinisimmarvänligt och det är dags att inse att det är våtdräktsdags om det ska bli någon vettig simträning under de två veckorna.

Håller samtidigt på och planerar. Funderar. Stora saker i mitt lilla liv. Små saker i den stora världen men sånt som jag vill ha ordnat för att kunna fokusera på viktigare saker.

Trevlig kväll!

Fylla livet med värdefullhet

Tylösand- sol när det skulle vara regn

Det är med två sinnen jag skriver. Ett väldigt chockat och sorgset och medkännande som inte tycker något direkt känns meningsfullt förutom att följa nyheter på bred front för att på det sätt det går vara närvarande i det hemska som skett i Norge. Att släppa allt för att hålla Ebba nära nära för att jag är så glad att hon finns, idag när 86 föräldrar mist sina finaste.

Det andra, vet att, och blir än mer övertygad om att vi som är goda, måste fylla livet med kärlek. Göra det vi tänkte göra. Fortsätta med vår roll. Jag driver en träningsblogg. Men idag handlar den om att träna på att vara medmänniska. Se. Höra. Kommunicera. Våga fråga. Ta hand om. Göra det vi kan för ett öppnare samhälle. Stanna upp. Se personen bakom nationaliteten.

Det största hotet mot vårt öppna samhälle är rädsla och utanförskap och att vi som kan, inte gör något.

Jag minns känslan på blå linjen dagen efter vårt senaste riksdagsval när Sverigedemokraterna valts in. Jag skämdes där jag stod bland hundratalet nationaliteter. Jag önskade jag hade en brosch där det stod "det var inte jag".

Jag minns även den absurda känslan dagen efter pappa hade dött. Jag kunde inte riktigt fatta att radion lät som vanligt. Jag tittade frågande på min tandborste- skulle jag borsta tänderna? Det gjorde man varje dag, men nu var ju allt åt hel-ete. Jag vägrade, bara för att jag inte kunde acceptera att det var som vanligt.

Inget är ju som vanligt. Någonsin. Absolut inte idag. Vad göra?

Jag blir än mer övertygad om att livet måste fyllas med värdefullhet. Det heter säkert inte så men det är det ordet som surrat i huvudet idag. Som någon sa till CNN- om en person kan skapa så mycket ondska, tänk vad vi andra kan skapa med kärlek. Åh vad melodramatiskt det låter men det behöver inte vara så svårt. Men jag vill packa mitt liv alldeles proppfullt med meningsfullhet. Med tid med de jag älskar. Med tid själv utomhus. Med värdefulla arbetsuppgifter och glädje och enkelhet. Medmänsklighet och humanitet.

Jag har haft en jättefin helg, Tylösand på lördagen bjöd på sol och värme, trots det prognoserade regnet. Ätit massor. Införskaffat ett par jättefina Vibram Classic i rosa (barfotaskor). 800 kr på rea. Hann springa 5 km med löpskolning i dem på lördag morgon. 10 km med Sara och Kent längs vackra Prins Bertils Stig istället för att after beacha på hotellet.

Sen- någonstans i närheten av bilen blev de snodda. Eller nära hotellet. Helt otroligt. Det enda jag unnade mig att shoppa på hela helgen. Jag blev helt kär i dem, 15 km var inga problem för jag är en stark barfotalöpare och såg framför mig hur jag sprang i fjällen mil efter mil i dessa. Men så blir det nu inte....om jag inte införskaffar ett par nya men fattiga mamman har lite skral ekonomi nu med stundande våtdräktsinköp etc.

En petitess i det stora hela. Ska snosa på litens kind innan jag somnar och imorgon är en ny dag, en ny vecka. En ny chans för alla som finns och kan och vill att vara en öppen och god länk i det nät som sammanför alla människor på jorden.

Imorgon kastar vi oss in i andra halvan av semestern. 2 hårda veckor triathlonträning. Massa bus. Följ med! Sköt om er.

När hjärtat brister- Norge

Livet är skört. Oavsett om det är en sjuk galning som berövar det. För att inte ondskan ska segra måste vi göra det vi tänkte göra idag. Imorgon. Resten av livet. Genom sig själv känner man andra och hela mitt hjärta brister för en stund när jag tänker på de mammor som inte vet om deras älskade barn klarat sig från den menlösa, kallblodiga ondskan. Att vänta i ovisshet. Söka i natten. Jag tänker på de fantastiska sjukvårdarna som arbetar med detta. Alla de som klarat sig men fått men för livet. Det gör ont och jag undrar vilken värld in dotter ska växa upp i. Vad för sjuka saker bortsett från hjärnskakningar man ska behöva oroa sig för.jag vill kram o pussa på henne extra hårt idag.
Men jag är i Halmstad och ska göra det bästa av dagen och försöka glädjas det goda i livet. Men med Norge i tankarna o lite lugnare idag. Det goda. Det fina. Kärleken. Som är större än ondskan. Som vi MÅSTE göra större än det onda.

Det bästa- är ofta enkelt

Visste du att 40% av jordytan (ja bortsett det där blå) används till jordbruk? Vet du att varje portion kött du äter har förbrukat 2 ton vatten för att komma till din tallrik.

Visste du att fortsätter vi exploatera naturen till att producera mat så stör vi än mer den biodiversitet och mångfalden i naturen. Vi måste föda de snart 9 miljarder människorna på jorden med det vi har nu.

Då kan inte västvärlden fortsätta slänga mat för att datumet gått ut. För att man lagat för mycket. För att det inte var gott. För att vi leker med maten. För att på restaurangen använder man bara de fina bitarna.

När 12 miljoner svälter på Afrikas horn och 400 tusen människor bor i världens största tältläger i Kenya, och inte har tillgång till att spontant ta ett glas vatten- då mår jag illa när jag tänker på hur snedvridet det är. Jag säger precis som min mamma sa till mig- till Ebba- " tänk på barnen i Afrika". Hon fattar inte. Än. Men ni fattar va?

Vet du att bland det bästa du kan göra för miljön och världen i stort, är att äta mindre kött?

Jag har varit vegetarian under flera år, mer eller mindre strikt men ungefär 10 år av mitt liv undvek jag gris och nötkött nästan helt. Nu mår jag väldigt bra av kött, det är det inte alla som gör men det är få saker som mättar den här matmaskinen jag är.

Men! Jag äter faktiskt inte så mycket kött just för att det inte är så energieffektivt, jag har tarmcancer i släkten och att undvika kött kan hjälpa. Samt att jag ogillar att inte veta vilka kossor/grisar det är jag äter. Att inte veta att de haft det bra.

Jag vill slå ett slag för några väldigt enkla och nyttiga maträtter. Några som också är lätta att laga ekologiskt! Pannkakor- klingar sött och onyttigt men det behöver det inte vara.

Jag äter pankisar minst en dag i veckan och jag blandar mitt eget o min farfars recept.

Såhär för 3 mellanhungriga: (eller två som äter som jag)

3 dl ekologisk rågsikt (hade inte det hos faster)

blanda med 3 dl ekologisk mjölk och lite salt

Blanda i 3 dl mjölk till.

Rör ned 4 ägg.

Stek i SMÖR. Njut med keso och färska bär. Eller köp ett paket frysta och koka några minuter med lite socker om du vill.

Snabbt. Enkelt. Gott. Ekologiskt. Som mat ska vara tycker jag!

Happy Friday Funday jag är tillbaks på måndag!

Några ord om hälsokällor

Svensk enkel skönhet.

Äntligen i Värmland igen. Det är ca 25 mil (nej jag har ingen DVD till Ebba hon får läsa och sjunga för sig själv som alla vi 70 -talister fick göra!).

För varje mil jag avverkar blir jag lugnare och lugnare.

Det är inget superfantastsiskt magiskt speciellt över den här platsen där jag är. Det är vackert på alla sätt och vis men det är symboliken, historien och tryggheten som gör det. Har jag kommit fram till.

Efter 11 år i kappsäck och efter att ha mist min pappa har jag tydligen min nomadpersonlighet till trots ett behov av en plats som är konstant. Solbacka köpte farmor o farfar den dagen jag föddes och här har jag tultat runt precis som Ebba gör nu. Solen går ner nu där den gick ned då, bakom ladugården. Vår stora tomt med de 7 ekarna och de stora äppelträdet gör att det känns som vi har en egen bit himmel att vara under. Det är väldigt lite folk i rörelse runtomkring, men mycket rådjur, harar, älgar.

Här och i Ottsjö hämtar jag energi. Blir jag hälsosam. Faller saker på plats. Har jag min faster som är som en farmor och mormor och kompis på samma gång. Som känner mig utan och innan och förstår och peppar och frågar och bollar. Kan jag gå rätt ut i skogen och..eh..ok det blir flummigt men bara stå där och känna hur fötterna står och liksom jordar sig på en plats där jag hör hemma.

Det är inte alla som har en sån här plats. Det är inte alla som gör såhär för att ladda batterierna. Man kan åka på spa. Mindfulnessretreat. Cityweekend.

Jag åker ofta härifrån täckt i färg med spruckna hälar. Trötta armar på sommaren efter färgskrap och på hösten efter allt krattande. Rufsigt hår- också med färgstänk i. Mygg och bromsbiten och med ögonbryn som McDonalds M. Håriga ben. Och väldigt utvilad. Väldigt lugn. Väldigt lycklig. Det krävs inte så mycket mer.

När jag kom hit idag var det som jag andades ut. Som jag alltid gör. Och så andades jag ut igen. Ut stockholmspulsen. Betongen. Asfalten. Och kulmen var att bada i sjön. Jag kan springa flera mil men att stoppa hela kroppen i klart insjövatten får bannemej samma effekt. Allt dumt rinner av. Allt bra stannar kvar och klarnar.

Denna sommar har jag 3 dagar borta från Ebba. Imorgon åker jag till Halmstad med Helena och Marika. Två partytroll med löparintresse så jag hoppas att vi ska blanda vinet med lätta löprundor. Äta mycket mat ( återhämtningsvecka = ätarvecka jag skulle fylla ett A4 om jag skrev ned allt jag åt). Jag vilar som sagt när jag är här, men nu ska jag unna mig att sitta i lugn och ro och äta. Läsa. Sova tills JAG vaknar. Gå ostört i en affär. Ligga på en strand och blunda utan att behöva oroa mig. Röra mig utan plan- alltså njutningsträna.

Sånt som jag inte tycker man ska klaga över att man inte kan när man har barn. Men man kan passa på att göra, när någon annan passar dem. Min tid borta från Ebba brukar handla om väldigt inplanerad träning eller jobb men just den här helgen kommer ju inte det stå i fokus. Nyttigt! :)

Ha en jättefin helg!

En studie i vätskbrist, smärta och rygg

Go kväll!
Idag har jag faktiskt jobbat några timmar. Mitt jobb är väldigt flexibelt, under ansvar. Och det är lättare att göra något själv- än att lära upp någon att göra det under några veckor så idag tog jag tag i det mest akuta hos min enda "året runt" kund.
Jag vaknade med jordens träningsbaksmälla. Vätskebristen satt fortfarande i i form av huvudvärk. Kroppen var svullen som efter en 10- timmars flygresa. Ebbas pappa kom och jag trampade iväg med iofs ganska lätta ben men fick flasbacks från sista månaden som gravid---så svullna vader!
Blev alltmer uppenbart att en idrottsmassage skulle vara på sin plats. Bokade in med bästa norska gutten Martin på Access Rehab och såg fram emot en avkopplande stund på massagebänken. Så blev det nu inte.
Om någon både fött barn och fått sin gastronemusmuskel delad- då undrar jag, vilket tyckte du gjorde ondast? Jag hävdar det senare. Jag skrek av smärta. Jag är vig, men mina vader är min svaghet och jag svor att stretcha dem extra två gånger om dagen alltmedan Martin muntert manglade på. Resten av kroppen var ok och jag var inte så sned som jag var sist.
Den kutryggighet som uppstår när man cyklar är som sent from above till mig som behöver få bort svank.
Vacklade därifrån efter att ha hejat på Rubin Thomas och Peter på Running Sweden. Dags för sol och bad. Jag brukar sukta efter att ha tid efter jobbet att lägga mig på gräset vid Karlbergs Slott och sen strosa lugnt hem längs vattnet. Det gjorde jag idag. Njöt varje steg. Så enkelt, men för någon vars transport A till B ofta är under tidspress så var detta ren och skär njutning.
Fick en kommentar av min kompis som var med att min rygg nog har svarat lite på simträningen. Ville se. Resultat nedan. Och då är det alltså 4 simpass på fyra veckor vi pratar om. 4 väldigt pluttiga styrkepass. Vågar inte tänka på vad som skulle hända om jag gav mig på fler simpasss per vecka. Hårdare ryggövningar. Vi lämnar det därhän. Jag är/ska bli långdistansare- då behöver man inte släpa runt på en Hulkenrygg. Även om det är snyggt!



Inte ofta jag ser min egen tatuering men där var den visst och gör sig påmind.Om någon undrar vad den - mitt trampstamp är för något påhitt så ja, den är gjord under hetaste tribe-eran. I London. 2001. I Camden, nära där jag jobbade på Fitness First. Det är en sol med en våg i. Två saker som jag gillar och jag älskar den där tatueringen för jag vet varför jag gjorde den.

Vätskebristen har jag motat ut genom Resorb, Herbamare, extra vatten, Alvedon (något jag verkligen sällan tar) och en vätsketablett från Maxim i deras återställarserie. Mår bättre men borde räknat vilken dag i månaden det var och förstått att fler saker spökar. För jag är lite förvånad över hur seg jag var igår. Hur dålig fart jag kunde hålla. Men det beror som det mesta i livet på flera saker

1) Jag hade druckit för lite. För lite salter. Urlakad. Att börja sopa i sig massa vatten under löpningen gör inte så mycket nytta då. Skadan är gjord.

2) Tränat hårt och allsidigt så var bara allmänt sliten- men inte skadad någonstans. Så trodde jag var pigg eftersom inget gjorde ont.

3) PMS. Inser jag nu. Detta sjuhelsikkes sattyg som rånar massor av kvinnor på kvalitet på en eller flera dagar i månaden. Jag blir svullen, seg, får ont i ryggen, matt och träningen brukar inte ge några rekord under de två dagarna. Men med cykler som ibland är 6-7 veckor kombinerat med att vara en rätt virrig mamma så hade jag ingen koll på det igår. Men nu vet jag.

Ebba kom hem efter en rolig dag med pappa och vi har fått reda ut begreppen här hemma efter att hon ville "låna pengar mamma". Till vad? undrar mamman. " betala nickpick". Aha. Vi har även försökt diskutera råa och kokta ägg- och skillnaden dem emellan. Viktig ur sanitetssynpunkt då Ebba gillar att skala ägg. Och gärna hämtar dem ur kylen....

Imorgon åker vi till landet igen. Längtar. Packa ned, ihop. Brum brum. Försöka ta med matsäck för att spara några slantar från att sugas ned i halvfabrikatets gap längs vägen.

Idag. Igen. Är jag så tacksam för min friska kropp. För hälsan och för att jag nästan kan ta morgondagen, och nästa år för givet. För att jag kan jobba hur mycket, eller hur lite jag vill. För att jag med största säkerhet vet att jag inte kommer åka in och ut på sjukhus för att få nya konstiga besked, biverkningar, mediciner för resten av mitt liv. För att jag kan sola min rygg brun nästa sommar också. Spara pengar till en resa och inte behöva hålla mig inom 2 timmar från Stockholm.

Jag funderar och vrider och vänder. Men livet är lika orättvist som det är vackert ibland. När, får jag ihop hur det kan vara meningen att en fantastisk, underbar, otrolig, generös och kärleksfull människa ska råka ut för något så fruktansvärt hemskt och ovisst? Jag vet inte. Vet bara att älta vardagsproblem- det gör man inte då. Man gör det man drömt om. Man lever för varje dag. Och varför då inte göra det tidigare? Alltid.

Ha en fin kväll. Himlen är rosa vild och vacker!

30 km Sörmlandsled, SUP och gott sällskap :)

Som ett barn! Så roligt- jag på en bräda i Sverige- lycka!!!

Vilken fantastiskt underbar dag :). Planen var att springa en sträcka på Sörmlandsleden. Jag som behöver lite långpass. Magnus som hjälper mig med träningen och jag har väldigt intressanta diskussioner med, ska göra Järnmannen i Kalmar om 3 veckor. Magnus som är väldigt duktig triathlet, träningscoach, föreläsare, personlig tränare etc etc behövde tydligen också rastas.

Vi tog tåget till Handen och skulle därifrån hoppa på leden och sen orientera oss tillbaks till Flemingsberg.Jag fick en förklaring om att det skulle vara " ca 25 km". Jag har som sagt konstaterat att jag behöver vila, men 25 km terräng i lugnt tempo borde inte vara några problem. Det. var. det.

Stora problem. Så fort det blev lite uppför så började benen sura med mjölksyra. Det var helt underbart fantastiskt att springa bland rötter, tallskog på stenhällar, ormbunkar, spångar, längs små sjöar. Osv osv. Vi hade massa att prata om, jobbrelaterat och icke så jag hade väldigt kul men träningsmässigt var det katastrof. Det var ingen risk för skada. Men det här var att krama ur det allra sista ur kroppen. Flåset reagerade knappt. Men benen sa NEJ. Vi lullade på med stopp för att leta markeringar, tog några felsvängar. Var lite osäkra på var vi var på slutet och jag var så trött i benen så jag var gråtfärdig. Magnus var provocerande pigg. Solen stekte. Mitt vatten var slut i camelbaken och jag hade sopat i mig allt hans vatten också. Vi var nu på någon motionsslinga. Jag var helt paj. Var i h-vete var de där fula husen i Flemingsberg? Till slut, efter 1000 mil i skogen så öppnades landskapet och jag såg röda höghus. Hallelujah! Jag har aldrig blivit så glad över att se ett miljonprojekt i hela mitt liv.

Vi gick en bit sen ville Magnus, SURPRISE! springa mer sista biten! Jag som hallucinerade om att dricka en sjö, injicera cola och bada i youghurt fick med de falkögon man utvecklar vid redig trötthet syn på något som liknade en mataffär. Nästan rusade dit. Köpte två cola och fyllde camelbaken. Drack ur colan. Drack vatten. Kom tillbaks till livet.

Skulle ta massa fina bilder där vi sprang men...det blev bara den här!

Här sitter jag på en kaj i Årstaberg med väldigt illaluktande fötter och äter thai, och är nöjd med att förflyttat mig 30 kilometer. Och nöjd med att det är vilovecka nu. Goddamit!

Inte var dagen slut här! Nu kom tuffa fina Ella för ett pass med Magnus så jag jobbade lite.

Sen var det dags för SUP! Magnus håller på att bli instruktör och jag har längtat efter att få testa detta som bara ser helt magiskt ut. Sagt och gjort, vi åkte till James och hämtade två gigantiska brädor. Det är inte alls som vanlig vågsurfing. Man paddlar sig fram ståendes på en bräda som är stooooor. Bred. Flyter som en båt och man kan träna styrka och yoga på den. Eller bara sitta mitt ute på sjön i solen i Hellas som jag gjorde en stund.

Inte var det svårt heller. Upp o hoppa och så paddla iväg i det klara fina stilla vattnet som badade i kvällssolen. Jag pep o skrattade som ett barn. Lyrisk! Lade mig ned o visst gick det att ligga o paddla också. Några som var där och tränade simning ville testa på och det fick de förstås.

I mitt esse......blötdjur som jag är.

Här är det inte helt klart vad som händer....

Kom hem nu efter en helt fantastisk dag. Så glad och euforisk efter att fått leka i vatten. Skönt trött (nu - inte då - då gråtfärdigt trött) i kroppen efter långpasset. Inspirerad efter lite idesprutande med Magnus. Tacksam för en jättefin dag och för att min trollunge ligger och sover sött och tryggt i sin säng och imorgon är en ny fin dag!

Veckan och stötta de som vågar!

SUP- premiär imorgon kväll!
Foto: lånat från supsurf.se

God kväll!

Idag har jag haft en riktig hängardag med Ebba. Haft picnick i en semesterlugn Maraboupark i Sundbyberg med en av mina finaste vänner och hennes 11 månaders gosunge. Gjort lite ärenden på byn. Gungat. Kroppen mår väldigt bra! Så det är typiskt "flåströtthet" inte, vävnadsförslitning. Skulle bara våga. Maskineriet Annie är i balans just nu. Även om bäckenet är ur led igen men det får jag ta itu med efter semestern.

Denna vecka- semester vecka #3 av 6

Jag laddar för imorgon tisdag- långlöp längs början av Sörmlandsleden. Lite jobb med Magnus och sen ska jag få pröva SUP- Stand Up Surfing. Som ni säkert vet är jag inbiten vågsurfare men detta ger ju brädkänsla, och funkar även i lugnt vatten. Ska bli fantastiskt roligt!

En lång rolig dag då vi ska börja springa på morgonen och jag nog måste se till att äta ordentligt.

På onsdag ska jag jobba lite ute hos kund, in en sväng på kontoret och sen blir det Bikram Yoga med bästa Sara och lite catch up.
På torsdag bär det tillbaks till Värmland och då kommer min goa syster och hennes kille dit. Hoppas hinna ut på cykeln en sväng.

Fredag-söndag åker jag o Helena och hennes syster och hoppas hoppas Sofia till Halmstad för lite..ja rekreation. Kan nog bli något extra glas vin. Men även löpning, yoga och massa mat. ( Som att det inte är massa mat hela tiden...).

Men inga planerade pass denna vecka. Bara springa /cykla/simma det jag känner för!

Stötta de som spänner bågen!

Jag har nog skrivit om det förut. Men det finns ett aboriginskt ordspråk som fritt och ledigt översatt betyder att " vid elden, observera den person som sitter mittemot dig. Det du stör dig på, är det du behöver jobba på hos dig själv".

I min vardag väver jag ofta in detta i det dåliga samvetet och avundsjukan. När någon, särskilt tjejer, spänner bågen, talar om att nu satsar jag. Nu vågar jag. Nu utmanar jag mig. Så är vi medsystrar ibland lite snabba med att "nej men ska du verkligen?". "Hur ska det gå?" "Är det inte farligt/dumt/tokigt?"

Som att personen i fråga nog själv inte tänkt igenom, planerat, vridit, vänt, darrat lite på manchetten. Men tänkt att- jag gör det! Och jag talar om att jag gör det, och kanske jag får stöd?

Pepp?
Men det ifrågasättande som denna person då, mig själv inkluderat, så ofta drabbas av- är det att det liksom petar i ett eget dåligt samvete? Att man känner att man borde också. Önskar att man vågade? Och då är det lättare att ifrågasätta. Detta kan jag se i så många situationer, vare sig det gäller viktminskning, träningsutmaningar, satsningar på jobbet, stora resor etc etc.

Meddelandet lyder: Stick inte ut. Gör dig inte märkvärdig. Håll inte på. Måste allt vara så extremt?
Mitt svar lyder: Stick ut. Bli ditt bästa jag. Håll på och ge dig aldrig men stanna och var tacksam för var du är och hur långt du kommit då och då. Och ibland måste det vara lite extremt. För livet ska inte vara grått och tråkigt och det är nog det mest livsstimulerande, underbaraste du kan göra att skjuta dina gränser utåt.

Och heja på de som vågar. Snart, kanske du behöver en puff, för något du ska göra! Och visst blir man generös med beröm och pepp när man själv fått ta del av det? Ringar på vattnet...

Och grattis Japan till guldet. Ett land som verkligen behövde något att glädjas och samlas runt. Och grattis jämnställdheten när P1 morgon sa endast " ....guld i FotbollsVM..." och inte "damfotbollsVM".

Dags för vila!

Ska jag få en brun mage får jag nog börja springa mer klädd såhär!

Vilovecka. Vad är det? Jag är starkt övertygad om att aktiv vila och pulserad träning är the way to go. Alltså:

Pulserad träning: Hårdare perioder (veckor) av träning följs av lättare. Jag följer en pulsering om 3+1. Alltså 3 veckor hård träning och en av lättare. Det funkar för mig. Förutom att det har blivit lite halvhårt, i ungefär 6 veckor och kroppen börjar sura. Eller tvärsurar. Mer om det sen.

Aktiv vila: Att röra på sig, på olika sätt behöver inte vara slitsamt. Skadar inte. Men hjälper kroppen reparera sig, genererar endorfiner och kan vara ett trevligt sätt att umgås. Att varva hård, intensiv träning av olika slag med lugnare former, "vårdande" träning som till exempel yoga, tai chi, qi gong, pilates, långa promenader,, lätta cykel/sim/löppass etc kan vara att sätt att få träningsnerven lugn, men samtidigt ta ned kraften i träningen och nedbrytandet för att verkligen låta kroppen superkompensera- alltså stärka sig för att tåla hårdare träning senare.

Ett resonemang skulle vara att man alltid vilar mellan träning så att man precis superkompenserar, och sen bryter ned genom träning igen. Men det är ju inte praktiskt så. Man får aldrig till det exakt. Däremot är variation i träningen viktig och en av nycklarna till att vara skadefri. Kanske varierar man sig veckovis, eller per dag. Till exempel växla backlöpning med styrketräning nästa gång. Sen slätlöpning. Köra långa lugna pass en vecka, korta hårda nästa. Men risken är att senor och ligament, och förstås muskler inte hinner återhämta sig och sakta men säkert börjar bli skadade och förslitna. Eller bara pang! smäller en dag när de fått nog. Därför är vilodagar/veckor på sin plats ibland, om man tagit i hårt.

Samtidigt så är hård på hård träning utan komplett återhämtning ett sätt att sen nå extra effektiv superkompensation! Men det är avancerat, och risken för skador är stor.

Detta kan bli väldigt komplext. Det är komplext och som en förespråkare av enkelhet vill jag inte röra till min träning för mycket. Jag känner efter. Varierar.

Försöker inte springa två dagar i rad och isåfall väldigt olika pass. Försöker vila efter långpass, som sliter mer på det avaskulära vävnaderna, alltså senor och ligament. De har inte lika mycket blodtillförsel och tar längre tid på sig att återhämta sig än muskler där blodet flödar ut o in hela tiden. Ett hårt löppass, kan följas av simning dagen efter. Men att nöta samma typ av löppass två dagar i rad har ingen funktion direkt för en happy motionär som jag är.

Bla bla bla varför denna utsaga? Jo för jag hade en intressant dialog med min kropp idag. Mest med mina lungor, och mina ben. Jag har planerat in att ta det lite lugnt några dagar. Men tycker att eftersom jag tränar så varierat, och på cykel o simning aldrig riktigt kan ta ut mig pga att jag inte har tekniken, samt att jag inte sprungit mer än 3 dagar i veckan, vilar 2 dagar....ja borde klara mig utan att bli sliten.

Men se idag blev jag varse att vi är två som samarbetar: min skalle o min kropp.

Jag var toktrött imorse. Efter gårdagens slit hemma hade jag vanan trogen vaknat strax efter 6. Tänkte att jag åker till Ursvik på vägen till mamma och springer..något..5 km..eller haka på Saras Träningsglädje Training Camp. 6 veckor, 6 träningspass som du gör när o varsomhelst! Jag kunde inte bestämma mig: Det var signal nummer 1.

Joggade på gräset vid starten med lite stegringslopp (man ökar farten i steg på kanske 80 meter, som att växla upp på en bil!). Kändes inte bra alls. Flåsig. Skyllde på värmen, klickade igång Foo Fighters och satte iväg på "lätta 5 km". Satte iväg o satte iväg. Jag flåsade mig uppför första sluttningen. Uh. Inte bestämt mig, skulle jag springa 5 km fort var det dags att öka nu! Nej jag tar korta intervaller, det är dags att lära mig springa fort och med 30 intervaller om 30 sekunder med 3 min vila någonstans lär det få gå undan!.

Började första intervallen. 30 sekunder går fort. Min Garmin hann inte justera vilken fart jag hade men det gjorde inte så mycket. Benen var lätta och jag reflekterade över min teknik, hur allt måste jobba mer. Mer precist. Alertare.

Jag börjar min rörelse i fotbladet och höften när jag ska öka. Rätt eller fel? Jag tänker att jag vill vara avslappnad när jag springer. Om jag med hela kroppen kastar mig in i en fartökning slås jag ur balans, det är bara benet som ska jobba lite mer. Foten trycka lite mer. Armarna pendla lite snabbare.

Iallafall...2 intervaller senare flåsade jag och de 30 sekundernas vila flög förbi. "jag vilar 1 minut extra här". Hjälpte. I två intervaller. Sen var jag där igen. Började hitta på ursäkter att det var för dåligt underlag....what? Jag som är MISS frekken Terräng! Jag skiter väl i underlaget? Det var signal nummer 2. När jag sen fick lägga in en minuts vila till efter 8 intervaller..då insåg jag att det var dags att ta det lugnt. Lyssna på fåglarna, njuta av solen, titta efter blåbär. Vila!

Inte som jag tänkt. Skulle skotta på några dagar till med hårda pass men min kropp är min boning och det ska vara trevligt att husera här så då får vi väl vila då. Körde några halvhjärtade intervaller till så det blev väl kanske 18 stycken och landade på ca 7 km. Stretchade i det flödande solskenet. Längtade efter Ebba o satte mig i bilen för att åka till henne.

Vila aktivt nu alltså. Ta bort de pass som jag tycker är hårda några dagar. Låta det sätta sig i muskelminnet. Istället köra två långpass, för jag är inte sliten i leder och ligament. Ett långpass på tisdag, och ett cykelpass på torsdag. Yoga, stretcha. Promenera. Jag älskar att röra på mig! Kommer aldrig gilla helt stillavarande dagar. Inte så lätt heller med en vild 2- åring på upptäcksfärd. Jag ska strax gå ned och titta vad hon kan ha kastat ut genom fönstret idag när hgon busade i mitt rum.

Min trollunge som sover i vanlig säng för första gången idag. Trygg o tuff var det inga problem för henne men busig som hon är klev hon ur och smyglekte när jag sagt godnatt. 3 gånger fick jag gå in och leda henne tillbaks från bokhyllan till sängen men på 15 minuter sov hon som den lilla gosnos hon är. Känns som en stor seger för mig, som gör min vardag lättare. Mina kvällar enklare. Väldigt varm och glad av det. Små enkla saker som sagt...

Nu ska jag göra en annan liten enkel sak, koka grönt te och läsa söndagsDN på soffan. Det är kvalitetstid! Sköt om er och lyssna på kroppen!

Utmaningar på alla plan och ensam är stark

Dags för simning! En recap. Annie har gått i simskola när hon var liten. Slutade när hon var 7. Bra på att surfa och dyka i vågor i havet. Kan inte crawla så bra. Rädd för simbassänger. Har som längst simmat ca 200 meter i sträck tills för en månad sen. Då jag testade lite i det inhängnade området på Brunnsviken.
Nästa gång: Simmade 2 km men var tvungen att simma bröstsim ca 40%. Nästa gång: Simmade 50 minuter i Värmland. Nog inte så långt.
Idag: Mötte Jonas som är en jätteduktig simmare och med i SSIF Powersim. Ingen annan kom. Det blåste lite. Ankorna var på stranden. Jag tyckte synd om Jonas som simmar ungefär dubbelt så fort som jag, skulle han få dras med mig nu? O hur skulle det gå? Vi skulle simma 2 km igen. Bort mot Bergeanska trädgården och sen tillbaks.

Här går man i o sen är det bara att plaska iväg.

Vi simmade iväg och det är tydligen tuffast i början. Efter ca 500 meter började det lossna. Jonas gav mig lite tips. Kände ändå inte att det "flöt på". När vi vände sa han " tänk att du simmar som ett "Y" med armarna och titta ned lite mer. Tänkte att jag skulle tänka på det.

Et voilá!!!! Yezzzzzzzzzzz. Där satt den. Oj vad lätt det gick nu. Tittade inte alls var jag simmade och var på väg in i vassen. Sen anslöt Lena som också var en duktig simmare och gav mig lite tips om hur jag styr rätt. Tittade upp efter Wennergren center men hamnade ändå på fel kurs några gånger nu när jag tittade rätt ned i Brunnsvikens mörka djup.

En fantastisk känsla! Inte trött någonstans när vi kom tillbaks. Ja jo man är lite mör när man kliver ur men sen känner man sig pigg.Mycket kvar att jobba på men det här var en 100%ig förbättring från sist. Crawlade hela vägen förutom några brösttag för att hämta andan och några stopp. Tog väl en 55 minuter. Tack Jonas och Lena!

Blå och kall var jag dock och det är tur att jag inte är fåfäng- klev bara i shorts, barfotaskor och min blå Crafthoodie och drog iväg för att tanka o handla. Vääääldigt rufsig i håret, sandig, blå om läpparna.

Sängen är ju gigantisk!!

Eftermiddagen har jag rört mig inom en yta på ca 10 kvm i hallen fysiskt och en yta som sträcker sig till hela min värld mentalt. Tog en helikoptervy på mig själv där jag satt på golvet med attiraljer i handen jag annars vägrat ta i men som ensamstående bara får lära mig. En borr. En Ikeabeskrivning. Det var väl inget med det, men det jag gjorde var att skruva ihop Ebbas nya säng. En barnsäng, ingen spjälsäng. Igen inget konstigt med det.

Men jag gör det själv. Jag handlade den själv. Jag sitter här ensam och skruvar och gör iordning min dotters barnrum. Jag skulle inte vara ensam. Jag skulle vara två. Men jag har valt att vara själv. Att klara mig, så gott det går själv. Att inte nu, inte än, men någon gång kanske lita på någon igen. Men tills dess bara ha familj och vänner nära.

Jag lyssnar på finaste, mäktigaste Mumford & Sons och det är sån där musik som griper tag i hjärtats strängar och strummar fram känslor och tårar och minnen och längtan. Frågor och sen iochförsig ganska klara svar.

Förut var jag ensam ändå. Fast jag var två. Nu är jag ensam på riktigt. Det var inte så det var tänkt och oftast tycker jag, får man skriva det, att det är skönt! :). Jag är stark och om än en riktig virrpanna, rätt vettig faktiskt. Klarar mig ekonomiskt och kan lära mig det mesta och bära tunga paket från Ikea och sätta ihop saker även om en skruv gick snett. Jag är bra på att be om hjälp när jag inte fixar något.

Jag älskar mina egna kvällar nu, vill inte prata med någon bara sitta i min egen värld, iofs ganska ofta vid datorn men det är kontakt på avstånd. Jag behöver ingen karl för att bekräfta att jag är en bra tjej. Det vet jag att jag är. Behöver ingen karl som bär saker, som hjälper mig, som tjänar pengar åt mig.

Det jag behöver är vänner. Som finns där när jag kraschar. Och det har jag. Herreminje jag har de mest fantastiska vänner och ni vet vilka ni är. För att kunna vara en bra vän tillbaks måste jag må bra. Just nu mår jag bäst av att vara själv. Jag orkar inte släppa någon för nära nu. Jag har ett ansvar att vara världens bästa Ebbamamma och den mamman tar hand om sitt hjärta och låter det läka och bli superstarkt. Jag känner redan att jag superkompenserat. Precis som kroppen gör efter nedbrytande träning, har kraschen gjort att jag är starkare. Lite cynisk och jag jobbar med det, men starkare, klokare och vet ni vad- mycket lyckligare och känsligare. Gläds för mindre. Blir ledsen för mer. Reagerar mer. Värdesätter tiden.

När man var yngre var det som att man drev runt i ett hav med stora öppna sökande ögon och letade efter något att greppa, att göra till sitt eller till sig. När det stormade tumlade man runt och kom till sans någon helt annanstans än där man trodde man var. Än det man trodde var sitt, sant.

Det stormar alltid. Det kommer storma och man kommer fortsätta söka. Men nu står jag fast. Inte geografiskt. Men allt jag varit med om, sett känt, har bildat en stark stomme som jag kan vila i. Jag har mina tentakler utsträckta och känner. Ser. Drömmer. Vill. GÖR- framför allt! Reagerar på saker men jag vet vad min stomme är. Var jag står och utgår ifrån. Inget ska jag behöva ångra, någonsin om jag bara låter den här stommen vara grunden i beslut, av alla de slag.

Tänk om man kunde skänka den här tryggheten till alla vilsna tonårstjejer som tvivlar på sitt värde. Men vi måste tydligen göra den här resan, allihop. Mitt ansvar är att se till att Ebba har trygghet och självkänsla att kunna ta sig igenom labyrinten stark och klok.

Min vilja är att kunna peppa och inspirera andra att tro på sig själva. Att inse att vi är superhumans allihop. Bara vi gör det som är rätt för oss.

Ha en riktigt fin lördag. Nu ska jag fortsätta rensa i infernot och göra hål i väggarna :)!

Den där jäkla tröskeln...

Uj. Uj. Uj. Ett av mina kortaste pass. Ett av mina sämsta- och då samtidigt förstås ett av det bästa. För det är i motgång man lär sig! Och man måste alltid vända o vrida på saker. Ta ett steg tillbaks.

Vad pratar jag om? Jo jag skulle springa max 5 km, alltså så fort jag kunde på 5 km. I bagaget hade jag 5 km på 23:50. efter att ha sprungit 10 eller 12 km innan. Nu var jag i Sanviksspåret ute i Järfälla. Där skolminnen gör sig påminda från friluftsdagar där man plågade sig runt det kuperade spåret. Jag har haft lite ansträngningsastma och kom speciellt ihåg en gång i 5an då luftrören bara sög ihop sig i sista backen.

Spåret är 2,5 km. Två varv alltså. Kuperat som attan.
Laddat hade jag med 3 timmar bilkörning med matpaus på Max i Västerås. Gillar Max som snabbmatskedja, städat och snyggt. " Vilken är den största burgaren ni har?" frågar jag alltid o beställer den, och en liten till. Ebba får sin box med mjölk till och jag dricker vatten och utan pommesen är det inte så farligt. Säger vi. ¨

Värmde upp med 1 km. Ångest. Inför passet.
Började springa längs spåret på 4:40 fart. Det är tydligen det snabbaste min kropp fattar vad gäller längre sträckor än 400 meter. Den syresätter liksom inte högre. Där är tröskeln! Det bara går inte fortare. Jag blir lite sur, negativ, försöker länga steget, korta steget. Tänka positivt. Bli arg. Förbanna. Tänker att jag skiter i det o stannar men nej det kan jag ju inte. PHU första varvet 2,5 km gick i 4:50 fart i snitt. Sista backen upp skrek mina ben, mina lungor pep. UH. Vad GÖR jag? Varför inte satsa på att vara halvgrym på 5 mil istället?
Andra varvet, bara plåga, jag lät som ett avdankat ånglok och kände mig tung som ett.
Jag verkligen stapplade sista 800 metrarna i närmare 6;00 fart och ville inte ens veta hur långsamt det gått.

Buhu. Eller? Jag är bra på att springa långt. Jag är inte bra på att springa kort. Fort. Som jag skrev innan. Min kropp vet ju ingen annan fart. Det är som att be en Berner sennenhund att springa som en vinthund. Den lägger huvudet på sned och kommer undan med det.
Det gör inte jag längre.

Ok det här var en väldigt kuperad bana. Jag ska försöka igen på söndag. Ursviks lätta 5a.
Sen ska det in mer tarmvredspass. Basta.

Här i Tokholm ska jag vara i 6 dagar och det är mycket som ska in på schemat. Idag har jag hunnit ta mig igenom labyrinten som är Ikea och fått med en säng hem till Ebba. Och massa annat men inte så mycket. Jag har ju ingått en pakt med mig själv att heminredning och mode är inte min grej för jag kan inte vara bra på allt! Ebba är hos mormor i helgen så jag ska beta av allt som är obarnvänligt: Just Ikea då, simma Brunnsviken, röja hemma.



När jag kom hem låg ett paket till mig och Ebba där. Från en av mina bästa vänner i England, Carmen o hennes dotter Caitlin. Carmen är utbildad i allt vad träning o friskvård heter, bl.a volleyboll o tenniscoach och utbildade mig till Spininstruktör. Hon är även involverad i Englands OS-förberedelser förstås. Snyggt linne från Nike som sen födelsedagspresent! Me like!


KOSTEN....
Jag ska nog börja fundera på också hur mina semestermatrutiner ser ut. Efter betalningen på Ikea åt jag hela denna låda med cocostoppar på 5 minuter. Det var bara ett litet snack. Jag njuter av mat, äter väldigt nyttigt för jag gillar smaken av grönsaker, frukt och kan utan ansträngning sålla i mina val vid restauranger, bufféer etc. Men ibland bara slinker det ner hur mycket mat som helst som alla i min umgängeskrets kan verifiera. Lite onödigt. En cocostopp smakar lika mycket som 9 stycken. Woops.

Ha en fantastisk fin helg!

Träningsfritt men 2 maror på 2 dagar

Hej!

Jag är fortfarande lite lyrisk över att vara anmäld till Jubileumsmarathon 14e juli nästa år. Det är ett historiens lopp och det känns väldigt speciellt. Jag har sprungit Sthlm Marathon 2 gånger, en gång gick det kalas o en gång var det värmerekord och jag joggade runt. Tredje gången gillt ska det bli kalas igen. Trots att detta ju är ett lopp då man kanske vill springa och njuta så ska jag satsa på en bra tid.

Lopplaneringen för 2012 är långt ifrån igång, det är här och nu som gäller men det lutar åt mer löpning nästa år. Nu har jag ju fått till Vertex och Jubileumsmaraton på bara en dag.

Idag har det inte blivit någon träning. Förutom av högerarm som målat över huvudet. Jag försökte göra lite bålstyrka och fick väl till 3 set av plankavariationer varav en med Ebba på ryggen. Sen försökte jag göra situps och då satt hon i min famn och när jag låg på bollen så ville hon också det. Det är inte alltid hon är så här klängig men idag ville hon bara busa, och det är semester och det är Ebbas o min semester.

Lätt matpaj för lata sommardagar
Jag gillar mat. Men ogillar att den tar tid att laga. Jag blir lyrisk när jag får till en maträtt som är snabb, god och nyttig. Jag gillar enkla ingredienser, närodlade och /eller ekologiska.

Det här lätt modifierade pajreceptet har sitt ursprung i den fantastiska boken "Kärlek, oliver och timjan". Men med min twist.
Det är en lättare pajdeg och när väl pajskalet är på g- så är det bara att låta fantasin och smaken styra vad du stoppar i.
Men först pajskalet:
Deg till två små eller en stor paj:
4 dl mjöl..jag brukar använda rågsikt
60 g smör ca
120 g kesella ca
ett ägg
valfri krydda.
Blanda allting men häll i ägget sist. Förgrädda i 200 grader i 10 min.

Blanda sen 4 ägg med runt 3 dl mjölk och resten av kesellan. Krydda med örtsalt och den krydda du tycker passar till det du ska ha i! Jag brukar ta det som är kvar i kylen. Sist ramlade det i ris, broccoli, fetaost, soltorkade tomater. Fetaosten överst. Och kryddat med timjan. Så länge det inte är vattnigt. In i ugnen på 200 C i ca 20-30 minuter. En god sallad till och du är hemma!

Bra träningsmat!
Imorgon bär det till Sthlm i 6 dagar. Kanske dags att plocka ögonbrynen, tvätta bort målarfärgen, skrapa fötterna! Häppåer- missa inte "Enastående kvinnor" på tv förresten. Magiskt.

Jubileumsmarathon 2012

Anmäld!

Jag fick en plats! Inte tack vare mig- men tack vare Håkan på jobbet som gick in o registrerade åt mig med mig på telefon. Uppkopplingen här tillåter inte att tampas med andra löparsugna på nätet. 13.48 släpptes platserna och jag satt här med mitt kreditkort o klickade o klickade o inget hände.

Så glad! Så tacksam! Nu skjuter jag på järnmannen ett år och kör Jubileumsmaran o Vertex nästa sommar. TJOHO!

Man kan iallafall försöka

Babianbyx- o löparshortssolbränna

Med dagar som börjar 05.30 är det superviktigt, för att få semesterkänsla och orka ha roligt, att gå och lägga sig tidigt. Jag har utvecklagt full on sovångest. Det är när man får lite panik, när man inte sover vid 22.30 för man vet att man kommer vara trött dagen efter. För man vet att det väcks vid 04.00, eller 05.00..eller kanske senare. Men man vet inte. Det är inte speciellt roligt, det går inte att göra något åt och jag försöker tackla det. Men det skulle vara så skönt att få sitta och läsa, titta på tv (för en gångs skull!!!) och googla runt lite efter sånt där som jag vill kolla upp... Hinna läsa flera timmar i alla mina böcker. Inte behöva titta på klockan och tänka att nehej nu måste jag släcka. Men men. Mornarna är underbara. Det är ett fantastiskt ljus och skimmer och stämning här tidigt tidigt och Kaffet från perkulatorn smakar underbart.

Ebba är inte omöjlig heller. Lite Emil på tv och så säger hon " mysa" och kommer och lägger sig bredvid på soffan och jag kan slumra lite med hennes mjuka arm mot näsan. När hon vill att jag ska göra något så lyfter hon mig bara i håret. Det är ju fiffigt på så sätt.

Idag har vi haft en picknick, tittat på en tokig get. En åsna. Massa kaniner. Jag har målat 1/4 av det vita på stugan. Lyckas alltid kladda ned mig något ofantligt men snyggt blev det. En stor balja kaffe och så svidade jag om till aktiv solning. För visst blir man snyggast brun när man rör på sig? :). Och ligga still och sola har jag inte riktigt möjlighet till. Så på med min fantastiska prisvärda outfit från H&M. På schemat stod alltså progressiva 12 km. " Jogga 5 km, öka sedan tempot med 10-15 sek/ km i 5 km, jogga ned 2 km". Stod det. Jag har svårt att följa recept. Jag tittar vad som ska i, tar bort det jag inte gillar och lägger till det jag vill ha. Doserar på en höft. Brukar bli gott, nyttigt ibland med suspekt konsistens. Denna approach till träning resulterar i att jag kan genomföra i stort sett allt jag vill. Men jag kan inte göra det med de resultat jag vill ha.

Detta for genom skallen idag när jag tittade på klockan under de första 5 km. Jag sprang i 5:30 tempo och det var det tempo benen ville ha. Glada att slippa SPDpedalsfängelse var det pigga. I ca 5 km. Sen började de kännas stela. Och det var dags att öka. Klev upp på 5:20. Ja det var ju inga problem. Klev därifrån upp till 5:05. Det var ok det också, skillnaden mellan att jogga och springa går där någonstans för mig. Därifrån till 4:55. Det började kännas nu, men gick lite lätt utför en liten bit. Intressant hur den mentala biten funkar, jag måste tänka att " det är mindre än 3 km kvar". Det funkar. Denna slutade nu inte på 4:55 utan 4:59...nåväl. Men nu spårade det totalt. Jag kunde bara öka med ett tempo till. Och det var, tydligen, 4:42. Och det höll, i 1 km. Sen var det stopp. Aj. Mjölksyra. Varmt. Klibb i munnen. Letade i hela skallen efter mer pannben men det var gele och "hem" som rullade som eftertext. Lufsade hem.

Lite besviken. Men lite lajbans. Jag har nog aldrig ökat til 4:42 på ett vanligt "på jobbet pass". Men måste börja springa mycket snabbare. Testa korta intervaller, sträcka löparformsgummibandet åt det hållet också. Om jag aldrig sprungit jättesnabbt, så vet inte min kropp vad det är att springa lagom snabbt. Den tror att lagom snabbt är jättesnabbt. Fattar ni? :). Såhär är jag klädd för aktiv solning

Jag slår lovar runt redskapsboden där Skotty samsas med allehanda grepar, räfsor, krattor och skottkärror. Ska jag cykla imorgon? Ett snabbpass? O sen lämna cykeln här de 6 dagar jag åker t Sthlm? Benen bestämmer men ska iallafall köra bålstyrka och rörlighet imorgon. Extra rörlighet. Stretchar morgon och kväll.

Nu - läsa och sova! Ha en fin kväll!

Cykel med spott, fräs, och hjälp de som behöver!

När jag börjar läsa poesi- då är det semester. Mina favoriter är dock nog Boye o Södergran

Jag vet inte om jag ska skriva det jag tänkt idag. Det var inget vackert över mitt cykelpass idag. Med däck stinna av luft och en ryggsäck full med vatten och en radiopratare i högra örat (det bort från vägen jaaaa) satte jag iväg med oklar destination. Men tänkte jag skulle cykla 1 timme åt ena hållet. Mot Storfors blev det. Måste vara motvind, tänkte jag. Det gick inge fort alls. Jag har räknat ut att jag ska cykla på runt 2 min/ km. Det gjorde jag inte. Motvind alltså resonerade jag.Väl framme i Storfors svängde jag mot Filipstad. Jag hade nu cyklat runt 15 km. Det gjorde ont ungefär som under förlossningen. Kul, jag får stå en stund. Det går inte att stå. Skotty gillar inte det när det inte är backe. Har inte vetat vilken växel jag haft i men ligger på runt 7e-1a växeln. Svaga ben alltså tänker jag eftersom jag ligger på ca 90 kadens. Tror jag. Så exakt blir det ju inte när jag räknar på en höft.

Trots att jag svängde var det fortfarande motvind tyckte jag. När det kom en långtradare förbi trodde jag seriöst att jag skulle fladdra i diket. O då vet alla som känner mig att jag väger ganska mycket. Inget som fladdrar i vinden. När jag hela tiden tänkte att jag måste cykla tillbaka hela den här vägen kände jag att det var dags att vända. Då var jag i Nykroppa. Mina ben, min själ, min energi och träningsglädje var någon annanstans. Men vips hade det gått en timme. 26 km på mätaren. Men va faaaaaa...eeeeee....n tänkte jag. Det blir ingen Ironman. Jag står inte ut. Det kan inte vara meningen att det ska göra lika ont att cykla som att föda barn. Vädret kan man inte göra något åt, men det är lättare att tampas med blåst när man springer än när man cyklar. Som Don Quijote mot väderkvarnar fast det är en evig motvind och långtradare jag tampas med.

Började trampa tillbaks. Motvind? Jajemen, eller sidoblåst. Fortsatte rulla och kom aldrig riktigt under 2 min/ km hur jag än gjorde. Ja förutom när det gick lite nedför- då jäklar. Då var jag cyklist. Swooosch. Sista 6 kilometrarna var det bra att jag var ensam, jag svor, suckade och hade mig. Men ..så var jag nästan hemma och då var det lite roligt igen. För att jag var klar och jag hade 52 km under bältet. 52 långsamma förvisso för det tog 2 timmar. Darriga ben. Nyförlöst liksom. Så ont. Härdas man?

Måste kolla på inställningen. Eller köpa en mjuk sadel. En sån där röd med vita prickar ska jag ha där jag rullar fram i tantfart.

Väl hemma tömde jag kylen på mat. 3 brownies slank ned också. Vad för energiåtgång man har rent fysiskt på två timmar cykling vet jag inte, men psykbrytsmässigt så tror jag tre kladdkakor och en tvåhundragrammare kanske täcker behovet.

Var lämnar det här passet mig? Med starkare pannben och en ödmjuk insikt om att varken Rom eller cyklistkunnande byggs på en dag. Jag måste ha tålamod. Jag tänkte också där jag rullade, nej nej, simningen får inte vara svag, cyklingen får vara min svaga gren så slipper jag det här. Men så kan man inte tänka. Jag måste ta hjälp.

Trygghet är att göra det man är bra på, styrka och mod är att våga prova det man inte kan.

Annars har jag inte gjort mycket vettigt idag. Ätit massa mat. Lämnat Ebbas pappa vid bussen. Införskaffat massa saker på Ica Maxi i Karlskoga. Ebba älskar ackustiken därinne och bjuder gärna på "ja må ho leva" och "blinka lilla stjärna" till alla som vill eller inte vill höra. Är helt tokig just nu i den färska vitkålen, jag gör min superenkla supergoda dressing till:

1 del olivolja, 1 del vitvins/äppelcider-vinäger. Krydda med örtsalt och Italiensk Salladkrydda. Ev hacka i lite purjolök!

Just nyss fick jag ett roligt mail! Som sagt är Vertex Fjällmarathon fullt! Såklart. Tokpoppis. Kön är väldigt lång och chansen att få en plats nästan obefintlig. Så jag anmälde mitt intresse att vara funktionär eftersom jag ändå bor längs med där loppet går när jag är i stugan. Och fick svaret att jag får dela ansvaret för vätskestationen i Ottsjö och som tack får delta gratis 2012 och vara med på banketten! Sådärja!

Ha en fin kväll och skänk gärna en slant till någon av de organisationer som hjälper de ofattbara 2 miljoner svältande barnen på Afrikas horn i den fruktansvärda svältkatastrof som pågår där nu medan Allsång på Skansen rullar på tv'n. Här är två som jag rekommenderar:

Unicef och Rädda Barnen. Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något. Om så bara en krona kommer fram till dessa helt ofattbart utsatta, utmärglade stackars små barn som borde ha lika stor rätt att leka och skratta som våra små kinkiga matvägrare här hemma. Ja då har vi iallafall gjort något.