Barfotahälsa

Nu har jag varit dålig på att skriva igen. Jag har massor i huvudet. Massor att skriva, massor av idéer. Funderar på massor av saker.

Mycket tankar de senaste dagarna har handlat om livet och hur starkt det är. Det är så starkt att leva att när man vet att någon ska dö så blir det lite ofattbart. Har någon levt länge blir gränsen mellan liv och död lite mjukare, inte lika kniveggsskarp. När någon som är ung dör, så är det som en iskall brutal knytnäve griper om hjärtat och själen. Alla kan relatera till att det är fel. Sjukt. Helt absurt.

Häromdagen fick jag veta att en jämnårig bekant, som fick barn samtidigt som mig, är döende i cancer. Jag har redan tidigare varit väldigt imponerad av henne på flera sätt. Hon är en superstark tuff tjej med en fysik som inte kan beskrivas på annat sätt än världsklass. Är det någon som kommer ge cancern en tuff match så är det hon.

Men det är helt absurt.

Om hon och hennes familj ska gå igenom ett helvete så måste väl vi som medmänniskor göra något. Vad kan vi göra? Det funderade jag på igår när jag var ute o sprang. Det mest hånfulla skulle vara att ta varann för givet, och tro att något sånt här inte kan hända i vår närhet. Kan det hända henne, kan det hända mig och dig. Jag vill inte se tillbaks på ett för kort liv och se dagar som jag fyllt med meningslöshet. Nu menar jag inte att man ska släppa allt man har för händer och bara stå o kramas i tid och evighet. För att kunna njuta av att bara leka och umgås med nära och kära så måste vi kanske jobba, handla lite mat, laga den, diska efter oss o tvätta våra kläder. Vi kanske måste byta däck, fylla i papper, deklarera. Det kan uppfattas som tråkiga måsten men vi kan se att de fyller en funktion, en kloss i en grund för att skapa ett värdefullt liv.

Men vi kan välja att inte låta dessa saker ta för stor plats, stressa och oroa oss. Vi kan välja att oroa oss för endast sånt som verkligen betyder något. Vad oroar du dig för? Vad är det värsta som kan hända? Att oroa sig för att mista nära och kära är en relevant oro. Men om vi har visat dem vår kärlek, och ägnat dem tid och uppmärksamhet så mycket vi velat och kunnat så kan vi vila i den vetskapen om något skulle hända.

Att förbanna en högre makt när något ofattbart hemskt händer tjänar ingenting till. Gång på gång blir vi överbevisade om att vi inte har så mycket att säga till om vad gäller vem som lever och dör. Vi kan göra allt vad vi kan, vara den godaste medborgaren och ändå rycks fotfästet i livet bort ifrån oss i vissa fall. Om det skulle finnas någon rättvisa, så skulle min pappa leva och busa med sitt barnbarn, min bekanta skulle få se sin son växa upp och vara på plats för att vara en del av hans liv tills hon blev gammal, tandlös o snurrig och sen somna in lugnt och stilla. Men det funkar inte så här i livet.

Det enda vi vet är att vi har den här dagen idag, just nu. Låter som en klyscha? Japp, men det är den enda sanning vi har och det enda vi kan påverka är vad vi gör just nu. Just idag.