Mot nya tider- i WordPress

Hej alla!

Jag har uppfyllt ett av mina mål- jag har bytt bloggportal och bloggar nu på bästa WordPress
HÄR hittar ni min nya blogg. Samma tjej. Samma mål. Nytt namn, lite coolare.
Välkommen att följa mig där!

Bigger, better, faster stronger FORWARD

Nejmenhej!
Hoppas alla mår bra.
Igår kom jag iväg till Bloggar om Tränings Rosa Bandet Event. För sent till Jessicas spin men det var nog för väl. med hennes energi i salen hade jag kört sk***n ur mig. Den lilla skit som fanns kvar alltså.
Jag gick på Kristin Anderssons Body Balance iställetoch det var precis vad kroppen fixade idag. En väldigt duktig instruktör ledde ett skönt pass med fokus på andning och flow och kärna. Jag njöt men den där " skutta uppför rulltrappanenergin" den liksom rann av mig. Låren började bete sig hemskt konstigt. Det gjorde ondare. Och ondare. Träningsvärk brukar kulminera ca 48 timmar efter genomförd prestation och som ett kvitto på det så har jag idag svårt att röra mig på kontoret.Det är den värsta, underbaraste träningsvärk jag haft i hela mitt liv. Jag har aldrig varit med om liknande, jag kan bara garva åt eländet.
Jag är fortfarande lite euforisk. Nu är första året som löpare avverkat och jag vill bara djupdyka in i grundträning. Jag har en plan. Jag har mål för nästa år. Jag har en otroligt stark vilja och tusen ideer.
Det är många områden som jag ska jobba på. Här är hur jag tänker nu:
Kosten: Måste reda ut vad det är jag är känslig för. Nässelutslagen är tecken på något och kosten är en av nycklarna. Jag äter väldigt onyttigt just nu (för att vara mig) har lagt på mig flera kilon sen i somras och de ska väck. Hejdå.
Uthålligheten: Är ju inte på topp såg vi i helgen. Målet är att minst en gång i månaden under vinterhalvåret springa längre än 3 mil. Kroppen ska få nya referenspunkter. 4 mil ska inte vara långt. 8 mil ska vara långt. För att inte slita ut knän och leder så kommer jag åka massa längdskidor. Jag verkligen längtar efter långpass ute i Ursvik och jäklar i min låda vad det gjorde gott för syreupptagningen förra året. 80% av kroppens muskler jobbar, jag tackar och tar emot! Bring on the snow säger jag!
Styrkan: Jag ska träna crossfit och funktionell styrka och jobba upp styrkan innifrån och ut. Till hjälp har jag "mr evil with a big heart" , coach Magnus.
Smidigheten: Ska inte få ta stryk av att jag blir starkare. Vill fortfarande vara supervig. Snabbheten: GULP. Våga våga våga. Tusingar, tvåtusingar, backar, tabataintervaller, 400-ingar. Stegar. In med intervall 1 gång i veckan. Älska att flåsa så lungorna sprängs högst upp i en backe en kall vinterkväll under stjärnklar himmel.
Balans: Jag ska passa på att slänga in lite kickboxning och yoga igen. Visste ni att jag har grönt bälte i ju-jutsu förresten? Och lite coolare, orange i den hårda disciplinen Goschin-Do. Det tog 5 timmar att knipa det bältet och att sparras klockan 22.30 efter 4 timmars graduering det är en av de tuffaste grejer jag gjort i livet.
Bloggen: Jag ska byta portal. Jag vet vad bloggen ska heta och vad den står för.
Instruerande: jag saknar det. Jag vet inte riktigt hur jag ska hinna det men jag saknar att driva en hel klass med spinnare till fysisk kollaps och mental eufori.
Välgörenhet: Jag har världens bästa ide och ska bara hitta tiden att börja driva det.
Kärleken: Växer. Får mig att le och fnittra och bli varm. Den är för evigt förankrad med en oro men oron stimulerar till en carpe diem livsstil och en ärlighet som jag älskar och vårdar.
Ja jag längtar efter att bygga om den har lite halvsega, halvuthålliga, matslarviga och röriga kroppen till en smidig, snabb uthållig supermamma inför 2012 års utmaningar.
Resan börjar nu, jag vet inte var jag ska börja bara. :).
Häng med!

Mitt SUM

Sitter här söndagmorgon med proteinpankisar och en kopp kaffe bredvid. Jag håller för andra gången på att städa undan inför visning. Fattar inte hur det lyckats bli så mycket grejer på golvet och framme överallt trots att det var 2 dagar sen jag plockade undan allt. Men men.

Känslan i kroppen är förvånadsvärt bra, jag har det här syndromet som långlöpare kan relatera till- lårmusklerna ger vika när du ska sätta dig vilket gör att du dunsar ned på stolar, och toalettstolar. Jag vaknade väldigt tidigt för endorfinerna sitter kvar och ger en rusig känsla i kroppen men vet att jag kommer stupa tidigt ikväll.

Jag har egentligen två inlägg jag vill skriva: ett är mitt SUM. Det andra är en begynnande (livslång?) förälskelse för Ultra, en livsstil, ett förhållningssätt som inte liknar något annat.

Men nu vill jag berätta om min fina, starka, sjuhelsikkes jobbiga dag igår.

Jag satte klockan på 06.00 o hoppades att Ebba skulle sova lite längre så jag hann greja lite. Hennes underbara farfar kom o hämtade henne kl. 08.00 o då hade vi hunnit mysa frukost och jag var klar att åka. Mötte min kompis Johan och hans bror Niklas som också skulle springa. Vi var framme vid starten i Björkhagen 09.20 och det var underbar kylig luft. Jag var nervös på tunnelbanan, faktiskt nervös för distansen eftersom jag vet att jag inte har ordentligt med kilometer i benen. Hade inte läst på kartan men memomerat kuperingen. Så jag vände på det. " Det är bara 5 mil" tänkte jag. Springa 3, kämpa 2. Hur svårt ska det vara? Jag har gjort det förut. Mycket svårare än jag kunde ana visade det sig. Men mer fantastiskt samtidigt! :).

Packade löparsäcken med, ja, läppglans, 1,5 liter vatten med resorb, en gel, en inplastad karta som Johan så snällt gjort.

Gick mot starten och var faktiskt nervös fortfarande men då börjar jag skoja och skutta och försöker att inte ta det så allvarligt, jag gör ju det här för att det är ROLIGT.

Starten gick 10 och jag drogs med i den klunga som sprang iväg. Efter ett tag lugnade ned ner sig. Jag blev flåsig direkt. Vet att det kan ta upp till en mil för mig att komma in i lunken. Att springa i 5:40 tempo rakt av gick ju då inte alls. Tävlingsledningen hade faktiskt rekommenderat dubbade skor på Funbeat och det var nog ingen dum idé på sina ställen. Jag fick sakta ned mycket även om jag är en rätt smidig terränglöpare. Tog lång tid innan jag var inne i flytet men låg helt ok på 1.30 vid 15 km. Var fruktansvärt hungrig. Fattade ingenting, jag hade ju ätit. Magen kändes ihålig så jag sopade i mig banan på första kontrollen och två muggar sportdryck och fyllde på lite vatten. Vid 20 km visade Garmin på 2:04. Helt ok.

Det var väldigt teknisk löpning på sina ställen men sen var det asfaltsväg också. Jag försökte njuta av utsikten, omgivningen, den höga luften. Att det rullade på. Jag tänkte att jag fortsätter med målet 3 mil sen får jag revidera hur jag mår då. Det är lustigt hur olika folk springer, jag springer som intervaller, går uppför, står på som ett jehu utför och lessnar på raksträckor. Skuttar och har roligt där det är stigar.

Men det gick långsamt långsamt i skogen när det var stigar med blöta löv på. Jag försökte stå på utför och BANG så stack det som knivar genom vänstra knäet. WHAT? Blev helt matt. Vad är det här? Är jag sliten? Nej. Fortsatte och smärtan var brutal, fick överbelasta höger ben i utförslöporna och tänkte att det här händer inte. Jag kan inte bryta ett lopp till.

Fick jobba mentalt nå jävulskt för att inte tänka på knäet som fick hela kroppen att skrika. Tänkte på andningen, "tredje ögat" som man använder i yoga.

Vid vätskekontrollen efter 25 kilometer släppte smärtan lite. Jag kom in i mitt flow igen och tur var väl det för några kilometer senare kommer en låååååång asfaltssträcka. Jag var själv men hade rygg på en kille som låg i horisonten. Jag kan inte springa med "ryggar" jag blir bara stressad, jag springer i mitt eget tempo. Lyssnade på musik och njöt. Ja nu njöt jag. Det gick snigelsakta i 6:30-7 tempo men this is ultra tänkte jag. Det är såhär det är. Jag nådde 30 km på 3:08 så hade inte tappat så mycket trots all snigellöpning i skogen och knäet. Nu var jag inne i den zon där den vanliga energin är slut. Kroppen har ingen referenspunkt träningmässigt. Musklerna är slut. När det är knöggligt underlag, gör det ont. Man börjar se ut som en stelopererad anka med en batong uppstoppad på onämnbar plats. Det är nu det är dags att bryta mönstret. Jag gör lite höga knän, hälkickar. Sjunger lite, klappar händer (som var helt stumma). Men jag rullade på, kom in i flowet igen.

Men vid vätskekontrollen nära 35 km passeringen liksom dog jag igen. Jag hade tappat otroligt mycket tid. Det regnade lite, det gick uppför på storkornig grusväg. Det gjorde ont i hela kroppen och jag var för första gången i mitt liv under ett lopp grymt illamående. Knäet värkte. Det fanns inget positivt i någonting alls i mig som löpare just nu. Jag frös. Visste inte hur jag skulle tackla illamåendet, var det för mycket vatten, elektrolytbalans åt helskotta? Det fanns bara banan och bulle och jag åt lite banan. Mådde illa och tänkte att jag måste spy men hatar att kräkas så höll emot. Gick hummade för mig själv, som i trance. Allt värkte, jag vet inte hur jag tog mig fram faktiskt. Hade någon sett mig här tror jag de hade plockat av mig av banan. Jag stängde av känslorna. Illamåendet var brutalt. Det susade och snurrade med en distant knivstickande smärta i vänster knä. Jag började garva lite. Det här är absurt Annie skärp dig. Kom tillbaks...Och det klarnade. Även på himlen. Tittade på klockan, som nyvaken. Ok, det här går åt helskotta tidsmässigt men jag bryter fanimej inte en Ultra med 14 kilometer kvar. LET'S DO THIS. Fick ingen som helst respons av benen som bara "nä, vi är färdiga". Så jag och mitt tjocknande pannben traskade på, joggade, traskade, halkade, gled, skuttade och vid 42 kilometer dyker en vätskekontroll upp med..tamtadam..cola och chips. Och efter det så släppte illamåendet. Nu var det 8 kilometer kvar. Jag var redo att lägga mig i ett buskage och inleda ett förhållande med lövtunna chips men mitt pannben drog mig framåt. Efter 45 kilometer planade det ut igen och jag joggade..nä, lufsade stelbent framåt. Fick gå, men som av en osynlig piska så fick jag igång benen igen och kom fram till målet....där man sen ska ta sig runt en sjö med en sista sträcka om 2,5 kilometer. Satte på en TUNG låt och bet ihop och masade mig runt. Hela loppet slutar med en tvär uppförsbacke och sen en tokbrant utförslöpa och jag lyckades plocka upp farten och springa i mål på 5:48 med de långsammaste 2 mil jag sprungit någonsin som avslut.

Illamåendet borta, knäet lite surt. Benen återhämtade sig under de sista 2 milen så jag var pigg och glad och för den känslan så gör det inget att det tog så bövulskt lång tid att ta sig de sista 2 milen. Att orka springa till tunnelbanan och studsa uppför rulltrappan hem- det är värt mycket!

Att direkt känna att jag ska springa TEC 8 mil nästa år. Det är också ett tecken på att det var bra disposition av loppet. Illamåendet och knäet kan jag inte göra något åt. Man kan tycka att det här var ju ett lopp, man ska ta ut sig- men jag hade verkligen inte den träningen i botten som skulle stödja ett "fullt ös makalös 50 km" så jag gjorde rätt.

Och nu ska jag iväg till Sportlife för lite BodyBalance och häng med Sara (hoppas jag, det vet nog inte hon : )och kanske en nedjogg.
Tack för att du läste och tack för ditt stöd. Ni fanns alla med mig där i den mentala dimman i skogen! :)

Done it. Säsongen avslutad!

Glad innan, jätteglad efter

Jag fixade det. Med ben, pannben och musik och med allt pepp jag vet att jag har blev det här en fantastisk dag i Sörmländska skogarna. Mer kommer sen. Ville bara dela med mig av glädjen. Jag hade glömt hur underbart det är, på Triathlon var jag så orolig för hjälten nu är allt bra och jag kan bara studsa och njuta och äta en helsikkes massa chips.

3 mil på snygga 3:05 sen tog det väldigt lång tid att ta sig 2 mil men rullade i mål på 5 :48 och är glad och pigg. Nu: snabbdusch, lite piff och så iväg på tjejmiddag!

Ha en fantastisk kväll!

Jag vill ha din hjälp

Bildkälla: Unicef.se

Mina fantastiska läsare. Vill du, medan jag harvar i skogen idag, pendlandes mellan eufori, löparglädje, irritation och total trötthet göra något som verkligen peppar mig och gör dig till en extra fin världsmedborgare idag?

Klart du vill! :). Jag har en stående insamling hos Unicef. Varje krona går direkt dit. Inget till mig men jag ser pengarna på min sida.

Här är min insamling och ni ser att jag inte bloggat där sen i april. Nästan exakt 6 månader sen. Nu skriver jag här, och du läser och ni är många och jag är så glad för den feedback jag får och jag verkar få en och annan tår att rulla och någon att skratta till på tunnelbanan. Jag bjussar på det och jag blir glad själv. Det är väl en win-win kan man säga!

Om du skickar ett sms till 72900 där du skriver KÄMPA 123SPRING så blir vi en 3-fasetterad skara som kan glädas åt det här. Läs gärna om Unicefs arbete. Det är helt fantatiskt. Värt att springa 5 mil för. Värt att klicka iväg ett sms för.

Hoppas du har en jättefin helg.

För 50 kronor hjälper du Unicef att fortsätta sitt livsviktiga arbete som FN's utsedda organ för

Take no shit- om vardagsäventyrarens battle med jantelagen

Ibland blir jag less på det. Det är inte så att jag går runt och pratar om att jag minsann springer långt förstår ni. Låååångt, längre än den vanliga motionären. Men när folk frågar vad jag ska göra i helgen- ja då berättar jag att jag ska springa Sörmlandsultran. Joråsattvahetere inget Ikeabesök här. Jag är en vardagsäventyrare och inte riktigt en sån milknarkare som de 139 andra jag ska springa bland imorgon kanske men jag räknar mig till en av dem som tänker att äventyret finns här och nu, jag skapar det själv och omringad är jag av likasinnade jag hämtar inspiration, pepp och glädje av. Via nätet, bloggar, Facebook och därute i spåret antingen vi hälsar på varandra och springer ihop eller inte. Helger, morgon, kväll och luncher i vårt schema avverkar vi mil efter mil i sträckor skulle man kartlägga dem lovar jag skapar ett spindelnät av endorfin och svett olikt något annat. Vi planerar, skapar tid, får runners high skadar oss, läker, vinner, förlorar, anmäler oss, avanmäler och vi är friska och hälsosamma och har sparkat ut Jantelagen långt åt helv**e.

Jag hör även till en grupp inom denna grupp, som kvinna och jag får tusen gånger oftare frågan än en man hur jag hinner med att träna? Jag får frågan om det är Tjejmilen jag tränar för (och det är fantastiskt med Tjejmilen det vet ni att jag tycker) och alltid lite höjda ögonbryn när det visar sig att det rör sig om en sådär 3-4 gånger längre lopp och det är bara början. Jag gillar att provocera, fast jag vill inte att det ska vara provokativt- jag vill att det ska vara lockande. Men det blir tydligen provokativt för vissa, och förvånande nog i min nära umgängeskrets. " Kan man bli elit när man är över 30 eller? " "Måste du hålla på?" " Man behöver ju inte överdriva" och "betalar du för dessa lopp?". Det verkar som att en del tror att jag gör detta som något sorts tvång, för att gå ned i vikt???? att det är överdriven träning. Sheizze vad frustrerad jag blir när jag inte kan sätta ord på den eufori och den lycka det är som jag upplever därute.

Är det ok att hacka på oss? Ja mig gör det inte så mycket förutom att jag taggar till lite till och är otroligt glad att jag har den här nya ultrafamiljen att vända mig till. Jag är ny men vilket mottagande, bara glada tillrop. Inte ett endaste "det där klarar du nog inte". För vi vet. Att vi kan. Och att vi gör supercoola grejer. Men också att vi är helt normala människor och att de flesta kan, inte imorgon kanske, nej ta du ditt IKEAbesök men sträck den där 5 kilometarn till 6 och se vad som händer. Osv osv osv.

Vi får alla utstå kommentarer som ofta men inte alltid är av varm karaktär- "gud vad du ska vara hurtig då". Vi vänder på det! Skulle vi kunna, till någon som svarar att de bara hängt på soffan i helgen och tagit det lugnt o ätit för mycket att " men herregud, ni rör ju aldrig på er, och vad mycket onyttigheter ni äter jämt, hur funkar det? Är det roligt?". Nä det känns inte ok. Det är sånt man säger bakom ryggen på folk istället. Oschmidigt.

Jag har inte riktigt haft tid att fundera på imorgon idag. Jag var i simhallen med Ebba på eftermiddagen och har skrattat mig fördärvad åt hennes vokabulära framsteg. Hon har åsikter om allt och jag har fått bannor för bordsskick och allt möjligt. Vi har ätit en enorm middag med broccolisoppa, pannkakor och mackor. Jag är stoppmätt. Dessutom har jag lyckats klämma 5 mackor och 2 chokladmaränger. Inga konstigheter. Om det inte var så att jag åt två igår också. Jag skulle göra en äppelkaka men råkade pudra äpplena med grillkrydda istället för kanel. Se där. Lätt förvirrad mamma. Men en supermänniska, när jag vill. Precis som du.

Springa med skallen- eller hur jag ska fixa Sörmlandsultran

Såhär glad är man efter silver på TEC 50 km

(så man kastar alla saker på golvet i en trappuppgpång?)

Det är ju inte så att undertecknad aldrig sprungit i skogen, inte har tränat alls eller så men ypperliga förberedelser för ett lopp i mina ögon är att man betat av minst 50% av sträckan i ett kör sisådär inom en månad innan loppet.

Jag har som mest sprungit 23 kilometer och då på den autobahn som konstituerar "terräng" ute på Lidingö.

Så vi börjar på minuskontot:

Min rygg: Den har efter besök hos fantastiska Martin skött sig rätt bra men den är inte i balans och orkar inte så mycket. Är så irriterad att jag slarvat med styrkan denna vecka men hur sjuttsingen ska jag hinna det när jag håller på och förbereder för visning bollat med massa jobb och annat?

Distansen: Jag har sprungit 5 mil förut. Det gick jättebra. Men det var 6 månader sen.

Kuperingen: Det är backigt nå jävulskt och jag har inte tränat backar så mycket jag velat.

Känslan: Jag är tung och seg och väldigt ur form. Tittar på bilder från i somras och nu känner jag mig som en seg kontorsmadam. Inget jag kan göra något åt på 2 dagar.

Sådärrrrrja då har vi tagit fram det negativa och nu gör jag som lilla tecknade figuren på "Anslagstavlan" tjobbadobbadobbaswoch. Bort med allt. Gör ingen nytta. Hjälper inte. Är inte konstruktivt. Det enda då skulle vara att veta att rygggen kanske inte håller men det lär den ju tala om då, som sist, med besked. Då tar vi det då.

Vänder blad och har ett uppslag framför mig som är starkt, glatt, laddat och jäkligt envist. Här är min plan!

Jag ska gå ut som om jag skulle springa Lidingöloppet. Jo för vet ni, hur kommer jag känna om jag joggar i 3 mil? Ja precis- skittrött.

Hur kommer det kännas om jag springer 3 mil? Samma sak, skitttrött men det har inte tagit mig hela dagen och nu börjar jobbet- 20 kilometer och kroppen kommer undra var dusch, stretch, soffa och mat är eftersom jag nu med råge passerat den distans som den just nu uppfattar som " det längsta vi varit med om". Men om jag sprungit har jag en extra motor i form av att jag är vid 30 kilometersmarkeringen på en hyfsad tid och inte har någon funktionär som plockar bort markeringarna efter mig.

Underbara Madde påminde mig om just det där att "en ultra springer du inte med benen, utan med huvudet". 3 mil fixar mina ben. Men nu är det skallens tur. Min kropp kommer få näring under loppet i form av vätska, salter och kolisar o protein men min hjärna den feedar jag med musik. Det är mycket techno. Det är mycket rock.

Man får hitta andra saker som glädjer en- det kommer vara helt fantastiska människor där! Jag ska vara klädd i rosa, för det är fint med rosa bland alla träden och det är Rosa Bandet månad och jag är en pink girl helt enkelt. Dessutom får jag vara i naturen, och springa. Det är bland det bästa jag vet. Jag är tacksam.

Maten då? Jo jag dricker extra vatten, kommer äta en god ganska fet middag på fredag kväll. Säkert massa avokado, pasta och lax, precis som idag. Jag gör rätt är att jag skottar i mig broccoli och spenat, äpplen från Solbacka och morötter bland alla mackor som slinker ned. Lördag äter jag så mycket jag kan till frukost följt av mina klassiska torra polarkakor 2 timmar innan. Banan 1 timma innan. Lite cola. Under loppet vatten i vätskesäcken med en resorbtablett.

Banan, energibar från Enervit, en gel, lite sportdryck.

Efteråt blir det fort i med vad som helst för annars börjar jag må illa och blir liggande i en hög. Pendeln snabbt hem, duscha, boppa bra musik. Lite puder, lite mascara, en svart klänning och så iväg till min bästis på födelsedagsmiddag!

På söndag tänkte jag dessutom ha pigga ben till att köra spinning med coola Jessica på Bloggar om tränings Rosa Bandet event samt köra ett pass BodyBalance. Bara så ni vet. Där lägger jag ribban och vet att kroppen hänger med. Mind over matter är min melodi och det har jag fått öva på så många gånger i andra områden av livet där det verkligen inte flödad några endorfiner under processen. Så det här ska gå bra det. Ska det. Så det så.

Vi ska utvärdera den här planen efter helgen. Just nu pustar jag ut efter tokröjet före visningen. Hade världen bästa hjälp av hjälten. Ibland glömmer jag att han är lite nytransplanterad, det syns inte med kläder på. Så stark, så omtänksam. Så generös. Jäklar vad rent det är hemma.

Ha en fin kväll.