Take no shit- om vardagsäventyrarens battle med jantelagen

Ibland blir jag less på det. Det är inte så att jag går runt och pratar om att jag minsann springer långt förstår ni. Låååångt, längre än den vanliga motionären. Men när folk frågar vad jag ska göra i helgen- ja då berättar jag att jag ska springa Sörmlandsultran. Joråsattvahetere inget Ikeabesök här. Jag är en vardagsäventyrare och inte riktigt en sån milknarkare som de 139 andra jag ska springa bland imorgon kanske men jag räknar mig till en av dem som tänker att äventyret finns här och nu, jag skapar det själv och omringad är jag av likasinnade jag hämtar inspiration, pepp och glädje av. Via nätet, bloggar, Facebook och därute i spåret antingen vi hälsar på varandra och springer ihop eller inte. Helger, morgon, kväll och luncher i vårt schema avverkar vi mil efter mil i sträckor skulle man kartlägga dem lovar jag skapar ett spindelnät av endorfin och svett olikt något annat. Vi planerar, skapar tid, får runners high skadar oss, läker, vinner, förlorar, anmäler oss, avanmäler och vi är friska och hälsosamma och har sparkat ut Jantelagen långt åt helv**e.

Jag hör även till en grupp inom denna grupp, som kvinna och jag får tusen gånger oftare frågan än en man hur jag hinner med att träna? Jag får frågan om det är Tjejmilen jag tränar för (och det är fantastiskt med Tjejmilen det vet ni att jag tycker) och alltid lite höjda ögonbryn när det visar sig att det rör sig om en sådär 3-4 gånger längre lopp och det är bara början. Jag gillar att provocera, fast jag vill inte att det ska vara provokativt- jag vill att det ska vara lockande. Men det blir tydligen provokativt för vissa, och förvånande nog i min nära umgängeskrets. " Kan man bli elit när man är över 30 eller? " "Måste du hålla på?" " Man behöver ju inte överdriva" och "betalar du för dessa lopp?". Det verkar som att en del tror att jag gör detta som något sorts tvång, för att gå ned i vikt???? att det är överdriven träning. Sheizze vad frustrerad jag blir när jag inte kan sätta ord på den eufori och den lycka det är som jag upplever därute.

Är det ok att hacka på oss? Ja mig gör det inte så mycket förutom att jag taggar till lite till och är otroligt glad att jag har den här nya ultrafamiljen att vända mig till. Jag är ny men vilket mottagande, bara glada tillrop. Inte ett endaste "det där klarar du nog inte". För vi vet. Att vi kan. Och att vi gör supercoola grejer. Men också att vi är helt normala människor och att de flesta kan, inte imorgon kanske, nej ta du ditt IKEAbesök men sträck den där 5 kilometarn till 6 och se vad som händer. Osv osv osv.

Vi får alla utstå kommentarer som ofta men inte alltid är av varm karaktär- "gud vad du ska vara hurtig då". Vi vänder på det! Skulle vi kunna, till någon som svarar att de bara hängt på soffan i helgen och tagit det lugnt o ätit för mycket att " men herregud, ni rör ju aldrig på er, och vad mycket onyttigheter ni äter jämt, hur funkar det? Är det roligt?". Nä det känns inte ok. Det är sånt man säger bakom ryggen på folk istället. Oschmidigt.

Jag har inte riktigt haft tid att fundera på imorgon idag. Jag var i simhallen med Ebba på eftermiddagen och har skrattat mig fördärvad åt hennes vokabulära framsteg. Hon har åsikter om allt och jag har fått bannor för bordsskick och allt möjligt. Vi har ätit en enorm middag med broccolisoppa, pannkakor och mackor. Jag är stoppmätt. Dessutom har jag lyckats klämma 5 mackor och 2 chokladmaränger. Inga konstigheter. Om det inte var så att jag åt två igår också. Jag skulle göra en äppelkaka men råkade pudra äpplena med grillkrydda istället för kanel. Se där. Lätt förvirrad mamma. Men en supermänniska, när jag vill. Precis som du.