Inte glömt...Ibland händer det. Jag får känning av att det kan bli en bra löpare av mig. Jag håller till någonstans däremellan att bara ta mig runt distanser på upp till 5 mil och mellan att få en bra tid.
Det är kämpigt här. Det är ilandskämpigt på alla de sätt men kämpigt ändå och något som, när allt annat funkar, jag uppfattar som en utmaning. Och jag älskar utmaningar.
Det krävs ett nytt tänk för att kliva upp ett snäpp. För att prata maraton på 3.40, Halvmara på 1.40. Mil på kanske...48 minuter? Jag vill, jag vågar och jag omger mig genom dator och personligen med människor som bara genom sitt görande visar att allt är möjligt. Men jag, tuffa jag, tvekar ofta. För jag har inte fått styr på träningen som jag tänkt och vid analyserandet så är det ganska klart varför- jag lägger inte den tid som krävs. Inte den energi. Jag spretar och satsar på triathlon och undrar sen varför inte löpningen utvecklas. Jag njutlöper och duckar fiffigt för intervaller och liknande. Så bra då! Jag gör fortfarande galet bra. Men går jag runt och suktar efter lätta snabba ben och finfina tider, ja då måste jag välja: Antingen satsa det som krävs. Eller låta det bli en sån där sak som jag vill ha, men inser att jag inte är beredd att offra för och släppa det för att undvika lidande. Som att vilja ha en cool klädstil och ett snyggt inrett hem. Jag kan vilja ha det, men jag skiter rent ut sagt i det för det finns tusen viktigare saker för mig.
Men att bli en bra löpare ligger högt. Det kostar inte så mycket pengar vilket är A och O för mig. Det ger mig otrolig lycka, får mig att träffa underbara människor (även om jag älskar att träna själv när det ska kräktränas). Det får mig att växa som person, bli starkare både fysiskt och psykiskt och banne mig det inspirerar andra och jag vill. Så jag ska.
Mål ska vara mätbara och ligga precis sådär så de går att nå men du måste anstränga dig.
Detta var mitt första år som löpare. En ultra, en halvmara, ett triathlon, en 5 km, ett brutet Lidingölopp och snart en kuperad ultra till och så var vi klara med den här första säsongen.
Jag tar med mig att jag är disciplinerad nog att faktiskt träna.
Jag har otroligt lätt att lära.
Jag älskar att springa och har lärt mig att träna i grupp.
Jag är dock lat när jag väl är ute.
Jag har inga skador rent muskulärt men mitt hjärtfel och min nu superkrånglande rygg kommer vara en utmaning att hantera.
För att bli bättre måste jag träna mer disciplinerat när jag väl är ute. Jag måste köra mina tusingar, mina 2-tusingar. Jobba med löptekniken och löpstyrkan. Ta hand om bålen och se till kosten. Jag äter väldigt bra men sen äter jag väldigt mycket socker och mackor (älska mackor!) och eftersom jag är rätt nöjd med mig själv triggas jag inte att skärpa mig men nu satan ska jag ta tag i kosten också.
Idag tog jag min halvlånga runda här på landet på 18 kilometer. Med 6 dagar till SUM så är det väl sådär halvnödigt träningsmässigt men med min ruttna känsla i kroppen (förutom under Lidingöloppet tills ryggen sa stopp) så behövde jag ett glädjepass och se om ryggen håller. Jag springer 7 km längs en bilväg sen svänger jag in på en grusväg där jag har 11 kilometer Värmland at its best under fötterna och runt mig. Det är en snurrig kuperad väg och här har pappa snurrat runt o kört rally och hela kroppen känner sig hemma. Jag hade ingen plan på fart utan kopplade in lurarna och lyssnade på P1's Godmorgon Världen.
För 6 månader sen var mitt joggtempo 6min/km. Nu om jag låter kroppen bestämma springer jag på 5:30. Jag ökade inte, jag bara rullade på och det finns inget som den känsla när höstfuktig dimma ligger på bara armar (för ned till 10 grader springer jag i korta shorts o linne, svettas i onödan är drygt!). Luften är lätt att andas, underlaget perfekt och och kroppen vill fram. Och de sista tokkuperade 2 kilometrarna var det inga problem att trycka upp farten och det får gå bannemig hur det vill med att ta sig 5 mil nästa helg för kan det kännas såhär bra så har jag en grund att stå på. Problemet är väl ryggen då som fortfarande värker ibland med en smärtar som skarpa knivar men ger sig om jag sträcker ut den ordentligt så det blir nog några såna på SUM nästa helg.
Måste bara återge något som Hans Rosling sa idag i en intervju i Godmorgon Världen på p1 angående att världspopulationen kommer vara 7 miljarder alldeles snart. Fritt återgett: Det är inget problem. Problem är något man kan göra något åt. Sug på den du och gör något åt det som du uppfattar som problem i ditt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar