Andas

Måndag. Det känns, det syns. På tunnelbanan, människor är gråare, är kvar i helgen i blicken o vill inte vara på väg dit de ska. De flesta iallafall. Varför har vi det så?

Jag är stressad. Det var länge sen och jag vet att jag måste mota Olle i grind o rensa likt anslagstavlanintrot för att må bra. Vad.Är.Fel? Jo jag har lovat bort mig till för många, för snabbt. Lovat vara klar. Lovat fixa, trixa o läsa på o svara och ordna.
Stor kopp kaffe, fram med excelbladet, beräknar timåtgång, prioriterar, ringer och mailar. Är bara just där just då jättekoncentrerad. Klart! Lugnt igen. Fan vad jag har kommit långt.

Sol genom fönstret på svarta jeans, varmt. Kisar mot skärmen, ser mammalediga dra barnvagnar längs Karlbergskanalen. Kopplar in min Iphone, lyssnar på Ash Grunwalds mjuka runda stämma, likt honung o whisky som letar sig in i hörselgångarna och pulserar runt i kroppen. Harmoni. Gillar mitt jobb.

Andas. Tar några djupa andetag genom näsas med ett susande ljud, uppåt och runt, fyller kroppen ända ut i tårna. Bara några stycken. Det räcker. Det är det mest fundamentala, enklaste vi gör. När vi koncentrerar oss på bara just det så återgår vi till det allra innersta, enklaste, klaraste och viktigaste.

Eftermiddag, fika med Ebbas farmor. Solen letar sig in i alla vrår. Hem. Livet på golvnivå. Tvätt städ plock o tork..aaandas använd tiden. Sjunger för mig själv. Ebba skrattar.

En fin måndag.