Kultur och konst- med risk för att provocera

Jag kan inget om konst. Jag kan allt om konst. Skönhet ligger i betraktarens öga och det finns lika mycket åsikter om vad som är god konst, som det finns människor.

Det finns tavlor som ser ut som barnkludder som på grund av konstnärens hypade status går för priser som skulle föda ett afrikanskt land en dag. Mata ett helt tältflyktingläger.

Tavlor som ser ut som kludder ja. Joe har just köpt en sån. Jag erbjöd mig att fota, och själv måla den tavlan men se det dög icke.

De som då hävdar sig kunna konst, menar förstås att det inte är kludder utan ditten o datten teknik o penseldrag på det där än det där sättet.

Jag.skiter.högaktligen. Man skulle nog kunna tillskriva min målningsteknik någon flärdfull titel också.

Det går ut massa elever från konstfack nu. Talangfulla studenter som gjort sitt examensarbete och den ena ska överträffa den andra i konstlighet. Man blir helt matt av att försöka ta in vad det är de har för sig. Många är ju så otroligt duktiga, vilken fantasi, vilket arbete. Vad ska de göra nu? Undrar man. Moderna museet har inte hur stor yta som helst.



Missförstå mig rätt, vi behöver konst som ett avbrott i vardagen, vi behöver konsten för att förstå verkligheten, sanningen, kärleken och många konstformer är helt underbara och skänker otrolig glädje och njutning till alla, barn som gamla. Det är fantastiskt!



MEN. Ibland spårar det ur, och det spårar ur organiserat. Självklart tänker jag på Anna Odell. Som upptog viktig sjukvårdskapacitet för att genomföra sin "konst".
Vad som är konst och icke är som sagt till var och en att avgöra men i vårt samhälle så enas vi runt vissa gemensamma värderingar och normer som utgör en stomme för oss att agera sunt omkring. Det Anna gjorde var inte sunt. Det var inte konst. Det var egoistiskt och vem vet vilka patienter som fick vänta på vård för att hon skulle spela ut sin narcissistiska böjelse.

De som klottrar i tunnelbanan som examensarbete har också hamnat i den här egocentriska världen där JAG och MITT behov av att uttrycka mig går före att bete sig som folk. Där stackars hederliga knegare lämnas att ta hand om och städa upp efter de här konstmänniskorna.
Ligga över knäet och få smisk så stjärten blir röd som ett stoppljus är vad dessa barnrumpor förtjänar. Samhällstjänst på det.

Det är ett hån mot de fantastiska konstnärer som lägger ned tid och själ på att skapa något som vi vanliga dödliga kan relatera till.

Sen, kan man ju undra, om kanske konsten, den svåra som inte alla kan ta till sig, kanske kan få vänta lite tills det är lite mer balans i världen? Geten i ett bildäck skulle vara så otroligt mycket intressantare att titta på om folk inte var på flykt i Darfur och 200 miljoner barn inte svalt varje dag.

När folk liksom försvinner in i en värld där deras liv handlar om att göra absurda konst-igheter som förstör för andra, kanske de skulle med varsam hand lotsas av en vettig lärare tillbaks till vår så otroligt ofullständiga värld, där ett konstuttryck skulle kunna vara att ta ett staffli och målarfärg och låta ett gäng bortglömda pensionärer på ett ålderdomshem gå bananas och mota demens i grind. Låta barn som utsatts för övergrepp och våld få måla sina känslor och drömmar. Då talar vi om att påverka, då talar vi om att göra något extremt (för de verkar vara ute efter det) och då talar vi om att göra något vettigt med sin tid.