Boostad o tömd, inspirerad och glad!

Oj oj oj! Jag är så till mig att jag bloggar från ifånen. Det hör inte till en favoritsysselsättning då jag har klumpiga händer men jag är så full av träningsspruttibangbang nu så jag måste skriva av mig. Simultant är jag så slut i kroppen så jag inte ens orkar ställa mig upp och titta ut på mitt älskade Östersund som tåget står i.

Vilken helg! Tågresan uppbörjade med lite reseledaraktivitet från min sida då Fitness Magazine och några av instruktörerna fick ta nattågistället för flyg pga strejk.
Jag visste inte hur de såg ut förutom Terese Alve'n som smugglar en badboll i vecka 32. Alla var Sj's stenåldersvagnar till trots på otroligt gott humör, that's people in the fitness industry for you! :). Therese's blogg hittar ni på http://www.sparkibaken.se/! Blev av med alla 17 biljetter och fick några timmars sömn innan tåget från Hedenhös rullade in i Åre.
Martina mötte mig och efter bamsefrukost och en runda på totthummeln var jag lerig, svettig och mig själv igen.
Dusch på hotellrummet, jobbmöte och sen var det in på Mix Megapol Arena och dags för första passet för mig som var Zumba! Yay vad roligt att rulla och skaka sina Skandinaviska höfter. I jämförelse med instruktören var man rörlig som en stelopererad lyktstolpe men vad gjorde väl det?

Nu hade även Johanna kommit, så kul att ses! Vi lade oss tidigt och sov som två små grisar.

Lördag- stor dag! Fick äran att klämma mig in på Johanna Anderssons fantastiska mojoyoga pass. Hon är helt otrolig! Det gjorde inget att min ena fot fastnade i en högtalare gång på gång.

Sen var det att bära lite utrustning hit och dit, peta i sig lite lunch och så dags för BodyCombat. Som gammal kampsportare så är det svårt att låta bli att tänkta försvarsställning när man ska jabba så det är svårt att slå väldigt snabbt, men det är skönt att känna att det sitter kvar att tänka försvar.

Oscar Nilssons danspass var otroligt härligt. Det var så många duktiga deltagare med, bland annat från Golds i Östersund och Åre så jag hängde där bak och hade väl sådär koll på alla steg. Johanna lade ner efter ett tag, fast hon var jätteduktig. Hon skulle nog gå och äta ett av sina ägg som hon gömde i skor och dylikt under helgen :).

Lördag kväll spenderades raklång i sängen med munnen som fågelholk i chock över vissa låtar i schlagerkatastrofalen som slagit vårt svenska bidrag.

Söndag morgon var det så dags för mitt pass. Minst antal deltagare förstås, men fler än tidigare år! Mest lera, mest syreskuld och mest stigmeter! 7 stycken tappra varav en var Mats Rytter som trots att han fått så mycket lera i ansiktet på downhill cyklingen dagen innan att citat " Pippi Långstrum framstod som släthyad" ville ha mer lera! Och vem är jag att förvägra det? En fransk kille med konvektionsstrumpor och som vanligtvis tränade i Alperna var också med samt en kille som också såg ut att kunna tugga skidbackelutning som mariekex. Och på detta 4 underbara tjejer som var laddade till tänderna.

Vi fick börja med att tugga oss upp genom byn till min gamla arbetsplats, Tott Hotell. Vidare 500 meter slätlöp och sen började leran och den riktiga stigningen. Grabbarna fick jag släppa iväg före men på något underligt sätt var de sen bakom oss och jag fick springa tillbaks en bit och hämta dem. Pust och flås! Ut i Tottbacken med resten av gänget och 2 intervaller som nog var lite väl leriga för teknikträning. Sen splittrades gruppen eftersom några fått blodad tand eller leriga brallor i detta fall och ville springa längre.

Jag fick med mig 3 glada tjejer ned som var precis sådär endorfinstinna och rosiga om kinderna som man blir när man tränar utomhus. Den synen och feedbacken är den bästa känslan som instruktör och den jag saknat och nu förstått att jag behöver. Watch.This.Space.

Resten av dagen hann jag med RPM med Leon Hobro som inte bara är snygg och sjukt bra instruktör, även varm och sådär altruistiskt go´ som vissa instruktörer är. Johanna Andersson hör till det gänget och även Terese Alvén. De har en aura runt sig som gör att de ger värme till alla som kommer nära. Alla får känna sig viktiga och betydelsefulla och bäst av allt, meningsfulla i sammanhanget och atmosfären som bildas före under och efter ett pass. Underbart.

Sen kom min största utmaning. Pump. Jag hatar de där eviga variationerna på 4-taktandet och stela rörelser där man inte får hela "range of movement" för ryggstyrkan. Jag är inte stark och oftast mör i ben från löpning. Att stå bakom starke Alfred-Johanna gör inte saken bättre men det gick faktiskt bra. Jag ÄR faktiskt starkare nu än jag var innan graviditeten. Göttmos. Sussi Pe och Leon Hobro på scen gjorde inte saken sämre.

En stor eloge, kram och high five till Thomas, Therese och Marianne och de andra som hjälpte till på eventet. Grymt genomfört, kändes så otroligt tryggt, glatt och flöt på så bra!

Planerar redan för nästa år, då får Ebba och Joe följa med.

Nu ska jag inte skriva mer. Men tipsar er om www.unicef.se/egna-insamlingar/123spring och skänka en hundring eller skicka ett sms till min insamling.

Ha en bäst vecka, full med sol, kärlek, god mat och endorfiner!