Man får dem ibland, det är oftast en låt på radion som triggar igång ett sammelsurum av minnen och känslor som rör om men även som man äntligen kan småroa sig åt. Nu var det Tupac's California Love på radion som fick mig att mentalt retardera cirka 12 år.
BAM! Så var jag tillbaks i mitt flickrum, sista året på gymnasiet. Sekretären, sminkbordet, Levi's jeans, cd-spelare. Extrajobbet på Spar Inn där jag under sista året insåg att det jobbade en del som bara hamnat där. Folk som gnällde men aldrig gjorde något åt saken. Folk som sa att " vänta du, om några år står du här". Oh no.
Längtan bort. Internet var nytt men jag nyttjade pappas tröga modem till max. Satt sena kvällar och försökte trycka så tyst det bara gick på tangenterna för att pappa inte skulle vakna o höra att jag satt uppe än. Dog uppkopplingen var det bara att gå och lägga sig för det där biiip krschhhh kunde ju väcka en döv.
Jag letade jobb, och biljetter, och anslutningar från Skottland till Cornwall. Jag skulle till Storbritannien, så var det bara. Kaxig, åkte till Västerås för en intervju för ett 4 stjärnigt hotell på Isle of Man. Valde mellan det och ett jobb på Cypern. Tog det första. Blev borta 7 år summa summarum.
Nätterna var ljusa, jag jobbade extra (utöver mitt första extrajobb- vad kom energin ifrån????) på restaurang Cirkeln som servitris på studentskivor och evenemang, varvat med att gå på min egen och andras. Varvat med kampsportsträningen.
Singel, och varje utekväll var ömsom ett röj utan dess like med tjejerna ömsom en jakt på bekräftelse. Otroligt klara divisioner på den tiden. De snyggaste får de snyggaste. Så var det.
Kvalspel innebar ett stort katsching! på NK för att utrusta sig med den rätta pike'n, de rätta jeansen och den rätta handväskan. För att inte glömma den rätta mobilen.
Jag orkade inte engagera mig. Jag visste att jag skulle åka därifrån.
Men den ångesten som kröp sig på, det dåliga självförtroendet, suktandet efter att vara en av de populäraste. Den smög sig på ibland.
Den snuddade vid mig i bilen idag emedan Tupac strömmade ur högtalarna. Tog tag i håret på armarna och huden i nacken.
Så tittade jag i min mentala backspegel, 12 år av utveckling, pathos hos mig själv, hos andra. Sorger, tvivel men mest en fantastisk resa. Som bara börjat, som har några etapper klara men som blir häftigare för varje dag.
Tittade i bilens backspegel. Det bästa har precis börjat. Hon sitter därbak och viftar med sina knubbiga armar och är kärlek manifesterad på det mäktigaste sätt.
Jag var inte snyggast i skolan, ingen av de coola killarna tittade på mig. Inget av det spelar någon roll nu. Jag är en av världens lyckligaste.
BAM! Så var jag tillbaks i mitt flickrum, sista året på gymnasiet. Sekretären, sminkbordet, Levi's jeans, cd-spelare. Extrajobbet på Spar Inn där jag under sista året insåg att det jobbade en del som bara hamnat där. Folk som gnällde men aldrig gjorde något åt saken. Folk som sa att " vänta du, om några år står du här". Oh no.
Längtan bort. Internet var nytt men jag nyttjade pappas tröga modem till max. Satt sena kvällar och försökte trycka så tyst det bara gick på tangenterna för att pappa inte skulle vakna o höra att jag satt uppe än. Dog uppkopplingen var det bara att gå och lägga sig för det där biiip krschhhh kunde ju väcka en döv.
Jag letade jobb, och biljetter, och anslutningar från Skottland till Cornwall. Jag skulle till Storbritannien, så var det bara. Kaxig, åkte till Västerås för en intervju för ett 4 stjärnigt hotell på Isle of Man. Valde mellan det och ett jobb på Cypern. Tog det första. Blev borta 7 år summa summarum.
Nätterna var ljusa, jag jobbade extra (utöver mitt första extrajobb- vad kom energin ifrån????) på restaurang Cirkeln som servitris på studentskivor och evenemang, varvat med att gå på min egen och andras. Varvat med kampsportsträningen.
Singel, och varje utekväll var ömsom ett röj utan dess like med tjejerna ömsom en jakt på bekräftelse. Otroligt klara divisioner på den tiden. De snyggaste får de snyggaste. Så var det.
Kvalspel innebar ett stort katsching! på NK för att utrusta sig med den rätta pike'n, de rätta jeansen och den rätta handväskan. För att inte glömma den rätta mobilen.
Jag orkade inte engagera mig. Jag visste att jag skulle åka därifrån.
Men den ångesten som kröp sig på, det dåliga självförtroendet, suktandet efter att vara en av de populäraste. Den smög sig på ibland.
Den snuddade vid mig i bilen idag emedan Tupac strömmade ur högtalarna. Tog tag i håret på armarna och huden i nacken.
Så tittade jag i min mentala backspegel, 12 år av utveckling, pathos hos mig själv, hos andra. Sorger, tvivel men mest en fantastisk resa. Som bara börjat, som har några etapper klara men som blir häftigare för varje dag.
Tittade i bilens backspegel. Det bästa har precis börjat. Hon sitter därbak och viftar med sina knubbiga armar och är kärlek manifesterad på det mäktigaste sätt.
Jag var inte snyggast i skolan, ingen av de coola killarna tittade på mig. Inget av det spelar någon roll nu. Jag är en av världens lyckligaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar