När livet liksom kommer emellan

För det gör ju det. Titt som sätt. Sätter sig över, under och igenom den nedtecknade agendan. Likt spillt rödvin letar det sig in i varje por i vardagens disktrasa och sätter en sur prägel.

Bihåleinflammation är fläcken i min disktrasa. En över veckolång förkylning som kulminerat i en nästäppa från hin håle. Jag har googlat " träna med bihåleinflammation" för att i min naiva förhoppning se någonstans att det inte har med resten av kroppen att göra men hade ingen större framgång i det.
Dessutom skriker kroppen nej. Jag har friskförklarat mig men meddelandet har inte nått sinus.

Resan till Dublin var fantastisk och att se Pearl Jam, var obeskrivbart. Jag vet inte i vilket tillstånd jag var de dryga 2 timmarna men det var gudomligt euforiskt.
Komma hem till Ebba var mysigt, det är snart semester, jag har fått OK på att byta inriktning och börja med revision och i största allmänhet så surfar ju jag runt, som jag nämnt tidigare, på den absoluta toppen av Maslow's behovspyramid.
Men det här suger något så in i helskotta. Jag mår sååå dåligt när jag inte får träna. Jag känner mig stel och ur fas. Jag är en endorfinjunkie helt enkelt.

Det är exakt 6 veckor till loppet. Jag kommer få slita ont för att orka 2 backiga mil nästa vecka men måste upp på den distansen för att komma någorlunda i fas. Men genomföra loppet är jag inte orolig för, det är bara att min tilltänkta sub 6 timmar är något hotad. Men, jag ska ut imorgon om det känns bättre. Intelligent? Kanske inte men det adjektivet har jag aldrig tillskrivit mig, envis och med hårt pannben dock.

Är hos mamma i helgen. Som en tripp tillbaks i tiden. Inte när man tittar på mammas nya platt-tv och mobiltelefon men när man kan spela barnmusik på kasett. Ni vet, " När det plingar är det dags att byta sida". Alice Babs sjunger barnvisor som får tårarna att strömma. Sen är det alla prylar man tror man slängt, men som mamma tagit tillvara på "för att de kan vara bra att ha". En gammal Molton Brown neccessär i miniformat som skickar mig direkt tillbaks till mitt pendlande London-Stockholm, en gammal sliten tygelefant som Ebba kastade all världens väg. Mina gamla hästpostrar med "bajsokletis" (blue tac) fläckar på baksidan. Osv.
Känns bra ibland att gamla Jakan finns här som ett skyddsnät, med drakenrutschkanan fortfarande på sin plats och Mälarens blå vatten vid Görvälns slott.

Det känns ännu bättre ibland att tänka att mitt livs viktigaste uppgift är den angenämaste, att ta hand om Ebba och få henne att känna sig trygg. Att göra detta genom att göra världen väldigt stor av kärlek och glädje, men att göra den liten gentemot ondska och allt det hat och olycka som finns.

Varför så melodramatisk? Jo jag lyssnade på P3 imorse där en jourhavande åklagare intervjuades och fick känslan av att det skulle vara lite vinklat mot allt som händer på midsommar. Käck, ung programledare mot rutinerad om än radio-oskolad åklagare.Som fick frågan vad det värsta hon varit med om var. Och svarade helt ärligt och inte alls P3-programanpassat att det var när ett spädbarn blev ihjälslaget av sin pappa, med knytnävsslag i magen så buken sprack.

Jag blev kall som is. För en stund kände jag att hoppet är ute om mänskligheten. För en stund var allt nattsvart mitt i midsommarvärmen. Programmet rullade på, hur vete sjutton, hur bara går man vidare efter att någon dragit det i radio? Men det är precis det vi måste göra. Låta det onda ta plats och få oss att inse att det finns därute. Men inte släppa in det. Släppa in varandra. Se varandra. Våga fråga. Våga ta konflikten tidigt. Man måste vara så långt ifrån verkligheten för att göra något sådant. Resan dit måste vara otroligt lång. En resa med många tillfällen att vända. Eller bli vänd.

Ursäkta att jag droppade detta mitt i midsommarhelgen men jag blev så upprörd.

I min bubbla är allting underbart (ja bortsett från bihålorna då). Ebba är snart ett år och har till förtjusning och förskräckelse ärvt min energi verkar det som. Hon bara kör, går, klättrar, ramlar i badkaret, får en kallsup, upp igen, äter, kastar, river, skrattar, kastar boll, drar och sliter. Det är helt underbart att få vara med på den resan, som en sorts säkerhetsvakt med utfodringsbisyssla.

Ha en fantastisk midsommarhelg, det som är kvar!