Frihand

Det som rinner ur huvudet ner i händerna just nu:

Döda människor, fiskar och Hunden und Katzen und alles bara för några sparar kulor istället för att se till att en damm är tät? Kaputt. Alles kaputt. Vad ÄR det med folk? Hur hamnar vi så långt ifrån orsak verkan, så långt ner i kapitalismen?

Tänker på tid. Nu är det visst torsdag kväll och när man jobbar 75% så blir det ju som fredag men den fredagskänslan kan man nästan unna sig redan måndag för vips så sitter man där med DN's fantastiska fredagskorsord som man, sen när det i nästa sekund är söndag, kastar för det känns så "out of date". Så fort går det.
Dåtiden ligger bevarad i kroppen. Till 98% ligger det senaste året kvar eftersom kroppen till den procenten byts ut på ett jordsnurr. Jag tror det är mina bakre tänder som är kvar, de känns gamla. Allt annat nytt.
Dåtiden i ett känslomässigt kognitivt minnessystem finns dock kvar mycket längre och allt jag gjort och som gjorts mig tills jag blev så stor att jag för det mesta kan bestämma vad som görs mig påverkar nästa ord jag skriver som blir...
Framtid för det är bara den jag kan påverka. Dåtiden kan jag bara ändra på så vis att jag omkategoriserar minnena och vissa har etsat sig fast vid en känsla av lycka och vissa av obehag men varför är vi så dåliga på att lägga det onda åt sidan och bara notera att så ska jag inte göra igen men det där! Det där underbara det ska jag fokusera på, hur kommer jag till den känslan här i oktoberrusket som erbjuder 18 grader på sina ställen, rött giftigt vatten i Ungern och nu en författare som skriver om städer och hundar och också snusk.

Hur tar jag med mig lyckan, när självaste Gokväll, som brukar vara en tillflyktsort av make-overs, hunduppfostran och boktips, visar reportage om våldtagna hemlösa 5-åringar?
Min uppgivenhet bland de olikfärgade kuddarna i soffan gör denna 5-åring ingen nytta. Min ilska och företagsamhet gör desto mer.

Dåtiden är hans stora hand som håller min, där vi genar över vägen istället för vid övergångsstället. Vidbrända hamburgare när det var hockey på tv och utvärderingen i bilen hem efter 0-5 segern borta mot Älta i S:t Erikscupen och alla bilskjutsar till och från träning och jobb. Den stora trygga famnen och ögonen som sa så mycket så det inte behövde uttalas så mycket. Du duger, du är duktig, du kan.

Allt det ska jag ta med mig till min framtid som sover därinne. Som inte låter mig stanna i då, inte falla ihop, inte slarva. Som bara är här och nu, där tiden faktiskt kan stå still.