Hemma

Ett tag trodde jag att en stor del av mitt liv liksom ramlat bort. Förutom de stunder då jag var hemma i Sverige, så känns det ibland att den brittiska kulturen och livsstilen som jag kastade mig rätt in i från 1998-januari 2004- ändå 5,5 år utan att bo i något överfullt svenskt kollektiv, har gått förlorat.
En lång historia kort men en bruten förlovning och flykt till Australien bäddar inte riktigt för en långvarig vänskap med fd fästmans familj och vänner.

Och jag har inte velat åka tillbaka. För jag har inte diggat turistandet i en stad som jag slitit hund i och vars infrastrukturella brister har fått mig i tårar mer än en gång. Jag har inte så många vänner kvar från mitt liv i London, Cornwall, Douglas på Isle of Man och Reading. Men jag har så mycket minnen, och vanor, ord och sociala medier som jag saknar.
Och jag har en väldigt nära vän som nu bor i mysiga Whitney utanför Oxford. Och det var liksom dags att ta tjuren vid hornen, åka dit, och vara beredd på de känslor som skulle komma.

Så vad kände jag då? Jo jag kände mig hemma. Åka M25 tvärtemot det håll jag så många gånger åkt från New Barnet, åka förbi avfarten till Reading, det sved i magen. Träffa Carmen, prata engelska. Veta var man ska handla, vilka affärer som är bra, lyssna på Andrew Marr och Have I got news for you. Läsa skvallertidningarna (inte mycket har hänt där!).
Och sen, London, mitt gamla universitet, Starbucks på Baker Street runt hörnet där jag druckit otaliga latte. Marylebone Rd, luncherna där mellan statistiken och franskan på campuset på Regent Street. Ett glas på the Chapel, minns fredagarna där när man gjort early shift på gymet, inga föreläsningar och kunde sluta vid 3! Jippi! Några glas där och sen kanske tapas eller nudlar och vem vet en nattklubb? Julfester med jobbet, med julmat på spett, galen jul överhuvudtaget i landet bling bling. Pendlandet till HQ i Chiswick som tog aaaldeles för lång tid. Pendlandet i the City och till Canary Warf och östra London som jag aldrig fick någon varm känsla för.

Lazy Saturdays med löp längs Themsen i Caversham utanför Reading, sen tidningen och otaliga timmar cricket på tv'n.

Swing loooow.... Rugby på Twickenham.

Mornarna som startade kl 6 med tåg in till Kings Cross, träning på gymet på BNP Paribas, fort till skolan, föreläsning till 1, fort tillbaks och jobba hela em med klasser, personlig träning och munhuggas med de stressade finanssnubbarna. Hem med 21.10 tåget mot Welwyn Gdn city, in på Sainsburys sen hem och stupa för att orka nästa dag.

Så det var riktigt kul att vara turist i London! Och ha sett allt tidigare så man inte har några måsten, utan kan bara äta gott och shoppa! Inte komma åkandes på inlines längs Mortimer Street (parallellgata t Oxford St) på väg till jobbet, utan vara ledig och roas av trängseln.

Har dödat demonen och hittat ett förhållningssätt till minnena. Och att träffa Carmen igen, ja det var som det var igår och hänga med världens finaste lilla Caitlin som nu är 7 år och gymnast, priceless! Måste dit igen snart.

Bladibladibla det där var inget om träning. Det kommer. :) Var bara tvungen att skriva av mig!