Stora människor. Vackra människor. Och spring som en löpare

Hej!

Vilken helg! Det kommer träningstips längre ned men oj, jag måste skriva om den här helgen.

Det är väl ingen i min närhet som undgått att det är lite tumult i mitt liv just nu. Men är man av Tornedalsk börd, 31 år gammal, och drillad till stabilitet genom uppväxten så krävs det en del för att rubba det här huset.

Men känslorna sitter precis under huden och tårkanalerna står redo att brista som en ungersk damm.

Så när vi skulle iväg på finaste Carls dop i lördags var näsdukarna nedpackade. Finaste Carl och hans finaste mamma Mikaela som miste sin pappa/man för ett år sen. Det är helt ofattbart hemskt, tragiskt och katastrofalt och gör att de flesta klagomål vi andra har i vardagen framstår som petitesser. Mikaela får bära en sorg som är större än de flesta av oss möter i vårt liv. När man är som lyckligast, blir fallet som längst, och Mikaela, Gustav och Carl var verkligen så lyckliga då innan de ofattbara skedde.
Jag har aldrig träffat Gustav, och Mikaela och jag är nya bekanta men vi har klickat får man nog säga och nu är hon och Carl en naturlig, viktig, och faktiskt trots det som hänt, mycket glad del av mitt liv.
Carls dopceremoni hölls på Järla Sjökrog och allt var så otroligt fint, med en fantastisk präst med en fingerspets- och hjärtedjup känsla för timing. Carl var sötast på stället förstås och Mikaela snyggast, men även den starkaste.
När Mikaelas kompis spelade "Sång till friheten" så brast det dock för mig. Det är en så speciell sång för det första, jag togs av Mikaelas styrka och av Ebba, mitt allt just nu, som satt stilla i min famn (för en gångs skull) med sitt duniga lilla huvud i min halsgrop. Jag tänkte på Gustav, som skulle varit där och alla idioter det finns som tar livet och varandra för givet.
Som tur var blev det inget Helena Bergström bölande. Det var en jättefin tillställning med så många fina människor, och en mycket ödmjuk stämning inför livet.

Det är skönt att röras till tårar. Det är motsatsen till skratt och att gråta ut då och då är hälsosamt. Det är även bra att ta in någon annans perspektiv då och då. MAN FÅR KLAGA. Man får vara irriterad på "i-lands problem" hur ska man annars göra sitt liv bättre? Men gnäll en gång, och gör något åt saken. Låt sorg komma över det man inte kan göra något åt.

Inspirerad av dessa insikter tog jag en av mina demoner vid hornen idag. Tänkte förbi rädslan. Vad är jag rädd för? Jaha att bli ensam. Men om jag inte spänner bågen och står upp för mig själv, och det jag känner är min sanning, så blir jag ensam i mig själv ändå. Som ordspråket så sant säger, "att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv". Nu får vi se vad det här leder till men, det blir bra. Det blir bra hursomhelst. Jag vet vad som är sant, och jag har varit sann mot den här demonen så jag kan inte mista något mer nu.

Jag har tömt mig själv på ångest och rädsla, jag har en stor kvar men den inspirerar mer än den hindrar. Jag har skrikit ut alltihop, i värmländska skogar, på australiensiska stränder och stigar på engelska landsbygden. Tömt totalt. Och fyllt på med styrka, självkänsla, glädje, bra människor. Så det får inte plats med massa skit i mig nu. Det är fullt i lagret här tack. Jag tar inte på mig dåliga samveten, viktnoja, utseendefixering, ytligheter och grupptryck, jag undviker energitjuvar. Jag tar för mig det jag vill ha och ger det jag kan.
Har tagit tid. Har kostat. Tar fortfarande tid och energi att hålla i det och man blir väl aldrig klar. Vad är sant? Vad är din sanning? Varje dag måste man titta över det.

TRÄNING
Idag har jag varit ute på långlöppass. Nu under vintersäsongen så låter jag de långa passen bli lite kortare, kroppen behöver vilan. Jag springer 3 gånger i veckan och en av dessa minst en timme, och försöker få in 15 km varannan vecka. Idag blev det 12 km på underbara lövfyllda höststigar och lerbad på fält ute i Ursvik. Razorlight, Graffiti6 och Robyn i öronen. I huvudet tänkte jag på skillnaden mellan löpare och joggare. Det är inte hastighet och distans, och hur ofta man springer. Det är hur man springer.
*En joggare springer lätt framåtlutad
*...och gärna med "joggingoverall" som är lika olämpligt för löpning som tumvantar för schack. De svettas inte och är tunga när blöta, ja fasiken när torra också. Att springa framåtlutad jobbar på tvären mot den effekt du vill ha när du springer. Tänk efter, när du sätter i foten framför dig och resten av kroppen lutar lite framåt, så blir det som ett tippat V och ett stopp som accelererar upp från foten. Jag kan inte förklara det bättre. Samtidigt trycks mellangärdet och därmed lungorna ihop och deras maxkapacitet minskar. Titta på hur herr Bolt springer! Rak som en fura.

Såhär springer/joggar du som en löpare:
Rulla bak axlarna, håll ihop skulderbladen lite för att hitta känslan.Lyft bröstkorgen. Tippa fram bäckenet lite, tänk att du lyfter benet i knät med ett snöre rakt upp, och sen släpper ned det. Häl till tå rullningen är lite överdriven, så mycket ska du inte rulla. Tryck ifrån när du lyfter foten. Tänk "stolt hållning". Händerna ska vara avslappnade och ju fortare du springer desto mer ska du använda med armarna men vid lugnt tempo ska det kännas avslappnat.

Lycka till!