Springa på glädje och kärlek

Men hallå!

Vilken toppenonsdag det varit! Sån där förhöstvärme med hög krispig luft. Jag har lyckats spilla fisksoppa i min dataväska men iddes inte ens bli det minsta sur över det.

Luncha på en kliniskt ren avdelning på Huddinge Sjukhus bland sjuka människor, pipande maskiner och slangar gör att aptiten inte direkt skjuter i höjden men det var så mysigt att sitta och äta tillsammans, nästan normalt. Fast hjälten kan inte skratta. Då gör det väldigt ont. Och skratta gör vi väldigt mycket. Men vi får försöka låta bli.

Studsade av glädje tilbaks till kontoret till avstämningsmöte angående Lidingöloppshelgen. Massa tåtar att dra i. Dessutom hade ca 470 snygga jackor anlänt till min plats. PHU.
Sen möte med Running Sweden och så kasta sig in på en toalett och byta om till träning.
Underbara Running Sweden som kommer med leenden och kramar.
Eftersom magen protesterar fortfarande ( och det är bara mitt eget fel) så tänkte jag springa med mellangruppen som inte härjar runt i sub 5min tempo så mycket. Rubins intervaller var jag inte sugen på. Jag var magen till trots så glad. Så glad över att min hjälte får komma hem och att allt går bra. Den värsta oron har släppt och ersatts med sån där sprudlande glädje som jag har massor av.
Vi satte iväg mot Pampas och vägen till Sundbyberg längs vattnet. Magen rörde sig oroligt. Fortsatte efter lite löpskolning i 5 tempo. Kändes lätt och bra även om magen krånglade men så fort backarna kom blev magen sur och det gjorde ont. När vi vände började jag springa tillbaks före de andra för att kunna ta det lugnare pga smärtan. Sprang och tänkte på andningen för att få bort smärtan. Sprang...och sprang..och undrade varför de andra aldrig kom ifatt?
Tittade på klockan som visade 4:30 tempo. Hoppsan. Vände tillbaks och där kom de och nu var jag igång och Thomas skämtade att "lite magknip skulle man tydligen ha". Vi hade delat upp den stora mellangrupp vi är och det här var det snabbare gänget, 8 glada löpare och alla var starka och uppvärmda så vi tuffade på tillbaks. Längs Atlasmuren spårar det alltid ut i utförslöpan och jag tog rygg på en kollega som for iväg. Väl framme vid Bonnierhuset var jag absolut inte slut men sista 500 metrarna gick i 4 tempo och det kändes. Tiden? Enligt en klocka 49,5 minuter. Det är mig veteligen första gången jag springer en mil under 50 minuter. Det kan ha varit 50 minuter men det spelar ingen roll. Det var långt ifrån max och det var med en trilskande mage. Det var på ren jäkla glädje och kärlek.
Bättre laddning än vilken gel som helst visar det sig.
Tyvärr fick det här endorfinpåslaget ingen effekt på magen som kaosar fortfarande. Väl hemma var det enda jag var sugen på hårt tunnbröd med smör. Så jag åt väl en 4 stora skivor. Med Ebba. Som drack mjölk till och med dessa två komponenter lyckades skapa ett inferno av stök. Har mjölk liksom ingen ytspänning alls? Sen stoppade hon in något i tvättmaskinen som jag hör centrifugeras till oigenkännlighet nu. Men väger upp det hela med att lägga sig själv och "läsa" och så är det bara att gå och släcka lampan sen när hon ropar "mammaaaaa". Och säger att hon är "mammas äkling".
Jag är lite ilandsoroad för Lidingöloppet. Jag tror magen kommer kräva lite lugnare träning och en rejäl rokad i kosten. Dålig timing. Tar det en dag i taget. Imorgon är det vilodag och fokus på jobb. Det är ju min "fredag" och sen väntar en helt fantastisk helg.
Hoppas ni har en fin kväll!

Galet, galnare september

Att handla- kan vara tråkigt eller roligt. Man bestämmer själv.

Jaha. Det var september som skulle bli årets galnaste månad? Det var jag inte helt beredd på men jag borde ju fatta eftersom det är jag själv som kastat ut linor och sagt ja till jobb och dessutom tänkte träna massa och har hela Lidingöloppsgrejen i knäet ihop med mina fantastiska kollegor. Vilken grej. Det ska bli så kul att se var hela satsningen tar vägen efteråt! Men det är lite pussligt att få ihop det. Med världens viktigaste lilla tjej och en nu annan viktig person.

Men jag säger bara bring it on för nu har jag vänt den mentala elefanttyngd med skit som jag vaknade under imorse. Ja - jag var stressad. Ja jag var lite uppgiven men jag använde cykelturen in till min kund till att tänka ut vad jag skulle göra och hur. Och så gjorde jag det. Magen- ordnade sig med knäckebröd, buljong och min bästa linsgryta. Hjärtat- blev större och varmare och slog lite extra när det nu verkar som hjälten får komma hem till helgen- det är helt otroligt! Jobbet fick jag undan med ett koncentrerat fokus även om det bara blir mer och mer att göra. Det är jättekul att jobba med Lidingöloppssatsningen men det är vårt första år med detta och det är mycket aha, ojdå och woops!

Hann sen hem till ett möte med mäklare. Japp. Det är dags att ta itu med det med även om jag egentligen vill bo kvar men jag har bara råd med en tvåa om jag ska ha en fungerande ekonomi med utrymme för deltidsarbete och kanske att våga göra något eget. Det är så lätt att binda upp sig i utgifter som tynger ned och tvingar in en i en katt och råtta lek där varje lön ska gå till omkostnader som i sig inte genererar lycka. Någonstans att bo där man trivs, javisst. Men tid och hälsa är min största rikedom och den gynnas inte av stadiga 40 timmar per vecka. Vissa veckor jobbar jag mer, vissa mindre. Mest mindre. Jag är evigt tacksam för mitt flexibla jobb som tillåter att jag imorgon sitter på tåget och jobbar på vägen till sjukhuset och sen kan komma in vid lunch. Bara jag gör det jag ska. Man måste jobba med sin vardag för att få till den så den blir lite rolig, luftig, stimulerande och att det finns utrymme att släppa allt och bara...sticka iväg! Ut i livet en sväng.

Träningsmässigt känner jag mig plufsig och ur form. Styrka har jag inte kört sen hedenhös och intervaller var säkert en månad sen. Jag vill verkligen vara med på intervallerna imorgon men känner mig inte alls i löpform. Jag vet precis hur jag vill träna men får inte riktigt till det. Känns inte som jag hinner stanna upp och planera in det. Sen har det ju varit ett triathlon emellan. :) och tro mig- när jag behöver boosta mig då tänker jag på den där njutningsfulla simningen, den skrattframkallande cyklingen och eh nä inte löpningen. Nu är jag i något sorts vacuum kryddat med en risig mage. Samtidigt har jag ju någon nära som skulle göra mycket för att kunna sticka ut på en löprunda men snällt kommer få vänta tills kroppen tillåter. Så jag försöker var tacksam. Som vanligt.

Nu är det dags för jag, min gigantiska tekopp, fula tofflor och dagens DN framför Kunskapskanalen. Men först lite snos på sovande trollungen, hur goa små kinder kan barn ha? Sköt om er!

Måndagen som försvann och magen som var ett oväder

För att var övertydlig- det är inte min hälsa och min träning som är mitt största fokus just nu, men den här bloggen handlar om hälsa och träning generellt och min specifikt. Allt rullar på som det ska, med till och med bakslag som det ska. Det är frustrerande, orättvist och jag saknar och känner och längtar tills någon kan vara med på alla upptåg och sura över att det är måndag!
Jag gillar måndagar men den här måndagen försvann. Tjoff sa det.
Det bor en bakterie i min mage. Den är jätteglad för jag äter och äter och den förkovrar sig och härjar och mår gott i maten och vägrar dö. Jag måste svälta ut den men jag klarar inte att fasta. Visst om jag kunde ligga på soffan en hel dag men schemat den här veckan går i kvartar och jag behöver vara jättekoncentrerad för att få det gjort som jag "måste".
Imorse kändes det bättre. På eftermiddagen var det ok. Efter middagen var det katastrof. Jag mår halft illa, haft bubblar det och är svullet och jag är matt och trött fast jag har ätit så mycket idag.
Jag vet hur jag ska få bukt med den: Te, buljong, Bifolac. Proviva. Lite linsgryta med cocosmjölk.Men jag har inte ens hunnit till Apoteket eller mataffären idag. Imorgon är en ny helt galen superöverfylld jobbdag. Men jag ska förbereda.
Idag blev jag bara helt överumplad och låg efter hela dagen. 40 minuter sent vaknade jag och Ebba och trollungen är inte snabbstartad som mamma på morgonen. Hon måste få "mysa soffan" en stund och det gick inte idag. Cyklade snabbt till jobbet och där skrek en överfull mailbox på mig och sen hade jag ett säljevent med Runners Store att rodda på em. Tur att Martin är så glad och trevlig!
Efter säljeventet kom Emma Lindblom till oss och föreläste om kost. Väl timat tyckte jag efter helgens dekadens! Emma är väldigt kunnig och brinner för sitt område.
Och sen var det dags för dagens träning. Jag har ont i hela kroppen. Inte träningsvärk, men kroppen talar om att den är missnöjd med stressläget. Jag har så ont i axlarna så jag tror jag ska skrika om någon rör dem. Låren är sura för de får trampa cykel utan stretch och jag håller på och kör små fartökningar hela tiden. Ja hela kroppen är jäkligt sur på mig just nu och jag ser inte riktigt när jag ska få till ett välbehövt massagebesök denna vecka. Det är lite att ta igen just nu.
Att jag jobbar som revisor börjar göra sig påmint inför höstens förvaltningsrevisioner och det är dags att börja planera lite i teamen. När? Undrar jag. Innan Lidingöloppet finns det väldigt få luckor i schemat och sova måste man.
Men det var dags för träning skrev jag? :). Jag hängde på vår joggrupp och fick en skön runda i Karlbergs Slottspark i mina Vibram. Sen trampade jag hem. Så vilodagen resulterade i 16 km cykel och ca 6 km jogg.
Imorgon ska jag vila vila. Jag kommer inte orka något iallafall om jag ska försöka fasta ut den här jäkla bakterien.

Träning
Det är mindre än 4 veckor kvar till Lidingöloppet och det är nu det är läge att bryta ned kroppen till max - aka träna som hårdast. Får se hur det blir med det denna vecka men som tur var återhämtar jag mig snabbt och kan gasa på fram till 2 veckor innan.
Jag vill att en bra maxad träningsvecka ska innehålla följande: Ett långpass där det längsta är uppåt 30 km eller lite kortare med fartökning på slutet. Ett intervallpass med långa intervaller. Ett fartlek pass i den terräng som passet går i. Ett tempopass om man känner för det. Eller kan man köra Jonas Buud-style (läs killen som kan springa 10 mil på raken i 4min tempo) och springer långt och länge- mängd!
Den här hårda träningsperioden ska stimulera kroppen att simpelt uttryckt: stärka sig för att palla med att du hittar på samma sak igen- men med marginal. Att vila rätt period emellan träningarna och att tima att kroppen får tid att vara precis på topp till loppet utan att bli sjuk- det är som jag skrivit om tidigare bland det svåraste. Att verkligen kunna ta ut sig utan att skada sig- det är också svårt! Jag och några andra njutlöpare har också svårt att där och då hitta en bra anledning till att just ta ut sig så man nästan kräks, när det är så trevligt att bara bli lite sådär lagom ansträngd. :).
Vilan och kosten är alltid viktig men väldigt viktig nu. Antioxidanter efter träningen då kroppen är utsatt för infektioner är något jag försöker tänka på. När det blir kallare ute försöker jag se till att fortsätta vara hellre lite för varm än för kall efter träning. Tycker min förkylningsstatistik talar för detta! :).
Om du ska springa Tjejmilen i helgen-tänk på att muskler som är på G är de som presterar bäst. Inte helt slappa, inte för spända. Att jogga lite med några fartökningar dagen innan är inte fy skam- tvärtom. Musklerna ska vara lite laddade, inte helt slappa. Och du kanske tänder till lite extra mentalt också.

Min planerade vecka beror nu på min mage
Måndag- transportcykel och jogg- check!
Tisdag- Transportcykel
Onsdag- om jag mår bra, intervaller med Rubin på jobbet. Garanterat kräkvarning
Torsdag- lätt jogg-transportlöp
Fredag- Något sorts löppass
Lördag- Ebba borta, göra något yogigt eller styrkigt på förmiddagen
Söndag- Testlopp på Lidingö. Premiär för mig som aldrig sprungit där. 22 km ska jag försöka sopa mig runt i terräng.

Nu blir det tennisboll på axlarna! Ha en fin kväll.

29 km och magen säger ifrån

Kolla coolingen på bilden som röjer under gårdagens kickoff med jobbet.

Vad är väl en bal på slottet? Det lät som alla hade superkul igår och det gör mig jätteglad trots att jag inte var med själv. Men balen för mig hade inte varit en bal då prinsen som jag skulle dansa med inte kunde vara där. Och dagen efter balen hade inte varit så rolig om jag varit uppe sent.

Regnet strilade imorse och tallarna utanför fönster böjde sig än hit än dit och en o annan blixt gick av. Jag älskar busväder när jag ska springa långpass. Men det var något som inte stämde i magen. Jag har känt det här förut...sådär en 3 gånger per år rasar min mage ihop totalt genom ett fruktansvärt illamående som sänker mig totalt. Jag tänkte dock att det nog bara var lite nervositet.

På Planet Fitness där Running Sweden utgår ifrån träffade jag mina trevliga ledarkollegor och som tur var kom Anders som också leder 2:45 gruppen. Vi fick med oss en 8 stycken och satte iväg i ett begynnande solsken. Mötte Terese i Hagaparken! Tanken var att hålla ca 6 min/km tempo men vi for runt lite nedåt 5:40. Vi sprang längs vattnet förbi Pampas, över till Kungsholmen, förbi Kristineberg över Tranebergsbron, rundade Alvik C och tillbaks upp över bron, genom Rålis över Västerbron och ned runt hela söder bort mot Danvikstull. Jag ville ringa till sjukhuset så gjorde en avstickare som nästan fick mig att gå in i väggen!

Jag genade lite vid Fåfängan och skulle sen springa ikapp. Men kroppen svarade inte. 22 km visade klockan och kroppen sa nej. Magen sa nej den med. Vad göra? Jag sneddade genom Gamla Stan och lyckades genskjuta gruppen uppe vid Dalagatan och ta "svansen" och eskortera den hem. PHU! :). Stannade på runt 29 km och dessa 29 dedikerar jag till min fina 29 åring som firade med pankisar på sjukhuset.

När jag sen var på väg hemåt...slog illamåendet till som en klubba. Jag tog mig knappt upp och rasade ihop på soffan. Jag fattade ju att jag behövde mat men det gick inte. Låg i fosterställning och började oroa mig för hur jag skulle orka ta hand om Ebba när hon kom hem efter Skansenäventyr med farfar. Kokade lite buljong...tvingade i mig det. Slocknade med alarm på 16.30 så jag skulle ha tid att förbereda middag. Drömde oroligt.

Vaknade....kry! Illamåendet borta ersatt med en fruktansvärd hunger som bara långpass genererar. Lagade rösti med keso och avokado och haloumi till mig och Ebba och kunde äta en stor portion men känner att det är rörigt i magen. Det är som magkatarr ungefär och kommer från...stress! Inte att jag har stressat, jag har verkligen tagit det lugnt för jag visste att denna vecka skulle bli galen men oron har jag inte kunnat göra något åt. Och det har varit lite pussligt.

Nu vet jag att jag måste leva med oron. Pusslandet har jag koll på- det pågår hela tiden. Nästa vecka hade jag ursprungligen planerat att träna som hårdast för Lidingöloppet. Jobba som en tok då Ebbas pappa är tillbaks och kan hjälpa till. Försöka träffa lite kompisar. Men nu måste jag ta bort prestationen från ett område och det får bli träningen. Jag såsar ju inte direkt runt men nu måste träningen få bara ge energi inte göra mig slutkörd.

Återkommer med träningen inför Lidingöloppet imorgon. Nu är det att förbereda morgondagen och lägga sig i tid. Oron får jag leva med. Men den är kärlek. Humöret hänger ihop med testresultat men kärnan är stark. Veckan är full av jobb, träning och vill gärna träffa vänner. Nyckeln till att inte stressa igenom veckan, inte missa något, är att göra allt med närvaro, kärlek och glädje. Välja med hjärtat och vara ärlig mot sig själv och andra. Så blir allting bra, till slut.

Ha en fin kväll!

Upp o ner i livets bergochdalbana

Det har gått en vecka. Det var igår. Det var ett liv sen. I ett annan dimension. Det var då det fortfarande var dåligt eller bra väder. Det var svettigt, stressigt, trångt i tunnelbanan, slut i kylen, tråkigt att köra tvättmaskin. Jobbigt att fixa matlåda.

Nu är jag tacksam att jag kan gå ut, att jag blir varm eller kall och kan jobba och stressa sådär lite lagom över det och har tvätt att tvätta som hamnat i tvättkorgen för att jag varit ute och tränat.

Det var då det fortfarande var ok att tänka att sen kan vi ses och sen kan jag fundera på att släppa in i hjärtat.

Nu har jag kapitulerat för kärleken. Nu har jag ett knivskarpt perspektiv på vad som är viktig och vad som kan vänta. Ingen bitterhet. Inget gnäll. Inte det minsta sur över att mina 3000 kollegor festar loss på Waterfront Congress Centre till Måns Zelmelöv, Orup och Sara Dawn Finer och jag ligger utslagen på soffan hemma med halvhåriga ben, fult hår och skitiga naglar. Man kan inte få allt här i världen men jag har fått och valt mig till så otroligt mycket och det är ingen annanstans jag vill vara just nu än här, några meter från en glad solvarm sovande liten trollunge som hade jätteroligt hela dagen idag.

Jag gör mina val efter hjärtat och är med lite här och lite där i takt med energi och känslor. Idag har jag varit så fruktansvärt trött. Oro- gör en väldigt trött.

Jag vill först och främst vara världens bästa mamma 24-7 och då måste jag göra sånt som ger energi. Att vara på Skansen en kväll- ger energi. Att vara borta två kvällar i rad gör inte det.

Att springa långpass genom Sthlm för en grupp i Running Sweden imorgon ger massa energi.

Jag vill heja på alla mammor därute som skriver in i familjekalendern att "jag ska träna". Jag ska stärka mitt skelett, mina muskler, mitt hjärta, mitt sinne och mitt pannben så jag kan vara mitt underbara jag och fortsätter vara en toppenmamma och sen kan bli en toppenmormor och en förebild för mina barn och barnbarn. TACK jag tar emot hjälp från de jag litar på och mitt barn tycker det är roligt att umgås med en nära släkting eller vän ett tag och jag tar inte med mig ett dåligt samvete och jag ger en fet jä**a pungspark till alla som slentrianmässigt undrar hur mamma hinner satsa på något så EGO som träning men inte reflekterar över att pappa ska fjanta runt i en squashhall med efterföljande öl då och då.

Jag har faktiskt själv, eftersom garden varit nere, börjat höra de här elaka rösterna. "men vadå, du kan väl aldrig bli någon elitidrottare nu?" som att det var målet. "Men du kanske får lägga det här åt sidan när du har små barn".

Jag har inte riktigt kommit på ett bra försvar rent muntligt. Men hjärtat och kroppen är övertygade. Fick senast igår frågan om jag tävlar..? Tävlar? Mot vem då? Jag leker. Testar. Utmanar. Kroppen och psyket. Fast har inte fått ihop dem i samma rond för att få till det där totalt utmattande passet där jag stupar efteråt. Men jag leker med tanken " hur långt orkar jag?". Har inte testat den än. Nu handlar det mer om att försöka hinna röra sig så mycket jag kan under veckan, med kvalitet och så nära en bra uppladdning för nästa utmaning. Höst och vinter erbjuder en bra tankeraksträcka inför nästa års utmaningar och jag ska verkligen ge mig tid att känna efter vartåt det bär. Triathlon? Ultra? Bra tider på marathon? Klassikern?

Hälsovinsterna får man redan bara av att röra på sig. Jag vill åt det där själsliga, pannbensstärkande, trygga rogivande. Den där glimten i ögat man får att av att flytta sina gränser framåt. Jag väljer att göra det inom området rörelse utomhus men det bär mig genom alla andra delar av livet. Högre upp när jag är uppe, och mer fart och kraft ur groparna. Starkare när jag är svag. Ser klarare när allt är suddigt. Och om jag inspirerar en person att ut och röra på sig så är det det dessutom viktigt ur ett annat perspektiv.

Imorgon- söndag fyller finaste killen år. På sjukhus. Jag får förmånen att känna av att jag lever under 30 kilometer genom att leda en liten grupp genom Sthlm i 3 timmar och det ska jag göra med glädje och tacksamhet. Hoppas du också får en fin söndag och gör något riktigt roligt. Det är inte så svårt, när man tänker efter! :)

Urladdning och återhämtningsveckan SLUT

Hej på er!

Den här helgen, fredag till söndag är fullspäckad! Full med roliga saker som jag inte trodde jag skulle ha ro att njuta av men nu känns allt tryggt och bra för stunden. Vi har en stor årlig kickoff med jobbet en helg varje år i olika städer och i år- tur för mig! är vi i Stockholm.

Kroppen är lite mör i låren och jag har varit fruktansvärt trött efter all oro men fredag morgon vaknade jag med det där sprittet i kroppen. Det är återhämtningsvecka men aktiv återhämtning är det som funkar bäst. Det rensar ur, fyller på, lugnar ned och fokuserar.

Ville gärna iväg till sjukhuset så fort det gick och hade jobb en masse men unnade mig en 5 km jogg runt sjöarna iallafall.

Skönt kändes det även om jag börjat slarva med stretching och känner mig lite stel. Nu är jag laddad för det långpass jag ska vara med som ledare på för Running Sweden på söndag. 27 km runt Stockholms gator med fina människor! :). Min prestation på Lidingöloppet har jag lagt åt sidan-men från och med nästa vecka ska jag skriva om hur de sista 4 veckorna kommer läggas upp och så får vi se om jag kan få till en sån förberedelse (fysiskt!!) som för triathlon. Nu är återhämtningen slut och med det kommer fokuserad träning, och ordning på kosten. Träningen är ännu viktigare som ventil när resten av livet är turbulent.

Efter Lidingöloppsjobb och lunch på sjukhuset där jag även fick vara med när den väldigt positiva överläkaren kom hämtade jag Ebba tidigt på dagis och hann leka lite innan jag med varm och trygg hand lämnade över henne till min syster. När moster passar ska man få busa lite extra och äta glass tycker jag. Styrde kosan mot stan där alla 3000 PwC anställda är inkvarterade på olika hotell. Mitt gäng var redan igång med rosé och hög musik i någons hotellrum.

Jag har börjat " gå ut" (om man kan kalla det det de få gånger jag är ute efter 20.00) utan att dricka alkohol. Inte att jag går ut ofta, och är storkonsument de gånger jag gör det- två glas vin och en mojito brukar få räcka. Jag är ju sprallig och glad ändå och tycker det känns väldigt naturligt nu. Om man funderar på det- att dricka något som egentligen inte smakar godare än cola i stora mängder, för att bli snurrig och vara uppe när man egentligen ska sova och sen genomlida nästa dag i ett dis- vad är logiken med det? Och DÄR lät jag väldigt präktig och tråkig och de som känner mig vet att jag kan stoja hela natten jag med- men dagen efter är så mycket viktigare för mig nu än tidigare. Jag vill aldrig vara bakis med Ebba. Aldrig.

Vi tog oss genom den soliga sensommarkvällen ut till Skansen som var abonnerat bara för oss. Lasse Berghagen, September, Petter och Salem al Fakir bjöd på en grym show med allsång men vid 22- tiden kände jag att jag var nöjd. Det blev så uppenbart vid ett tillfälle att hjälten också skulle varit med och jag såg faktiskt fram emot att gå hem i lugn och ro och samla ihop tankarna efter veckan, nu när det jag oroat mig mest för verkar gå väldigt bra.

Man ska leva som man lär och jag tog av mig mina strassandaler och kopplade in Anna Ternheim och Fat Freddys Drop varvat och gick barfota förbi Sergelfontänen och längs Sveavägen. Gatan var kall mot fötterna, min rygg kändes direkt bättre. Ungdomar ute, varvat med turister, varvat med raggare med fina bilar. Varm sensommarluft med en underton av kyla. Hemma i tid att somna så jag kunde vakna pigg för en rolig lördag.

September var GRYM!

Idag är en aktiv vilodag då jag och Ebba drar oss till Stadion där PwC huserar idag. Vi ska njuta i solen och umgås med mina kollegor och sen blir det en lugn kväll hemma. Varken sjukhus eller galakväll på Stockholm Waterfront.

En helt otrolig vecka med känslor i ett brett spann. Tack igen till alla för helt fantastiskt stöd och varma tankar.

Andas

Jag tittar på "En andra chans" på kanal 1. Killen det handlar om nu, Pontus håller på och lär sig andas själv igen. Steg för steg. Jag, och kanske du, jobbar med andningen i en helt annan dimension. Vi jagar bättre lungkapacitet. Att faktiskt andas, det mest fundamentala, livsgivande vi gör hela tiden, det tänker vi inte så ofta på.

Men att bara just göra det, andas och räkna andetagen och känna vart de tar vägen i kroppen det löser väldigt många problem och hämtar tillbaka ett stirrigt sinne till här. Nu. Sådär. Lugnt. Jag gör det ofta. Flera gånger om dagen. Förut hade jag ett alarm på telefonen men nu kommer det av sig själv. Kalla det meditation, kalla det vad som helst. Jag tänker på det som en ihopsamling av det yrväder jag nog kan verka vara ibland.

Idag hade jag en av mina första nya vardagar. Som började med telefonsamtal till sjukhuset. Lämna med cykel på världens bästa dagis- Friluftsfrämjandets. Ebba ville springa och leka på en gång. Sen cykla till jobbet. Till min arbetsplats som lite ser ut såhär....

Och såhär (Fast vanligtvis lite snyggare i håret men mitt utseende är inte prio nu) ser jag ut på jobbet

Jag är sjukt träningssugen nu. Eftersom jag jobbar med Lidingöloppet hela dagarna så är jag varse att det närmar sig med stormsteg och jag har ingen aning om hur min kapacitet ser ut nu. Men det kommer bli chanser att testa. Både på den testrun som genomförs 4e sept då bästa Running Sweden är farthållare. Jag ska förstås vara med då men sen även på vårt eget testlopp den 10e september. Redan på söndag ska jag vara ledare i 2:45 (alltså de som har mål att springa LL på den tiden) för Running Sweden. Jag vill inte boka upp mig på saker nu, och inte bland människor som inte vet vad som hänt men fantastiska Catti på RS har berättat för alla och det känns jättebra. Tryggt och roligt och att umgås med fantastiska människor i jakt på endorfiner- ja det känns som en bra grej.

Idag skulle jag rensat ut massa grejer att ge bort till behövande, men energin tröt. Jag tog min trollunge som också var lite trött efter en lång dags bus på dagis och tittade på Emil och åt popcorn. Jag hinner det sen.

En glad tjej på dagis. Då är mamma glad på jobbet.

Imorgon kommer världens bästa syster hit och passar Ebba på kvällen. Jag får åka till ett abonnerat Skansen på helt egen Allsång med Lasse Berghagen för alla 3000 anställda på PwC. September och Petter kommer också. Jag ska unna mig den kvällen och ha roligt med en av mina fina vänner och alla kollegor. Jag sover hemma men ska vara med på lördagens aktiviteter men tar med Ebba så det får bli så länge hon tycker det är roligt. Kvälllen, om allt funkar med Ebba och syster kan passa igen åker jag till sjukhuset för hjärtat går nog sönder om jag tänker på att N skulle varit med på kick-offen men ligger bland slangar i en sjukhussäng. Då sitter jag tusen gånger hellre på en stol och löser korsord med världens coolaste. Imorgon ska jag försöka men det blir ju inte riktigt som det var tänkt. Som det mesta i livet- och då gör man det bästa av det som ligger framför.

Nu ligger DN och min underbara säng framför mig. Ha en riktigt fin fredag!

Brytet och breaket

Hej!

Den som just nu förväntar sig att detta är en regelrätt träningsblogg lär bli mäkta besviken men det kommer! :)

Jag pustar ut igen efter en lång dag. Jag somnade sent, Ebba vaknade tidigt. Jag är tröttare än vanligt eftersom jag i stort sett inte sov under helgen och oro gör en trött.

Lämnade på dagis med lite gråt, men bättre idag. Solen sken. Styrde hjulen mot Huddinge Sjukhus. Jobbväskan med. Tänkte på ett år sen då jag kallsvettades ymnigt när jag för första gången körde Essingeleden med Ebba därbak, nyinförstådd med att jag bara måste lära mig köra i stan. Nu- glider jag fram med normal puls. Ett hinder mindre.

Fick en kram av finaste killen som såg piggare ut. Jobbade lite. Fick se världens coolaste stygn. Lära mig lite om mediciner efter transplantation. Log fånigt ganska mycket.

Satte mig i fikarummet på avdelningen för att äta medhavd lunch. Själv. Och där tog känslorna sin chans och överumplade mig. När jag hade stannat till alldeles själv och inte hade något för mig att koncentrera mig på. Med Anders Borg föreläsande om statsbudgeten på teven framför satt jag och snorade och hulkade. Tuggade morot gjorde jag också som jag drog upp i näsan och snöt ut. Ja jäklar. Helena Bergström låg i lä där ett tag.

Det bara brast liksom. Man säger att sorg är kärlek som inte har någonstans att ta vägen. Men oro, det är att åka torktumlare med småspik i hjärtat. Buhu. Jag har varit så orolig. Jag har liksom överumplats av känslorna och inte hunnit sortera ut vad som är vad. Jag har varit fruktansvärt arg och besviken på två personer i min närhet och så ledsen och sårad. Samtidigt så var jag just då så tacksam för det helt otroliga stöd och all den kärlek jag fått uppleva de senaste dagarna-som vittne men även som mottagare.

När jag sen hämtade trollungen på dagis- hade allt gått jättebra förstås. Glad och nyfiken och framåt hela dagen. That's my girl!

Och solen sken och vi gick till stora parken och lekte och jag jobbade med mina tankar igen.

Jag är bara här nu. Nu kommer bli då. Sen kommer bli nu. Men nu- är bara nu nu. Den här stunden kommer inte igen. Det som händer sen, beror på det jag gör nu. Om jag är här nu och är positiv nu så växer det positiva och det tar jag med mig in i nästa stund.

Så istället för att vara ledsen över de som sårat mig- så tänker jag på de som gör mig så glad. På det som är så positivt nu. Det funkar. Nu jobbar vi så.

Men hörni jag har tränat också förstås! :). Jag lagade middag till grannarna och sen lekte småtjejerna under Jims övervakning och jag snörade på mina Vibram och stack ut med en halvtimme i åtanke. Runt Löt och Råstasjön är det ca 5 km. Jag visste inte hurpass återhämtad jag var sen söndagen och Garmin tar ju sin eviiiinnerliga tid att leta satellit så hade nog sprungit i 5 minuter när den behagade starta. Jag kände att det gick ganska fort- det gör det ofta när jag springer i barfotaskor. 4:40 sa klockan att tempot var per kilometer. Helt ohållbart för en återhämtningsjogg. Jag lugnade ned mig lite....men sen började jag köra fartlek. Jag skulle springa om alla jag såg. Vilken tur för mig att det inte var ybersnabba människor ute. Tur för mina stackars 3-days-post-Triathlondebut-ben. Men om sprang jag. Och sen joggade jag lite lugnare. Och det tog 26 minuter. Så däremellan måste jag legat på sub 5 tempo en del. Det brukar inte jag göra. Vad händer? Återstår att se.
Imorgon börjar nya vardagen- Ebba är inskolad! Jippi. Nu när hon vaknar kl. 06.00 ska vi upp och iväg och jag ska transportera mig till jobbet med antingen cykel eller ben. Var så sugen på löp imorgon men...har otur när jag tänker ibland. Jag har ju dataväskan hemma. Så det blir cykel in och kanske löp direkt..el på lunchen..el inte alls. Går på känsla. Men har flera uppsättningar jobbkläder och duschsaker på jobbet så det är bara att köra igång.

Man mår bra av att hjälpa andra- jag hade tänkt åka på loppis och försöka sälja barnsaker. Men nu har jag tänkt att den tiden kan jag spendera med någon jag tycker om och så ger jag grejerna till någon som behöver det. Jag tycker jag är pank ibland- men jag är ju stormrik, och det är du med. Titta här vilket bra initiativ på Facebook. Till Afrikas horn skänker jag pengar, men till de som är geografiskt nära ger jag hellre grejer. Pay it forward.
Ha en fin kväll. Nu jäklar ska här sovas.

Framåt uppåt

Mitt favoritskåp- godishörnan uppe till vänster!

Hej!

Igår var jag på sjukhuset och har äntligen fått ge en väldigt försiktig men viktig kram till hjälten. Att två timmar kan gå så fort. Allt går jättebra och det är bara att hålla tummarna att det fortsätter så.

Missförstå mig rätt- jag tänker på detta mest hela tiden men det kommer inte ta över bloggen. Bara vävas in i den turbulenta cirkus som mitt liv är. Bloggen är en träningsblogg. Träningen och dess mål är navet och allt annat är runtomkring i detta forum. I mitt privata liv är Ebba navet och allt annat cirkulerar runt utanför och så måste det vara. Men i perioder så kan faktiskt fokus få ligga på andra saker för ett barn har två föräldrar. Med lika ansvar. Så ska det vara iallafall.

När jag vet att Ebba är trygg med någon annan i hennes närhet så fokuserar jag oftast på vänner, jobb eller träning. Om någon av mina fantastiska vänner eller min familj behöver mig - så ramlar jobb och träning ned låååångt på listan. Men däremellan så bär träningen och jobbet mig framåt och gör mig till en person med driv, fokus och, inser jag nu, bra mental styrka. Jag är summan av mina upplevelser och även om jag personligen glider oskadad och frisk fram genom livet så har jag fått ta del av, och väljer att ta till mig svårigheter och olyckor och sorger för empati och förståelse är ingredienser i ett ärligt liv med perspektiv tycker jag.

Idag har sviterna av trian slagit till - på mina lår. De är som stockar. Jag tänkte spara tid idag genom att cykla från dagis till min fantastiska kund och sen tillbaks. Hade 3 timmar från lämning till trollungen skulle hämtas. Det var jäkligt dålig respons från vastus-bröderna som jag kallar musklerna på framsidan. Den fjärde brorsan, rectus femoris var inte heller med. Men jag var med. Jag har en sån rörelseglädje och endorfinsug nu så det liknar inget.

På eftermiddagen var vi faktiskt och konsumerade. Aj aj. Jag var inne på Stadsmissionen och letade grejer till Ebba men hamnade till slut på L--d-x och Ebba vrålade "nej lolig affär" så det fick snabbt bli ett hopplock av det mest akuta. Kläder måste ungen ha. Borde satt mig på nätet och åkt på loppis men hinner inte av de 24 timmar jag har.

Den här veckan är en ilandsmardröm- om jag väljer att se det så. Jag har otroligt mycket jobb, Ebba skolas in, det är vår årliga stora kickoff på jobbet och jag hade SÅ sett fram emot 2 nätter på hotell, ett abonnerat Skansen- se September och Petter och sen ta på mig den lilla svarta på lördagkvällen för en glitter o glamourkväll med mina 3000 kollegor men främst med min fina vän Sofia som jag skulle dela hotellrum med. Nu när pappan är borta får jag pussla barnvakter och det bara känns inte ok. Det är mycket nytt för Ebba denna vecka och jag vill inte lämna bort henne mer än jag måste. Dessutom skulle ju världens tuffaste vara med- och så blir det inte nu så det känns inte lika roligt. Jag löser det till det bästa, som jag alltid försöker göra.

På eftermiddagen idag när tröttheten slog till som en klubba i huvudet bestämde jag mig för att släppa allt som rörde sig i skallen och bara njuta av den här ofrivilligt lediga sensommardagen. Jag o Ebba lekte i vår lekpark. Jag låg i gruset ett tag och tittade på molnen och en rovfågel som cirkulerade högt högt upp. Träffade min coola granne som läser bloggen- Hej! :).

Sen lagade jag en av Ebbas favoriträtter- lax i ugn.

Jag är ju ett fan av mat som inte genererar disk, som är god, nyttig och går fort. Detta är svårslaget:

För en hungrig mamma och en dotter som gärna spiller lite, plus en matlåda tar jag fyra laxfileer. Lägger dem i ugnsfast form. Kluttar på creme fraice (helfet, inte den med modifierad skit i) smular över feta ost. Lite pesto idag, några tomater om du vill. In i ugnen på 200 grader ett tag tills det luktar fisk. Ät med något du tycker om- vi åt med vit quinoa idag. Så ser det ut när det är klart!
Kvitto på god mat! Ebba tror dock att peston är broccoli....

Nu sover mitt lilla hjärta. Jag sitter och dricker te och andas ut lite. Jag njuter av solnedgången utanför fönstret. Det bästa med imorgon - jag tar med jobb och åker ut till Huddinge Sjukhus. Fler slangar är borta, 5o steg är gångna idag!!! och man kanske kan få ge en riktig björnkram.

Är väldigt glad och tacksam idag, för mina fina vänner, gamla som nya, nära och långt bort som hör av sig, frågar om de kan hjälpa. Det betyder så mycket och om jag är dålig på att höra av mig nu och verkar lite disträ så vet att jag tänker på er med tacksamhet!

Some kind of vardag

Många många koppar idag
Ekologisk grötfrukost kladdar precis lika mycket som besprutad...

Vardag är ett svenskt ord. Jag tycker inte jag har någon vardag. Jag tycker det händer massa o-vardagliga saker mest hela tiden och det senaste året, månaderna, veckorna, veckan, dagarna och helgen är INGET undantag. Det var nästan exakt ett år sen mitt liv som jag trodde det var rasade samman och när jag tittar tillbaks på året som gått så är det en helt annan Annie som sitter här. En mycket starkare, klokare, modigare och lyckligare.

Men igen- det viktigaste först: 10.50 idag ringde det från dolt nummer och jag har väl aldrig blivit så glad över att höra den här varma rösten, lite svagare och lugnare än vanligt men samma fantastiska kille som jag lämnade på sjukhuset. Jag hade nog inte fattat hur jag hållit andan sen i lördags och först gick luften ur men nu av det samtalet har jag fått en sån kraft så trots att jag inte sovit knappt 9 timmar på två dagar (och klämt en tria där emellan) så är jag on fire!

Men vardag är det. Det är inskolning på nya dagis varifrån jag fått en gedigen lista på kläder som små "knyttar" (som små barn i Mulleskolan heter) ska ha med sig. Märkpennan är framme och Ebba noterar uppmärksamt att mamma jitaj på klädena så det är väl en tidsfråga innan man har konstverk på sina plagg. Idag var hon där 2 timmar och hade sand och lera mest överallt så proceduren med av o påklädning måste övas på. Det ska lagas mat och plockas undan, pusslas med barnvaktande i veckan och allt det där andra.

Sen åker jag förstås till sjukhuset i eftermiddag.Så jobba som vanligt denna vecka går inte.

Vad gör väl det? Inte så mycket. Jag har fantastiska kollegor!

Vissa dagar är såna där "första dagen i resten av ditt liv" dagar. Idag är en sån.

Ja just det här är en träningsblogg ;). Jodå, kroppen känns grym. Triathlon sliter lite överallt så det är en jämn kramande känsla i hela kroppen. Vill bara ut och springa, och banne mig...cykla!!!! Tittar på Sörmlands Ultra men skulle gärna köra en tria till....tips mottages tacksamt! Ha en fin måndag.

Kraften i ord, ben och hjärta- och Stockholm Triathlondebut

Redo för start. Inte i bild: ganska många näsdukar Hon som ÄLSKADE att cykla idag och log så vinden ven mellan tänderna

Hon som idag var sämst på löpning och bäst på simning :)

Tack. Alla som hejade på mig idag. Som bar fram mig genom det mest absurda dygn jag haft på länge. Det viktigaste först- det gick bra idag med transplantationsoperationen- långt stort ord för ett otroligt ingrepp. Nu håller vi tummarna att det fortsätter så.

Tack till: Helena, som pratade med mig mitt i natta hela vägen hem i bilen igår och kom och hejade med Josefin idag. Tack mina fina grannar Anna och Jim. Tack Daniel för klockren coachning med tider runt banan idag. Förstår att du behövde fylla på med energi sen ;). Tack MIA! som dök upp och hejade där det var som jobbigast.

Liten parantes: Folk som sitter tysta och stirrar på hjältar som släpar sig 4 varv i solsken efter en redan genomförd bravur: HEJA för fasiken! När jag såg Mia blev jag påmind om hur hon när hon åkte Vasan hejade på publiken. Så jag och en tjej till började tjoa och tjimma och "heja publiken" "vad bra ni är" " ser skönt ut" på tredje varvet. På fjärde varvet var det "yohooo" yieeeaaaah" "lets do this" " men för f*n lite pepp här i backen". Får då understryka att detta var på sina ställen utefter banan och inte in mot växling där det hejades friskt!

Tack alla som hejat på Facebook. Tack Jonas för simhjälp. Magnus för dengaletsnabbacykeln. Sara för lånet av Scotty till träning. Tack till farfar och Monika som tog hand om Ebba så bra under helgen. Tack till faster som alltid peppar mina träningsupptåg och ockå passat Ebba under sommaren när jag varit ute på träning. Tack till syster för pepp och stöd. Tack till kollegor som dök upp utefter vägen. Tack till den funktionär som höll koll på mig och hejade under cyklingen. Tack till ALLA mina fantastiska vänner, ni vet vilka ni är. Det värmer i hela hjärtat.

Och tack till Niklas för 2 timmar och 48 minuter ren inspiration idag. This one was for you.

För det känns helt jäkla sjukt bra. Det gjorde det inte imorse. Jag bara gjorde. Hjärtat och tankarna ville ta bilen till Huddinge Sjukhus. För att..tja stalka deras cafeteria hela dagen? Nej. Nu gör jag det jag ska idag. Det vi bestämde. Packade in allt i bilen och hoppades att allt var med. Parkerade utanför Finlands Ambassad. Snörvlade mig fram. Trampade in till nummerlappsutdelningen med Niklas i ena örat och allt i andra handen. Lade på. Stängde av alla känslor. Utom några. Tävlingsnerverna. Dunk Dunk Dunk Dunk. Pirret. Lukten av gräs. Solen som sken. Endorfiner som hängde i luften. Hängde upp cykel. Började prata med tjejen bredvid som visade sig vara Jenny som kunde det här med triathlon och ett blåbär som jag fick fråga lite.

Rekade växlingarna. Joggade lite. Benen kändes tunga. Men jag bara tänkte som ett mantra "let's do this". WTF jag har lagt ned tid och pengar och tagit hjälp av så många och det var 11 år sen jag sa att jag ska göra en tria. Niklas rullas in för operation NU och jag kommer tänka på det resten av dagen, imorgon, framöver nu GÖR jag det här. Men vid 30 min innan start rann tårarna iallafall. Skulle jag kunna hålla ihop. Ja tydligen.

Och vilken tur att jag är ett vattendjur. För efter ett hej hos Daniel som stod vid starten och hade åsikter om mina simglas hoppade jag i. Och vatten- helar. Jag simmade några tag och lugnet jag får i vatten omslöt mig. Lade mig på rygg och tittade upp. Bestämde mig. Lugnt och tryggt genom hela tävlingen. Närvarande och koncentrerad. Jag har inte läst på cykelbanan, inte övat växlingar jag tänker igenom dem när jag är på väg in varje gång.

Lade mig framme vid högra startbojen. De sa något ohörbart i en megafon och så gick starten. Splasch, trängsel plask plask. Jag for ut åt höger och började crawla för allt jag var värd. Sen lugnade det ned sig och jag började fundera på teknik. Höll på med det och tog det lugnt. Vips- 800 meter. Vände lugnt. Massa sjögräs som fastnade. Tog det fortfarande lugnt och tyckte det var konstigt att jag inte blev omsimmad. Tittade bakåt. Maj gad. Jag måste vara långt fram! Hur gick detta till? Jag har bara simmat 6 gånger. Ja ja. Jag crawlade på och bara njöt. Det var helt underbart i vattnet, jag var inte andfådd. Bara rörde på mig i mitt favoritelement.

Väl uppe vägde jag 100 kilo tror jag med allt vatten jag hade runt vaderna. Daniel skrek "29 minuter" och det visade sig stämma bra- 30 minuter vid tidtagningen. Helt galet. Tänk om jag tränat 10 gånger?

Upp till cykeln och en lustig känsla infann sig- jag var cykelsugen. Ja jäklar. Det här kom att bli den mest fantastiska cykeltur jag haft. Jag bromsade som en tant inför varje kurva men däremellan låg jag på ibland 35 km/ hr. Uppför Västerbron cyklade jag om folk på hög kadens. Jag skrattade, tjoade, vinkade. Det var bara njutning och hade jag sett lika sur ut som de flesta andra hade det kanske gått lite snabbare men det här var bara för roligt för att mjölksyras bort. Jag missade nästan vändningen så tappade nog 2 minuter där med fart men vad gjorde det. Jag har hittat cykelmojot. Daniel ropade tider som jag inte riktigt förstod men rullade in för växling på 1.20 alltså 80 minuter. Av med skorna, på med löpardojorna,fick jobbiga tankar när jag tittade på klockan o tänkte att just nu...NEJ! FOKUS! skärm, coca cola, och Garmin med och så iväg på...styltor. Ut på 4 varv. Nu var armar och ben slut. Återstår pannben. Inte så starkt idag för det hade gått åt att ta mig till start. Det var tungt. Men glatt :). Hejade på de som sprang om och de jag sprang om. Bestämde mig för att inte gå ett enda steg och använde Garmin till att kolla att jag låg under 5:20 min/km. Stängde av hur det kändes. Bara bestämde tempot.

Daniel peppade med tider som min uttorkade hjärna inte fattade. "Kom igen, du ville ha den här smärtan" sa han på varv tre. "Nej jag har ändrat mig" tänkte jag. Fick bra sällskap med en glad tjej som också fattade att ler man så blir det lättare. Mötte två kollegor. Tjoade väldigt mycket.

På sista varvet på slutet kom Daniel och skrek "2:48". WHAT? Nu jäklar- tog mina stockar till ben och sopade mig själv i mål och mitt första 10 km lopp någonsin slutade på 51:38. Vilket är intressant eftersom jag trodde jag skulle springa personbästa på milen på ca 51 minuter.

Slutresultatet visar på 2:48 och en 20e plats av 103 deltagare i mål.

Jag sammanfattar min insats med: Jäkligt bra. Bra humör, bra energi, bra disponering av energi. Bra debut. Nu undrar jag bara om någon vill sponsra mig med en räcercykel och en våtdräkt och så får jag byta ut simglasen som citat Daniel " måste vara från Buttricks".

Jag simmade inte så mkt sämre än de som vann klassen. Jag tror jag kan bli en bra triathlet.

Och..eh..jag tror jag gillar att cykla... :)

Med titeln på detta inlägg menar jag med kraften i ord att det man skriver kan få otrolig effekt. Mitt inlägg imorse har fått människor att höra av sig. Tänka på livets skörhet. Skicka varma tankar. Dyka upp o heja- TACK MIA! Underskatta inte kraften i det vi skriver och läser.

Kraften i ben gör att vi tar oss runt och kan ladda med rörelseglädje och endorfiner, krossar gränser och gör sånt vi inte trodde vi kunde.

Och kraften i kärlek som bara bär precis allting. TACK alla för den här fina, starka dagen.

Och sen hem med Ebba!

Den här är för dig

Det här inlägget trodde jag att jag skulle skriva långt senare. Det handlar inte om triathlon. Det handlar om det jag inte kunnat och velat berätta om.

Men det skiter jag i nu. Det handlar om att världens finaste kille just nu preppas för en 8 timmar lång levertransplantation på Huddinge Sjukhus. Det handlar om att han är så underbar och fantastisk och så stor i hjärtat. Att han sen vi lärde känna varandra i våras accepterat att det inte finns möjlighet till något annat än att ses ibland just nu.
Att han levt med vetskapen att han någongång kommer få the bad C word och aldrig kommer att få vara helt "frisk". För frisk är ett vitt begrepp. Han är en av de friskaste starkaste jag känner, men har en allvarlig sjukdom. Har tagit beskedet om vänteplats på transplantation, för att kroppen visar tecken på krångel, vid hornen. Tränat bra. Ätit bra. Gjort saker han tänkt göra nu. Iställlet för att skjuta på dem. Lever för varje dag. Är omtänksam, generös, och bara helt fantastisk.
Dessutom har han varit en av mina bästa vänner. Ett bollplank. Någon som får mig att skratta så jag kiknar. Någon som istället för att göra något med polarna igår, då vi inget visste, snörar om mina löparskor till snabbsnörning. Häller upp cocacola så den ska bli avslagen så jag kan ha den som sportdryck. Letar fram sin kamera för att kunna ta kort på mig med något annat än mobil när jag kör triathlon.

När det klockan drygt kvart i sju på kvällen ringer från donationsenheten på Huddinge Sjukhus går det inte att fatta. Vi ska precis äta middag.
Men nu har han 1,5 timme på sig att avsluta livet före och ställa in sig på livet efter. För livet efter en levertransplantation är en lång tuff väg tillbaks.
Jag åt ingen direkt middag. Jag har varit på Huddinge Sjukhus och kom hem sent. Jag hade kunnat vara kvar hela natten och dagen, Ebba är ju hos farfar. Men de rekommenderar inte det.
Så jag åkte hem. Sov oroligt ca 4 timmar. Är skakis och återupplever minnen från när jag bodde på CIVA på Karolinska där pappa låg. Kommer ihåg hur det är att inget veta medan någon man håller nära opereras. Jag kan inte göra något där under den långa operationen. Men jag kan göra något.

Men nu gör jag det här. Nu kör jag den här trian på mitt sätt med min alldeles otroligt galna uppladdning. Känslorna kommer att spruta, jag vet inte alls om jag får ihop det, att bara springa hade varit så mycket lättare. Jag är trött så trött och tankarna går såklart åt ett annat håll. Det ligger prylar strött i hallen och jag har ingen ordning på vad som ska med men jag vägrar gå och vänta på att det ringer. Jag gör det jag ska. Jag gör det för dig!
Ha en jättefin söndag allihop och krama om varann!

Barfotaliv!

Vägen framåt

Barfotahälsa alltså. Eller barfotaliv. Barfotakänsla och barfotafokus.

Det jag menar och eftersträvar är och vill fokusera på med min blogg är det enkla. Det rena. Det ärliga. Det gäller både träning och livet i övrigt.

Vad gäller träningen så handlar det om att träna enkelt och effektivt och naturligt. Självklart kommer jag springa i bra skor ibland, men helt barfota, eller i barfotaskor kommer vara en stor del av min träning. Jag är helt övertygad om att kroppen inte behöver massa prylar för att prestera bra. Sen kan man undra, om vi är menade att kunna springa nakna, varför fick kvinnor bröst? Inte att jag har några men ändå.

Vad gäller kosten så handlar barfota för mig om att inte äta halvfabrikat. Inte äta massa tillsatser. Äta ekologiskt så gott det går. Hellre köpa en bra sak, än två dåliga. Det kan det bli färre råvaror hemma, men jag tror att det är en stor lögn att vi ska äta hundratals variationer av vete. Det gäller att täcka in de vitaminer och mineraler som behövs, och att inte tröttna så man tappar aptiten (känns ju jäkligt osannolikt för mig! :).

Det kommer kanske bli dyrare råvaror och färre. Och visst, plast är billigt, tillsatser med. Så vill jag handla mycket kommer det nog bli en besvikelse.

Det handlar om att förenkla vardagen så att inte tid går åt till sånt som inte ger energi och glädje. Ge bort eller sälja vidare det jag inte behöver. Köpa second hand oftare än nytt. Använda en bra produkt till ansiktet, inte flera olika. Klippa håret själv och ha en frisyr som jag inte behöver lägga tid på. Mycket av detta gör jag redan....vilket kanske syns :). Ha färre saker och skapa utrymme för kreativitet, inte minst för Ebba. Tid att vara utomhus och tillsammans.

Tillsammans med Ebba. Ensam. Tillsammans med andra.

Gitarr till mamma och gungstol till Ebba

Idag är Ebba på väg till cirkus med farfar och får sova över där. Jag är PMSQueen idag men försöker ignorera det. Har ätit så dåligt så jag skäms. Ätit mycket men inte bra alls och är sockersugen som få. Jag kan inte göra något åt att det nu slår till precis till Trian- det borde jag kunnat räkna ut.

Försöker äta vettigt idag och så blir det pasta till frukost imorgon. Det laddade jag med för ett av de bästa lopp jag sprungit, Sthlm Marathon 2003.

Det är så jäkla blött ute. Jag älskar regn men snortunna däck och svängig bana med kullersten??? på en sträcka. Vad f-n, jag har bara tränat landsväg! TVI TVI TVI ...jag ska bli positiv...snart...lite Foo Fighters så blir den här pmsknuten till en energibomb som jag ska släppa lös.... i vattnet imorgon, inte på cykeln, och sen när jag springer! :).

Återkommer med min blåbärs-triathlet-packning senare! Ha en fin dag nu ska jag storhandla mat.

gococo, ny lånecykel och Septemberutmaningen

Nu väntar jag spänt på gococo för Vibramskor :)

Happy Friday Funday! som vi brukade säga där jag bodde i Australien. Vi brukade ha HFF hemma hos oss på fredagen efter jobbet och då kom surflärarna och dykinstruktörerna och de som körde dykbåtarna och så åt vi gott och det dracks VB och Tooheys med stubbycoolers.

Idag är också en glad fredag. Jag fick, efter framgångsrika förhandlingar vid 05.10, sova vidare till kvart i sju och nu flyger jag fram. Inte bara på grund av det, men även för att jag cyklat hit på den här killen- Merry! En karboncykel som inte väger mest något och ger mig en känsla av att jag vill cykla väldigt snabbt! Magnus hjälpte mig ställa in sadeln och det blev brutalt tydligt att jag cyklat med för hög sadel...jahaha.

Idag har jag haft möte med trevliga Martin på Runners Store på Vasagatan. Jag kom även därifrån med två par gococostrumpor som jag har på mig nu. I övrigt har jag mina Falkecykelbrallor under en denimtunika och är utan skor. Det ligger träningsgrejer strött på golvet, cykeln står och blockerar min plats och jag har ca 300 funktionstshirts här. Alla kollegor har slutat reagera på att min plats ser ut som ett omklädningsrum så att jag knatar runt med kompressionsstrumpor på revisionskontoret höjer inga ögonbryn.

Det är galet galet mycket nu. Mycket jag måste göra. Mycket jag borde göra. Otroligt mycket jag vill göra. Jag delar in alla grejer i huvudet efter dessa tre. Så ser jag över det en stund varje dag, för att titta framåt men sen kunna vara i nuet. Man måste titta upp. När jag simmar nu, tittar jag upp och ser var jag ska ungefär var 6e simtag. Varje kväll tar jag fram en ny post-it och skriver ned vad jag ska komma ihåg dagen efter.

Jag vill tipsa om dessa fantastiska städare: Sitora Städ. När jag kom hem igår började jag nästan gråta av glädje. Jag vill ha det rent och fint. Ogillar damm. Ogillar smuts. Men när jag väljer mellan att göra något roligt med Ebba och städa- så väljer jag det första. Och då dammsuger ändå jag lite varannan dag och gör rent badrummet ca 2 ggr/ vecka,. Jag tjänar inte så mycket för jag jobbar inte heltid. Vi har inte storstädat sen vi flyttade in utan jag har försökt ta det pö om pö. Nu är jag ensam och jag har svårt att motivera mig själv att inte träna/träffa vänner/jobba etc för att stanna hemma en hel dag och skura sophinken.

Det hade de gjort. De hade även torkat ur alla mina skåp. Torkat bannemig överallt. Det skiner och lyser och jag bar med ett stort leende på läpparna in mina blommor och saker som varit på balkongen. Det här har jag inte råd med, men två gånger per år ska jag unna mig detta för det är värt halva semesterkassan- och då är min semesterkassa rätt liten! Kontakta dem om du bor i Sthlmsområdet- du kommer inte ångra det!

Idag ska jag jobba fast det är fredag, sen blir det ett lätt lätt brickpass med 10 km cykel och ca 2 km löp. Sen tjejmiddag hos Helena och en relativt tidig kväll för mig. Lördagen blir till att hänga med Ebba och sen lämna henne till farfar för de ska på cirkus! Jag ska nog åka och bada, äta en stor gräddig kycklingpasta och göra iordning allt inför söndag.

Det känns grymt. Jag ska njuta och lära mig. Jag är bara rädd för att få en spark i vattnet alt att hjärtfelet sätter igång och jag inte får stopp på det. Samt att få punka. Let's face it. Jag får bryta då. Det kommer ta 20 minuter att byta och pumpa upp däcket.

Jag ska berätta vad barfotahälsa står för. Jag ska också berätta om Septemberutmaningen som min vän Frida dragit igång på Facebook. Att konsumera så lite som möjligt under en månad, se vad man har först, istället för att automatiskt köpa. Jag ger gärna bort saker jag har. Men känner att det liksom inte är kutym ibland. Om man går bort till exempel- så är det väl lika mycket omtanke att ge bort något man har själv och inte använder som man tänker skulle passa personen i fråga, som att stanna vid ett köpcentra och lite halvhjärtat och desperat försöka hitta något som passar. Gärna i färg också tll den lattefärgade fondväggen. Eller vad det är för färg de ska vara nu....

Ska berätta mer hur jag tänker sen och så hoppas jag att många nappar och det blir ett forum för detta med ideer och tips som vi delar med oss av.

Hoppas lite av mitt goda humör smittar av sig för OJ vad jag är glad idag!

Ha en jättefin helg, heja heja på den glada tjejen på cykeln ovan som förhoppningsvis susar fram på Sthlms gator i solsken på söndag! :)

Inte så klokt

Inte så klokt?

I det här lilla häftet kan du läsa om alla rekommenderade mediciner vid olika åkommor. Allt från PMS till migrän til urinvägsinfektion till acne till gnäll och depression.

Jag bläddrade medan jag satt i väntrummet på en av mina väldigt sällsynta läkarbesök.

Ingenstans stod det något om kost, rörelse, motion. Bara hur man dämpar symptom. Lägger ett tungt effektivt lock på det som är ett uttryck för att något annat är fel.

Självklart ska man inte ha ont och lida. Men ingenstans kan det väl vara vettigt att bara ta bort kroppens effektiva varningssignaler.

Friskvård. Sjukvård.

Idag åt jag lunch med Sara. Mysigt att hinna catcha up. Sara och Scotty som ska umgås på lördag på Snäcksjön Triathlon.

Själv ska jag knattra klart på jobbet. Just släppt iväg ett infomail till +600 personer. Hem. Pussa och krama på trollungen och njuta av mitt (förhoppningsvis) fantastiskt rena hem. Sen göra det som jag tycker är nästan lika läskigt som att simma i bassäng: Köra bil i stan. Till Magnus och hämta den cykel jag ska snurra runt på Stockholms gator på under dem 40 km som utgör cykeldelen av Trian på söndag.

Jag har nog aldrig varit så oförberedd och ostrukturerad inför ett så struktureringskrävande lopp förut. Men heller aldrig så övertygad om att jag kommer ha superkul.

3 dagar kvar...... :)

Ursäkta och Välkommen till vår skeva mammavärld

Förevigar 7 år av fotbollsvinster

Hej på er!

Jag börjar med en ursäkt. Jag har en hotmailadress som jag sällan kollar och som jag uppgett som kontaktadress. Jag har fått mail dit från läsare som jag helt missat och således inte svarat på. Ursäkta! Jag ska bättra mig. Är väldigt glad att få mail så skriv på!

Första dagen på nya dagis gick precis så bra som jag trodde men var avsevärt kortare. Trodde man skolade in hela dagen men vi var bara där på förmiddagen. Dagiset ser ut som VillaVillekulla och vi hade samling ute där barnen fick frukt som växte i trädgården (fast nog inte bananerna..). Ebba gjorde sig hemmastadd och drog iväg själv ganska snart och fröknarna var fantastiska. Fick en gedigen utrustningslista, bl.a egna madrasser. Ska försöka hinna med den listan...snart...

Så vid 11-snåret när Ebba lekt färdigt i en hängmatta och plockat fallfrukt åt vi en lunch på ett cafe och åkte sen för att bada. Men se då blev det molnigt och blåsigt och Ebba tittade frågande på mig när jag ville ut i vattnet. Så vi betade av ett par badbyxor till mig på Bromma Blocks. Jag vill ha ett par hotpantsliknande saker som inte korvar sig under våtdräkten. Det slutade med ett par juniorbadbrallor. Ett skämt med tanke på mina höfter men jag kan inte lägga flera hundra till på något jag ska ha i några timmar. De satt tight och det var målet. Sen att jag ska fara runt 5 mil halvnaken i Sthlm är en annan sak. So be it.

Ebba fick en bra ryggsäck från "Troll" eftersom de är ute på äventyr på dagis rätt ofta. Kånken i all ära men de där tunna axelbanden skär in och är nog designade i samma glada 70-tals anda som andra attiraljer som vi 70-talister fick stå ut med. Hon tog den på sig och rymde, igen, på XXL Sport och det är jättesvårt att se någon som är 87 cm lång och gömmer sig bakom skyltdockor...Busunge!

Städbolaget kom förstås inte så allt som stått framme i lägenheten får stå kvar på balkongen tills de behagar komma imorgon. Det ekar tomt och det är svårt att förklara för en 2-åring varför allt är utomhus och man inte får släpa in det igen.

Det har väl inte undgått någon att Victoria är gravid. Grattis. Genuint grattis till dem båda.

Och välkommen in i mammavärlden. Den mest underbara, fantastiska värld jag får uppleva någonsin. Den största lyckan och den största kärleken. Men. Välkommen också till en värld där:

* Ingen frågar om någon ska vara mammaledig. Det är vedertaget. Men man frågar om en kille ska vara pappaledig.

* Där du, om du dyker upp själv någonstans, får frågan " vem tar hand om barnen". Medan det aldrig händer pappan.

* Alla undrar hur du, som mamma, hinner träna? Orkar? Att du hinner satsa så? Ingen frågar en pappa hur han får tid att prioritera träningen.

* Där du får ta kritik, skit, ifrågasättande. Sneda blickar. Ibland från de som du tänker för faeeen är i samma sits- låt oss ro den här båten tillsammans liksom?? Andra mammor som tittar snett.

* En värld som kan skicka folk ut i rymden men där kvinnan fortfarande i det tysta måste vara så sjuhelsikkes jäkla stark mentalt och uthållig fysisk för att klara av det viktigaste som finns.

Jag önskar att vi höll om varandras ryggar bättre. Höll varandra under armarna när någon är svag, så kedjan är stark.

Jag är inte feminist och jag är lite allergisk mot "tjej"lopp, och grejer som plockar ut kvinnor till att prestera kortare distanser än män i discipliner där vi är minst lika bra på att springa långt. Men jag kan bli helt vansinnig på det här fortfarande så skeva familjelivet som de flesta lever. Jag omger mig med fantastiska kvinnor, Järnkvinnor ;), som visar att det finns alla möjligheter- bara man är tydlig med vad man vill och ställler krav.

Nu måste jag göra en kopp "kvällsro" för nu är jag upprörd! :) När jag blir upprörd brukar jag få bra ideer. Sköt om er.

Formtest, Lindtchoklad och Friluftsdagis

Scotty och jag på vårt sista äventyr *snyft*

Jacka: från Reebok. Ben: från pannben.

Nu är jag där. Där man är där man inte kan göra något mer åt formen. Det är som en avsmalnande tratt att röra sig i tiden mot ett lopp. I början är det ett brett spektrum med aspekter man kan påverka: Träningsmängd, fokus, kost, sömn etc etc etc. Sen-beroende på vilken typ av lopp det är så minskar poängen med att träna hårt ju närmre loppet det är.

Jag återhämtar mig snabbt och just för att jag tränar två discipliner som jag- let's face it- inte alls är bra på tekniskt- så tar jag inte ut mig så mycket så jag pajar ihop. Men nu är det bara 5 dagar kvar till Stockholm Triathlon. Jag skulle nog kunna simma lite mer, det finns enormt mycket potential i förbättring och jag känner ju hur jäkla bra det går framåt men det är en sak att simma med en fantastisk lärare bredvid sig ensam i vattnet, och att plaska bland flera hundra andra fötter. Det kommer bli kallsupigt, trångt, kanske simmas lite snett och rätt rörigt och det är nytt för mig. Jag ska banne mig crawla så mycket jag kan men kanske måste titta upp en del och vill ju inte börja debaklet med en fot i hakan.

Idag fick jag hjälp av Daniel lite först med hur jag skulle andas och hur själva banan ser ut. Det var 800 m och sen var det någon 500 meter och sen 200 meter.

Sen kom Jonas och det var fokus på Y-tag. Var verkligen svårt kändes som jag kramade vattnet men kände hur rotationen kom. Det tar sisådär 800 meter för mig att vakna till. Sen övade vi att simma nära, krocka och ligga i "dragläge". Så värdefullt! När vi var på väg tillbaks- kände jag att jag hade kunna fortsätta simma men dessa 1.8 km med avbrott för teknikprat räckte.

Upp på land och tog det lugnt med att komma iväg på Scotty. Trampade på de ca 8 km hem. Kastade mig av och sprang barfota några hundra meter för att bara få in växlet.

Ja vad säger man. De här 40 kilometrarna jag ska cykla- går ju i stan! Finns ju inte en normal raksträcka där att trampa på i och nu ska jag låna Magnus räcerhoj som jag inte vill cykla sönder. Scotty ska på andra äventyr och även om jag ogillar att cykla...så älskar jag att hata att cykla på Scotty! Han är lättmanövrerad och flink.

Kom hem och jag hade ju tänkt kolhydratur- och i ladda. De 5 Lindtchokladbitarna jag sopade i mig ingick inte i den planen. inte den sockriga myslin jag hittade heller. Det är lite tomt med mat hemma efter sommaren och när man kommer hem 18.30 till en väldigt glad och bestämd liten 2-åring som bjuder på fika i sitt rum, då sätter man sig snällt på en liten stol och får en servett för "inte kadda mamma" och tuggar på en tygkiwi. Och så nattar man och äter sen. Men finns det något man kan peta i sig- så gör man det. Därav choklad.

Vad säger jag om formen då? Ja alltså nu kan jag inte larva med långa pass, nu är det att förbereda vad jag ska äta och dricka. Sova gott. Äta bra. Tänka positivt. Foka på det som jag är bra på.

Men det är massa annat också. Imorgon ska jag och Ebba skolas in på Friluftsfrämjandets Ur och Skur dagis. Det ligger i ett rosa hus här och vi ser det från balkongen. Det ska bli fantastiskt roligt och jag hoppas att Ebba känner sig trygg där. Inget annat spelar någon som helst roll just då.

Det är tokmycket på jobbet redan, med Lidingöloppet förstås. Otroligt roligt. Nästa vecka åker Ebbas pappa bort i 8 dagar plus att jag nog får vara standby efter bara 2 dagars inskolning på nya dagis, så jag är lite mer ställd än vad jag önskat med en dubbel jobbmängd så planera blir a och o som vanligt. Det känns inte stressande bara jag klargör för omgivningen att jag går under jorden ett tag. Inget är tråkigt, ingen dör om jag inte hinner, men det vore bra om det blev gjort.

Nu ska jag leta fram galonisar och märka kläder, ta bort allt i fönstren inför städhjälpen imorgon (så lyxigt!), hänga tvätt och sen unnar jag mig en stund i sängen med Born to Run och jäklar vad gött det ska bli!

Ha en fin dag!

Barfotahälsa och formtest

Revisorns skohylla

Döpt om bloggen till Barfotahälsa och visar bild på skor? Snurrigt! Får förklara vad jag menar med barfotahälsa sen.

Shit strimlad pottis. Nu är det 5,5 veckor till Lidingöloppet. Hur mycket jobb som helst med admin och skoj runt alla våra anmälda. Och så var det lite revision. Och redovisning också.PHU. Huvudet kallt.

5 dagar till triathlon. Ikväll testar jag simma-cykla-spring. Återkommer med formbesked.

Ha det gott!

Vardag..och jag tycker!

Sånt som jag drömmer mig bort till

Upp 05.45 när trollet kommer knatande med 4 gosedjur och klättrar upp i sängen.

Lite gos och kram.

Omelett med spenat och persilja. Kaffe Kaffe kaffe.

Packa jobbväska, matlåda, träningsväska.

Läsa Pippi, dricka låtsasfika. Lämna över till pappan.

P1 i lurarna, DN i handen. Blå linjen. Trångt varmt.

8:05- inne på kontoret. Mail mail mail. Svara. Skicka. Stämma av. Äta frukt och youghurt med mysli.

10.30 Kundbesök.

11.45 Lunch bestående av linsgryta med morot, fetaost, tomater och två tunnbrödskivor (det som fanns hemma).

15.00 möte

16.30 Träning

17.30 springa hem

18.00 "ta över" Ebba. Leka, plocka tvätt, torka upp.

19.00 Börja nattprocedur...

20.00 ...sover liten. Mamma bloggar, gör matlåda. Skriver listor. Slänger ett getöga på nyheterna. Letar lägenhet. Kanske ringer någon jag känner om jag har ett uns av energi kvar.

21.30 Försöker lägga sig och krypa in i böckernas värld eller plugga in lite näringslära.

Vardag? Kanske. Det är min vardag. Ibland känns den fruktansvärt inrutad och vardaglig och jag avundas de som när de "inte hinner" ändå kan välja att sen sticka ut och springa vid 20.00. Jag kommer ingen vart då. Jag är hemma och nu har det gått så långt att jag faktiskt vill vara hemma den här tiden på kvällen. Vill helst inte ha besök då. Vill vara tyst och ja, jag sitter framför datorn men jag sitter och spinner planer och drömmar och jag tittar aldrig på någon serie på tv och sällan på film.

Jag har valt mitt liv. Där jag är nu, där har jag hamnat på grund av val jag gjort. Vissa jäkligt smarta, vissa inte så genomtänkta. Jag älskar mitt liv och är stolt över var jag befinner mig och vad jag presterat.

Jag har saker jag vill förbättra, jag har jättejobbiga konflikter i mitt liv och en jättestor oro för en nära person. Jag kan inte ändra hur någon annan beter sig. Jag kan bara ändra på hur jag är, hur jag tänker. Det som hände igår eller tidigare- kan jag inte göra ogjort-men vad jag tar med mig från det är mitt val. Vissa saker kan jag ändra på på en minut, på en timme, tills imorgon. Andra saker i mitt liv kan jag inte styra om med snabba ryck- men jag kan börja jobba mot dem nu.

Jag läste den här artikeln och det är ju så sant. Det är så många som fegar, som bara "ja det här är bara vad lilla jag tycker och man ska aaabsolut inte tala om hur andra ska göra". Nej det är väl så sant. Det ligger inget retoriskt smart i att säga "gör så här". Men tycka får man, och bör man!

Det här är min blogg- välkommen hit! Jag skriver vad jag tycker. Tar du åt dig- kanske det var en öm tå. Tycker du emot- så är jag jätteintresserad för jag gillar att ta till mig olika ståndpunkter.

Jag tycker: Att man alltid har ett val. Jag tycker illa om folk i "offerkoftor". Jag har någon nära som skulle kunna se sig själv som ett offer pga saker som hänt utan dennes kontroll. Men instället väljer att se de val och möjligheter denne har. Jäkligt inspirerande. Sen har jag andra runt mig som pratar om "man". "Man hinner inte". "Man kan inte". "Man bör inte". Det är de som ofta skiter i att sopsortera för "ska man hinna det nu också". Det är de som klagar på sitt jobb- trots att de ju på något sätt måste hamnat där. De " pratar om "vi" och om "dem". De ser det som att saker händer dem att det då är vägs ände. Klaga- för all del, men kom med en ide om hur du ska ta dig ur det som gör dig på dåligt humör.

Man har alltid ett val. Och: Alla förändringar börjar med en tanke. Varför inte.."tänk om jag vågade....."

Ha en fin dag- nu ska jag testa hur mina ben känns med ca 100 kollegor på vår gemensamma träning ikväll! :)

Back to work

En bild från vätskestationen igår i Ottsjö

Jaha. Hemma. En 8 timmars resa i bil med mitt ex, tillika Ebbas pappa och en Ebba på bushumör har fyllt denna dag. Bilen var fullpackad med allt möjligt och efter en sväng på Ica Maxi blev det inte bättre.

Resan ned längs inlandsvägen är jättevacker: Södra Storsjöbygden bjuder på fantastiska vyer. Sen blir det lite sådär vilsamt tallmotradigt genom det glesbefolkade Härjedalen men efter Färila tar vackraste Hälsingland vid där varje titt ut genom fönstret är som att titta på ett vykort.

Sen svänger man upp på E4an vid Tönnebro och man blir varse om att man är på väg mot Tokholm. 1 fil blir två. Blir 3...blir 4 och så svänger man av och är hemma i Sundbyberg.

"Sommaren lider mot sitt slut" och det ska vara vemodigt men för det första brukar början på september och slutet på augusti vara fantastiska. Och för det andra så älskar jag hösten. Det är så prestationslöst- en skön utomhushelg i oktober blir så oförväntat fantastisk. Love it.

Efter 6 veckors semester (med jobbavbrott men såhär fick jag lösa min semester!) är jag redo att jobba- jag gillar ju mitt jobb. Och varför ha ett jobb man inte gillar?

Men jag hade önskat att jag såg så utvilad och laddad ut som jag är. Jag fick inte med mina vanliga hudgrejer till fjällen och med tvål och aloe vera gel (man tager vad man haver), i kombination med hårt vatten och mental stress (pga personliga konflikter som inte hör hit) så har min känsliga hud slagit bakut och jag har fått ett munsår OCH massa finnar. Inte kul! Dessutom så är ju, fast det är ju som vanligt, mina händer och fötter bland det skitigaste fnasigaste man sett. Man vill ju se fräsch och pigg ut men så blir det nu inte.

Veckan är helt galen. Imorgon har jag ett berg av jobb att beta av, sen händer det något extra special på vår löpträning på jobbet. Tisdag ska jag försöka få iväg cykeln till reparatör för att spänna växlar och sådär tills Sara ska ha den, samt beta av berg nummer två med jobb. Jag måste fixa en läkartid och dessutom hinna simma och träna in att växla till cykel. Sen ska jag rensa hela lägenheten för på onsdag kommer äntligen! ett städbolag och ska storstäda! Vilken lyx tänker ni men jag unnar mig detta av min semesterkassa- de ska tvätta alla fönster och storstäda, det är första gången jag unnar mig det. Då är det även inskolning på Friluftsfrämjandet mysiga populära Ur och Skur dagis med Ebba.

Torsdag har jag fortfarande mycket jobb och ska försöka få tag i den cykel jag ska cykla Trian på- som Magnus så snällt lånar ut. Försöka cykla hem den från jobbet för att lära känna den. Sen har jag mina egna projekt inför hösten att ägna tid åt, någonstans mellan att Ebba somnat, tvätten, disken, matlådorna och plocket. Fredag måste jag jobba också och sen ska jag försöka göra något roligt på kvällen men när man vet att man blir väckt kl 06.00 så får man regelrätt sömnångest när man är uppe efter 22.00 så vi får väl se. Tar jag bilen så kan jag iaf åka hem fort. Dricka alkohol är det liksom inte tal om nu på några veckor.

Helgen blir häng med Ebba, göra något kul lördag. Packa inför söndagen då jag lämnar henne hos hennes, tack o lov morgonpigga, farfar på Gärdet för att sen med cykel och belamrad som en oxe ta mig till starten för Stockholm Triathlon där jag ska debutera. Har sneglat på tävlings-PMet och börjar inse att jag faktiskt ska vara med på något helt nytt! Det här är inte bara att tuta och köra. Önskar jag hade mer tid att njuta av att längta och förbereda men jag får se till att vara där tidigt på söndag, och använda någon kväll att förbereda. Har fortfarande inga tights att ha under våtdräkten till min tänkta springtop. Och strumpor??? Har man strumpor på sig? Tar man sig tid att dra på dem. Ja det är mycket frågor.

Kosten har ju blivit precis hur som helst också de senaste veckorna men när man bor hos mamma i fjällen och vi varit många och lagat storkok och det dessutom är rätt dyrt (och jag är i-landsfattig!) så är det bara att släppa kraven på proteinbalans och ekologi för ett tag. Det har gått så långt att jag som sista dekadens köpte ett paket fiskpinnar till Ebba idag. Stekte på de här artificiella föga fiskrelaterade prylarna och Ebba bara...NEJ! " Inte god den" nej det tror jag det eftersom hon är van vid riktig fisk med hemmagjord panering. Jaja. När jag bromsat mitt eget fullastade tåg som jagar mig ska jag storhandla och storlaga och storbaka och koka sylt och göra matlistor som jag brukar.

Men det bästa man kan göra är att vara här och nu. Och här och nu måste jag jobba, hänga tvätt och packa inför imorgon och sen tvärbryta 21.30. Rutiner- är sköna. Att följa, avvika från. Bryta och byta ut. Jag har valt alla mina, utom några som jag jobbar på.

A-S-F Alltid Ständig Förbättring.

In i jobbdimman tar jag med mig soliga fjällbilder på min egen lilla lämmeltjej

...och mitt eget lilla fjällparadis!

Hoppas du har en fin vecka inplanerad, med saker som för dig framåt och sånt som får dig att skratta högt!