Att ge till välgörenhet- en fråga om altruism

I dagarna kommer SVT att sända Världens Barn som är en otrolig satsning där Radiohjälpen samarbetar med 12 andra organisationer. Media är ett otroligt starkt medium med en genomslagskraft olik något annat sätt att samla in pengar till välgörande ändamål.
I år känns det som man är medveten om att en större transparens krävs, för folk är, med rätta skeptiska. Men ibland uppfattar jag det som att den självklara risk för korruption och att pengarna inte går till ändamålet används som ursäkt för att inte engagera sig.
Jag blir galet sur när jag tänker på att mina skattepengar inte används på bästa sätt. Att Sverigedemokrater lyfter månadslöner på 50 000 kr som jag delfinansierar samt att jag betalar bidrag till en kung som är stadsöverhuvud genom ett system instiftat på Hedenhös tid.
Jag kan känna att jag har svårt att styra var dessa pengar går, men vet att en del går till saker jag vill- barnomsorg och äldravård.
Vad gäller de pengar som jag, en superrik världsmedborgare i stora mått mätt, vill ge till de som inte har det lika bra som jag så styr jag väldigt mycket över dem. Det kan du också göra. Och du som läser detta, har råd.
Om du väljer att ge 100 kronor till en av de ca 350 organisationer i Sverige som har sk 90-konto så vet du att minst 75 kr av de kommer att gå till det ändamål som organisationen jobbar mot.
Jaha tänker du, de 25 då? Jo. Det krävs faktiskt en viss organisation för att kunna se till att de 75 kronorna kommer fram. Radiohjälpen, Unicef, Rädda Barnen, Diakonia, Röda Korset, ActionAid, Kvinna till Kvinna osv osv klarar sig inte på enkom ideellt arbete. Det är väldigt viktigt att deras ekonomi sköts kompetent, att de revideras av en bra revisor för att se till att pengarna faktiskt går dit de ska och att verksamheten utvärderas, utvecklas och drivs professionellt.
För att ha ett 90-konto krävs att dessa kostnader max uppgår till 25% av de insamlade medel. I dessa 25% ingår då också insamlingskostnader och det kräver både tid och material för de flesta insamlingskampanjer att få effekt. Här skulle jag vilja rekommendera ALLA att gå in och läsa om hur du kan bidra och hur du hittar en organisation du kan tänka dig att stödja.
Det är helt otroligt, inspirerande, rörande och fantastiskt vilka underbara drivande människor som väljer att arbeta både med lön och utan inom ideella organisationer. Här gör man inte karriär genom lönekuvertet men hjärtat hålls varmt av att man får lägga de här 40 timmar (eller mer, eller mindre) på en verksamhet som gynnar någon annan än en rik delägare.
Självklart, och tyvärr är det så att korruption förekommer, här liksom i vinstdrivande företag. Vi kan bara gå till skandalen på Röda Korset. Men det man då ska veta är att de flesta välgörenhetsorganisationer har försäkringar som täcker liknande händelser, vilket även gällde för just RK. Jag kan även verifiera att en del av granskningen man gör på biståndsorganisationer är att "följa en krona". Alltså om du väljer att ge 100 kronor till svältkatastrofen på Afrikas Horn- så ska de pengarna gå till just det och det flödet ska gå att följa. Omkostnader för tex personal, ekonomi osv täcks oftast upp av medlemsavgifter och andra typer av bidrag (tex statsbidrag).
Vi kan inte göra så jättemycket från tvsoffan hemma åt korruption som sker på plats i det land där verksamheten sker om det är en sån typ av verksamhet vi vill stödja. Men ju mer medel välgörenhetsorganisationer får, desto bättre kan de driva sin verksamhet och hela tiden arbetar de, och vi som revisorer ihop med SIDA och andra organisationer och i massa olika forum för att pengarna ska gå just dit de ska och att kontrollfunktioner ska vara på plats som säkerställer detta. Jag ser det själv dagligen i mitt arbete.
Jag kan också tänka ibland att jag struntar i om någon krona hamnar fel, hamnar en krona rätt och stödjer en utsatt människa så är jag glad. Jag ger varje månad för mig och Ebba till de två organisationer jag har störst förtroende för, till det jag själv brinner för och jag följer upp på deras hemsida hur mina pengar används.
Idag var jag på Mixit som är min favoritklädesaffär i Sumpan. Skulle unna mig lite shopping till hösten. Jag dreglade över en OddMolly kofta för nästan 2 tkr. Sen tänkte jag att tänk om det blir ett felköp. Då hade jag grämt mig över det. Men om jag skulle köpa en billigare kofta, av ungefär samma kvalitet så skulle jag få en kofta, och jag skulle kunna ge pengar till Världens Barn som jag tycker är en fantastisk satsning. Är det en uppoffring? Nä inte direkt.
Så mitt råd för en riktigt genuin jäkla altruistisk egoboost en sån här mörk onsdagskväll är
1) gå in på bidra.se
2) hitta en organisation du brinner för
3) se hur dina pengar skulle användas
4) Säg upp en tidning du prenumererar på (lånat tips från Jillian Michaels)
5) Läs denna på nätet istället så spar du på miljön
6) Ge dessa pengar till organisationen -gärna med autogiro månadsvis.
7) Hör av dig till dem och fråga exakt HUR de använder dina pengar- de kommer bli jätteglada.
8) Berätta för mig
Just nu sitter jag och gör en lång spellista med potentiella spinninglåtar som jag ska lyssna igenom på min lilla 5 mils lördagsjogg på lördag. Nä. Sörmlandsultran. Sa jag att jag inte sprungit längre än 2,3 mil i ett kör på ett halvår? Nä? Ah så är det iallafall. Imorgon ska jag berätta hur singelmorsan i Sumpan ska platta till den där banan och gå i mål. På gott humör. Klädd i rosa. Redo för kalas på kvällen. Häppåre!

En dag i bilder

Jag har sett andra göra så, skriva om en dag med bilder för varje timme. Mitt jobb är inte så intressant att titta på så det blir inte en bild i timmen idag men här är min tisdag, illustrerad.06.00 Ebba vaknar och kommer in till mig med ett berg av kudde, gosedjur och Pippi. Hon har sin fars morgonhumör och måste vakna långsamt så får sitta framför "bompa" en stund och dricka ett glas vatten medan hennes 0-100 på en sekund mamma gör sig iordning (5 minuter) plockar upp saker och packar grejer och packar matlåda (15 minuter) samt gör frukost 5 minuter...

07.00 som vi äter tillsammans och diskuterar fåglar utanför fönstret, vädret, vilka som är på dagis. Var pappa, mormor, faster, moster etc är. Vi äter ekologisk youghurt med mestadels ekologiska saker i som mysli, frön, russin och cocos. Sen drar jag sönder ryggen några gånger då jag försöker få fatt i busungen för att klä på allt som ska på när man ska vara ute och leka: underställ, galonisar, fleece, stövlar. Det är ca 12 grader ute och då räcker ETT lager för mig för jag är så varm av mig på morgonen. När vi kommer ut genom porten ser jag att mina väldigt dyra Gucciglasögon ligger på bilen. Får inte riktigt ihop det men tar med dem bland högen med väskor jag har med mig: Ebbas dagisväska med ombyte o sängkläder, min väska med data o matsäck och min lilla löparsäck. Vi stolpar iväg längs en liten stig och en hal bergsknalle. Får lyfta Ebba och har efter bara 5 minuter utanför huset lerat ned min klänning.
08.00 Vi stannar och stampar på "smällbär" och sen lämnar jag på dagis efter att ha fått en jättestor kram och puss och gett fröknarna en påse goda äpplen från Värmland. Jag går nu från mitt mindfulla lugna tillstånd som jag alltid är i med Ebba till mitt ybermultitaskande där jag läser DN, lyssnar på P1 Morgon, kollar mailen i Blackberryn och gärna också en blogg och Facebook samtidigt. Jag vill ha allt till hands så pular ned plånbok och telefon i bh'n (för ingen handväska som vanligt). På tuben glider telefonen ur bh'n och ned i klänningen och får åka ut på golvet. Inga konstigheter. Försöker stänga ute denna artificiella typ av umgänge med främmande människor genom detta oproduktiva multitaskande. När jag kommer till jobbet har jag snappat upp något om ett postumt Nobelpris, dagens Rocky och halva ledaren i DN ungefär.

09.00 Byter till jobbskor och ser nästan normal ut ett tag trots fläckar. Undrar varför det ser ut som en tromb dragit fram på mitt skrivbord och försöker städa men inser att jag ska byta plats idag så ger mig och tar itu med mailhögen jag inte betat av i Blackberryn. Tittar på vår film från Lidingöloppet och blir helt varm och stolt. Lyssnar på Jillian Michaels och betar av enkla uppgifter.

10.00 Flyttar pö om pö lite grejer till min nya plats. Dricker grönt te. Tänker tillbaks på sekvensen i SVT1's serie Lykke jag såg igår där den otrogna exmaken efter separationen får det riktigt jävligt och tänker på hur jag liksom älskar den delen av serien och inser att jag har lite oprocessad ilska som fortfarande inte kommit ut så...

...kollar upp Kickboxning nära jobbet.

11.00 Jobbar vidare, planerar höstens jobb.

12.00 Äter en lunch jag önskar ska vara tillräckligt med spenat, morot, fetaost, keso, kyckling, fullkornspasta och tomater men det är den inte så hamnar obönhörligt i pentryt där jag äter 2 knäckemackor.

13.00 Har ett möte där vi ska lära oss vårt nya revisionsprogram. Jag har inte hunnit göra den onlinekurs man ska göra innan så under devisen fake it til you make it försöker jag hänga med och låtsas veta vad jag gör. Jag kommer undan som vanligt. PHU.

14.00 Fortsätter flytta plats. Det är varmt och jag är less och kom just på en sak som ska vara klar nästa vecka, hur f-n ska det gå. Kalendern är helt fullklottrad med möten, kundbesök, och "in-house" jobb.

15.00 Börjar bli klar på min nya plats. Fikasugen och sömnig för sov dåligt inatt pga klådan. Förbereder ett möte imorgon bitti och funderar på om jag ska gå på Mysore ("självledd" träning) Astanga yoga imorgon eller testa kickboxning på kvällen. Inser att jag inte hinner något, fastän jag har hjälp med hämtnint. Äter en tallrik youghurt med mysli.

16.00 Fortsätter jobba efter ett break där jag stretchar ut ryggen och funderar på vad jag ska göra för Rosa Bandet kampanjen.

17.00 Har lessnat ur totalt på att sitta still och byter om till mig själv. Känner blodet börja pulsera i kroppen. Tightar till tofsen, sätter spännen. Packar löparsäcken o stänger av datorn. Sticker ut på Torsgatan och springer ifrån alla siffror till något enkelt. Till en fantastisk känsla. 6,5 kilometer hem.

18.00 Hemma. Ebba har börjat sova hos sin pappa ibland och det känns helt krejsy att vara hemma själv. Jag äter vad jag vill, hur jag vill vilket blir haloumi, 3 jätteknäckemackor, guacamole, makaroner, fetaost. En påse lakrits jag fått av hjälten. Saknar Ebba men har lärt mig att uppskatta de här stunderna och göra det jag annars inte kan. Tyvärr handlar allt denna vecka om att förbereda visning och det här förbankade kliandet pga nässelutslagen gör att inget är så superkul men så får jag jättefint besök av hjälten och då slutar man klaga. Han vill ha pankisar och steker dessa medans jag far runt och plockar och plockar.

19.00 Har världens finaste himmel utanför fönstret (skymtar gör min lilla griffeltavla med middagsideer). Går lös med spray och tokstädar badrummet, skurar golvet. Däckar på soffan och klöser mig själv rödrandig. Planerar resten av veckan. Kollar vad jag har för matlåda. Hänger tvätt. Funderar på att röja i klädkammaren men myser hellre i soffan med mitt fina sälla besök efter jag bloggat...vilket är nu! :)

Tack världen för idag. En bra dag men nu är det dags att varva ned och sussa!

Mindfulness, eller ladda med lugn

Världens finaste hjälte är världsbäst på enkla men helt fantastiska presenter!

Det är så otroligt enkelt alltihop. Den man älskar allra mest. Frisk luft. Natur. Stillhet. Jag och Ebba tog en skogsutflykt längs en stig upp i trollskogen idag. Det var lite sådär höstdimmigt och mulet. Färgerna sprakade men inne i granskogen var det lugna varma toner. Ebba knatade på sina små ben till trots och tittade efter kottar, svampar, löv och grenar. Hon bara gick och gick och jag var helt fascinerad. Inget gnäll.

Jag gick långsamt, långsamt för mig, i hennes tempo. Kom på mig själv att djupandas och liksom försöka suga i mig så mycket stillhet, natur, frisk luft och Solbacka jag bara kunde. För jag vet att jag åker tillbaks rätt in i ett vardagsinferno av visningar, späckat jobbschema och pussel. Jag är så utvilad, min faster har tagit Ebba två mornar så jag sovit till 8 säkert. Vi har ätit hennes omsorgsfullt goda lagade mat och jag har hunnit däcka i fotöljen nedan till tonerna av Vivaldi och slumrat sådär gott som jag så sällan gör. Var säkert en månad sen jag sov längre än 06.30 och samma så vad gäller sova middag.

Man måste stanna upp. Inse att man måste byta riktning eller bara röra sig framåt långsammare. Jag blev inte förkyld och studsar av energi men min kropp har inte låtit mig gå obemärkt ur de senaste veckornas höga tempo- jag har fått nässelutslag och det kliar något galet på armar och bål. Aldrig haft innan. Fått massa bra tips på hur jag ska kuva det men jag är ju mer intresserad av vad det kommer ifrån.

Nu är jag tillbaks i Tokholm och det är visningar med tillhörande skurande i veckan. En ultra på 50 km på lördag, en massa jobb, en massa skoj. God sömn, god mat, rörelse utomhus och massor av Ebba gör att allt detta känns som en lätt match. Nu kör vi.

Min lilla trädgårdstomte med sin morfars mössa som säkert har 40 år på nacken....

18 km flygfot och framtidslöparplaner

Inte glömt...

Ibland händer det. Jag får känning av att det kan bli en bra löpare av mig. Jag håller till någonstans däremellan att bara ta mig runt distanser på upp till 5 mil och mellan att få en bra tid.

Det är kämpigt här. Det är ilandskämpigt på alla de sätt men kämpigt ändå och något som, när allt annat funkar, jag uppfattar som en utmaning. Och jag älskar utmaningar.

Det krävs ett nytt tänk för att kliva upp ett snäpp. För att prata maraton på 3.40, Halvmara på 1.40. Mil på kanske...48 minuter? Jag vill, jag vågar och jag omger mig genom dator och personligen med människor som bara genom sitt görande visar att allt är möjligt. Men jag, tuffa jag, tvekar ofta. För jag har inte fått styr på träningen som jag tänkt och vid analyserandet så är det ganska klart varför- jag lägger inte den tid som krävs. Inte den energi. Jag spretar och satsar på triathlon och undrar sen varför inte löpningen utvecklas. Jag njutlöper och duckar fiffigt för intervaller och liknande. Så bra då! Jag gör fortfarande galet bra. Men går jag runt och suktar efter lätta snabba ben och finfina tider, ja då måste jag välja: Antingen satsa det som krävs. Eller låta det bli en sån där sak som jag vill ha, men inser att jag inte är beredd att offra för och släppa det för att undvika lidande. Som att vilja ha en cool klädstil och ett snyggt inrett hem. Jag kan vilja ha det, men jag skiter rent ut sagt i det för det finns tusen viktigare saker för mig.

Men att bli en bra löpare ligger högt. Det kostar inte så mycket pengar vilket är A och O för mig. Det ger mig otrolig lycka, får mig att träffa underbara människor (även om jag älskar att träna själv när det ska kräktränas). Det får mig att växa som person, bli starkare både fysiskt och psykiskt och banne mig det inspirerar andra och jag vill. Så jag ska.

Mål ska vara mätbara och ligga precis sådär så de går att nå men du måste anstränga dig.

Detta var mitt första år som löpare. En ultra, en halvmara, ett triathlon, en 5 km, ett brutet Lidingölopp och snart en kuperad ultra till och så var vi klara med den här första säsongen.

Jag tar med mig att jag är disciplinerad nog att faktiskt träna.

Jag har otroligt lätt att lära.

Jag älskar att springa och har lärt mig att träna i grupp.

Jag är dock lat när jag väl är ute.

Jag har inga skador rent muskulärt men mitt hjärtfel och min nu superkrånglande rygg kommer vara en utmaning att hantera.

För att bli bättre måste jag träna mer disciplinerat när jag väl är ute. Jag måste köra mina tusingar, mina 2-tusingar. Jobba med löptekniken och löpstyrkan. Ta hand om bålen och se till kosten. Jag äter väldigt bra men sen äter jag väldigt mycket socker och mackor (älska mackor!) och eftersom jag är rätt nöjd med mig själv triggas jag inte att skärpa mig men nu satan ska jag ta tag i kosten också.

Idag tog jag min halvlånga runda här på landet på 18 kilometer. Med 6 dagar till SUM så är det väl sådär halvnödigt träningsmässigt men med min ruttna känsla i kroppen (förutom under Lidingöloppet tills ryggen sa stopp) så behövde jag ett glädjepass och se om ryggen håller. Jag springer 7 km längs en bilväg sen svänger jag in på en grusväg där jag har 11 kilometer Värmland at its best under fötterna och runt mig. Det är en snurrig kuperad väg och här har pappa snurrat runt o kört rally och hela kroppen känner sig hemma. Jag hade ingen plan på fart utan kopplade in lurarna och lyssnade på P1's Godmorgon Världen.

För 6 månader sen var mitt joggtempo 6min/km. Nu om jag låter kroppen bestämma springer jag på 5:30. Jag ökade inte, jag bara rullade på och det finns inget som den känsla när höstfuktig dimma ligger på bara armar (för ned till 10 grader springer jag i korta shorts o linne, svettas i onödan är drygt!). Luften är lätt att andas, underlaget perfekt och och kroppen vill fram. Och de sista tokkuperade 2 kilometrarna var det inga problem att trycka upp farten och det får gå bannemig hur det vill med att ta sig 5 mil nästa helg för kan det kännas såhär bra så har jag en grund att stå på. Problemet är väl ryggen då som fortfarande värker ibland med en smärtar som skarpa knivar men ger sig om jag sträcker ut den ordentligt så det blir nog några såna på SUM nästa helg.

Måste bara återge något som Hans Rosling sa idag i en intervju i Godmorgon Världen på p1 angående att världspopulationen kommer vara 7 miljarder alldeles snart. Fritt återgett: Det är inget problem. Problem är något man kan göra något åt. Sug på den du och gör något åt det som du uppfattar som problem i ditt liv.

Laddar o vilar

Engentligen är det så absurt. Att man lever ett liv där man måste åka bort från det man kallar sin vardag, för att orka med den. Att man lever omgiven av så mycket rörelse att man njuter av att stå och titta ut över en morgondimmig stilla höstträdgård på landet. Att man omger sig med så mycket hus o bilar o betong och planterade saker att man glömt hur det luktar på riktigt på hösten. För det är inte i stan som här.
Jag känner mig faktist inte slutkörd på något sätt men jag blir lite stingslig när det går för lång tid emellan besöken till Värmland, eller fjällen. Är faktiskt väldigt förvånad att den känsla i halsen och den snuva Ebba hade inte bröt ut hos någon av oss. Att vara frisk nog att träna och genomföra lopp, är faktiskt en del i träningen det med. Du kan köra hur mycket intervaller du vill men du måste se till att ditt immunförsvar är starkt så du håller dig friskt. Lättare sagt än gjort.
Det tar tre timmar hit i bilen och jag stänger dörren till Stockholm längs E18. Jag släpper alla funderingar om logistiken runt visningar, revisioner och ekonomi. Här sover jag djupare, andas friskare luft, trampar runt i gummistövlar och kläder som bara lämpar sig för åsyn av just Ebba, faster och syster. Jag klurar jag på hur jag ska trimma de 4 granarna likadant. Hur vi ska ta hand om alla löv, och det går inte att greppa hur mycket löv det är hur man än beskriver det. Det är 7 stora ekar, en gigantisk lind, ett otal björkar o andra träd därtill och pga vildsvin kan vi inte bara dumpa allt utanför tomten mot skogen utan det måste eldas upp eller köras bort till återvinning. Galet. Och underbart. Solen har strålat och värmen har varit på t-shirtnivå. Ebba fullkomligt älskar att vara här och stolpar runt på tomten med sin lilla kratta och plockar äpplen och busar. Hon åt så mycket broccolisoppa till lunch så hon inte orkade kaka och sen sopade hon i sig stuvad spenat så det sprutade. Underbara unge.

Myyyyycket äpplen finns det

En glad liten tjej som älskar att vara ute o busa

Men det är även här jag i planeringsfas. Jag funderar på vilken utmaning...näää..haha VILKA utmaningar 2012 ska få innehålla. Jag har en dröm om att göra något stort i välgörenhetsväg för att lyfta fram viktiga frågor jag brinner för och jag inser att jag har lärt känna människor som kan brinna för samma sak. Men det är stort! Jag vet inte om det kommer bli 2012 men det finns med där. Jag vet att jag vill utmana mig inom min favoritkategori rörelse utomhus. Jag vill bli snabbare, starkare, smidigare, lättare, tuffare och uthålligare. Allt det. Varför inte? Varför skulle jag inte?

Men med den pusslande vardagen och Ebba på hornhinnan hela tiden måste detta planeras. Ser så otroligt mycket fram emot att gå in i grundträningsfas och stycka sönder min träning och bygga från grunden. Så mycket så att det inte blir någon mara första helgen i november. Jag vill bort från före-under-efter lopp nu och börja jobba mot nya mål och låta det ta lång lång tid. Mål som är skarpare och tuffare än förut och jag behöver börja om bokstavligt talat from the core. Stärka min bål. Bättra på kosten. Öka uthålligheten. Snabbheten och styrkan. 2011 har varit ett reparationsår. 2012 ska bli ett spat out in glory år. Nu, vilar jag. Ser fram emot Sörmlandsultran som ett uthållighetsprov, för prov kommer det bli, 5 mil känns väldigt mycket längre nu än för 6 månader sen inför TEC. Jag känner mig väldigt seg och tung och plufsig fortfarande och det är bra för ur missnöjet växer och gror ett galet driv inom mig att förändra och förbättra. Men här och nu- är allt alldeles underbart. Imorgon 18 km's vändan som sista längre pass innan sista loppet detta år.

Ha en fin kväll!

Crossfitpremiär och mot landet

Men åh. Jag blev rörd till tårar av de fina kommentarer jag fick på bloggen igår. Jag säger ofta som svar på frågan varför jag bloggar, att får jag en person att börja träna och hitta glädjen i det, och någon att utmana sig själv- då är det så värt det. Jag älskar dessutom att skriva! Min dröm när jag var liten var att bli journalist. Jag har läst journalistik men har alldeles för mycket åsikter så jag kunde inte ens skriva en endaste nyhetsartikel på 5 rader utan att lägga in en åsikt. Så jag har min egen lilla spalt här, min krönika där jag får ur mig allt jag har i skallen och hoppas att några har glädje av det- så är allt bra!
Jag är just tillbaks från en riktigt trevlig fredagstillställning. JärnkvinnaSofie hade dragit in Magnus i att leda ett Crossfitpass med oss nere i Karlbergs slottspark. Vi blev ett gäng på 7 tjejer som rullade ned till parken som badade i sol. Vi höll till borta i ändan av den avstängda hinderbanan.
Det var så kul att träffa Sofie- äntligen! Att ha något sorts catch-up samtal med ändorna i vädret under björngång är inte helt lätt så ser fram emot en lunch snart!
Vi körde 3 varv med övningar som fick alla muskler att vakna till. Jag är nog inte så klen som jag tror men det finns mycket att jobba på.
Solen sken och förutom en endorfinkick och massa skratt och glädje av att träna med härliga tjejer fick jag med mig ett par rosa tights att springa Sörmlandsultran i av Sofie samt senaste numret av Fitness Magazine. En hel del gräs och grus har jag också transporterat in här på kontoret ser jag nu....
Det känns som en underbar sensommardag och nu ska jag hem, duscha snabbt och hämta den underbaraste lilla trollungen på dagis och sen bär det mot Värmland och 3 härliga efterlängtade dagar på landet med upptäcksfärder i skogen i 2-års takt. Hoppas ni också får en fin helg!

Go get it

Ibland måste man ställa sig där. På andra sidan. Där livet är slut. Och fiktivt titta tillbaka. Och fundera på vad man vill se. För just nu är det så otroligt lätt att säga att jag
* hinner inte
* vågar inte
* kan inte
göra alla de där sakerna hjärtat skriker om. Eller piper om därunder all materiell ilandsstress.
Mitt emellan tunnelbanan och mataffären en trött regnig oktoberdag där väskan är fylld med jobb, nycklar, lappar och därtill en tyngd av "borden" sömnbrist och tveksamheter är det kanske inte så jäkla lätt att tänka att "nu säger jag upp mig och startar eget" "nu hoppar jag på ett volontärår utomlands" eller "nu anmäler jag mig till ett marathon nästa år och tar hjälp med träningen". Nä. Det kommer inte spontant. Vi är så inrutade i att slussas mellan reklampelare fram genom vardagen. Livet är en kofta för 299 kr, en latte med gratis bulle och kanske en kryssning. Boxer Robert vet alla vem det är. Shirin Ebadi, lite mer svårplacerad för en del. På nästa reklampelare: Fläskkarre 29.90 kilot denna vecka. Och så blir en hel sanning av instängda plågade grisar fulla med hormoner plötsligt en hastig torsdagsmiddag på bordet.
Bara för att vi inte tar oss tid att stanna upp. Reflektera. Ifrågasätta. Agera.
Vi tänker att storebrorsamhället borde ju isåfall lösa det så att tågen går i tid, att all mat som säljs är bra och jobbet blir roligt- för hur ska vi hinna reda ut vad som är bra och dåligt?
Det är en sån stor klyscha men den är så sann. Vi har bara ett liv och vi vet inte när det tar slut. Det finns så många historier att ta till sig runtom oss där människor tagit livet och vardagen för givet och sen fått den ifrånryckt sig.
Egentligen handlar det inte så mycket om vad man ska kunna titta tillbaka på. Utan om hur man vill att det ska kännas på morgonen. På kvällen. Varje dag. Gör jag det jag vill? Ger jag mig ut efter det jag verkligen vill ha?
Jag sparkar mig själv i baken hela tiden för att driva mig framåt mot det jag vill. Stå emot tveksamheter, ifrågasättanden som bara kommer från avundsjuka och feghet. ibland blir jag osäker, men det är oftast när jag lyssnar på fel personer. Eller när jag tar ögonen från mina mål. Tittar på molnen istället för på solen.
När jag tänker "nä det där går nog inte" istället för " jag testar, så får vi se".
Som igår när jag tänkte installera min nya bloggportal själv. Otekniskare människa får ni leta efter och något tålamod har jag inte begåvats med heller. Klart det inte gick. Men jag försökte, och kan nu med god ro be om hjälp.
Eh träning då? Någon sån? Ja det är 6,5 km till jobbet och jag sopar igång mig själv från dagis längs Lötsjön, Råstasjön, bort mot Råsunda, in mot Torsgatan och sen får jag stå på ordentligt emellan rödljusen för att hålla snittet. Allt sker före frukost och jag har svårt att hitta energi men målet är att minska snittiden per kilometer. Idag sa den amerikanska damen som bor i min Runkeeper app att äveridj pejs: fajv minits änd tuentynajn sekånds pör kilåmedör och det var ok för det var en del rödljus att stanna vid.
Annars då...jo jag försöker planera in lopp under 2012. Och tänkte faktiskt lägga till ett litet marathon här i november. Om du har ett lopp som jag bara MÅSTE springa 2012, hojta till!
Jag tänkte också springa Sörmlandsultran helt iklädd rosa för Rosa Bandet kampanjen och det går väl sådääär för rosa tights har jag inga.
Höll på att anmäla mig till fjällmaran på datorn idag när jag fick bli fjärrstyrd av vår support. Den unga killen i telefon frågade om jag skulle göra "den där tjejklassikern" och jag skulle kunna skriva tusen arga spaltmeter om att varför heter det Tjejklassikern och inte tex miniklassikern? men vi slutar här för jag väljer in positiva saker hellre än negativa och det manifesterar jag med en stor skål nypoppade popcorn, Mitt i Naturen och en stor kopp grönt té. Adjöss!