Följ med..

Mot Triathlon, Tuffa fjäll, solnedgångar och maxpuls!

torsdag 11 augusti 2011

Skratta eller gråta?



Ebba visar hur man gör!

SKRATTA! Alltid!

Livet är fantastiskt som bjuder på ett sånt brett spann av känslor. Ett träningspass är som ett helt liv, man är lite ny och ovan, börjar i ett lugnt tempo med uppvärmning - går det för snabbt blir det knas, nej lugnt och tryggt är mottot. Sen är man uppvärmd och det är läge att gasa, och bromsa. Sen börjar man bli sliten och då saktar man ned och kan vara glad över det man presterat. Men det kräver att man tog i där man skulle, vågade där man borde och lyssnade på kroppen.



Jag använde alla svenska, engelska och meänkeli svordomar jag kunde idag under mitt pass. Som skulle vara det hårdaste passet innan trian var det tänkt. Hade bestämt mig för 40 km cykel och 1 timma jogg. Det är ingen ide att bestämma, man får planera och så försöka efterleva och hoppas att väder, vind, utrustning, hjärna och hjärta (speciellt i mitt fall) är med.

Om jag förbättrat mig 100%igt i simningen varje gång de ca 5 gånger jag simmat så har det hänt noll zilt, nada, nichts på cyklingen. Jag kan inte komma upp i mer puls än ca 70% för då brakar mjölksyran lös i mina lårmuskler. JA jag försöker dra trampan mer än att trycka på men då krampar hela benet. Det är ju lite tragiskt att jag bara satt igång det här med cyklingen helt utan att någon som kan något om cykling ens tittat hur jag tragglar fram, tänkte jag idag någonstans mellan Ottsjö och Vålådalen. Det blåste än hit än dit. När det var relativt lugnt och stadigt kan jag ligga på ca 30-35 km/h. Men det får inte gå för fort, framdäcket sitter inte så bra det vobblar och Ebba behöver en intakt mamma som inte slutar sina dagar med näsan före i en mosse fastspänd i en liten cykel. Självklart så satte mitt hjärtfel igång. Tittade på pulsen som härjade runt 220 och undrade var jag skulle stanna och lägga mig ned. Försökte med valsalvamanövern (håll hårt runt näsan och tryck). Funkade inte som vanligt, men fortsatte att göra den och bannemig det slutade! Alltså rusa- inte slå :)! JIPPI!



Utför håller jag igen. Och uppför tror jag att jag skulle springa om mig själv så sakta går det. Tror nästan jag ska tippa för det går så långsamt.



Det var kallt. Ca 7 grader när jag stack iväg. Fingrar och tår domnade. Min gel kladdade ned händerna så tänk blåfrusna svullna kladdiga prinskorvar och det var mina händer. Vätskesäcken läckte så vattnet tog slut på tillbakavägen. Jag tänkte alla hemska tankar som fanns om cykling och vid Fångåmons fiskekamp på tillbakavägen bestämde jag att jag aldrig ska genomföra en Ironman. Gärna springa 24, 30, hundra mil. Bara jag slipper cykla. Jag kände mig seg, tung, ful, ja ungefär som en grinig tonåring. Intressant att ett färdmedel på två hjul kan framkalla såna känslor.

Eftersom det här var ett brickpass, och jag har förstått och själv erfarit att benen ska vara som stockar var jag rätt luttrad vid växlingen. Mina stela fingrar lyckades få av hjälmen och snöra mina älskade Adizero. Sopade i mig vatten genom att dricka ur plastpåsen som jag satt runt vätskesäcken och åt ett paket russin. Foo Fighters i lurarna och tror hela processen tog ca 4 minuter. Iväg!

Och..faktiskt. Iväg. Jag trippade med korta steg. Lite seg i benen så svårt att veta hur fort det gick och Garmin tar en stund att hänga med. Väntade på kilometerpasseringen. 5:10. Fortsatte 5:06. Pulsklockan hade glidit ned och iddes inte fixa med det men kände mig som på 75% ungefär. Kilometer nr 3 5:08. Jag tog inte i. Jag joggade inte men jag sprang inte obekvämt heller. Nu kände jag att jag faktiskt kunde unna mig att vända, jag hade mentalt laddat för att jogga i ca 6:30 tempo och må illa och liksom hasa mig fram men jag sprang med trippande steg och när jag vände in i motvinden ökade jag. Avslutade sista två kilometrarna på 4:59 tempo och just att vara under 5 min tempo gav mer mentalt något annat jag gjort på länge.



Jag är en långdistansare, och som Magnus så klokt sagt, och som ramlat på plats i skallen nu- jag måste ha en lååååång uppvärmning för att kunna springa lite snabbare.

Jag är på ett kalashumör. Endorfinstinn förstås men känner att min lilla svacka vänt. Jag är en löpare, en vågsurfare och potentiellt en simmare. Jag kanske kan lära mig att cykla om jag får hjälp men själv får jag acceptera att det är tungt. Jag är inte ett dugg orolig för trian. Det ska bli intressant att simma med massa andra armar och fötter, cyklingen kommer bli svår, ond och knepig men jag tar det en sak i taget. Det är 10 dagar kvar och jag ska slänga in ett återhämtningspass imorgon i barfotaskorna, ett hårt pass löp på lördag om jag hinner. Sen ska jag försöka simma 1-2 gånger nästa vecka eftersom det var över 2 veckor sen jag gjorde det och tekniken sitter ju inte så bra än.


Nu vill jag egentligen bara ut och springa. Det är som ett hårt pass öppnar kanalerna. Det är som att det bara rensar slaggen. Det är liksom början, sen är kanalerna i kroppen öppna och det är bara att fylla dem med springglädje och liv!

2 kommentarer:

  1. grymt - till slut. att cykla i 30-35 är ju faktiskt rätt SNABBT. vem är det du jämför dig med? de som cykeltränat sedan barnsben? upp med hakan och inse att du är grym. fast ta det lugnt med hjulet, jag skulle nog inte våga cykla - tänk om det lossnar liksom...

    SvaraRadera
  2. Haha! Ingen risk att d lossnar tror jag men jG ska lämna in vår kille innan du ska cykla så hans framhov sitter rätt !
    Tack- kände mig grym när det gick så fort :) men inte sen!

    SvaraRadera