Följ med..

Mot Triathlon, Tuffa fjäll, solnedgångar och maxpuls!

onsdag 31 augusti 2011

Springa på glädje och kärlek

Men hallå!

Vilken toppenonsdag det varit! Sån där förhöstvärme med hög krispig luft. Jag har lyckats spilla fisksoppa i min dataväska men iddes inte ens bli det minsta sur över det.

Luncha på en kliniskt ren avdelning på Huddinge Sjukhus bland sjuka människor, pipande maskiner och slangar gör att aptiten inte direkt skjuter i höjden men det var så mysigt att sitta och äta tillsammans, nästan normalt. Fast hjälten kan inte skratta. Då gör det väldigt ont. Och skratta gör vi väldigt mycket. Men vi får försöka låta bli.

Studsade av glädje tilbaks till kontoret till avstämningsmöte angående Lidingöloppshelgen. Massa tåtar att dra i. Dessutom hade ca 470 snygga jackor anlänt till min plats. PHU.
Sen möte med Running Sweden och så kasta sig in på en toalett och byta om till träning.
Underbara Running Sweden som kommer med leenden och kramar.
Eftersom magen protesterar fortfarande ( och det är bara mitt eget fel) så tänkte jag springa med mellangruppen som inte härjar runt i sub 5min tempo så mycket. Rubins intervaller var jag inte sugen på. Jag var magen till trots så glad. Så glad över att min hjälte får komma hem och att allt går bra. Den värsta oron har släppt och ersatts med sån där sprudlande glädje som jag har massor av.
Vi satte iväg mot Pampas och vägen till Sundbyberg längs vattnet. Magen rörde sig oroligt. Fortsatte efter lite löpskolning i 5 tempo. Kändes lätt och bra även om magen krånglade men så fort backarna kom blev magen sur och det gjorde ont. När vi vände började jag springa tillbaks före de andra för att kunna ta det lugnare pga smärtan. Sprang och tänkte på andningen för att få bort smärtan. Sprang...och sprang..och undrade varför de andra aldrig kom ifatt?
Tittade på klockan som visade 4:30 tempo. Hoppsan. Vände tillbaks och där kom de och nu var jag igång och Thomas skämtade att "lite magknip skulle man tydligen ha". Vi hade delat upp den stora mellangrupp vi är och det här var det snabbare gänget, 8 glada löpare och alla var starka och uppvärmda så vi tuffade på tillbaks. Längs Atlasmuren spårar det alltid ut i utförslöpan och jag tog rygg på en kollega som for iväg. Väl framme vid Bonnierhuset var jag absolut inte slut men sista 500 metrarna gick i 4 tempo och det kändes. Tiden? Enligt en klocka 49,5 minuter. Det är mig veteligen första gången jag springer en mil under 50 minuter. Det kan ha varit 50 minuter men det spelar ingen roll. Det var långt ifrån max och det var med en trilskande mage. Det var på ren jäkla glädje och kärlek.
Bättre laddning än vilken gel som helst visar det sig.
Tyvärr fick det här endorfinpåslaget ingen effekt på magen som kaosar fortfarande. Väl hemma var det enda jag var sugen på hårt tunnbröd med smör. Så jag åt väl en 4 stora skivor. Med Ebba. Som drack mjölk till och med dessa två komponenter lyckades skapa ett inferno av stök. Har mjölk liksom ingen ytspänning alls? Sen stoppade hon in något i tvättmaskinen som jag hör centrifugeras till oigenkännlighet nu. Men väger upp det hela med att lägga sig själv och "läsa" och så är det bara att gå och släcka lampan sen när hon ropar "mammaaaaa". Och säger att hon är "mammas äkling".
Jag är lite ilandsoroad för Lidingöloppet. Jag tror magen kommer kräva lite lugnare träning och en rejäl rokad i kosten. Dålig timing. Tar det en dag i taget. Imorgon är det vilodag och fokus på jobb. Det är ju min "fredag" och sen väntar en helt fantastisk helg.
Hoppas ni har en fin kväll!

1 kommentar:

  1. Jobbigt med magen men grymt sprunget! Om det går sådär "lätt" på träning kommer du ju kunna springa fler minuter snabbare på tävling! Synd att inte lidingö är en mil då :) (för jag antar att det är stora du ska köra?)

    SvaraRadera