Följ med..

Mot Triathlon, Tuffa fjäll, solnedgångar och maxpuls!

söndag 21 augusti 2011

Kraften i ord, ben och hjärta- och Stockholm Triathlondebut

Redo för start. Inte i bild: ganska många näsdukar Hon som ÄLSKADE att cykla idag och log så vinden ven mellan tänderna

Hon som idag var sämst på löpning och bäst på simning :)


Tack. Alla som hejade på mig idag. Som bar fram mig genom det mest absurda dygn jag haft på länge. Det viktigaste först- det gick bra idag med transplantationsoperationen- långt stort ord för ett otroligt ingrepp. Nu håller vi tummarna att det fortsätter så.


Tack till: Helena, som pratade med mig mitt i natta hela vägen hem i bilen igår och kom och hejade med Josefin idag. Tack mina fina grannar Anna och Jim. Tack Daniel för klockren coachning med tider runt banan idag. Förstår att du behövde fylla på med energi sen ;). Tack MIA! som dök upp och hejade där det var som jobbigast.


Liten parantes: Folk som sitter tysta och stirrar på hjältar som släpar sig 4 varv i solsken efter en redan genomförd bravur: HEJA för fasiken! När jag såg Mia blev jag påmind om hur hon när hon åkte Vasan hejade på publiken. Så jag och en tjej till började tjoa och tjimma och "heja publiken" "vad bra ni är" " ser skönt ut" på tredje varvet. På fjärde varvet var det "yohooo" yieeeaaaah" "lets do this" " men för f*n lite pepp här i backen". Får då understryka att detta var på sina ställen utefter banan och inte in mot växling där det hejades friskt!


Tack alla som hejat på Facebook. Tack Jonas för simhjälp. Magnus för dengaletsnabbacykeln. Sara för lånet av Scotty till träning. Tack till farfar och Monika som tog hand om Ebba så bra under helgen. Tack till faster som alltid peppar mina träningsupptåg och ockå passat Ebba under sommaren när jag varit ute på träning. Tack till syster för pepp och stöd. Tack till kollegor som dök upp utefter vägen. Tack till den funktionär som höll koll på mig och hejade under cyklingen. Tack till ALLA mina fantastiska vänner, ni vet vilka ni är. Det värmer i hela hjärtat.


Och tack till Niklas för 2 timmar och 48 minuter ren inspiration idag. This one was for you.


För det känns helt jäkla sjukt bra. Det gjorde det inte imorse. Jag bara gjorde. Hjärtat och tankarna ville ta bilen till Huddinge Sjukhus. För att..tja stalka deras cafeteria hela dagen? Nej. Nu gör jag det jag ska idag. Det vi bestämde. Packade in allt i bilen och hoppades att allt var med. Parkerade utanför Finlands Ambassad. Snörvlade mig fram. Trampade in till nummerlappsutdelningen med Niklas i ena örat och allt i andra handen. Lade på. Stängde av alla känslor. Utom några. Tävlingsnerverna. Dunk Dunk Dunk Dunk. Pirret. Lukten av gräs. Solen som sken. Endorfiner som hängde i luften. Hängde upp cykel. Började prata med tjejen bredvid som visade sig vara Jenny som kunde det här med triathlon och ett blåbär som jag fick fråga lite.


Rekade växlingarna. Joggade lite. Benen kändes tunga. Men jag bara tänkte som ett mantra "let's do this". WTF jag har lagt ned tid och pengar och tagit hjälp av så många och det var 11 år sen jag sa att jag ska göra en tria. Niklas rullas in för operation NU och jag kommer tänka på det resten av dagen, imorgon, framöver nu GÖR jag det här. Men vid 30 min innan start rann tårarna iallafall. Skulle jag kunna hålla ihop. Ja tydligen.


Och vilken tur att jag är ett vattendjur. För efter ett hej hos Daniel som stod vid starten och hade åsikter om mina simglas hoppade jag i. Och vatten- helar. Jag simmade några tag och lugnet jag får i vatten omslöt mig. Lade mig på rygg och tittade upp. Bestämde mig. Lugnt och tryggt genom hela tävlingen. Närvarande och koncentrerad. Jag har inte läst på cykelbanan, inte övat växlingar jag tänker igenom dem när jag är på väg in varje gång.


Lade mig framme vid högra startbojen. De sa något ohörbart i en megafon och så gick starten. Splasch, trängsel plask plask. Jag for ut åt höger och började crawla för allt jag var värd. Sen lugnade det ned sig och jag började fundera på teknik. Höll på med det och tog det lugnt. Vips- 800 meter. Vände lugnt. Massa sjögräs som fastnade. Tog det fortfarande lugnt och tyckte det var konstigt att jag inte blev omsimmad. Tittade bakåt. Maj gad. Jag måste vara långt fram! Hur gick detta till? Jag har bara simmat 6 gånger. Ja ja. Jag crawlade på och bara njöt. Det var helt underbart i vattnet, jag var inte andfådd. Bara rörde på mig i mitt favoritelement.



Väl uppe vägde jag 100 kilo tror jag med allt vatten jag hade runt vaderna. Daniel skrek "29 minuter" och det visade sig stämma bra- 30 minuter vid tidtagningen. Helt galet. Tänk om jag tränat 10 gånger?



Upp till cykeln och en lustig känsla infann sig- jag var cykelsugen. Ja jäklar. Det här kom att bli den mest fantastiska cykeltur jag haft. Jag bromsade som en tant inför varje kurva men däremellan låg jag på ibland 35 km/ hr. Uppför Västerbron cyklade jag om folk på hög kadens. Jag skrattade, tjoade, vinkade. Det var bara njutning och hade jag sett lika sur ut som de flesta andra hade det kanske gått lite snabbare men det här var bara för roligt för att mjölksyras bort. Jag missade nästan vändningen så tappade nog 2 minuter där med fart men vad gjorde det. Jag har hittat cykelmojot. Daniel ropade tider som jag inte riktigt förstod men rullade in för växling på 1.20 alltså 80 minuter. Av med skorna, på med löpardojorna,fick jobbiga tankar när jag tittade på klockan o tänkte att just nu...NEJ! FOKUS! skärm, coca cola, och Garmin med och så iväg på...styltor. Ut på 4 varv. Nu var armar och ben slut. Återstår pannben. Inte så starkt idag för det hade gått åt att ta mig till start. Det var tungt. Men glatt :). Hejade på de som sprang om och de jag sprang om. Bestämde mig för att inte gå ett enda steg och använde Garmin till att kolla att jag låg under 5:20 min/km. Stängde av hur det kändes. Bara bestämde tempot.


Daniel peppade med tider som min uttorkade hjärna inte fattade. "Kom igen, du ville ha den här smärtan" sa han på varv tre. "Nej jag har ändrat mig" tänkte jag. Fick bra sällskap med en glad tjej som också fattade att ler man så blir det lättare. Mötte två kollegor. Tjoade väldigt mycket.


På sista varvet på slutet kom Daniel och skrek "2:48". WHAT? Nu jäklar- tog mina stockar till ben och sopade mig själv i mål och mitt första 10 km lopp någonsin slutade på 51:38. Vilket är intressant eftersom jag trodde jag skulle springa personbästa på milen på ca 51 minuter.


Slutresultatet visar på 2:48 och en 20e plats av 103 deltagare i mål.


Jag sammanfattar min insats med: Jäkligt bra. Bra humör, bra energi, bra disponering av energi. Bra debut. Nu undrar jag bara om någon vill sponsra mig med en räcercykel och en våtdräkt och så får jag byta ut simglasen som citat Daniel " måste vara från Buttricks".


Jag simmade inte så mkt sämre än de som vann klassen. Jag tror jag kan bli en bra triathlet.


Och..eh..jag tror jag gillar att cykla... :)



Med titeln på detta inlägg menar jag med kraften i ord att det man skriver kan få otrolig effekt. Mitt inlägg imorse har fått människor att höra av sig. Tänka på livets skörhet. Skicka varma tankar. Dyka upp o heja- TACK MIA! Underskatta inte kraften i det vi skriver och läser.


Kraften i ben gör att vi tar oss runt och kan ladda med rörelseglädje och endorfiner, krossar gränser och gör sånt vi inte trodde vi kunde.

Och kraften i kärlek som bara bär precis allting. TACK alla för den här fina, starka dagen.


Och sen hem med Ebba!



6 kommentarer:

  1. fantastisk race story, nog den bästa jag läst. massor med grattis och många kramar till dig och styrkekramar till n!!

    SvaraRadera
  2. Stort grattis! Underbar berättelse :)

    SvaraRadera
  3. Stort grattis till en enorm prestation, både av dig och av Niklas!!

    SvaraRadera
  4. Tror du hittat din grej! Kör hårt!

    SvaraRadera