Snömodd o bajs

Den här bloggen skulle inte handla om Ebba. Inte uteslutande, men eftersom min dygnsrytm, matvanor, träningsmängd och rent ut sagt hårkvalitet beror på hennes förehavanden så blir det lite Ebster såklart.

Ebba har varit jätteduktig med att börja äta mat, nam nam säger hon o slurpar i sig allt vad som erbjuds (förutom torsk, den spottade hon ut). Mjölkersättning går också ned galant. Gröt likaså, och fruktpuré.
Men inget kom ut. På länge. En vecka gick. Inget hände. Till slut började världens gladaste bebis att gråta när hon tryckte på. Det syntes att det gjorde ont. Vad göra?

Frida som snart är klar barnsjuksköterska bor i närheten. Ringde o frågade, vad göra? Lugn sa Frida. Jag o George kommer och löser proppen. Lördag kväll, så trevligt! Beväpnade med någon sorts pip kom Frida och blandade en mixtur av kokt vatten och matolja. Upp med bebis på skötbord. Bebis sjövild. Bebis pappa hade aldrig klarat detta skrik. Mamma svettades, George skrek efter sin mamma, Frida var iskall, syster satt på golvet och såg chockad ut. Men sen kom det.

PHU. Frid. För ett tag. Men det var inte slut där. Nej idag, på självaste Fridas födelsedag var vi bjudna på fika där. Men vad händer? Illvrål igen. Upp med temporärt skötbord, termometer och sen lämnar vi detaljerna därhän men Ebba blev säkert ett kilo lättare. Tack Frida för hjälpen o tack George för vi fick låna din mamma!

Träningen går vidare, snömodd ger verkligen en riktig twist till intervall pass, två steg fram ett glidsteg tillbaks. Det är bara att gilla läget för träning ger det ju, om än i långsammare tempo...

Idag skulle världens bästa pappa och sedermera morfar ha fyllt 64 år. Då brukar jag försöka ta en fika. Idag blev det en trevlig fika om än lite o-ortodox. Trevligt sällskap med Therese och Elliot på ett stängt cafe :). O sen jättegott fika hos Frida på kvällen.

Det är orättvist att världens bästa morfar inte finns. Han var så snäll, omtänksam, jobbade hårt o körde mig o syster hit o dit på dygnets alla timmar. Sa alltid rätt saker, var aldrig tjatig o påträngande men hade stor integritet och var väldigt rolig. Han var sportig, rökte inte o drack inte. När man helt lessnar ur på familjetrassel o gräl o folk som tycker så synd om sig själva o ser sig själva som offer o beter sig som vuxna bebisar. När folk tar varandra för givet och när folk inte sköter sin hälsa o röker o dricker. D Å kan jag ibland tappa det totalt. Det är så jävla orättvist. Men det är bara ibland.
Han hade varit den bästa morfarn o den Ebba hade gillat bäst, det vet jag. O det får jag vara glad åt. O berätta för Ebba för han finns ju genom mig o min syster, och genom Ebba. Hon ska få veta så mycket om morfar. Sen när hon lessnar ur på mig, Joe, mormor, eller farfar eller farmor så vet hon att det finns någon däruppe som alltid finns där och aldrig gör henne besviken.

Han gillade att fika. Han var tokig i sötsaker, speciellt tårtor. Så då ska vi fika varje år den 18e på hans födelsedag så vi påminns om att njuta av det goda i livet.

Imorgon ska jag få springa. Förr, när man tränade när man ville var det svårt med motivation att komma ut. Nu kastar jag mig gärna ut när Joe kan ta Ebba på morgonen! Forsmark-Turlocks träningsschema börjar synkas så smått. En av oss ska ju åka vasaloppet och på frågan om hur det känns så svarar han- Jorå! Sen att en del av hans pekfinger rök i ett battle med en kniv på jobbet o tummen e lite stel sen en vurpa- det får vi bara bortse ifrån!

Så ere med det serru. Nu ska jag titta på idrottsgalan innan jag stupar i säng.