Nya upptäckter

Det är en väldigt liten värld för det mesta. Men den är stor när man börjar lyfta på stenar, öppna dörrar, fönster och ställa sig upp o ned o titta. Den är oänderlig i dess virrvarr av möjliga tankar. Gigantisk vad gäller känslor att anamma, ta på sig, ta in i sig.

Och det jobbiga man en gång känt och tagit till sig, kommer man inte ifrån. Man tar sig vidare, genom dörrar, fönster, flygplan, bussar och passkontroller. Tror att man lämnat, men där på sitt eget transglobala bagageband kommer ens koffert med historia farande.
I ny form förvisso, men samma bagage likväl. Med en sån där adresstag som säger " jag följer dig i graven".

Och när nya saker händer, när nya människor kommer nära, så gör sig bagaget påminnt. Hallå, här hamnade det du kände förut, såhär gick det när du skulle vara modig o tuff sist.

Det går att göra bagaget lättare. Bara ta med lite stoft från det som var fördjävulskt. Det går att lära sig att hjärtekross kan vara en unik och sporadisk åkomma. Att misstag faktiskt ger vishet.
Men vissa händelser och människor följer alltid med. Ska inte packas ur. Ska prägla hela livet. Ibland inte märkas, inte göra väsen av sig. Men så händer något och det är som ett maskineri mer eller mindre medvetet drar igång och kör känslorna på alla växlar samtidigt.
Kognitivt.

Jag är mån om att hålla min värld jätteliten och jättestor. Ibland, förvånas jag över hur den råkar bli lite större bara av att jag rör mig i den här myskostan Stockholm som jag liksom bestämt mig för att inte vara hemma i, men sen kommer på att den är MIN MIN MIN och den är så vacker och jag blir så stolt. Men det händer bara ibland, vill jag understryka.

Jag var på söder idag. Bara sådär försökte jag tänka, att jag var på söder men självklart hade jag ett ärende. Jag tittade på folk lite extra, för så säger sägen att folk är lite speciella på söder. Det tror jag inte på. Folk är speciella överallt men på söder är det ett större antal som ställer upp och bär konstiga kläder för att leva upp till den här sägen. Gärna oformliga kappor vars mönster nog letats fram med inspiration från serien Varuhuset om någon minns den, klart ni gööör ni älskade den!
En tjej hade en blå plastval som halsband och en väldigt, ja iögonfallande outfit, som inte gjorde henne rättvisa för söt var hon. Då tänkte jag att, hm, ja hon bär upp den bra nu och går och ser oberörd och cool och väldigt, ja söder ut, men går det att bara liksom vara sig själv i den där outfiten? Utan polarna runt, måste man liksom bära upp den där imagen hela tiden? När de ska träna, kliver de ur rollen då? Eller ska plastvalen och de klumpiga dojorna med då? Jag har sett dem, emos som tränar. Det är en svart företeelse, och ser otymligt ut och de måste liksom upphålla den här "jag dissar världen" attityden när de joggar. Svårt, jag beundrar dem.

Men hallå nu tappade jag tråden totalt. Och missförstå mig rätt, jag skulle också vilja våga klä mig lite galet, men jag orkar inte leva upp till den imagen. Jag orkar inte stå och se svår ut i konstiga glasögon, jag tycker det är mycket som är svårt ändå.

Tråden....där var den. Jo alltså idag breddade jag min värld med Jenny Wilsons skiva Hardships och Bondegatan. Om man går den gatan bort, från Götgatan, så passerar man en massa små mysiga affärer och restauranger (där det är helt rätt med blekhet, basker och bökiga boots och blåvalar runt halsen), och ett väldigt gammalt trähus med ett drejeri i. Så fort jag såg huset kände jag hur Per Anders Fogelström tog mig i handen och ledde mig tillbaks in i Mina drömmars stad. Det där huset med sin sneda skorsten gjorde mig glad. Det andades historia och jag kände att det finns små hörn i den här förstorade byn som jag kan ta till mig.

Ta till dig det här du om du har ett rivjärn i halsen:

Koka vatten. Skär 4 skivor färsk ingefära i en mugg, en tesked håning, en bred skiva citron, häll på hett vatten. Drick. Gör susen för hösthalsar i uppror.

Den här helgen har jag en lång lista på saker jag vill klämma in. Den är ju tre dagar lång. Skansenbesök med lilltroll, IKEA besök, 2 träningspass, en utgång, några filmer och ett barnkalas sätta ljus på pappas grav med Ebba. Vi får se vad det blir.

Trevlig helg!