Crossfitpremiär och mot landet

Men åh. Jag blev rörd till tårar av de fina kommentarer jag fick på bloggen igår. Jag säger ofta som svar på frågan varför jag bloggar, att får jag en person att börja träna och hitta glädjen i det, och någon att utmana sig själv- då är det så värt det. Jag älskar dessutom att skriva! Min dröm när jag var liten var att bli journalist. Jag har läst journalistik men har alldeles för mycket åsikter så jag kunde inte ens skriva en endaste nyhetsartikel på 5 rader utan att lägga in en åsikt. Så jag har min egen lilla spalt här, min krönika där jag får ur mig allt jag har i skallen och hoppas att några har glädje av det- så är allt bra!
Jag är just tillbaks från en riktigt trevlig fredagstillställning. JärnkvinnaSofie hade dragit in Magnus i att leda ett Crossfitpass med oss nere i Karlbergs slottspark. Vi blev ett gäng på 7 tjejer som rullade ned till parken som badade i sol. Vi höll till borta i ändan av den avstängda hinderbanan.
Det var så kul att träffa Sofie- äntligen! Att ha något sorts catch-up samtal med ändorna i vädret under björngång är inte helt lätt så ser fram emot en lunch snart!
Vi körde 3 varv med övningar som fick alla muskler att vakna till. Jag är nog inte så klen som jag tror men det finns mycket att jobba på.
Solen sken och förutom en endorfinkick och massa skratt och glädje av att träna med härliga tjejer fick jag med mig ett par rosa tights att springa Sörmlandsultran i av Sofie samt senaste numret av Fitness Magazine. En hel del gräs och grus har jag också transporterat in här på kontoret ser jag nu....
Det känns som en underbar sensommardag och nu ska jag hem, duscha snabbt och hämta den underbaraste lilla trollungen på dagis och sen bär det mot Värmland och 3 härliga efterlängtade dagar på landet med upptäcksfärder i skogen i 2-års takt. Hoppas ni också får en fin helg!

Go get it

Ibland måste man ställa sig där. På andra sidan. Där livet är slut. Och fiktivt titta tillbaka. Och fundera på vad man vill se. För just nu är det så otroligt lätt att säga att jag
* hinner inte
* vågar inte
* kan inte
göra alla de där sakerna hjärtat skriker om. Eller piper om därunder all materiell ilandsstress.
Mitt emellan tunnelbanan och mataffären en trött regnig oktoberdag där väskan är fylld med jobb, nycklar, lappar och därtill en tyngd av "borden" sömnbrist och tveksamheter är det kanske inte så jäkla lätt att tänka att "nu säger jag upp mig och startar eget" "nu hoppar jag på ett volontärår utomlands" eller "nu anmäler jag mig till ett marathon nästa år och tar hjälp med träningen". Nä. Det kommer inte spontant. Vi är så inrutade i att slussas mellan reklampelare fram genom vardagen. Livet är en kofta för 299 kr, en latte med gratis bulle och kanske en kryssning. Boxer Robert vet alla vem det är. Shirin Ebadi, lite mer svårplacerad för en del. På nästa reklampelare: Fläskkarre 29.90 kilot denna vecka. Och så blir en hel sanning av instängda plågade grisar fulla med hormoner plötsligt en hastig torsdagsmiddag på bordet.
Bara för att vi inte tar oss tid att stanna upp. Reflektera. Ifrågasätta. Agera.
Vi tänker att storebrorsamhället borde ju isåfall lösa det så att tågen går i tid, att all mat som säljs är bra och jobbet blir roligt- för hur ska vi hinna reda ut vad som är bra och dåligt?
Det är en sån stor klyscha men den är så sann. Vi har bara ett liv och vi vet inte när det tar slut. Det finns så många historier att ta till sig runtom oss där människor tagit livet och vardagen för givet och sen fått den ifrånryckt sig.
Egentligen handlar det inte så mycket om vad man ska kunna titta tillbaka på. Utan om hur man vill att det ska kännas på morgonen. På kvällen. Varje dag. Gör jag det jag vill? Ger jag mig ut efter det jag verkligen vill ha?
Jag sparkar mig själv i baken hela tiden för att driva mig framåt mot det jag vill. Stå emot tveksamheter, ifrågasättanden som bara kommer från avundsjuka och feghet. ibland blir jag osäker, men det är oftast när jag lyssnar på fel personer. Eller när jag tar ögonen från mina mål. Tittar på molnen istället för på solen.
När jag tänker "nä det där går nog inte" istället för " jag testar, så får vi se".
Som igår när jag tänkte installera min nya bloggportal själv. Otekniskare människa får ni leta efter och något tålamod har jag inte begåvats med heller. Klart det inte gick. Men jag försökte, och kan nu med god ro be om hjälp.
Eh träning då? Någon sån? Ja det är 6,5 km till jobbet och jag sopar igång mig själv från dagis längs Lötsjön, Råstasjön, bort mot Råsunda, in mot Torsgatan och sen får jag stå på ordentligt emellan rödljusen för att hålla snittet. Allt sker före frukost och jag har svårt att hitta energi men målet är att minska snittiden per kilometer. Idag sa den amerikanska damen som bor i min Runkeeper app att äveridj pejs: fajv minits änd tuentynajn sekånds pör kilåmedör och det var ok för det var en del rödljus att stanna vid.
Annars då...jo jag försöker planera in lopp under 2012. Och tänkte faktiskt lägga till ett litet marathon här i november. Om du har ett lopp som jag bara MÅSTE springa 2012, hojta till!
Jag tänkte också springa Sörmlandsultran helt iklädd rosa för Rosa Bandet kampanjen och det går väl sådääär för rosa tights har jag inga.
Höll på att anmäla mig till fjällmaran på datorn idag när jag fick bli fjärrstyrd av vår support. Den unga killen i telefon frågade om jag skulle göra "den där tjejklassikern" och jag skulle kunna skriva tusen arga spaltmeter om att varför heter det Tjejklassikern och inte tex miniklassikern? men vi slutar här för jag väljer in positiva saker hellre än negativa och det manifesterar jag med en stor skål nypoppade popcorn, Mitt i Naturen och en stor kopp grönt té. Adjöss!

En jättefin dag.

Tacksamhet. Och kärlek. Varning för illamående om du tillhör den buttra typen som inte är mottaglig för enkel salig vardagslycka.
Bara att vakna och känna att jag sovit bort utmattningen. (nej klockan var fortfarande 06.00). Mitt mantra idag har varit att ta hand om mig. Jag måste ta hand om mig, jag har bara en av mig. Jag kommer alltid ha tusen saker på att göra listan och alla kommer alltid vänta på rapporter o ditten o datten men jag måste hålla i mig själv så jag finns i min helhet o i mitt bästa jag för de jag älskar.
Så jag sprang till jobbet. Utan klocka, utan press. Men med runkeeper som höll lite koll i väskan. 6,5 sköna kilometer. Varm dusch o stretch. Stor frukost. Talade om för min kund att jag blir lite sen, för jag vägrar stressa idag. Har sen granskat ett jätteintressant projekt i Indien och fått äta lunch med min fantastiska kund i lugn och ro. Valde en fiskgryta och grönsaker- jag tar hand om mig! Gått igenom kalendern och..tadam: Tackat nej till hela 3 uppdrag! Så duktigt av mig. "Tyvärr min planering är full". Knatat med Jillian Michaels i ena örat ned till världens hårdhäntaste norrman på Access Rehab. Har du inte varit där, och har ont eller är stel, sök dig dit! Du kommer inte ångra dig för de ger sig inte förrän du fått hjälp.
Eller börjat gråta som det blev i mitt fall. Min rygg knakade Martin än hit än dit och den lossnade rejält från käke ned till korsrygg. Diagnos- en kota som inte är glad. Order: Styrketräning. Ja fifasiken man kommer inte undan alltså...Sen fick jag massage. Underbart. Tills vaderna. Då började tårarna rinna för det gjorde nå så bövulskt ont. Men nu är jag som ny och vill ut o skutta men försöker låta justeringarna sätta sig och sitter rakt och snyggt i lotusposition och skriver.
Stannade på mataffären på vägen hem och köpte haloumi och har ätit en salig blandning av det jag är sugen på, i soffan! Ebba är hos farfar och kommer snart. Jag tog ingen jobbdator med hem och kan inte jobba med någon endaste databas- bara ägna kvällen åt mig själv.
Jag läste ett så fint mail idag. En av Ebbas dagisfröknar har de senaste dagarna tagit sig tid att skriva om vad de gjort under dagen och skickar dessutom med bilder. Som vi föräldrar får på eftermiddagen att titta på. Lycka. Mitt liv är rikt.
Jag får ofta frågan om vilka organisationer man ska ge pengar till, vilka man kan lita på. Jag ska skriva om det snart. Ha en fin kväll. Mine is magic.

En Riesendag

Don't get me wrong. Det här har varit en bra dag, för de flesta dagar i mitt liv är bra dagar, för jag gör dem till det. Men det fanns vissa fallgropar idag. Att börja med att färdigstäda badrum, finbädda, torka speglar och genomföra detta med en allt annat än hjälpsam 2-åring tidigt på morgonen pre koffein får tilläggas är inte helt lätt. När det sen blir ett "nr-2 byte" PRECIS när galonisarna är på och det är 1) helt färdigtorkat överallt 2) brådis då tar man den i trappuppgången och får hitta på bra svar till den lilla inblandade.

När man sen glömmer strömkabeln på kontoret och åker på kundbesök utan den får man det lite svettigt då man har 3 timmar batteritid och 8 biståndsprojekt att granska. Hungriga vargar jagar bäst men jobbar bäst vet jag inte, fick göra dem utan break för att hinna få in all dokumentation innan batteriet dog. Att äta lunch kl 13.30 är ungefär 2 timmar och ett blodtrycksfall för sen för mig, vet jag nu. Älskade kropp,tack för att du ställer upp, du ska få din belöning- 5 mil terräng, håll ut 11 dagar till.

Så när jag gick från jobbet så visste jag att det var en Riesendag. För jag har såna dagar. Jag blir så fruktansvärt sötsugen när jag är för trött och jag vet om det och vet också att sockret inte hjälper jota men låter mig ha en sån dag då och då.

Jag vet också att jag måste träna. Jag måste få till en stund då jag flyger fram av egen maskin i svett och med endorfinerna som motor mitt i allt a-b-c-b-a. Så imorgon springer jag till jobbet, för träning får man till om man vill. Och så är ordningen återställd. Energin är på väg tillbaks och imorgon fyller jag på med rörelse och frisk luft istället för med socker.

Ha en fin kväll!

På skurknäna men reser mig snart

Jag har inga rötter i Sthlm. Och det blir så uppenbart ibland. Jag har lite ångest varje gång jag går ned under jord och älskar att cykla till jobbet. Men imorse var jag för tung i huvudet och behövde beta av lite mail så tog tuben och trängdes integritetshotande med andra måndagströtta.
Jag brukar inte vara måndagstrött men just idag var jag urlakad. Jag mår nästan illa och tanken på att spendera hela kvällen skurandes och skyfflandes grejer i lägenheten för att få den att se ut sådär "här bor ingen alls utom värmeljus, välkommen på visning" var liksom inte...angenäm!

Men vi är ju två som äger lägenheten fortfarande så hade bett om hjälp med det som skulle vara lite extra pyssel inför fotograferingen.

Men när jag kom hem, trött seg och med en rygg som fortfarande inte är redo för lyft och vrid så var det rätt uppenbart att inget åtgärdats. Nu vaknade den här ilskan och drivkraften jag har i mig som ibland skrämmer mig själv. Jag tror den kommer från Tornedalen, från mammas släkt.Ut på balkongen. Upp på träsoffan och skura skura hela inglasningen under idel svordomar. Korsryggen skrek av alla vridningar men jag sög in magen och tippade bäckenet framåt för att döva det. Såg ut som en juckande rabiat mamma i skurhandskar med bra exponering där på 4e våningen.Ebba lekte hos underbara grannen och mamma dök upp och hon kastade sig i ett par diskhandskar hon med och gick lös på mina blommor som skriker död och det är väl inte budskapet jag vill skicka ut till potentiella köpare.

Satan i gatan vad förbannad jag var. Jag komponerade långa haranger med spydigheter värdiga amerikanska tv-serier men visste ju redan då att jag inte skulle leverera dem. Rise above it säger andra halvan av mig, den som är från pappa, från Värmland. Jag äger den här situationen, där här separationen, jag släpper inte ifrån mig energi och ger inte vika. Jag går stolt och ärlig ur det här. Jag har inte gjort något fel, jag har försökt och jag har gett chans och jag har gjort allt i rätt ordning och nu ger jag inget mer av mig. Hade någon för 2 år sen, eller ens 1 år och 2 månader sen sagt att om ett år står du här själv och torkar av kylskåpet efter du lagt Ebba för att förbereda en försäljning då hade jag garvat. Men nu är det så. Jag har skurat sen klockan 15.30 och jag har badrummet kvar men jag har så ont i ryggen så jag sitter och vilar sätesmusklerna nu innan jag går på't igen. Är helt dränerad efter allt slit i helgen, klockade upp snygga 15 timmar övertid förra veckan.

Jag har varit på visning snabbt i huset bredvid i en liten söt 2a som jag vill ha. Jag längtar tills det här är klart. Jag längtar efter att få mer tid till kärleken, till vännerna, till spontana utflykter, till nya projekt. Jag längtar men jag gillar att sitta här också och ta en kopp te men nu jäklar åker handskarna på en sista sväng och så tar vi badrummet och så sover vi lite. Bjuder på lite fina bilder som min kusin tog av mig och Ebba en solig dag i somras. Min fina lilla tjej som växer så snabbt.

Nytändning

Åh vilken helg. Vilken era det här har varit. Och vilken början på något stort.

Från våra fantastiska stavgångare i fredags, till våra stafettlöpare, till våra glada 15 kilometerslöpare, till de 200 som sprang 30 km, till de ca 100 tjejer som sprang tjejloppet idag med fantastiska Fanny som gör en premiär i löparsammanhang genom att sopa igen banan med milen på under 42 minuter. Jag är så stolt! Jag är så glad att allt slit har gett sån fantastisk utdelning. Alla glada och tacksamma och mina funktionärer har varit rakt igenom fantastiska med idel leenden. Lidingöloppets hela personal och samarbetspartner har tagit emot oss med öppna armar och jag har beskrivit det som att jag varit en lerig prinsessa hela helgen.

Idag på eftermiddagen var den leriga prinsessan dock ganska trött. Ryggen som lösts upp genom sätesvärmen i bilen (stort tack vare 1,5 timma i köer hem och dit idag) började krångla igen. Jag var så trött och seg och det var mest massa logistik och ihoppackning kvar. Min hjälte dök dock upp och bara kramade mig och jag fick lite energi.

Väl hemma mös jag på soffan med Ebba och bara landade i allt och..då börjar hjärnan att spinna igen. Så nu har jag värsta idén! Som jag bollat över till Madde som jag fick krama om för första gången igår! Jag har planer för jobbet och tur att det är utvecklingssamtal imorgon (hejade fram min coach i spåret dessutom!). Jag håller på och säljer lägenheten och ska buda på en ny. Jag går in i en ny fas i kärlekslivet och det är mycket nytt. Jag älskar det. För det fasta trygga finns kvar. Genom alla mina dagar har Solbacka funnits där i Värmland som ett tryggt hemma och nu ska jag ta Ebba med mig och åka dit och ladda batterierna med Värmländs lantluft och sova i en skön säng.

Imorse var jag en trött en. Ringde Helena som vänligt men bestämt talade om att du borde kanske säga nej ibland! Och jag vet- jag ska! Men vem är jag när jag inte gör allt jag vill? Crash and burn verkar vara min grej men även nu så har jag faktiskt energi kvar. Jag tankar energi i att Ebba verkat klara sig från förkylning, hjälten kan sova bättre, min fina Sofia debuterade på 15 km med dunder o brak. Hela eventet har gått över förväntan. Jag är frisk och kan få hjälp med ryggen. Klockan är 20.30 det är ganska rent hemma, har roddat lite inför fotograferingen o tar resten imorgon. Tvättat Ebbas dagissängkläder, förberett matsäck. Nu ska jag skriva lite tackmail och post-itlappar, läsa DN och sen sover jag gott 8 timmar och så KÖR VI! E ni me? :)

Solen skiner ändå- brutit mitt första lopp

Jag har brutit mitt första lopp! Galet! Man skulle kunna tro att jag såg det här som ett tråkigt slut på månader av träning men det goda i att ha alldeles för mycket för sig är att går något åt pipan så kan man glädjas åt något annat.
Och jag kan välja att komma ihåg att jag gick som Ringaren i Notre Dame i 2 km eller att jag flög fram i 18. Jag väljer det senare. Jag är pigg. Jag kunde springa i backar och sen stå på utför så jag blev en av dom som irriterades på att folk inte håller höger när de saktar ned. Det låg säkert flera minuter i alla inbromsningar man får göra för att folk inte hajar hur det funkar. Men man får skylla sig själv när man ställer upp i ett lopp med 22 000 löpare.
Vi tar det från början.
Klockan ringde 06.00 och jag tyckte det killade i halsen och det gör det idag med. Åt en lätt frukost och tog bilen ut till Grönsta och roddade i tältet. Hejade på våra 15 km löpare och sen fick vi störta tillbaks för att hinna äta i god tid innan starten. Skön mil avverkad redan innan start! :).
Var riktigt oladdad men det brukar faktiskt funka. Solen stekte. Benen var pigga och testjoggade uppför backen mot Koltorp som ligger långt åt helskotta från Grönsta. När starten gick så rullade jag på och garvade lite åt folk som försökte undvika det blöta i gräset- HALLÅ! Det är ett terränglopp! Eller ska vara, men det är ju rätt mycket fin grusväg, asfalt, osv...definitionen av terräng är jag tydligen lite oklar med. Alla kändes väldigt sammanbitna så jag var bara tvungen att hojta vid 29 km passeringen " Bara 29 kvar- inga problem" vilket mottogs med konstiga blickar. Första 8 kilometerna är alltid jobbiga och det var trångt dessutom. Svårt att få upp tempot utan att lägga massa energi på omkörningar men höll målet att absolut inte ramla under 6 min/km. När det planade ut bort mot Kyrkviken så gick det att öka och lade mig på 5:15 tempo. Låg där tills det började bli kuperat igen och nu var det som att köa till ett fyndbord på loppis- svårt att ta sig fram då folk tvärnitar och har sig. Med hög musik i öronen och ständiga tittar över vänster axel klarade jag mig från det värsta. Vid 15 kilometer såg jag att jag låg på ca 1:28 och kände att det här kan nog gå bra det, nu ökar vi lite. Inga 2:45 men kanske 2:55?
Jag hade varit hos Access Rehab innan starten för att jag kände av min SI-led i ryggen (som jag har problem med ganska mycket och jag får lätt krampkänning i gluteusmusklerna och nerver i kläm). Micke sa vänligt men bestämt att det här gör vi inget åt 2 timmar utan start.
När jag nu stod på i en utförsbacke kände jag att det liksom trycktes ihop och den bekanta krampen ut i rumpan började kännas. Sen ramlade en kille framför mig. Jag saktade ner ganska hastigt och kände hur ryggen trycktes ihop. Fick en knuff bakifrån och gick ned på ena knäet. Sen gjorde det överjävulskt ont. Kändes som jag ville springa framåtböjd för att sträcka ut och det går ju inte i 14 kilometer. Stretade på men när jag kom till Grönstabacken började jag känna att det här går inte. Men jag var så pigg, så jag ville fortsätta. Segade uppför backen och hade bra flås. Men sen stannade jag. Jag bryter tänkte jag, innan jag hamnar ute i skogen. Började gå tillbaks, mötte alla löpares ansikten och kände att NEJ jag måste vidare! Stretchade ut sätet, vände, började springa igen men det gjorde för ont. Kunde inte fokusera och visste att de värsta backarna var kvar, jag kunde ju inte GÅ upp o ned. Så vek av ut i skogen. Två damer menade vänligt att "det är mycket närmare den här vägen". Haha. Ringde hjälten och började böla och fick väl ur mig något osammanhängande och nej jag ville inte ha sällskap. Haltade tillbaka genom skogen och såg alla gå i mål och var som ett ledset barn i 5-10 minuter sen släppte jag det och tänkte på alla mina duktiga kollegor och gladdes åt det istället. Så fort jag var i tältet och såg alla som gick i mål och gått i mål brydde jag mig inte så mycket längre. Herregud jag har sprungit massa lopp och har fler framför mig och jag tar med mig att jag tuffade som ett ånglok i 2 mil..nåja 18 km.
Läser Johan Esks krönika i DN Sport idag om att vi springer långsammare. Vi är tjockare och ohälsosammare än 30 år sen. Men jag väljer att se alla som är därute i spåren och stretar, i mjölksyra, i glädje, i envishet. Trots tidspress, skador, sjukdomar. I trots mot massa saker. Jag är så glad och stolt över den här helgen och det kulmen det är av en otrolig hälsosatsning av mitt företag. Jag har fått massa inspiration och glädje och jag är så taggad att ta arbetet med det vidare men ser även fram emot en vintersäsong där jag ska bryta ned min egen träning och min hälsa och bygga upp den till en ännu starkare, snabbare och gladare löpare/triathlet.
Men det är en del som ska betas av tills dess. Idag fick jag sätta klockan på 06.00 igen för att hinna börja rodda inför fotografering av lägenheten på tisdag. Allt jag lagt åt sidan den senaste tiden ramlar över mig som ett stort lass imorgon och jag blir lite kallsvettig. Men vi tar en sak i taget. Nu ut till Grönsta och heja på våra Tjejlopplöpare och sen stänga ned allt och packa ihop. PHU. Ha en fin dag!

En lerig, solig, kramig varm dag

Cirkus PwC

INGEN kan undgå vem Lidingöloppets nya huvudsponsor är. Även om vissa inte vet vad min arbetsgivare gör...så vet de som varit på Lidingö idag att vi är ÖVERALLT! Bland annat har vi en 10 meter lång tunnel vid Kyrkviken som klappar och hejar på dig som ska springa 15 och 30 kilometer! :).

Jag har som sagt bara varit ute på Lidingö för att övningsspringa en gång. Och jag var först av PwC Lidingö Challenge teamet på plats idag med min fantastiska kollega M. Vi körde över bron i solsken och på Grönsta hittade vi snabbt vårt tält i målområdet. Det första som hände var att vi ställde av lite grejer och skulle sen bara parkera bilen. När jag kom tillbaka hade vips några flinka funktionärer burit allt till tältet. Det här börjar bra tänkte jag. Vi roddade med filtar, bananer, bord, vattenflaskor..allt! Och överallt blev vi så vänligt bemötta. Kände mig som en lerig prinsessa. Allt flöt på så otroligt bra att vi hade tid att slänga oss i våra loungemöbler i solen och slappa lite.

Men sen kom våra stavgångare och vi tittade på deras start innan det bar av tillbaks till kontoret för vår pastamiddag och pepp. Jag och Aimee som jag jobbat tightast med med Lidingöloppet fick ett otroligt fint tack, på det sätt som hjälper mig allra bäst just nu. Är otroligt tacksam och det är klart att det är värt allt slit! :) Jag fick fina blommor också...

Imorgon är en stor dag- över 400 löpare ska iväg och tältet kommer koka av endorfiner..men även av solen! Jag vet inte ens när jag startar men vet att jag ska filmas före och efter. Jag ska peppa mina kollegor och ansvara för tältet i största allmänhet och det här är inte sånt jag brukar blanda in i en dag där jag ska springa 3 mil. Ebba har tydligen eventuellt feber och jag vet att om hon blir sämre så vill jag inte vara någon annanstans än hos henne. Men är så glad att hon är hos sin vettiga mormor.

För ett år sen exakt, var jag ju på absoluta botten. Jag var anmäld till Lidingöloppet då med. Men hade inte sovit mer än 4 timmar per natt på två veckor. Var ett emotionellt vrak efter att allt rasat. Jag tappade massa i vikt och var i så dåligt skick att jag inte orkade bli glad över att springa.

I år är jag jättetrött. Jag är ur form, seg och känner mig plufsig. Men vet ni vad? Jag är så glad. Jag är så stolt och nöjd och pirrig så det kommer nog gå bra det här med. Min hjälte dök upp idag på jobbet och hela jag var tusen fjärilar och löpstyrka kommer inte alltid ur durumvete, intervallöpning och långpass. Det kan komma ur ren och pur livsglädje, kärlek och inspiration och det är det som kommer bära mig runt 30 kilometer imorgon.

Ni som ska till Grönsta imorgon- kom förbi och säg hej! Och ska ni springa Lycka Till- NJUT för helsikke. Var glad att du inte är nytransplanterad, förkyld, magsjuk, skadad vad det nu kan vara, spring för de som inte kan om du inte kommer på något annat! :)

Nu börjar den galna helgen!

Bra löparmat, dålig matplats

Man måste ha lite marginal. Man måste äta så bra så man har utrymme för onyttigheter. Ha ett så starkt immunförsvar så man klarar att stå emot dagisbakterier. Träna så bra när det flyter på så när det inte hinns med så går det bra ändå. Sova så bra så man kan ha en dålig natt.

Jag har inga marginaler just nu. Folk rasar i förkylningsträsket runt mig och jag tror mitt immunförsvar jobbar på högvarv för att hålla min statistik med 2 förkylningar per år max!

Inatt fick jag en flashback av bebistiden då Ebba vaknade 02.00 och ville sova inne hos mig. Jag som kramat ur det sista ur mig själv med jobb till 23.00 kunde inte somna om och det är ju inte helt lätt med en liten 90 cm lång roterande elvisp i sängen.

Således var jag ett vrak imorse- för jag har inga marginaler just nu. Allt jag inte gör denna vecka, alla kunder som jag säger " återkommer" till måste göras nästa vecka. Måndagen har blivit som en avlastningsplats och kalendern den dagen är full så det brister. Men då är då. Nu är nu.

Idag gick bra men jag var så slut på vägen hem. Ebba är på äventyr med farfar idag så hade lite tid till mig själv. Att hinna väcka benen imorgon finns liksom inte även om de kommer få jobba ute mellan Grönsta och Lidingövallen så tvingade mitt trötta jag ut på en sväng. Det skulle jag nog inte gjort. De här passen innan precis innan lopp ska bara kittla sinnet. Idag var det som att släpa en trött labrador. Det skulle bara vara en liten käck tur runt sjön men det var stumt o stelt. Jag jagar mitt löparmojo. Den där ooohh aaah känslan. Jag gav mig inte. Jag jagade den snabbt nedför. Uppför. På en raka. Skuttade uppför en berghäll. Den kom aldrig. Så jag gav upp och gick in till mina excelfiler igen och hade en riktigt skön timme på soffan med en god sallad med nyttigheter i och fick lite gjort.

Det här med skor och det här med terräng

Det pratas om att Lidingöloppet är ett terränglopp. Men det finns terräng och terräng. Asfalt- det är ett absolut underlag. Det är som det är. Terräng däremot. Kan vara som på delar av Vertex där du bör ha knutit skon ordentligt för den kan sugas fast i en lervälling. Det kan vara att springa i en bäckfåra. Lidingöloppets terräng är på sin höjd ett lerigt mål o startgärde. Sen är det fin lättsprungen (nu bortser jag från det eviga upponeriga!) bana. Så jag tar inte mina terrängskor till detta. Mina adidas response Trail kommer absolut inte på fråga. Då kommer jag sura ur efter några kilometer av att de känns tunga. Nej det får nog bli adizero Boston. De känns lätta och jag behöver allt lätt jag kan komma över. Gärna vingar.

Imorgon är en intressant dag. Ebba får husera hos mormor. Jag ska ut och rodda vid tältet på Lidingö så det är förberett. Sen ska jag heja på stavgångsgänget vid starten. Sen kasta mig in i bilen och ta mig till vår pastamiddag med presentation och sånt på kontoret. Det blir lite tal och pepp och mingel. Förhoppningsvis orkar min hjälte hänga med.

Jag känner mig inte alls som en tuff mamma som ska springa 30 km. Jag känner mig seg och trött men,..det botar vi med sömn! Godnatt på er!

Surfer girl goes galonbyxor

Jag o de andra funktionärstjejerna kommer synas i helgen

Jag har bara skogsTV. Och när jag sitter och jobbar i soffan ibland kan antingen Kunskapskanalen, 1an, 2an el 4an vara på. Inte oftan 4an. Men det finns ett program som heter Hawaii 5-o eller nåt som jag råkar titta på nu. De håller på i bakgrunden as I am typing. Ibland önskar jag att mitt liv var lite mer Hawaii 5-0. Inte deras överdrivna handrörelser. Men färgerna och havet. Surfingen.

Det var en tid i mitt liv då jag vaknade och tittade på palmen utanför. Hur den rörde sig i blåsten. Var det sydvind kastade jag på mig en bikini, zinkblock i ansiktet, en trasig jeanskjol, luvtröja och tog en vattenflaska och en banan och en macka med till min lilla Hyundai Excel. Oftast barfota. Kastade in brädan där bak där den låg stadigt på redan intorkat surfvax. Min fina fish som jag beställt, 6 fot 10 inches. Tjock o lättsvängd.

Iväg längs Johnson Street, höger på Lawson Street och titta ut över the Pass. Såg vågorna rulla in i städade morgonset. Fortsatte mot Watego's. Kände igen bilarna. Longboardarna som till slut accepterat svenskan som slitit hund för at lära sig surfa ganska bra. Ut med brädan ur bilen. Riva med naglarna på vaxet för att ruffa upp det. På med min avklippta våtdräktströja. Balsam i håret. Ren sand knarrar under fötterna. Ut vid headlandet och gå ut tills vattnet når midjan. Upp på brädan. Paddla genom bryten ut ut ut mot soluppgång, delfiner och sjungande valar. Sätta sig upp. Stänka lite vatten i ansiktet. Lite i luften för att se om vinden ändrat sig. Vänta på sin tur. Förhoppnigsvis, på en bra dag, få några riktigt sköna långa rides och få springa ut igen och paddla ut.

Upp. Duscha i utomhusduschen, svara på frågan "get a couple?". Svara med ett stort leende med ett JAAA! På med torr bikini, solfaktor, uggboots. Dricka vatten, äta banan. Tacka havet. Köra bilen in till jobbet som massör på Replenishkliniken och köpa en god latte som värmer.

Nu är mornarna inte så glamorösa. Surfbrädan är bytt mot galonbyxor. Men mornarna är fulla med otroligt mycket kärlek. Det tar hundra år att komma till jobbet känns det som men jag vägrar stressa när jag är med Ebba. Hon, har inte bråttom. Varför ska en 2-åring få uppleva stress hon inte förstår? Visst jag försöker klippa lite minuter men frukosten ska ätas i lugn och ro. Vi sjunger på väg till dagis och säger hejdå ordentligt.

Det är lite bananas nu men Lidingö Challenge teamet på jobbet är vid gott mod och vi skrattar en hel del. Imorgon ska jag briefa mina 12 funktionärer och verka ha koll på läget. Samtidigt ska en massa annat hinnas med inför helgen och jag hade så gärna varit med på Bosöns hälsosymposium Folk i Rörelse med massa intressanta föreläsare bla Stefan Fölster men se det kommer inte att gå...Riktigt surt. Riktigt riktigt surt faktiskt. Men så är det. Jag kan inte klona mig!

När jag hinner stanna upp så känner jag att jag inte har någon koll på hur bra jag tränat för dessa 3 mil. Jag har fått en riktigt fin genomgång av banan av Daniel och är laddad men det kommer inte att få till en perfekt uppladdning. Och när får man det egentligen? Det blir spännande.

Mitt bästa tips, är att gå i branta backarna. Den fart man tappar då kan man ta igen genom att orka stå på i utförslöporna. Hellre det än att känna sig seg hela vägen upp och sen flåsa sig nedför. Så jobbar jag iallafall och ska man inte springa på under 2 tim o 30 min så hinner man det bara man pendlar på rejält utför sen. Jag undrar vad jag landar på för tid. Gissa? :) så får vi se- vad tror ni?

den bästa uppladdningen inför Lidingöloppet

...står inte jag för just nu och praktiserar inte heller. Det är bara så mycket att ordna med. 600 löpare ska ha jackor. 12 funktionärer ska kittas och briefas och briefingansvarig undertecknat hittar ju knappt på Lidingö och börjar blanda ihop Gröntorp med Kolsta och Kyrkvallen med Lidingöviken och undrar hur långt måste jag bära de ca 200 kilo bananer jag beställt från där de levereras till? Taggade löpare varvas med avhopp och förkylningarna hopar sig. Mitt starteam har drabbats av löparknä och elak förkylning. Det vabbas på dagis och till o med friskaste Ebba verkar ha liiite snor på g så drar ned på mjölkprodukter, ställer fram mer färgglada grönsaker och svenska obesprutade äpplen o peppar peppar vi har klarat oss lilltroll och jag hittils.
Så jag tar en liten Ebba till hjälp med att illustrera det man bäst gör sista dagarna innan ett stort lopp:

Man ska äta ordentligt.

Man ska sova ordentligt. I split om man vill och kan...

Man ska dricka ordentligt så varje gram kolhydrater man äter kan binda sig till 2,7 g vatten som är som en kamelpuckel med extra vätska till loppet.

Man ska kolla igenom sin utrustning och veta att allt sitter bra!
Sist men inte minst skaffar du en vinnarattityd! Tuff, du fixar det!

Jag ska från och med imorgon ge sjutton i cykeln för mina ben är stela och sega. Jag skulle gärna springa i ett par superkorta tights men inte ens de adidas som snälla Martin lagt undan på Runners Store satt så som jag vill! Ser verkligen fram emot helgen även om jag skulle behöva klona mig för att fylla rollerna som revisor/konsult, eventrookie och mamma samtidigt just nu. Nu måste jag dessutom få ut lägenheten på marknaden för jag har hittat den jag vill köpa så sale is on igen med allt det innebär. Ser också så mycket fram emot att träffa Madde, Sara, Mia och Andrea och alla andra löpare/bloggare som kommer vara ute på Lidingö. Och hinna hänga med hjälten. Haha, ni hör ju?

Allt detta börjar med att sova ordentligt så nu är det snart godnatt! Ha en fin kväll!

Tänk om....om rökning

Tänk om de som rökte fick dra ett kort varje gång de köpte ett paket. Detta var kopplat till deras patientjournal och när de sökte vård första gången så fick de helt enkelt sluta röka. Annars fick de inte tider lika fort som andra som inte köpte cigg. På så sätt kan storebrorsamhället användas till något som faktiskt gynnar oss som inte röker eller de som varit så duktiga att de slutat. Vi får vård snabbare och de som väljer att medvetet sabba sin hälsa får det lite långsammare, men de får det. Folk får göra vad de vill med sitt liv men när du röker när jag är ute och springer och mina lungor suger i sig mer luft än vanligt och din rök drabbar mig DÅ inkräktar du på mitt liv genom att inte ta hand om ditt eget.
När jag kommer till vårdcentralen för att jag tar itu med ett medfött hjärtfel då vill jag inte bli bemött av en rökig raspig röst och en "jag hade rökpaus för 20 minuter sen och har inte tvättat händern" lukt i kassan.
När jag går in i en liten affär vill jag inte att du släcker din cigg precis framför mig och a) slänger den på marken och b) blåser ut luften i dörröppningen och sen stinker ned affären med din nikotinegoistiskhet.
När jag ändå är igång..Systembolaget!! What the... alltså jag fattar att de ska göra vinst och expandera och utveckla och vill folk ha sprit kommer de fixa det men 400 000 barn i Sverige lever i familjer med alkoholmissbruk. Ska vi hjälpa deras rikspuckade föräldrar att ta hem spriten utan ansträngning? Nej det måste göras jobbigt. Det är lite pinsamt att stå på Systemet med stor röd näsa och handla det billigaste vinet.
Mitt tredje mål för min ilska idag är fotbollshuliganerna som brände av något brandliknande vid S:t Eriksplan när jag var på väg hem. Sen får jag skylla mig själv när jag, eftersom jag inte ville springa till Fridhemsplan, tog tåget hem och tog fel tåg och hamnade i Solna och fick springa hem rätt igenom AIKland som ter sig väldigt fult och stökigt sådär innan match. Inte mysiga Råsunda som jag känner det. TVI!
Jag lämnade nämligen cykeln hemma för att kunna beta av 20 mail på Blackberryn på väg till jobbet. Sprang en 6 km runda med mellangruppen och med lite dit och lite hem blev det visst en skön mil idag. Kvällssolen och min bra musik i öronen gjorde att jag taggade till inför helgen men nu är jag trött igen och har en massa jobbstrul att reda ut.
Ha en fin kväll!

Sörmlandsultran mindre än 3 veckor kvar

Va? Ser ni banprofilen? Vad händer? Det går netto nedför men vad sjutton är det som händer smackabang efter halva loppet? Tvärs uppför.

Det är bara 10 tjejer anmälda. Detta tolkar jag som att det är 10 Ultrarävar. Rutinerade och snabba som vässlor. Kommer få slita hund. Måste vara lätt och på skutthumör. Drastiskt dietomläggning genast. De här 3 extrakilona sötsaker-på-kvällstid-för-det- är- lite- mycket-nu ska bytas ut mot grönt te och grapefrukt. Eventuellt mer spenat.
Nu jäklar, jag börjar tagga till! Tjoho!

Dagens snurrschema ser ut som följer:
Cykla till jobbet. Jobba jobba jooooobba. Cykla till doktorn för hjärtremiss. Cykla till dagis. Hämta världens goaste, sötaste finaste lilla 2-åring. Lämna över till hennes mormor. Cykla som en galning tillbaks till jobbet och möta upp en forskare från Stockholms Universitet som gör en studie om hälsosamma organisationer. Då är det självklart man kommer till oss!
Träna med Running Sweden. Cykla hem. Pussa, krama, äta, duscha. Jobba lite. Sova.
Tut tut allt under kontroll. Men längtar till mitten av oktober då vintersäsongen drar igång träningsmässigt.
Ha en fin måndag, plaska i vattenpölarna!

Njutlördag och kämparsöndag

God söndagkväll på er!

Jag hade en riktigt.ledig.dag.igår. Verkligen stängde dörren till allt jag har att göra och bara njöt hela dagen. Började med mysfrukost med Ebba, lämnade henne hos farfar. Parkerade nära Odenplan och knatade i morgonsolen längs Drottninggatan till Centralbadet. Som jag inte besökt sen renoveringen och..tja...vad säger man? Vad var det som tog så långt tid? Opersonligt och lite stelt tycker jag nog men den riktigt varma poolen var fantastisk. Jag verkligen njöt av salus per aqua i flera timmar med mina goa vänner som jag inte träffat på så länge. Lät vattnet strila, dök i det, simmade i det, stod på händerna i det, lät det kyla ned benen och bara njöööööt. Åt en god hälsosam lunch och sen promenerade jag i solen bort mot slottet för att titta på Helena när hon gjorde debut som halvmaralöpare. Jag stod uppe vid slottet och tittade ut över massan med startklara, glada, nervösa löpare. Det var länge sen jag såg en start där jag själv inte var med och musiken hjälpte stämningen som var på topp! Det var gåshudskänsla och jag längtar till ett "stadslopp". Nästa år!
Hann se eliten med Isabella svischa förbi innan jag småjoggade mot Norr Mälarstrand. Det var helt underbart! En helt ledig dag, i solen, där jag bara fokuserade på att vara just där jag var men även tänkte lite på att jag skulle få träffa min hjälte sen och hade lite fjortisfjärilar i magen!
Jag gåsprang bort mot Stadshuset och blev så förvånad över hur många som står och tittar och bara stirrar! Inte hejar eller ens slentrianmässigt klappar händerna utan bara tittar på löparna som sliter och mycket väl ser de som står och blänger på dem. Om du går och tittar på ett lopp så står löparna för underhållningen, då får du bannemig betala med lite pepp!
Helena såg stark ut vid 11 kilometer och tog sig runt på en bra förstagångstid. Nu börjar jag snart bearbetningen för att hon ska springa Jubileumsmaran med mig nästa år! :)
Kvällen spenderades på soffan med toppenkillen och stora koppar te och imorse efter en god natts sömn och denna underbara lediga dag så var jag pigg och laddad igen.
Man måste ta sig tid att vara ledig även när jobbet skriker. Om ni undrar vad jag håller på med på jobbet så titta nedan...

På en sida till startbeviset till Lidingöloppet. Japp. Vi är 600 anställda som springer och jag är så stolt över vad vi gör. Rollen som nybliven huvudsponsor är bara början på en lång häftig spännande resa. Mitt fokus är de 600 löparna och det tält som vi kommer ha i målområdet. Välkommen in och var med på vår quiz med fina priser och för att ta ett glas vatten och säga hej!Men så är jag ju revisor också och redovisningskonsult och det jobbet stannar inte av bara för att världens största terränglopp går av stapeln. Mamma därtill och hade visst egna ambitioner om någon sorts 2:45 tid på Lidingöloppet. Och så skulle jag sälja lägenheten. Jag är känd för att vara ett energiknippe men även för att breda mig tunn som lättmargarin åt alla de håll och jag har lärt mig! Så! Jag har bestämt mig för att skjuta på lägenhetssäljandet. Sänka min ambitionsnivå för min egen prestation och fokusera på mina kollegors istället. Det är massa underbara tjejer i alla åldrar som debuterar i terrängloppssammanhang och jag vill orka peppa och heja och finnas till hands. Ett 3 mil långpass ligger bra i fas inför Sörmlandsultran så jag blir inte ledsen. Det är lite pirrigt i magen inför denna totalt överspäckade vecka men jag känner mig förberedd, armerad med postitlappar. Bring it on! Jag ska få ihop det.

Idag var det dags för sista söndagspasset med Running Sweden inför Lidingöloppet. En 13 el 16 kilometersrunda stod på agendan och jag var mentalt inställd på 16 km men kroppen var inte med alls. Sprang med 2:45 timmars gruppen och vi tuffade Brunnsviken runt på fina små stigar. Njutningsfullt och med trevligt sällskap men mot slutet bara pös jag ur som en ballong. Fanns inget kvar. Känner mig riktigt i botten och det är nääästan perfekt timing. Kunde varit 10 dagar hellre än 6 dagar. Har en hel del transportträning så får minimera den vanliga löpträningen. Vill få in det där sista "kickaigång"passet.

Efter passet var jag dock pigg och glad igen för att hämta lilltrollet som jag tog med till simhallen. Vi har inte varit där på säkert 8 månader så var förberedd på osäkerhet men oh no. Den ungen är sin mors dotter. Hon skulle simma direkt. Plaskade o sprattlade och efter en stund skulle hon hoppa från kanten och var inte så brydd med om mamma skulle ta emot eller ej. Det blev en hel del kallsupar och inte en enda tår och jag var så glad och stolt. Sen mös vi hemma och bakade nå så jääävulskt goda äppelmuffins som ni ser nedan. Äpplen från Värmland förstås och mest ekologiska ingredienser.
Om du ska springa något av Lidingöloppen nästa helg- så är mitt tips de sista dagarna: Tänk att du är gravid! Ät inget fuffens, sov ordentligt, rör på dig men med glädje och utan prestation i fokus. Men mer tips kommer i veckan. Nu. Jobb. Matlådor. Matsäck. Leta galonisar. Jobba. Stupa i säng. Skickar en tacksam tanke till allt och alla och att jag får vara med i den här underbara cirkusen som är livet. Ha det så bra därute i höstmörkret!

Morgonstund har löp i mun

Nä det var inte helt lätt att ta sig ur sängen så låg och drog mig i 20 minuter. Själv. I tystnad. Jag vet helt ärligt inte när det skedde sist och det var magiskt underbart och väldigt uppskattat av min snurriga skalle. Oavsett hur rörigt allt ter sig på kvällen är det sällan jag vaknar med oro i kroppen. Ny dag. Nya möjligheter.
Men sen skuttade jag ur sängen och i skorna och träningskläder och ut genom den lilla balkongdörren i hotellrummet och ned mot Mälaren och ett eljusspår. Det var verkligen kyla i luften och länge sen jag tränade så tidigt.
Tog en kort runda på ca 6 kilometer på det fina lövprydda elljusspåret med lite backruscher utan att ta i sådär direkt. Kroppen svarar inte alls som förut vid träningen på morgonen- det är en vanesak helt enkelt.
Med en vecka kvar till ett lopp är liksom den fysiska träningen gjord. Men kroppen är lite senil och behöver bli påmind sista veckan om vad som komma skall. Så tänker jag. Så jag kommer köra ett sista längre pass på söndag. Så kommer kroppen ihåg att den ska springa långt. Sen springer jag ett lugnare pass kanske tis- ons så kroppen känner att det är lätt. Sen springer jag lite på fredagen med lite korta ruscher så kroppen precis dagen innan blir påmind att imorgon ska vi springa fort! Det skickar musklerna i "redo" läge och rensar blodflödet känns det som. Det är som en kran som spolas igenom med friskt vatten så när det ska vridas på max dagen efter, så är rören rensade! Am I making myself clear??? :)
Lidingöloppet känns dock som ett långpass under en rolig jobbhelg. Det ska bli sjukt roligt men är mest taggad över att heja fram kollegor som utmanar sig i såna sammanhang för första gången.
Längtade så det knöt sig i hjärtat till att hämta på dagis. Blir lika förvånad varje gång jag är borta en natt från Ebba hur mycket jag saknar henne. Tuffa självständiga jag liksom.
Att tampas med lite 2-års trots, en hög med tvätt, 3 påsar från Ica, städ, jobb och lite spill pga bus är en vanlig fredag. För imorgon, trots allt jag har att göra och förbereda- ska jag vara helt ledig!
Spa med tjejerna på Centralbadet, lite häng på stan, heja på finaste Helena när hon halvmaradebuterar och sen på dejt med min hjälte. Men först tidig morgon med lilltrollet så nu sova!

Ha en fin helg så hörs vi på söndag!

Ensamma mamman på konferens

vad gör hon när hon inte blir väckt 06.00 av dotra?

1) Dricker massa vin och stökar och stojar till sena natta och går upp strax innan konferensen börjar 08.00 är sen trött seg och har ont i huvudet dagen efter?

2) Äter en god middag och har trevligt, jobbar en halvtimme och somnar halvsent, går upp 05.30 istället för 06.00 och hinner träna en timme och får ta med sig frukost till första sessionen, är trött men absolut inte seg?

Jag tror på alternativ 2. Jag tror på en bättre morgon än den jag hade imorse då jag efter en natt i en säng full av sand (där någon klätt av trollungen i min säng) fick baxa in barnvagnen i baksätet då bakluckan pajat och sen kallsvettas eftersom bensinlampan lyste från start och jag inte visste hur mycket bensin jag fått tillbaks bilen med. En morgon där jag blev jättesen efter allt bök o stök och fick springa nästan 2 kvarter för att hitta en fungerande parkeringsautomat, bara ha pengar till 1 timme, springa till jobbet och beta av massa jobb och ett möte och sen rusa tillbaks till bilen för att 4 timmar sen åka ut till världens ände och lite till utanför Bålsta till Lastberget och vara med på vår konferens för ideella sektorn. PHU.
Vi är precis vid Mälaren och jag längtar till att möta morgonsolen med svettpärlor o ögonbrynen!
Godnatt på er!

Ta sig tid och ta vara på den

Tack tack!

Tack för den här dagen. För fokus när det krävdes och skratt när det behövdes ( som när jag skjutsade Jacqui längs St Eriksgatan och det var mer än väl vingligt). Tack för effektivitet när jag skulle göra 6 timmars jobb på 3 och närvaro när jag och Jacqui åt lunch innan hon skulle åka.

Jag skyndar gärna från A till B och gör C samtidigt jag rör mig för att kunna släppa saker en timme extra. Idag har det flytit på bra.
Cykel i ösregn till jobbet. Det bara rann. I ansiktet. I rumpskåran. Jag var dyngsur och lite irri. Vid ett rödljus tittade jag på cyklisten som stannat bredvid. Det var en annan tjej vars mascara också hade dragit sig söderut. Och vi log mot varann och så var det helt plötsligt ganska roligt alltihop. 3 väldigt intressanta nyheter nådde mig i öronen:
Fattigdomen bara ökar. Skatteverket sätter sig på tvären mot skatteavdrag för donation till ideella organisationer (och jag backar detta och ska elaborera varför en annan dag) och en studie visar att effekterna på utsläpp från ekologisk matproduktion inte är bättre än oekologisk. Funderade mycket på detta och önskade jag hade haft tid att läsa på mer..men INTE idag.
På lunchen- som mot de vanliga 10 minuterna framför datorn blev 3 timmar, tog jag och Jacqui oss till Actic på St Eriksgatan där fina Sirppa höll ett roligt höftrullande Zumbapass. Alltså ge mig en studio med speglar och det kommer fram en tjej i mig som vill hjula, stå på händer och apa sig. Det är faktiskt rätt skönt att vara inne och träna med speglar som domare ibland.

Får jag ödmjukast dra läsares uppmärksamhet till axlarna på bilden? De ser starka ut, non? Det är de inte! Det är som plasttuttar- inte på riktigt! Jag är så fruktansvärt klen nu och dagens ministyrkepass efter Zumban gjorde mig brutalt varse om att vintern kommer att få dedikeras delvis till att jobba med funktionell styrka och crossfit och jag saknar yogan.

På eftermiddagen hängde jag med Sirppa igen då hon ledde den grupp jag var hjälptränare i på vår jobbträning. Vi klippte 8,5 kilometer med 10 stycken 100 meters rusher i solen.

Sen kastade jag mig i duschen och i nästa kast upp på cykeln och trampade i den vackra höstsolnedgången mot Sundbyberg och föräldramöte på Ur och Skur dagiset. Som självklart hölls utomhus och jag som alltid rör på mig utomhus och inte sitter still hade inte så bra kläder för detta.

Men så mysigt det var att sitta runt en liten eld på stockar med andra föräldrar. Föräldrar. Jag är förälder. Ibland tycker jag det är helt crazy. Ebbas mamma- ja. Men en mamma? Konstigt. Det var iallafall ett väldigt bra möte och jag är stolt över att ha min lilla trollunge i Friluftsfrämjandets förvar när jag jobbar. Kärlek!

Mötet drog ut på tiden och jag har defrostat med en väldigt varm kopp grönt te och en kartong tunnbröd med smör på men eldlukten i håret går nog inte bort direkt. Nu ska jag samla ihop huvudet de sista 30 minuterna jag är vaken och packa Ebbas sova-borta väska och mammas träna-och-sova-borta- på-konferens väska och sen drar cirkusen igång klockan 06.00 imorgon igen. No rest for the wicked. Det gäller att vara effektiv med sånt som inte ger energi, för att kunna ta sig tid till det som gör det.

Träningssumma idag: 2 mil cykel, ett pass Zumba, bålstyrka och 8,5 km löpning. 3,5 vecka till Sörmlands Ultran. Bring it!

Ha en fin kväll!

1,5 mil cykel,massa jobb, Zumba, bålstyrka, löpning och föräldramöte

Då gäller det att hålla balansen! :)

Hörs senare!

Siddharta eller att finna lyckan där man är

Det var så lustigt när jag tänkte på det. För exakt 3 år sen på dagen, var jag i Australien. Jag var och hälsade på i Byron och bodde hos min kompis Nic i hans föräldrars snurriga hus uppe bland kullarna med hästhagar och fantastisk utsikt omkring.
Just idag, tisdagen för 3 år sen var jag lite förkyld och stannade inne hela dagen istället för att åka ned till stränderna och surfa, yoga och hänga med mina vänner, främst Manik min gamla hippiebuddie.
Jag plockade lite mullbär och drack då som nu avkok på citron och ingefära. Ensam där med böcker och dator som sällskap i det snurriga huset på 4 plan. Det var väldigt blåsigt den dagen och det var utan att vara melodramatisk som om det var förändringens vindar som blåste. Livet var lite i limbo. Jag lekte med tanken att flytta tillbaks till Australien och hade precis dagen innan kollat upp yogainstruktörsutbildning (som finns en masse i Byron). Jag funderade på att göra den där mastern i Marine Science. Jag funderade på mycket medan vinden slet i träden.
Idag är Jacqui hemma hos mig. Det är en blåsig tisdag och hon var lite seg imorse och stannade inne. Har suttit och funderat på saker efter ha fått veta andra saker igår.
Våra liv är så olika. Jacqui reser världen över och kan hoppa på vilka projekt som helst. Hon lever i resväskan och har vänner och kontakter överallt. Jag är en mamma i en förort till Stockholm. En av dagens höjdpunkter var att Ebba självmant kissade på pottan två gånger. Jag kan ha bajsblöjor med mig av misstag i en påse på väg till jobbet. Mitt liv är just nu en serie postit-lappar.
Men vi är båda nöjda och glada idag. Båda söker lyckan. Båda har likt Siddharta i boken sökt lyckan världen runt men inser att den måste man finna här och nu. I vardagen. Lycka för de flesta är kärlek, trygghet, lite utmaning, skratt och hälsa. Den har ingen geografisk position men sitter inombords.
Livet hade varit annorlunda om jag tagit andra beslut för 3 år sen. Inte alls säkert att jag varit lyckligare. Inte säkert att jag varit här. Men nu är jag det. Och jag är lycklig. Lite stressad just nu. Men med en produktiv twist.
Imorgon: jobb, zumba, jobb, löpträning, föräldramöte. Nu förbereda och sova.
Go find your happiness! Godnatt!

Turistmåndag

Det bästa med riktigt goda vänner är att det iallafall säger att det är ok när det blir lite tokigt. Inte f'*n gick det att vara ledig idag. Inte gick det att bara jobba 2 timmar heller men 3 timmar kom jag undan med då jag struntade i hälften av mailen jag fick. Jag satte Jacqui på fantastiska Kura Cafe där min iphone och även de trevliga kiwikillarna underhöll henne medan jag snurrade med excelfiler under en rad med svordomar på kontoret. Men vid 12 bröt jag och vi åt en fantastisk hälsosallad var och försökte planera Jacquis fortsatta resa.

Sen knatade vi in mot stan och gjorde Hötorget. Gick ned i Hötorgshallen där jag fick med mig cocoanibs som är fulla med nyttigheter, rostade cocosflakes och hampafrön.

Hötorgskonst

Fick även väldigt värdefull information av herrn nedan som jag ska skriva om nedan. Jag vill alltid boosta mitt immunförsvar och nu har jag ett väldigt stort intresse att hjälpa någon annan boosta sitt.

Sen fortsatte vi ut mot Gamla Stan och snurrade runt bland gränderna och hälsade på min fina kusin Jessica och moster i Jessicas fina affär Halldor precis vid Stortorget i gamla stan.

Sen promenerade vi vidare och pratade om livet, kärleken och allt däremellan,

Just nu testar Jacqui Capoeira på ett ställe på Sveavägen och jag svarar på lite jobbmail och har hittat ett mysigt cafe som serverar avkok på citron, ingefära och honung NAM NAM! Cafe Mandala heter det och de verkar ha helt otroligt grym och god mat!

När jag såg Jacqui bända och vrida under capoeirans uppvärmning kände jag saknad efter kampsort och yoga och hoppas få in det under veckorna höst och vinter.

Nu ska jag plocka upp henne ur källarlokalen och ta med henne på middag. Ha en fin kväll!

24 km blev 13 blev all good

Hej på er!

Det var ingen piggelin som studsade ur sängen imorse. Fysiskt var jag pigg men skallen var seg som kola. Tyckte det verkade väldigt varmt ute tills jag insåg att Ebba programmerat om termometern till Fahrenheit. Lämnade Ebba med bil till hennes pappa. Tog bussen till Norrtull och blev ännu segare i omklädningsrummet på Planet Fitness.
24 km kändes oöverstigligt. Speciellt när jag visste att jag då skulle ha 15 minuter att duscha och kasta i mig mat för att ta över Ebba igen.
Men..som från ovan kom en lösning- en grupp som skulle springa Stockholm Halvmarathon nästa vecka skulle springa 11 km med fartökning. Underbart! Peters långlöpgrupp klarade sig själva så jag hakade på här.
Vi testade på delar av Sthlm 1/2mara bana under glatt tempo. Kände mig grymt pigg. Riktig njutlöpning med ett trevligt gäng. Landade på 13 km. Jag tog hand om stretchen sen och hade gott om tid att duscha och knata upp till syster och äta där innan Ebba kom.
Vid 15.00 dök så äntligen Jacqui upp. Min fina fina sister som ni ser här. Det var 3 år sen, eller igår vi gick upp o ned längs stranden och hoppade bland vågorna i havet i Mooloolaba men så mycket har hänt och båda har haft resor både nedåt och uppåt. Jacqui tränar Capoiera och vi letar efter någonstans att testa denna vitbyxade sport i Sverige.
Jag "har inte tid" att vara ledig imorgon. Men det tänker jag såklart att vara. Jacqui tourar Europa och kom senast från Wien och ska vidare till sina rötter i Estland och sen Helsingfors.
Gud vet när jag ser henne igen. Jobba kan man göra precis hela tiden och det tar aldrig slut.
Ebba har tagit Jacqui till sig och gnuggar näsan mot henne och bäddade hennes säng med docksängkläder. Två änglar. Nu är det läggdags!

Lidingöpremiär

Samling 10.00 med Running Sweden gänget

Ahobalo vilken dag. Väckarklocka är överflödigt i mitt liv. Prick 06.00 vaknar Ebba och sen är dagen igång. Måndag som lördag. Som tur var idag. I med frukost- Ebba i fokus för har inte hon börjat dagen bra så blir min dag katastrof. Ekologisk havregrynsgröt med russin och mjölk till Ebba. En frukt. Samma till mamma fast med kaffe och en omelett med ost och spenat. Vatten.

Kläder till mamma. Vatten, banan, rågfrallor som jag äter som andra frukost inför långpass ibland.Väska till Ebba med picknickfika, blöjor och sånt som aktiva 2-åringar kan behöva. Alla grejerna till testloppet. Torka torka torka, plocka undan, håret i tofs och så iväg i bilen.

Kl 08.00 hämtade jag världens bästa syster som haft den goda smaken att skaffa sig en helt fantastisk kille som ställer upp att vara funktionärer och dessutom passa en vild unge samtidigt.

Solen strålade och vi hittade rätt lätt till Grönsta Gärde på Lidingö. Resten av mitt team anslöt så vi roddade vätskestationerna. Jag fick ett smakprov på Abborbacken med 14 kilo 2-åring på armen så var uppvärmd!

Folk började dyka upp och strax innan 10 var ca 80 glada löpare på plats. Vi som skulle springa 23 km delade upp oss i 5 min tempo. 5:30 och 6:00. Jag hakade på 5:30 först men kände sen att med tanke på passet imorgon ska jag nog ta det väldigt lugnt, och jag vet ju inte alls hur banan ser ut. Dessutom har jag det så hektiskt nu, så 2 timmar egentid i skog i solsken lockade ganska mycket. Så jag saktade lite och lade mig bakom i ca 5:45 tempo. Tidvis flöt det på med rappa steg men jag saktade i uppförsbackarna och gick mest, och drog på utför och på de få rakor som fanns. Terräng vete sjutton om jag vill kalla det, det var ju så fint underlag.

Tuggade på bort till Aborrbacken där Ebba låg och slaggade i sin vagn och syster och kille höll ställningarna.

Pratade en stund och tassade sen uppför den här beryktade backen som säkert är mycket jobbigare efter 25 km än efter 17 men ändå inte är så farlig va? Rullade på sen och tänkte att nu är vi snart i mål men då dök ett sattyg upp- Carins backe? Surade till både muskulärt och mentalt och gick uppför och sen joggade jag i mål på snitt 5:55 tempo ca och tyckte det kändes ok. Då. Sen slog illamåendet till på vägen mot Hard Rock där vi tänkt äta. Kunde knappt fokusera på menyn och Ebba levde rövare bland borden, och under dem. Tur att jag hade sällskap för jag mådde kymigt. Men det gav sig efter en enorm nachotallrik.

Det är första gången jag kör regelrätta back to back långpass och man ska känna att kroppen kan göra samma sak imorgon. Det gör det väl inte riktigt men det är tur att det ska gå lugnare och vara flackare imorgon. Direkt efter farthållarjobbet hos Running Sweden ska jag plocka upp Ebba och sen kommer min kompis från Australien. Helt ärligt skulle jag göra vad som helst nästan för att få två timmar till mig själv imorgon eftermiddag- duscha i lugn och ro. Äta mat i lugn och ro och sen ligga raklång i savasana (yogapose för att vila på rygg) i en timme. Men. Nu har jag satt mig i den här sitsen och jag får ta smällen och bita ihop. Det är 2 veckor till galenskap som jag inte riktigt kan få stopp på. Förbereda revisioner, sälja lägenhet, jobba med vår första och största Lidingöloppssatsning, ha besök från Aus. Fullplanerade helger. En konferens. Samtidigt. Inte genomtänkt alls.

Livet är nu men ibland får man bara köra ned huvudet och tugga på. Så nu sitter jag och jobbar här på soffan en lördagkväll och ska lägga mig senast 21.30.Men varje dag ska ha sin njutning och även idag har jag fått in de bitar som betyder mest för mig: Ebba, familj, vänner, jobb, rörelse utomhus och egen ensamtid hemma (om än med en jobbdator i knäet! :)).

Hoppas du också har en fin helg!

Logistikfredag

Trevlig helg!

3 påsar hade jag med mig hemifrån imorse. 3 fysiska påsar och en skalle alldeles överfull med "to do's". Pendlade mellan panik och den insikt som jag sen till slut vet att jag landar i: En sak i taget. Gör så gott jag kan. Alltid balans mellan jobb, träning, Ebba, vänner. Hur mycket jag än har att göra, hur absolut galet det än ser ut de närmsta 2,5 veckorna så är det inget att stressa upp sig över. Ta det lugnt!

En sak i taget. Gör sånt som ger glädje för det skjutsar in mig i nästa åtagande med rätt energi.

Jag började dagen med ett stort misstag: Ta bilen in till stan. Jag har aldrig kört bil nära T-centralen och läxan idag är: Gör det inte.Någonsin. Ever. Jag hamnade i Rålis nästan innan jag kunde vända och fattade hur man krånglar sig runt. Är det bara jag eller är hela stan liksom under construction? Jag fick till slut rulla ned i ett P-garage och släpade därifrån med mig alla påsarna till första anhalt:

Klaragården- där jag lite naivt hade tänkt få komma in! Men självklart funkar det inte så. Det är sekretess som gäller för att skydda de kvinnor som är där på dagarna. Men jag fick lite bra information om vad som mest behövs och fick bolla min idé :). Underkläder och hygienartiklar är mycket välkommet! Och lämnade min påse med fina kläder, lite husgeråd och lite barnkläder!

Sen gick jag till Runners Store där jag lämnade tillbaks skorna jag fått ta hem och prova. Sneglade med endorfindregel på Crafts höstkollektion. Nike's var snygg den med...och adidas...

Lämnade även en påse hembakta äppel och bananmuffins till deras fredagsfika.

Sen knatade jag i solen bland folk som vet var de ska, folk som undrar var de ska och folk som undrar var sjutton de är längs Vasagatan och sedermera Kungsgatan där jag kikade i skyltfönster. Konstigt- behöver ingenting direkt när jag är hemma eller i naturen. Men när jag går på Kungsgatan då känns det som jag behöver en massa saker. Hösten nalkas och man är liksom programmerad att vilja köpa på sig ull från tusen akrylfår i form av vantar, stickade saker och nya stövlar. Fast man har hemma sen förra året. Sen tycker jag senapsgul är en sjukt överskattad färg. Kanske för att jag är blond? Och helt enkelt inte kulturell nog att bära upp den.Det bästa med den här promenixen var att jag inte hade tid att gå in i någon affär och att jag var på väg att möta Sara 3.0 . Som vi varmt välkomnar till den underbara ålder som det är att vara 30+. Vi hann babbla av oss i bruset på Kungsgatan och jag lämnade lilla påse nummer 3 sen knatade jag tillbaks glad i hågen och klarade av några ångestladdade minuter i parkeringshus (en annan fobi jag har- kommer jag bli utsläppt???? Var kommer jag upp? kommer bommen slå på min bil??) och tog mig till jobbet. När jag pratar med vissa människor så kan de säga något kul och få mig att le. Andra, får mig att le bara jag ser dem. En sån är Sara. En sån är Fitnesscoachen, som jag inte ens träffat. De är sisters, tjejer som vibrerar på samma frekvens. Man bara vet. Word!

Nu må jag ha släppt av massa grejer ur bilen men nu ska det i grejer igen.

Imorgon har vi vårt lilla egna testlopp på Lidingöbanan. Vi är ca 100 stycken anmälda och det ska kunna springas 10 km, 16 km och 23 km. Vi har 5 stycken vätskekontroller och jag har pulver till 125 liter sportdryck på min plats. Muggar. Sopsäckar. Väntar på energibars. Backar. Hinkar. Extra kartor. Allt ned i bilen. Som stod på lastbryggan eftersom jag bara klarar ett parkeringshus om dagen. Ingen p-bot. Universum är god idag. Mot Ica Maxi. Swosch genom gångarna, sladdade ut med turbopassaten genom vägarbetsplatsen Sundbyberg. Hann till dagis efter mellis men före blöjbytet. Asch då.

Det roliga är ju att jag aldrig sprungit på Lidingö själv :). Imorgon blir det 23 km och jag ska försöka hålla ett bra tempo. Sen blir det 24 km med fartökning på söndag då jag är farthållare in en av Running Swedens grupper. En riktigt bra back-to-back helg och bra såhär exakt 4 veckor innan Sörmlandsultran. Jag har aldrig sprungit back- to-back långpass förut så bra att jag är frisk, stark och att det inte är intervallpass nu. Jag har kontaktat VC för en remiss till Hjärtkliniken nu så tro inte att jag släppt det efter skrämselpasset i onsdags.

Hur mycket jag än har att göra måste jag få vara ledig lite. Jag må låta som att jag stressar runt över världsliga ting men jag kan lätt slänga precis allt åt sidan för att göra sånt som är viktigast för mig. Ikväll får jag efter en lång vecka äntligen slänga mig i soffan med en stor kopp grönt te, DNkorsordet och en väldigt fin hjälte! :). Mindre än tre veckor sen var läget lite annorlunda. Helt otroligt! Tacksamhet!

Ha en riktigt fin helg.

Gör jobbet- bokslut på 1 galet år

Så jäkla glad!

Hej!

Idag ska jag skriva om den resa jag gjort det senaste året. Den fortsätter men nu gör jag bokslut på ett helt galet jobbigt, sorgligt, ledsamt men till slut lyckligt år!

För den här torsdagen för exakt ett år sen rasade allt i mitt liv. Nej inte allt. Men det jag hängt upp mitt liv på i 3 års tid. Det jag trott på men samtidigt i magen anat inte riktigt var som det skulle. Detaljerna av vad som faktiskt hänt hör inte hit.

När man går in i en chock så slår kroppen till med försvarsmekanismer. Som mamma till en 1 årig tjej finns inget utrymme att lägga sig ned på golvet och bryta ihop. Men man kan få en otrolig tröst av att snosa på ett dunigt litet huvud en hel natt när tankarna och frågorna skenar genom huvudet.

Det är ofta mammor kan gömma sig bakom att göra saker "för barnens skull". Och visst, Ebba är mitt absoluta allt, mitt universiella center men jag Anniebananniefrangipani, existerar fortfarande och för att ge Ebba trygghet, inspiration, glädje och kunna knyta hennes skor rätt för utflykten längre och längre ifrån mig måste jag må bra. Jag mår bra genom henne, men jag kan inte basera hela min lycka på hennes existens. Min glädje och lycka ska hjälpa mig lära henne känna glädje och lycka. Hänger.Ni.Med?

Men, när man är svag, då får man låna någon annans mening. Och det fick jag göra för ett år sen. Jag fick tänka ur Ebbas perspektiv och sätta henne helt i centrum för att inte agera irrationellt. (Läs ta barnet, fly landet ungefär). Jag lånade en mening med allt. Ett tag. Innan jag kunde balansera upp meningsdelarna igen, eftersom en stor bit ramlade bort. Samtidigt var det en lättnad- det var något som var fel. Jag är inte helt galen. Och långt där nere i chockmörkret så visste jag att det kommer vara ännu ljusare däruppe än det någonsin var innan. Men det är en jäkla väg dit! Men jag ska bli lycklig igen.

Efter chock kommer ilska. Sen sorg. Sen acceptans. Sen aktion. Sen kom tydligen en jäääkla massa ilska igen men den sprutar ut i svettkörtlarna under träningspass, eller så är man arg på SL. Det är legitimt liksom vid alla tillfällen.

När något stort hänt, svek, sorg. Vad som. Så måste man igenom processen. Man måste göra jobbet. Min kloka syster sa när hon var och hälsade på i Australien "att man kan åka jorden runt men ens problem kommer och biter en i arslet iallafall". Så är det. Jag testade att inte processa pappas död, genom att kliva till steget acceptans. Det gick inte. Och sår som läkt fel, måste rivas upp och läkas om.

Den här gången visste jag att jag måste göra jobbet. Och det skulle ta tid.

Tänk att du står i kön på ett fik och ser något du verkligen vill beställa på griffeltavlan. (Vi är i Stockholm så det är en svajnigt dyr surdegsmacka och du är lite osäker på hur du ska uttala pålägget men inser att det måste vara det senaste, det är bahcrisrsrgurabambamfrö. Det senaste- alla åt det för 1000 år sen och de blev aldrig utbrända. Totally the shit liksom) Sorry spårade ur. Men iallafall när du kommer fram så är det - slut! Du grämer dig i vad? 10 sekunder max sen väljer du något annat och det blev bra det med fast det var en hederlig fralla med ost. Du har anmält dig till ett lopp, du tränar i flera månader hårt. Dagen innan loppet stukar du foten så illa att du inte kan springa. Du grämer dig och är ledsen i...kanske en vecka?

Men! Min poäng är att när du trott på något i 3 år och trott att det ska gälla resten av livet, och det pang bom krasch visar sig inte vara sant- då tar det inte 10 sekunder. Inte 1 vecka att processa det och gå vidare. Det. Tar. Tid! Och det måste man då inse direkt att det kommer göra och man måste ge det tid att läkas ut. Processen måste vara konstruktiv och hela rackarns tiden så måste du veta att du är inget offer. Du äger den här processen och du styr den och du lär dig så mycket. Du kanske inte kan göra så mycket annat jobbigt under den här tiden för då bränner du ut dig.

Det tar tid, det gör ont, du måste gå igenom stegen och göra jobbet! Förra hösten var så mörk så mörk. Inte hela tiden, aldrig, jag har så mycket lycka och ljus i mitt liv men den här processen var så tung och svår, infekterad och sårig. Till slut var jag framme vid acceptans. Och för att verkligen kunna acceptera och ta rätt beslut som skulle leda till aktion- så gjorde jag värsta egogrejen. Jag åkte till Marocco i 1 vecka. Och tänkte och kände och knatade upp o ner längs med havet med en skruffig hund i släptåg. När skuggorna var långa. När skugga inte fanns. Och hjärtat sa bara samma sak till svar på alla frågor och tvivel: Gå. Lev inte med lögner.

Aktion har inte varit helt lätt det heller. Det är fortfarande ett skamligt stigma över separationer tycker jag, eller känner jag och jag räcker upp handen på att ha tyckt att de som separerar med barn, de har verkligen misslyckats och hur faen tänkte de innan? Men- läxan detta år är, det kan bli fel. Och det är helt åt helskotta om barnen får ta skada av det men som tur var har jag och Ebba varit ensamma så mycket med så många ensamma kvällar så för henne är det såhär. Hon är trygg, tuff och "väldigt företagsam" på dagis. Sover bra. Äter bra. Trygg med de hon känner, misstänksam mot främlingar- en sund liten 2-åring helt enkelt och jag tänker inte känna någon skam. Jag har räddat hennes mamma, mig själv till en chans till total superlycka och det måste väl ändå vara något riktigt bra? Jag tänker inte säga att jag gjorde det för hennes skull. Jag tog processen steg för steg, för att ta rätt beslut för hennes skull. Men jag tog det här beslutet för mig själv. Och därför till hennes gagn förstås! Snurrigt?

Och jag vill tacka mina fina vänner, familj på båda sidor! och min syster som burit mig de gånger under det här året då jag behövt prata av mig, spy en hel del galla och sen ladda om processbatteriet. Nu är det klart med det här. Nu stänger jag det kapitlet, tar med mig lektionen och öppnar nästa. Som ser liiiiite annorlunda ut än jag hade tänkt! :). Men så jääääkla bra!

Så ja- det var jag som garvade hela vägen över Solnabron och längs Torsgatan in till jobbet idag på mitt första men inte sista transportlöp från dagis. För så roligt är det och så glad är jag!

Ha en jättefin dag!

Loppdrömmar och hjärtspöken

Är det i en sån här delar av 2012 kommer fördrivas?

Hej!

Mina underbara fantastiska läsare! :)

Under min lunch, med Jillian Michaels i ena örat och linsgryta i det andra..eller hur det nu var så sitter jag och drömmer om lopp 2012. Lopp. Tråkigt ord. Utmaningar! Äventyr!

Jag har nämligen planerat jobbhöst och jobbvår ganska bra och nu gäller det att slussa in lopp som funkar med varandra, som ger boost åt varann, ger utrymme för träning och återhämtning.

Jag.Vill.Göra.Så.Mycket. Allt kostar. Det GER! så mycket. Och planerar jag bara bra så kan jag få alla dessa yippieyaeyyyyy" när jag går över mållinjen.

I år har varit lite "första året". Recap!

Mars: Min första Ultra. 50 km. 5 timmar och slarvade runt i 32 minuter till. Ren njutning. Är vad jag minns.

Maj: Min första halvmara på hundra år. Tid: 1,49. Fick kämpa för det.

Maj: Mitt första 5 km lopp. Aidsloppet. Värmde upp med 12 km löpning. Tog mig runt på 23.50.

Augusti: Min första triathlon. 2 timmar 48 minuter. Med kapacitet kvar. Gav sjuk mersmak.

Sen har jag Lidingöloppet som jag tar som en träningsrunda på 3 mil och så avslutar vi det här hejdundrande känsloåret med Sörmlandsultran 8 oktober. Om det inte dyker upp något roligt i november....

Jag tar med mig detta in i 2012 och drömmer om följande:

Februari: Engelbrektsloppet- 6 mil på skidor

Mars: Täby Extreme Challenge 8 mil.

Maj: Lidingöultran, eller något triathlon om jag är igång och har en cykel.

(Triathlon är en ekonomisk och en tidsfråga: Jag har inga pengar till en cykel just nu, och det är mer tidskrävande att träna simning och cykel)

Juni: Kanske ett triathlon till om jag är igång som sagt.

Juli: Jubileumsmaran. Oh yeah. 3e gången gillt på mara. Dags att sätta ett tidsmål...

Augusti: Vertex Fjällmaraton. Har en plats redan.

Augusti#2: Stockholm Triathlon-MÅSTE. Det var så roligt.

September: Karlstad 6 timmars. Verkar så kul!

September#2: ÖtillÖ...det här är en utopi..något år ska det bli av iallafall. Det ligger i pipen och universum är underrättat.

Sen vore det roligt med en halvIronMan tävling om jag är igång med triathlon.

Men. Men. Men. Jag må vara förskonad från de flesta muskulära förslitningsskador men mitt retledningsfel i hjärtat stökar verkligen till det nuförtiden och det är så motvilligt jag ens nämner det för självklart ska alla då säga att det måste bero på stress och att jag tränar för mycket. Men jag tränar inte för mycket. Jag tränar inte ens normalmycket de flesta veckor. Och just idag har jag ju vilat i 3 dygn. Men idag,var ingen rolig dag. Jag såg till att inte dricka så mycket kaffe. Ordentligt med vatten. Bra med mat. Var så taggad att ta ut mig i Rubins intervallgrupp. Magen är ok nu, för träning iallafall. Men så fort vi började med löpskolningen med ryckiga rörelser så började hjärtat skena. Fick inte stopp på det stående så fick lägga mig ned. Tycker det är jobbigt att berätta för de andra men det är lika bra att berätta att det inte är farligt. Sen sprang vi en intervall 1,5 km och det kändes helt ok. Men sen var det dags för tabataintervaller 15 sek rusa och 15 sek vila. Gick inte. Det började trycka över bröstet direkt och så slog det extraslag och ojämnt. Det var faktiskt obehagligt för första gången. Joggade på sidan. Det gick inte heller. Kände mig uppgiven. Arg. Ledsen. Det är så orättvist. Tänkte att det ger sig men det fortsatte trycka över bröstet så jag valde att gå tillbaks. 2 km. Ville inget hellre än att träna hårt. Tänkte att det är perfa läge att åka till akuten då hjärtat beter sig såhär så kanske de kan mäta med EKG om det är något annat knas än det vanliga. Men iddes inte. Ville hem till Ebba. Och Kristin skulle komma och sova över. Det låter väl bananas, men jag har ju haft det här ett tag så även om det kändes annorlunda idag så kommer jag ju inte rasa ihop.

Så- jag springer till jobbet imorgon. Och ska testa att rusha och hoppa och se om det börjar spöka- bra då att Karolinska ligger på vägen till jobbet.

Plan B är att ta kontakt med min kardiolog och få låna en bandspelarEKG. Jag vill veta vad det är som är annorlunda nu. Och det innan nästa vår, så jag kan satsa fullt ut.

Hälsa. Är A och O. Vi tar den för given allt som oftast. Jag försöker att inte göra det och är glad att jag varit tacksam över alla de träningspass jag genomfört. Nu ska jag verkligen följa upp det här, i övrigt mår jag så otroligt bra.

Första löpningen till jobbet också. Det var på tiden! Trevlig kväll!

Veta var man är, var man varit och var man ska

Spring. Stanna. Fundera. Ny fart.

Jag har tack vare Sara snöat in på Jillian Michaels. Ja ni vet hon från Biggest Loser. Som jag aldrig sett.

Hon är rätt burdus, fruktansvärt amerikan och en dröm för hela me me me civilisationen med människor på absoluta toppen av näringskedjan (vi som konsumerar det som de fattiga producerar, kastar mest skräp i hela världen och ägnar mycket vaken tid åt att fundera på hur vi ska förverkliga oss själva. Vi som oroar oss för hur vi ska låta bli den feta maten- inte hur vi ska få tag på den).

Jag njuter av att lyssna och tar till mig små affirmationer eftersom jag tillhör en av de här som har det så bra så jag kan grämas över att jag aldrig kommer iväg på den där Astangayogan för 200 kr klockan 06.00, och undrar vad som är rätt för mig, inte hur jag ska överleva dagen.

WTF en parantes här hörni apropå detta för jag är på krigsstigen idag- ni vet börskraschen? Den som medialt ofelbart illustreras av en börsmäklare (alltid manlig) som framför en dataskärm lutar händerna uppgivet i huvudet. Men hallå? Låt oss fundera över vad som hänt: Har han blivit av med jobbet? Har hans hus rasat ihop? Familjen styckmördats? Svälter de? NÄ. Vem är det som egentligen ska två sina händer vid börskraschen? Ja inte snubben vid datorn. Utan han eller hon vid löpande bandet. Långt därifrån.

Det var parantesen.

Jo jag njuter av Jillian Michaels prat och speciellt när hon går lös på en rökande småbarnsmamma så skrattar jag på min cykel där jag kryssar fram genom staden som är en satans jäkla arbetsplats hela den. Hela Norrtull är ett dammoln med uppstickande vajrar och betong i oordning.

Och jag kopplar så klart till mig själv och känner igen vissa delar när hon pratar om hur hon kommit dit hon är och jag som älskar små tecken tänker att ja men precis....

För jag var en personlig tränare och friskvårdskonsulent när jag var i 20 års åldern. Jag jobbade med det som mitt hjärta brann för och eftersom jag brann så tände jag eldar hos andra. Hjälpte dem att våga, inspirerade, ledde, coachade. lyfte. Hjälpte folk sluta röka. Äta bättre. Men jag var för ung då. Jag var för lättpåverkade och då jag levde under stor influens av mina fantastiska men något konservativa svärföräldrar i England så vacklade jag i min övertygelse. Utan universitetsexamen har du inget pass till världen hette det. Jag tittade på Sport Science men var så osäker på vad jag egentligen ville fokusera på. Det enda jag kunde koppla till var ekonomi. Jag ville inte flytta från London till någon universitetsstad och valet av BA Hons i Business och Finance var ett beslut i rädsla och osäkerhet och praktikalitet då Westminster University låg 5 min från Baker Street och 10 min från mitt jobb på företagsgymet. Hem till vår lägenhet var det vissa dagar 40 minuter...andra, efter olyckan, 1-2 timmar.

När väl studierna var igång så bara körde jag på. Jag har jobbat med redovisning och sedermera revision inom den ideella sektorn i 8 år nu men hjärtat är ju inom friskvårdsbranschen. Jag brinner för biståndsfrågor och välgörenhet också och stortrivs med mitt jobb men det här ilandshjärtat blir aldrig nöjt om det inte får göra det det allra mest brinner för- att hjälpa andra övervinna rädslor och krossa gränser genom träning och livsstilsförändringar.Men även hjälpa kvinnor i fattiga länder.

När jag bodde i Australien sa vi ofta Put it to the universe med meningen att skicka din önskan ut där så kommer det. Ibland det mest kryptiska och bökiga svar. Men svar. Ibland är vägen till där man vill vara väldigt lång, krokig och kuperad. Men lyssnar man inåt på vad man verkligen vill så blir det glasklart vart det är. Jag vet precis var jag varit. Det krävdes att röra sig framåt, bortåt för att kunna titta tillbaks och se vad det var då, vad som var bra och vad som var dåligt.

Jag vet var jag är nu, och det är ett grymt ställe. Jag är så stolt över det senaste året som jag exakt denna vecka sluter cirkeln på. Ett sjuhelsikkes år och jag önskar ingen annan kvinna ska få gå igenom det men ohmygod har jag fått fart ur det djupa mörkret jag på en minut rasade ner i och lyckats ta mig själv så mycket högre än innan. Och jag tycker en högre makt har skänkt mig en fantastisk chans att få uppleva kärlek jag inte trodde fanns. Ungefär som ett "tack, bra jobbat!" BRING IT säger jag!

Jag vet precis vart jag är på väg. Och jag jobbar på hur jag ska ta mig dit. Skillnaden mellan att vara 22 år och 32 för mig är : Starkare, klokare, tryggare, modigare. Jag tänkte då " hur ska jag kunna, jag kan ingenting?" Jag tänker: "Kan någon annan, så kan jag och jag kan lära mig allt". Utom basket och golf då möjligtvis.

Jag tycker det är min plikt att, eftersom jag mår bra nu och är stark, hjälpa andra. Dela med mig, materiellt och emotionellt. Man kan ränna runt och förverkliga sig själv och fundera på om man är en yogi eller en pilatesmänniska. Om det är LCHF eller WTF man ska följa. Men släpp aldrig i ögonvrån de som har det sämre.

Jag ska ta kontakt med Claragården som är ett center för hemlösa kvinnor. Om du är intresserad av att följa med och lämna kläder och böcker och sånt till dem- hör av dig på min mailadress!

Nu ska jag anmäla mig till Sörmlandsultran. God kväll!