Följ med..

Mot Triathlon, Tuffa fjäll, solnedgångar och maxpuls!

måndag 26 september 2011

På skurknäna men reser mig snart

Jag har inga rötter i Sthlm. Och det blir så uppenbart ibland. Jag har lite ångest varje gång jag går ned under jord och älskar att cykla till jobbet. Men imorse var jag för tung i huvudet och behövde beta av lite mail så tog tuben och trängdes integritetshotande med andra måndagströtta.
Jag brukar inte vara måndagstrött men just idag var jag urlakad. Jag mår nästan illa och tanken på att spendera hela kvällen skurandes och skyfflandes grejer i lägenheten för att få den att se ut sådär "här bor ingen alls utom värmeljus, välkommen på visning" var liksom inte...angenäm!


Men vi är ju två som äger lägenheten fortfarande så hade bett om hjälp med det som skulle vara lite extra pyssel inför fotograferingen.

Men när jag kom hem, trött seg och med en rygg som fortfarande inte är redo för lyft och vrid så var det rätt uppenbart att inget åtgärdats. Nu vaknade den här ilskan och drivkraften jag har i mig som ibland skrämmer mig själv. Jag tror den kommer från Tornedalen, från mammas släkt.Ut på balkongen. Upp på träsoffan och skura skura hela inglasningen under idel svordomar. Korsryggen skrek av alla vridningar men jag sög in magen och tippade bäckenet framåt för att döva det. Såg ut som en juckande rabiat mamma i skurhandskar med bra exponering där på 4e våningen.Ebba lekte hos underbara grannen och mamma dök upp och hon kastade sig i ett par diskhandskar hon med och gick lös på mina blommor som skriker död och det är väl inte budskapet jag vill skicka ut till potentiella köpare.

Satan i gatan vad förbannad jag var. Jag komponerade långa haranger med spydigheter värdiga amerikanska tv-serier men visste ju redan då att jag inte skulle leverera dem. Rise above it säger andra halvan av mig, den som är från pappa, från Värmland. Jag äger den här situationen, där här separationen, jag släpper inte ifrån mig energi och ger inte vika. Jag går stolt och ärlig ur det här. Jag har inte gjort något fel, jag har försökt och jag har gett chans och jag har gjort allt i rätt ordning och nu ger jag inget mer av mig. Hade någon för 2 år sen, eller ens 1 år och 2 månader sen sagt att om ett år står du här själv och torkar av kylskåpet efter du lagt Ebba för att förbereda en försäljning då hade jag garvat. Men nu är det så. Jag har skurat sen klockan 15.30 och jag har badrummet kvar men jag har så ont i ryggen så jag sitter och vilar sätesmusklerna nu innan jag går på't igen. Är helt dränerad efter allt slit i helgen, klockade upp snygga 15 timmar övertid förra veckan.

Jag har varit på visning snabbt i huset bredvid i en liten söt 2a som jag vill ha. Jag längtar tills det här är klart. Jag längtar efter att få mer tid till kärleken, till vännerna, till spontana utflykter, till nya projekt. Jag längtar men jag gillar att sitta här också och ta en kopp te men nu jäklar åker handskarna på en sista sväng och så tar vi badrummet och så sover vi lite. Bjuder på lite fina bilder som min kusin tog av mig och Ebba en solig dag i somras. Min fina lilla tjej som växer så snabbt.

1 kommentar: