Följ med..

Mot Triathlon, Tuffa fjäll, solnedgångar och maxpuls!

måndag 8 augusti 2011

Blött, brant och härligt- 29 km fjällycka

Halvvägs upp på Ottfjället

Men satan i gatan vilken tur det blev. När jag planerar ett långpass brukar jag tänka igenom det och försöka ana hur det ska bli, för att planera näring och vatten och kläder osv. Jag tycker jag har bra koll här uppe men idag blev jag, som man oftast blir, förvånad över vädrets makter och kraften i fjällen.


För det första är det lite längre till Nordbottnen än jag trodde. Det var närmare 9 km. Grusvägen ringlar sig fram och man ser varken fjäll eller sjö direkt så det är inte så lajbans. Jag låg på lugna 5:40 tempo och benen var pigga. Det var väl en 14 grader så korta shorts och linne funkar för mig då.

Kanske ska berätta vad jag hade med mig och på mig i övrigt. Jag hade 1,5 l vatten i min fantastiska camelbackrygga med en Resorb i. 1 Maxim gel som innehåller ca 220 kcal. Lite druvsocker. En proteinbar och en tunnbrödmacka. I en plastpåse: torra strumpor, mössa och tjock underställströja. Karta och kompass och telefonen i plastpåse. Min tunna adidas vind/regnjacka också men kall och blöt räknade jag med att bli- bara man rör på sig så håller man värmen.


På fötterna mina adidas Response Trail, för jag hade inget annat. De har visat sig vara riktiga Fjollträsk skor. Funkar jättebra säkert om man ska harva "terräng" i Stockholmsområdet men häruppe kan jag inte lita på dem.

Vid Nordbottnen vek jag av över ängen på stigen som går till leden mot Vålådalen. Det är 15 km. Borde stå "obs mycket brant". Det suger i direkt. Det.är.brant.Med.stort.B.

Blött med stort B var det också. Leden fick fungera som fjällbäck när vattnet inte visste var det skulle ta vägen och det klafsade rejält. Tungt tungt uppför och vid myrarna sjönk jag djupt. Tittade ut över Ottsjön och fjällfonden. Regnet vräkte ned. Jag var dyngsur och de tjocka molnen täckte Ottfjällets topp, och hela världen runt mig var höljt i ett regngrått dis. Inga renar. Inga människor. Ingenting, och ändå allt. Överallt bara fjällterräng.

Fortsatte mata uppför och försökte komma ihåg hur lång tid den här sträckan tog förra året på Vertex. Jag har inte orken att springa när varje steg sjunker, eller när jag måste ut i terrängen för att undvika för mycket vatten. Inte i den här lutningen. Kom in i en gålunk uppför från de ca 350 metrarna över havet vid Nordbottnen upp till de ca 1000 metrarna jag skulle nå mellan väster och östertoppen på Ottfjället. Jag matade och matade, sjönk ned, hoppade, skuttade. Segade mig uppför och det var helt ärligt inte så mycket njutning här. Var f-n var vindskyddet? Efter ca 15 kilometer och tusen mil kom jag dit. Åt min gel. Fortsatte. Stenskravel, halt, blött, arga lämlar. Men nu med utsikt över mot Lunndörren och efter ett tag ser man renvaktarstugan och rengärdet ovan Vålådalen. Nu börjar det rulla utför och här hade det inte vräkt ned massa regn alldeles nyligen så jag kunde rulla på trots mina hala sulor. Väl nere vid grusvägen, ca 2,5 km från STF's fjällstation mötte jag faktiskt människor. Jag rullade på längs forsen och vek av in på stigen den sista 1 kilometern. Nu fick jag flashbacks från när jag och Henrik gjorde den här rundan 2008 och var redigt trötta här. Det är en stenig stig och man får hopsastudsa sig fram och en vrickning kan lätt ske.
2,5 km kvar!


Väl framme vid fjällstationen var jag väldigt pigg i flåset men knäna värkte. Jag fylllde på vatten, ringde till familjen och sa att jag var välbehållen. Sen..ja började jag jogga hemåt på asfaltsvägen. Tänkte att det kommer väl en bil. Det gjorde det. En bil. Postbilen. Den stannade inte. Jag matade på och uret visade 27 kilometer. Nu var jag snart framme i Östra Vålådalen och därifrån är det 15 km asfalt till hem. Inte sugen längre. Kom dessutom på en jobbgrej jag lovat fixa så ringde A på jobbet som nog undrade varför jag lät andfådd. Gav till slut tappt när ingen bil kom och syster och kille kom och plockade upp en lerig hög med mig som satt och åt på 4 panikinhandlade lakritsklubbor på marken.


Hann hem till Ottsjö i tid för att vara med på ett telekonferensmöte om Lidingöloppet och ta hand om Ebba när hon vaknade efter sin middagslur. Worlds apart på samma dag.

Resten av veckan ska jag försöka få till ett simpass, ett brickpass, lite styrka och något löpintervallpass. Sängen jag sover i är stenhård och ryggen gör så ont så jag nästan vill ta någon tablett men det är inte min grej att ta bort symtom. Måste jobba med orsaken och det är hållning och bålstyrka. Ebba väger nu ca 14 kilo och det sliter att bära henne fel.


Skulle vilja ut och springa massa leder och övernatta men får inse att jag är mamma till en liten tvååring som behöver och vill vara med mig. Det är som sagt min viktigaste roll och balansen med tid för henne och egotid för mig får jag värdera varje dag. Springa på fjället gör mig väldigt stark och glad. Helad och ren och klar i skallen. Men att vara med Ebba gör mig varm i hela hjärtat. Och jag är lycklig att jag kan få med båda.

3 kommentarer:

  1. Åh låter helt underbart! Heja heja

    SvaraRadera
  2. Låter som en härlig tur. Känner igen mig i önskan om att vilja springa hela tiden och kanske övernatta i naturen. Men en underbar liten kille på 4 år går först : )

    Håkan

    SvaraRadera
  3. Vilken tur! Ser allt precis framför mig =) Och lite avis blir jag... När det är så där segt, blött och tungt så är det så härligt att komma hem!

    SvaraRadera