Följ med..

Mot Triathlon, Tuffa fjäll, solnedgångar och maxpuls!

lördag 20 augusti 2011

Den här är för dig

Det här inlägget trodde jag att jag skulle skriva långt senare. Det handlar inte om triathlon. Det handlar om det jag inte kunnat och velat berätta om.

Men det skiter jag i nu. Det handlar om att världens finaste kille just nu preppas för en 8 timmar lång levertransplantation på Huddinge Sjukhus. Det handlar om att han är så underbar och fantastisk och så stor i hjärtat. Att han sen vi lärde känna varandra i våras accepterat att det inte finns möjlighet till något annat än att ses ibland just nu.
Att han levt med vetskapen att han någongång kommer få the bad C word och aldrig kommer att få vara helt "frisk". För frisk är ett vitt begrepp. Han är en av de friskaste starkaste jag känner, men har en allvarlig sjukdom. Har tagit beskedet om vänteplats på transplantation, för att kroppen visar tecken på krångel, vid hornen. Tränat bra. Ätit bra. Gjort saker han tänkt göra nu. Iställlet för att skjuta på dem. Lever för varje dag. Är omtänksam, generös, och bara helt fantastisk.
Dessutom har han varit en av mina bästa vänner. Ett bollplank. Någon som får mig att skratta så jag kiknar. Någon som istället för att göra något med polarna igår, då vi inget visste, snörar om mina löparskor till snabbsnörning. Häller upp cocacola så den ska bli avslagen så jag kan ha den som sportdryck. Letar fram sin kamera för att kunna ta kort på mig med något annat än mobil när jag kör triathlon.

När det klockan drygt kvart i sju på kvällen ringer från donationsenheten på Huddinge Sjukhus går det inte att fatta. Vi ska precis äta middag.
Men nu har han 1,5 timme på sig att avsluta livet före och ställa in sig på livet efter. För livet efter en levertransplantation är en lång tuff väg tillbaks.
Jag åt ingen direkt middag. Jag har varit på Huddinge Sjukhus och kom hem sent. Jag hade kunnat vara kvar hela natten och dagen, Ebba är ju hos farfar. Men de rekommenderar inte det.
Så jag åkte hem. Sov oroligt ca 4 timmar. Är skakis och återupplever minnen från när jag bodde på CIVA på Karolinska där pappa låg. Kommer ihåg hur det är att inget veta medan någon man håller nära opereras. Jag kan inte göra något där under den långa operationen. Men jag kan göra något.

Men nu gör jag det här. Nu kör jag den här trian på mitt sätt med min alldeles otroligt galna uppladdning. Känslorna kommer att spruta, jag vet inte alls om jag får ihop det, att bara springa hade varit så mycket lättare. Jag är trött så trött och tankarna går såklart åt ett annat håll. Det ligger prylar strött i hallen och jag har ingen ordning på vad som ska med men jag vägrar gå och vänta på att det ringer. Jag gör det jag ska. Jag gör det för dig!
Ha en jättefin söndag allihop och krama om varann!

4 kommentarer:

  1. Vad fruktansvärt men ändå vackert. Härligt att du träffat nån som får dig att må bra. Så hemskt att han är så sjuk. Hoppas att hans transplantation går bra och att han sen kommer igen!

    Jag tycker du gör helt rätt! För hans skull ska du inte sitta hemma och må dåligt utan du ska leva som du tänkt och kämpa lite extra för hans skull! Jag hoppas du gör den bästan trian du kan göra just idag!

    Det är så hemskt att bli påmind om hur bräckligt livet är och hur vi egentligen aldrig kan planera mer än här och nu. Samtidigt så nyttigt! Den gär veckan har jag fått två påminnelser om att jag måste leva här och nu och njuta av varje stund! Nu ska jag dricka kaffe och titta på ungarna som leker sen blir det långpass tillsammans med en massa trevliga människor. Ni kommer båda finnas i mina tankar idag.

    SvaraRadera
  2. Vad fint att du delar med dig!

    SvaraRadera