Mitt första brickpass- eller vem f*n tog mina ben?

Rastplatsen på huvudgatan här i city of Ottsjö

Något sånt där förefrukost fjällpass blev det nu inte. Tre generationer Forsmark sov till klockan åtta.

Jag o Ebba gav oss istället ut på by-rek. Det innebär att gå och titta efter fåren, korna, hästarna. Titta på fjällen. Handla på Ottsjö-Bua hos Lena och Peter. Sen var vi nere vid vackraste Ottsjön där vattnet glittrade klart och stilla. Rekordvarm med 18 grader. Man går bort längs de uppdragna småbåtarna och sätter sig varsomhelst. Det är ingen strand direkt. Inget folk heller. Tyst och lugnt med Ottfjället som reser sig mäktigt på andra sidan. Solen stekte, vi badade och fikade.

Ja jag sa ju att det är Sveriges finaste by :)

För varmt för min smak att träna men kände krypet i benen. Det känns lättare att sätta iväg på cykel än att springa så tänkte att jag betar av ett sk brickpass idag. Alltså två grenar av triathlon följt av varandra. Det är prick 2 mil in till Vålådalen då man passerar två fina vattenfall, Gunders Mosse ( ni vet Gunder Hägg) och kan vända vid STF stationen.

Började med att sätta tillbaks däcken. Grymt nöjd med att få dit bakdäcket och på med kedjan på bara...några minuter. Tog med lås då jag först tänkt cykla dit, springa Nulltjärnsrundan på 7,5 km och sen springa tillbaks. Låset satte jag runt styret. Sadelskyddet åkte på och maj gad vad underbart det kändes.

Efter ca 40 meter släpper låset och slår in i framhjulet. BADAMM KRASH! Noch einmal ligger man där på backen med ett knä, en armbåge och en hand som blöder och som får frigöras från gruskorn.

Lade låset i camelbaken. Terrängskorna satt på utsidan rejält fastsnörda. Med mig en banan.

Ett ord om kost, jag kör på train low compete high och äter inte speciellt mer inför vanliga träningspass. Snarare tvärtom. Jag försöker få i mig näring, och det blir ofta mindre kolhydrater då och mer grönsaker och protein och en varm dag- inte så mycket mat alls. Eftersom jag skulle träna i ca 2 timmar kommer jag ligga på en intensitet runt 70-80% och vill att kroppen ska använda fett, och att det ska vara lite kämpigt, det kommer jag ha igen sen när jag laddat med kolhydrater. Det är svårt att få till exakt vad man ska äta, för att man inte ska förhindras energimässigt att genomföra passet som man tänkt, hur mycket av vad osv. Det finns olika skolor och jag förkastar ingen men vet hur jag funkar.Såhär gör jag inför ett vanligt 2 timmars pass:

Under passet: I min camelbak har jag en resorb, och en av Maxims tabletter med snabba kolhydrater och salter. Jag späder det dubbelt och dricker under passet. Kan jag- tar jag med en hederlig banan, helst ekologisk. Gärna en avslagen cola halvvägs. Sällan bars. Sällan gel. Bara för att jag är lat och ids inte med att ordna det :).

Innan träningen: inga snabba kolisar. Tre timmar innan långsamma kolisar men inte överdrivet och protein och grönsaker.

Efter passet: Vatten och en resorb. C-vitamin och en bifolac för magen. En banan kanske, saft, eller det jag är sugen på. Inte alltid kolhydrater. Ibland massa kolhydrater.Men mycket protein och sen grönsaker. Men! Jag äter först och främst det jag är sugen på. Och oftast är det salta saker så korv och kalkon och kräftstjärtar ligger risigt till. Och det är såhär jag gör på mitt ansofistikerade sätt och det är inget jag säljer in på något sätt. Jag äter inte enligt GI, inte enligt LCHF LCHP, Atkins, Zon, eller WTF bullshit dieten. Jag äter det jag tycker är gott, gör gott, och det jag tror jag behöver och är sugen på. Det exkluderar inget utom pölsa och selleri och det har tagit det bästa av 10 år att komma hit och det är en stor seger! :).

Nåväl tillbaks till mitt cykelpass. Med den underbara nu mjuka sadeln så rullade vi glatt på jag och Scotty. Zickzackade mellan överkörda smålämlar som låg som platta guldbruna köttpannkakor på vägen. Stackars ettriga småbusar! Lämmelår! Sen sög motvinden i. Försökte ligga runt 30 km / h tempo men på slutet gick det sådär. Stannade klocka och cykel i Vålådalen och åt min banan och sträckte ut min rygg med knakningar som ekade. Aj. Inte slarva med bålstyrkan. Började cykla tillbaka i medvind och hade massa trevliga kilometertider på 1:40, 1:35, 1:50 osv. Underbart. Livet leker och rumpan lever! Sen började uppförslutorna...oh uh.

Det lutar grymt uppför sista sträckan på Vålådalsvägen innan man svänger in mot de sista 5 km mot Ottsjö. Nu tog jag till mig ett tips från Lanttobruden- Vi kan också kalla henne snart trefaldig Järnkvinnabruden! :) Jo iallafall att man ska sakta ned lite på lätta växlar innan man transiterar till löpning. Ja just, jag beslöt att springa hemma i Ottsjö istället. För att inte Ebba skulle se att jag kom tillbaks stannade jag bakom mammas bil. Jag sladdade in på exakt 1 timma och 30 minuter på 40 km - (ok fart inte fort inte långsamt) och bytte om till löparskor och löparshorts.

Sen började jag jogga. Trodde jag. Men det gick inte. Jag tittade ned, det såg ut som mina blekbruna mastodontben men det var det absolut inte. Det kändes som när jag gick efter att jag fött barn! Benen var darriga, svaga, sega, stela. Runt låren och vaderna låg som en dimma av mjölksyra. Det var 40 km kuperat och det kommer inte cykelrutten på trian att vara men WTF? Joggade på i ett skämttempo. För att göra saken värre, lägga sten på börda liksom, så tog jag leden upp mot fjället, den jag tänkte ta imorse. Det var inte snack om att springa i lutningen här. Svängde av mot Värdshuset, tvärs över den nedlagda överväxta skidbacken.

Vilket var väl värt utsikten bort mot Lunndörren och Anaris. Segade vidare. Nedför branten mot Ottsjö-Bua där jag mötte mamma och Ebba som var på glassutflykt. Jag joggade bara ned och slutade på de långsammaste 4,5 kilometrarna sen Dackefejden. nu blir det brickpass so oh my gosh. Ingen cykling utan att fröken Annie hoppar av och sen drar minst 3 km på apostlahästarna.

Imorgon får vi se vad det blir. Tusingar om benen tillåter. Kanske simning. Mycket skönt fjällhäng iallafall. Sköt om er!