Följ med..

Mot Triathlon, Tuffa fjäll, solnedgångar och maxpuls!

lördag 27 augusti 2011

Upp o ner i livets bergochdalbana



Det har gått en vecka. Det var igår. Det var ett liv sen. I ett annan dimension. Det var då det fortfarande var dåligt eller bra väder. Det var svettigt, stressigt, trångt i tunnelbanan, slut i kylen, tråkigt att köra tvättmaskin. Jobbigt att fixa matlåda.


Nu är jag tacksam att jag kan gå ut, att jag blir varm eller kall och kan jobba och stressa sådär lite lagom över det och har tvätt att tvätta som hamnat i tvättkorgen för att jag varit ute och tränat.


Det var då det fortfarande var ok att tänka att sen kan vi ses och sen kan jag fundera på att släppa in i hjärtat.

Nu har jag kapitulerat för kärleken. Nu har jag ett knivskarpt perspektiv på vad som är viktig och vad som kan vänta. Ingen bitterhet. Inget gnäll. Inte det minsta sur över att mina 3000 kollegor festar loss på Waterfront Congress Centre till Måns Zelmelöv, Orup och Sara Dawn Finer och jag ligger utslagen på soffan hemma med halvhåriga ben, fult hår och skitiga naglar. Man kan inte få allt här i världen men jag har fått och valt mig till så otroligt mycket och det är ingen annanstans jag vill vara just nu än här, några meter från en glad solvarm sovande liten trollunge som hade jätteroligt hela dagen idag.

Jag gör mina val efter hjärtat och är med lite här och lite där i takt med energi och känslor. Idag har jag varit så fruktansvärt trött. Oro- gör en väldigt trött.

Jag vill först och främst vara världens bästa mamma 24-7 och då måste jag göra sånt som ger energi. Att vara på Skansen en kväll- ger energi. Att vara borta två kvällar i rad gör inte det.

Att springa långpass genom Sthlm för en grupp i Running Sweden imorgon ger massa energi.


Jag vill heja på alla mammor därute som skriver in i familjekalendern att "jag ska träna". Jag ska stärka mitt skelett, mina muskler, mitt hjärta, mitt sinne och mitt pannben så jag kan vara mitt underbara jag och fortsätter vara en toppenmamma och sen kan bli en toppenmormor och en förebild för mina barn och barnbarn. TACK jag tar emot hjälp från de jag litar på och mitt barn tycker det är roligt att umgås med en nära släkting eller vän ett tag och jag tar inte med mig ett dåligt samvete och jag ger en fet jä**a pungspark till alla som slentrianmässigt undrar hur mamma hinner satsa på något så EGO som träning men inte reflekterar över att pappa ska fjanta runt i en squashhall med efterföljande öl då och då.

Jag har faktiskt själv, eftersom garden varit nere, börjat höra de här elaka rösterna. "men vadå, du kan väl aldrig bli någon elitidrottare nu?" som att det var målet. "Men du kanske får lägga det här åt sidan när du har små barn".

Jag har inte riktigt kommit på ett bra försvar rent muntligt. Men hjärtat och kroppen är övertygade. Fick senast igår frågan om jag tävlar..? Tävlar? Mot vem då? Jag leker. Testar. Utmanar. Kroppen och psyket. Fast har inte fått ihop dem i samma rond för att få till det där totalt utmattande passet där jag stupar efteråt. Men jag leker med tanken " hur långt orkar jag?". Har inte testat den än. Nu handlar det mer om att försöka hinna röra sig så mycket jag kan under veckan, med kvalitet och så nära en bra uppladdning för nästa utmaning. Höst och vinter erbjuder en bra tankeraksträcka inför nästa års utmaningar och jag ska verkligen ge mig tid att känna efter vartåt det bär. Triathlon? Ultra? Bra tider på marathon? Klassikern?

Hälsovinsterna får man redan bara av att röra på sig. Jag vill åt det där själsliga, pannbensstärkande, trygga rogivande. Den där glimten i ögat man får att av att flytta sina gränser framåt. Jag väljer att göra det inom området rörelse utomhus men det bär mig genom alla andra delar av livet. Högre upp när jag är uppe, och mer fart och kraft ur groparna. Starkare när jag är svag. Ser klarare när allt är suddigt. Och om jag inspirerar en person att ut och röra på sig så är det det dessutom viktigt ur ett annat perspektiv.


Imorgon- söndag fyller finaste killen år. På sjukhus. Jag får förmånen att känna av att jag lever under 30 kilometer genom att leda en liten grupp genom Sthlm i 3 timmar och det ska jag göra med glädje och tacksamhet. Hoppas du också får en fin söndag och gör något riktigt roligt. Det är inte så svårt, när man tänker efter! :)






3 kommentarer:

  1. Ja satan vad arg jag blir på folk som ifrågasätter mammors träning (eller jobb eller vad det ny kan vara) men aldrig gör samma sak med en pappa. Så arg att jag inte vet var jag ska göra av mig blir jag!

    Hoppas din söndag blir toppen!

    SvaraRadera
  2. Som vanligt, klokt och bra skrivet!

    Vi är ju faktiskt inte bara mammor, vi är fortfarande de vi var innan vi fick barn också och att släppa allt vi var innan barnen känns ju helt orimligt. Det finns ju ganska myckat som inte ifrågasätts, varför är just träning så provocerande?

    Fast jag har insett att det är provocerande att se bra ut när man har små barn, jag har kommit tillbaka och förbi min form innan barnen rent fysiskt, inte starkare än men snyggare och smalare. Det skapar avundsjuka. Småbarnsmammor ska vara småtjocka och se risiga ut. Jag har visserligen haft både tur med generna eller nåt sånt men även jobbat hårt. Konstigt nog tycker folk att det där med tur med generna låter bättre än att jag tyckt det varit viktigt att komma iform igen. Ska tillägga att jag känner de som kommit i ännu bättre form snabbare, de kan inte ha det lätt.

    Som vanligt tror jag allt sånt här kan sammanfattas med svartsjuka och missunsamhet. Det gäller bara att försöka låtsas att man inte hör, men det är verkligen inte lätt alla gånger.

    Stort grattis till hjälten och ha en härlig långrunda!

    SvaraRadera
  3. Tack tjejer! Japp idag springer jag för födelsedagsbarnet! :)

    SvaraRadera