Surfer girl goes galonbyxor

Jag o de andra funktionärstjejerna kommer synas i helgen

Jag har bara skogsTV. Och när jag sitter och jobbar i soffan ibland kan antingen Kunskapskanalen, 1an, 2an el 4an vara på. Inte oftan 4an. Men det finns ett program som heter Hawaii 5-o eller nåt som jag råkar titta på nu. De håller på i bakgrunden as I am typing. Ibland önskar jag att mitt liv var lite mer Hawaii 5-0. Inte deras överdrivna handrörelser. Men färgerna och havet. Surfingen.

Det var en tid i mitt liv då jag vaknade och tittade på palmen utanför. Hur den rörde sig i blåsten. Var det sydvind kastade jag på mig en bikini, zinkblock i ansiktet, en trasig jeanskjol, luvtröja och tog en vattenflaska och en banan och en macka med till min lilla Hyundai Excel. Oftast barfota. Kastade in brädan där bak där den låg stadigt på redan intorkat surfvax. Min fina fish som jag beställt, 6 fot 10 inches. Tjock o lättsvängd.

Iväg längs Johnson Street, höger på Lawson Street och titta ut över the Pass. Såg vågorna rulla in i städade morgonset. Fortsatte mot Watego's. Kände igen bilarna. Longboardarna som till slut accepterat svenskan som slitit hund för at lära sig surfa ganska bra. Ut med brädan ur bilen. Riva med naglarna på vaxet för att ruffa upp det. På med min avklippta våtdräktströja. Balsam i håret. Ren sand knarrar under fötterna. Ut vid headlandet och gå ut tills vattnet når midjan. Upp på brädan. Paddla genom bryten ut ut ut mot soluppgång, delfiner och sjungande valar. Sätta sig upp. Stänka lite vatten i ansiktet. Lite i luften för att se om vinden ändrat sig. Vänta på sin tur. Förhoppnigsvis, på en bra dag, få några riktigt sköna långa rides och få springa ut igen och paddla ut.

Upp. Duscha i utomhusduschen, svara på frågan "get a couple?". Svara med ett stort leende med ett JAAA! På med torr bikini, solfaktor, uggboots. Dricka vatten, äta banan. Tacka havet. Köra bilen in till jobbet som massör på Replenishkliniken och köpa en god latte som värmer.

Nu är mornarna inte så glamorösa. Surfbrädan är bytt mot galonbyxor. Men mornarna är fulla med otroligt mycket kärlek. Det tar hundra år att komma till jobbet känns det som men jag vägrar stressa när jag är med Ebba. Hon, har inte bråttom. Varför ska en 2-åring få uppleva stress hon inte förstår? Visst jag försöker klippa lite minuter men frukosten ska ätas i lugn och ro. Vi sjunger på väg till dagis och säger hejdå ordentligt.

Det är lite bananas nu men Lidingö Challenge teamet på jobbet är vid gott mod och vi skrattar en hel del. Imorgon ska jag briefa mina 12 funktionärer och verka ha koll på läget. Samtidigt ska en massa annat hinnas med inför helgen och jag hade så gärna varit med på Bosöns hälsosymposium Folk i Rörelse med massa intressanta föreläsare bla Stefan Fölster men se det kommer inte att gå...Riktigt surt. Riktigt riktigt surt faktiskt. Men så är det. Jag kan inte klona mig!

När jag hinner stanna upp så känner jag att jag inte har någon koll på hur bra jag tränat för dessa 3 mil. Jag har fått en riktigt fin genomgång av banan av Daniel och är laddad men det kommer inte att få till en perfekt uppladdning. Och när får man det egentligen? Det blir spännande.

Mitt bästa tips, är att gå i branta backarna. Den fart man tappar då kan man ta igen genom att orka stå på i utförslöporna. Hellre det än att känna sig seg hela vägen upp och sen flåsa sig nedför. Så jobbar jag iallafall och ska man inte springa på under 2 tim o 30 min så hinner man det bara man pendlar på rejält utför sen. Jag undrar vad jag landar på för tid. Gissa? :) så får vi se- vad tror ni?