Go get it

Ibland måste man ställa sig där. På andra sidan. Där livet är slut. Och fiktivt titta tillbaka. Och fundera på vad man vill se. För just nu är det så otroligt lätt att säga att jag
* hinner inte
* vågar inte
* kan inte
göra alla de där sakerna hjärtat skriker om. Eller piper om därunder all materiell ilandsstress.
Mitt emellan tunnelbanan och mataffären en trött regnig oktoberdag där väskan är fylld med jobb, nycklar, lappar och därtill en tyngd av "borden" sömnbrist och tveksamheter är det kanske inte så jäkla lätt att tänka att "nu säger jag upp mig och startar eget" "nu hoppar jag på ett volontärår utomlands" eller "nu anmäler jag mig till ett marathon nästa år och tar hjälp med träningen". Nä. Det kommer inte spontant. Vi är så inrutade i att slussas mellan reklampelare fram genom vardagen. Livet är en kofta för 299 kr, en latte med gratis bulle och kanske en kryssning. Boxer Robert vet alla vem det är. Shirin Ebadi, lite mer svårplacerad för en del. På nästa reklampelare: Fläskkarre 29.90 kilot denna vecka. Och så blir en hel sanning av instängda plågade grisar fulla med hormoner plötsligt en hastig torsdagsmiddag på bordet.
Bara för att vi inte tar oss tid att stanna upp. Reflektera. Ifrågasätta. Agera.
Vi tänker att storebrorsamhället borde ju isåfall lösa det så att tågen går i tid, att all mat som säljs är bra och jobbet blir roligt- för hur ska vi hinna reda ut vad som är bra och dåligt?
Det är en sån stor klyscha men den är så sann. Vi har bara ett liv och vi vet inte när det tar slut. Det finns så många historier att ta till sig runtom oss där människor tagit livet och vardagen för givet och sen fått den ifrånryckt sig.
Egentligen handlar det inte så mycket om vad man ska kunna titta tillbaka på. Utan om hur man vill att det ska kännas på morgonen. På kvällen. Varje dag. Gör jag det jag vill? Ger jag mig ut efter det jag verkligen vill ha?
Jag sparkar mig själv i baken hela tiden för att driva mig framåt mot det jag vill. Stå emot tveksamheter, ifrågasättanden som bara kommer från avundsjuka och feghet. ibland blir jag osäker, men det är oftast när jag lyssnar på fel personer. Eller när jag tar ögonen från mina mål. Tittar på molnen istället för på solen.
När jag tänker "nä det där går nog inte" istället för " jag testar, så får vi se".
Som igår när jag tänkte installera min nya bloggportal själv. Otekniskare människa får ni leta efter och något tålamod har jag inte begåvats med heller. Klart det inte gick. Men jag försökte, och kan nu med god ro be om hjälp.
Eh träning då? Någon sån? Ja det är 6,5 km till jobbet och jag sopar igång mig själv från dagis längs Lötsjön, Råstasjön, bort mot Råsunda, in mot Torsgatan och sen får jag stå på ordentligt emellan rödljusen för att hålla snittet. Allt sker före frukost och jag har svårt att hitta energi men målet är att minska snittiden per kilometer. Idag sa den amerikanska damen som bor i min Runkeeper app att äveridj pejs: fajv minits änd tuentynajn sekånds pör kilåmedör och det var ok för det var en del rödljus att stanna vid.
Annars då...jo jag försöker planera in lopp under 2012. Och tänkte faktiskt lägga till ett litet marathon här i november. Om du har ett lopp som jag bara MÅSTE springa 2012, hojta till!
Jag tänkte också springa Sörmlandsultran helt iklädd rosa för Rosa Bandet kampanjen och det går väl sådääär för rosa tights har jag inga.
Höll på att anmäla mig till fjällmaran på datorn idag när jag fick bli fjärrstyrd av vår support. Den unga killen i telefon frågade om jag skulle göra "den där tjejklassikern" och jag skulle kunna skriva tusen arga spaltmeter om att varför heter det Tjejklassikern och inte tex miniklassikern? men vi slutar här för jag väljer in positiva saker hellre än negativa och det manifesterar jag med en stor skål nypoppade popcorn, Mitt i Naturen och en stor kopp grönt té. Adjöss!