Gör jobbet- bokslut på 1 galet år

Så jäkla glad!

Hej!

Idag ska jag skriva om den resa jag gjort det senaste året. Den fortsätter men nu gör jag bokslut på ett helt galet jobbigt, sorgligt, ledsamt men till slut lyckligt år!

För den här torsdagen för exakt ett år sen rasade allt i mitt liv. Nej inte allt. Men det jag hängt upp mitt liv på i 3 års tid. Det jag trott på men samtidigt i magen anat inte riktigt var som det skulle. Detaljerna av vad som faktiskt hänt hör inte hit.

När man går in i en chock så slår kroppen till med försvarsmekanismer. Som mamma till en 1 årig tjej finns inget utrymme att lägga sig ned på golvet och bryta ihop. Men man kan få en otrolig tröst av att snosa på ett dunigt litet huvud en hel natt när tankarna och frågorna skenar genom huvudet.

Det är ofta mammor kan gömma sig bakom att göra saker "för barnens skull". Och visst, Ebba är mitt absoluta allt, mitt universiella center men jag Anniebananniefrangipani, existerar fortfarande och för att ge Ebba trygghet, inspiration, glädje och kunna knyta hennes skor rätt för utflykten längre och längre ifrån mig måste jag må bra. Jag mår bra genom henne, men jag kan inte basera hela min lycka på hennes existens. Min glädje och lycka ska hjälpa mig lära henne känna glädje och lycka. Hänger.Ni.Med?

Men, när man är svag, då får man låna någon annans mening. Och det fick jag göra för ett år sen. Jag fick tänka ur Ebbas perspektiv och sätta henne helt i centrum för att inte agera irrationellt. (Läs ta barnet, fly landet ungefär). Jag lånade en mening med allt. Ett tag. Innan jag kunde balansera upp meningsdelarna igen, eftersom en stor bit ramlade bort. Samtidigt var det en lättnad- det var något som var fel. Jag är inte helt galen. Och långt där nere i chockmörkret så visste jag att det kommer vara ännu ljusare däruppe än det någonsin var innan. Men det är en jäkla väg dit! Men jag ska bli lycklig igen.

Efter chock kommer ilska. Sen sorg. Sen acceptans. Sen aktion. Sen kom tydligen en jäääkla massa ilska igen men den sprutar ut i svettkörtlarna under träningspass, eller så är man arg på SL. Det är legitimt liksom vid alla tillfällen.

När något stort hänt, svek, sorg. Vad som. Så måste man igenom processen. Man måste göra jobbet. Min kloka syster sa när hon var och hälsade på i Australien "att man kan åka jorden runt men ens problem kommer och biter en i arslet iallafall". Så är det. Jag testade att inte processa pappas död, genom att kliva till steget acceptans. Det gick inte. Och sår som läkt fel, måste rivas upp och läkas om.

Den här gången visste jag att jag måste göra jobbet. Och det skulle ta tid.

Tänk att du står i kön på ett fik och ser något du verkligen vill beställa på griffeltavlan. (Vi är i Stockholm så det är en svajnigt dyr surdegsmacka och du är lite osäker på hur du ska uttala pålägget men inser att det måste vara det senaste, det är bahcrisrsrgurabambamfrö. Det senaste- alla åt det för 1000 år sen och de blev aldrig utbrända. Totally the shit liksom) Sorry spårade ur. Men iallafall när du kommer fram så är det - slut! Du grämer dig i vad? 10 sekunder max sen väljer du något annat och det blev bra det med fast det var en hederlig fralla med ost. Du har anmält dig till ett lopp, du tränar i flera månader hårt. Dagen innan loppet stukar du foten så illa att du inte kan springa. Du grämer dig och är ledsen i...kanske en vecka?

Men! Min poäng är att när du trott på något i 3 år och trott att det ska gälla resten av livet, och det pang bom krasch visar sig inte vara sant- då tar det inte 10 sekunder. Inte 1 vecka att processa det och gå vidare. Det. Tar. Tid! Och det måste man då inse direkt att det kommer göra och man måste ge det tid att läkas ut. Processen måste vara konstruktiv och hela rackarns tiden så måste du veta att du är inget offer. Du äger den här processen och du styr den och du lär dig så mycket. Du kanske inte kan göra så mycket annat jobbigt under den här tiden för då bränner du ut dig.

Det tar tid, det gör ont, du måste gå igenom stegen och göra jobbet! Förra hösten var så mörk så mörk. Inte hela tiden, aldrig, jag har så mycket lycka och ljus i mitt liv men den här processen var så tung och svår, infekterad och sårig. Till slut var jag framme vid acceptans. Och för att verkligen kunna acceptera och ta rätt beslut som skulle leda till aktion- så gjorde jag värsta egogrejen. Jag åkte till Marocco i 1 vecka. Och tänkte och kände och knatade upp o ner längs med havet med en skruffig hund i släptåg. När skuggorna var långa. När skugga inte fanns. Och hjärtat sa bara samma sak till svar på alla frågor och tvivel: Gå. Lev inte med lögner.

Aktion har inte varit helt lätt det heller. Det är fortfarande ett skamligt stigma över separationer tycker jag, eller känner jag och jag räcker upp handen på att ha tyckt att de som separerar med barn, de har verkligen misslyckats och hur faen tänkte de innan? Men- läxan detta år är, det kan bli fel. Och det är helt åt helskotta om barnen får ta skada av det men som tur var har jag och Ebba varit ensamma så mycket med så många ensamma kvällar så för henne är det såhär. Hon är trygg, tuff och "väldigt företagsam" på dagis. Sover bra. Äter bra. Trygg med de hon känner, misstänksam mot främlingar- en sund liten 2-åring helt enkelt och jag tänker inte känna någon skam. Jag har räddat hennes mamma, mig själv till en chans till total superlycka och det måste väl ändå vara något riktigt bra? Jag tänker inte säga att jag gjorde det för hennes skull. Jag tog processen steg för steg, för att ta rätt beslut för hennes skull. Men jag tog det här beslutet för mig själv. Och därför till hennes gagn förstås! Snurrigt?

Och jag vill tacka mina fina vänner, familj på båda sidor! och min syster som burit mig de gånger under det här året då jag behövt prata av mig, spy en hel del galla och sen ladda om processbatteriet. Nu är det klart med det här. Nu stänger jag det kapitlet, tar med mig lektionen och öppnar nästa. Som ser liiiiite annorlunda ut än jag hade tänkt! :). Men så jääääkla bra!

Så ja- det var jag som garvade hela vägen över Solnabron och längs Torsgatan in till jobbet idag på mitt första men inte sista transportlöp från dagis. För så roligt är det och så glad är jag!

Ha en jättefin dag!