Följ med..

Mot Triathlon, Tuffa fjäll, solnedgångar och maxpuls!

söndag 25 september 2011

Solen skiner ändå- brutit mitt första lopp

Jag har brutit mitt första lopp! Galet! Man skulle kunna tro att jag såg det här som ett tråkigt slut på månader av träning men det goda i att ha alldeles för mycket för sig är att går något åt pipan så kan man glädjas åt något annat.
Och jag kan välja att komma ihåg att jag gick som Ringaren i Notre Dame i 2 km eller att jag flög fram i 18. Jag väljer det senare. Jag är pigg. Jag kunde springa i backar och sen stå på utför så jag blev en av dom som irriterades på att folk inte håller höger när de saktar ned. Det låg säkert flera minuter i alla inbromsningar man får göra för att folk inte hajar hur det funkar. Men man får skylla sig själv när man ställer upp i ett lopp med 22 000 löpare.
Vi tar det från början.
Klockan ringde 06.00 och jag tyckte det killade i halsen och det gör det idag med. Åt en lätt frukost och tog bilen ut till Grönsta och roddade i tältet. Hejade på våra 15 km löpare och sen fick vi störta tillbaks för att hinna äta i god tid innan starten. Skön mil avverkad redan innan start! :).
Var riktigt oladdad men det brukar faktiskt funka. Solen stekte. Benen var pigga och testjoggade uppför backen mot Koltorp som ligger långt åt helskotta från Grönsta. När starten gick så rullade jag på och garvade lite åt folk som försökte undvika det blöta i gräset- HALLÅ! Det är ett terränglopp! Eller ska vara, men det är ju rätt mycket fin grusväg, asfalt, osv...definitionen av terräng är jag tydligen lite oklar med. Alla kändes väldigt sammanbitna så jag var bara tvungen att hojta vid 29 km passeringen " Bara 29 kvar- inga problem" vilket mottogs med konstiga blickar. Första 8 kilometerna är alltid jobbiga och det var trångt dessutom. Svårt att få upp tempot utan att lägga massa energi på omkörningar men höll målet att absolut inte ramla under 6 min/km. När det planade ut bort mot Kyrkviken så gick det att öka och lade mig på 5:15 tempo. Låg där tills det började bli kuperat igen och nu var det som att köa till ett fyndbord på loppis- svårt att ta sig fram då folk tvärnitar och har sig. Med hög musik i öronen och ständiga tittar över vänster axel klarade jag mig från det värsta. Vid 15 kilometer såg jag att jag låg på ca 1:28 och kände att det här kan nog gå bra det, nu ökar vi lite. Inga 2:45 men kanske 2:55?
Jag hade varit hos Access Rehab innan starten för att jag kände av min SI-led i ryggen (som jag har problem med ganska mycket och jag får lätt krampkänning i gluteusmusklerna och nerver i kläm). Micke sa vänligt men bestämt att det här gör vi inget åt 2 timmar utan start.
När jag nu stod på i en utförsbacke kände jag att det liksom trycktes ihop och den bekanta krampen ut i rumpan började kännas. Sen ramlade en kille framför mig. Jag saktade ner ganska hastigt och kände hur ryggen trycktes ihop. Fick en knuff bakifrån och gick ned på ena knäet. Sen gjorde det överjävulskt ont. Kändes som jag ville springa framåtböjd för att sträcka ut och det går ju inte i 14 kilometer. Stretade på men när jag kom till Grönstabacken började jag känna att det här går inte. Men jag var så pigg, så jag ville fortsätta. Segade uppför backen och hade bra flås. Men sen stannade jag. Jag bryter tänkte jag, innan jag hamnar ute i skogen. Började gå tillbaks, mötte alla löpares ansikten och kände att NEJ jag måste vidare! Stretchade ut sätet, vände, började springa igen men det gjorde för ont. Kunde inte fokusera och visste att de värsta backarna var kvar, jag kunde ju inte GÅ upp o ned. Så vek av ut i skogen. Två damer menade vänligt att "det är mycket närmare den här vägen". Haha. Ringde hjälten och började böla och fick väl ur mig något osammanhängande och nej jag ville inte ha sällskap. Haltade tillbaka genom skogen och såg alla gå i mål och var som ett ledset barn i 5-10 minuter sen släppte jag det och tänkte på alla mina duktiga kollegor och gladdes åt det istället. Så fort jag var i tältet och såg alla som gick i mål och gått i mål brydde jag mig inte så mycket längre. Herregud jag har sprungit massa lopp och har fler framför mig och jag tar med mig att jag tuffade som ett ånglok i 2 mil..nåja 18 km.
Läser Johan Esks krönika i DN Sport idag om att vi springer långsammare. Vi är tjockare och ohälsosammare än 30 år sen. Men jag väljer att se alla som är därute i spåren och stretar, i mjölksyra, i glädje, i envishet. Trots tidspress, skador, sjukdomar. I trots mot massa saker. Jag är så glad och stolt över den här helgen och det kulmen det är av en otrolig hälsosatsning av mitt företag. Jag har fått massa inspiration och glädje och jag är så taggad att ta arbetet med det vidare men ser även fram emot en vintersäsong där jag ska bryta ned min egen träning och min hälsa och bygga upp den till en ännu starkare, snabbare och gladare löpare/triathlet.
Men det är en del som ska betas av tills dess. Idag fick jag sätta klockan på 06.00 igen för att hinna börja rodda inför fotografering av lägenheten på tisdag. Allt jag lagt åt sidan den senaste tiden ramlar över mig som ett stort lass imorgon och jag blir lite kallsvettig. Men vi tar en sak i taget. Nu ut till Grönsta och heja på våra Tjejlopplöpare och sen stänga ned allt och packa ihop. PHU. Ha en fin dag!

2 kommentarer:

  1. Jag gillar din inställning till allt, troratten krönika av dig hade varit mer peppande än Johan Esks, som grusade min sköna söndagsfrukost!

    SvaraRadera
  2. Håller med! Den var lite sågande....

    SvaraRadera