Följ med..

Mot Triathlon, Tuffa fjäll, solnedgångar och maxpuls!

fredag 6 maj 2011

En seger bara att vara på väg

Mitt matbord och mina två världar



Idealiskt hade man velat ha en lugn harmonisk kväll där man hann förbereda och packa det man ska ha med sig, äta i lugn och ro och sen slappa på soffan.




När man har en sjövild snart två-åring som trotsar ungefär varenda rutin, kastar sig på golvet när mamma säger "nej", far runt upp ned överallt, och lyckas trasha lägenheten på ett sätt som torde vara omöjligt när man inte mäter mer än 87 centimeter- ja då går inte det. Då är man vid 19.30 ganska slut och vill mest slänga sig på golvet i en hög.




Ska då tillägga att vi hade en jättemysig gossstund på soffan med saga och sång och Ebba för det mesta är nöjd och glad Ja- så länge hon får som hon vill.... Konsekvens och lyhördhet måste vara barnuppfostrans två svåraste terränger att vandra i.




Som tur var är ju Kristin här! Som fixade biffar och bea och sen diskade medan jag brottades med Ebba i badrummet. Underbart. Passa väskorna imorgon ska hon också- fast jag försöker övertala henne att springa.




Men just nu gör jag en spellista. Jag vill ha bra musik i öronen, imorgon är jag inte intresserad av att höra mig själv pipflåsa sådär som jag gör när mjölksyran stiger som kvicksilver en sommardag. När jag lyssnar på Escobars "Tumbling Down" då är jag långt uppe i Jämtländska fjällen och när jag hör Foo Fighters "Live-in Skin" då är jag på Australiens östligaste punkt, vid fyren och klockan är 6 på morgonen. Då gör det inte ont någonstans.




Ebba vaknade sin vana trogen 05.30 imorse och innan dess en sväng på natten så ska jag ha med mig en av mina 3 pelare- sömn tills imorgon så får packning bli på morgonen då hjärncellerna kan prata med varann. Mat- är inga problem, har ätit som en liten shetlandsponny idag. Träning- har jag nog skött rätt ok. Lite lite fart. Men det kan jag som sagt inte göra något åt nu så jag stänger dörren dit med en stor skylt "Bra jobbat- bra förberedd".




Min värld är en mammas värld. Jag förbereder mig så bra jag kan utifrån att det viktigaste i mitt liv inte är så bra resultat på en tävling, att jag sumpar stor närvaro i min dotters uppväxt. Jag har under året gjort det jag aldrig trodde jag skulle göra: separerat under helt galet jobbiga former och bor nu själv med min lilla tjej, även om hela hennes familj är ett helt fantastiskt stöd och hon har en fantastisk pappa.




En sjuhel***s jäkla resa rent ut sagt och varenda fiber i min kropp och sinne har en beläggning runt sig av den här resan. Lite segare, lite starkare, lite ledsnare ibland. Därför är det en stor seger hur det än går imorgon. För jag har orkat braka ihop, resa mig och inte bara det, resa mig och springa framåt fortare och längre än jag någonsin gjort. Tårarna har sprutat under skidpassen i Ursvik, ilskan har brakat rakt ut i stavarna och frågorna har pulserat runt i benen under löppassen. Brutit ned för att bygga upp. Upp upp upp och framåt.




Nu skördar jag bara framgångarna. Startnummer 1533 säger godnatt! :)

3 kommentarer: