Löparrelaterade endorfiner kan spela ett spratt. Det känns bra i skallen och övriga kroppen men låren var visst inte helt klara med Kungsholmen Runt. De får obehagliga flashbacks av kilometer nummer 18 och 19 vid ansträngning och sätter sig redigt på tvären vid tillstymmelse till fartökning.
Nu är ju jag chef i den här kroppen och jag tog mina lår med på Rubins hårda pass idag, ned till Karlbergs Slott. Vid blotta åsynen av 400 meters banan som badade i sol liksom vred sig musklerna i antipicerad smärta men nej nej ut med er sa jag barskt. Och ut vi for, i löpskolning och 2 stegringslopp.
Sen satte jag med låren i släptåg iväg på 600 m intervall nummer ett efterföljt av 800 m intervall. Nu grät benen. De grät så de fylldes med mjölksyra. De stålsatte sig och fair enough, de är rätt starka muskler när de vill det och nu ville de inte. Inte springa fort. Inte springa alls.
Det gick inte. Banne mig jag är inte snabb men runt brukar jag ta mig, hjälplöst långt bak i den här snabba gruppen, men det gick inte sista intervallen. Jag trodde jag skulle få förhandla mig ur den men Rubin bara nickade.
Det var till o med jobbigt att jogga tillbaks. Kändes så hemskt- då. Kände mig så otränad, stor, klumpig, tung, osmidig. Naiv. Nu garvar jag mest åt det. Varför lär jag mig inte att vila lite? Jag är ju så bra med det innan lopp. Varför inte efter?
Det gör ont överallt nu från rumpestump ned till knä. Dessutom bröt jag arm igår (!!) och har träningsvärk i armarna. Nej jag förlorade men är grym i vänstern!
Väl hemma går det liksom inte att sura, Ebba är i racermode och det är bara att hänga med. Vi lade ett pussel och sen lärde jag Ebba att stoppa stortån i munnen.
Bättre sent än aldrig- jag ska vila imorgon, ta en trevlig jogg på fredag, ordna min balkong på lördag. Och springa långt på söndag. Planen verkar vara 26 km ca för Running Sweden passet- skulle vara skönt att få ihop lite över 3 mil för det var länge sen jag kände att jag sprang "min" distans. Att hela tiden ligga utanför sin komfortzone är jobbigt mentalt. På långa sträckor är jag stark och trygg och det behöver jag. Det är inte så roligt att vara sist och långsammast hela tiden. Men taggad blir jag :).
Nu ska jag ta mig i säng så fort det går. Imorgon ska det bli svalare-rätt skönt tycker jag, norrbottning som jag är temperaturmässigt.
Ha det så bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar