Nu- och då! GRATTIS EBBA!

Försommarform 30 e juni 2011

30 juni 2009- ca 5 timmar till touch down

Nu och Då. Då och Nu. Det största "före och efter" i mitt liv. För exakt 2 år sen var jag med om det häftigaste, jobbigaste, smärtsammaste, bästa mest fantastiska jag varit med om i hela mitt liv. Jag födde min lilla trollunge! Jag har redan förträngt den 23 timmar långa förlossningen med en nerv i kläm.

Jag kommer ihåg den där natten där jag låg vaken och tittade att hon andades. Och väntade på morgonen så att det skulle bli dag! Och jag skulle vara mamma! Och få visa henne för familjen. Jag låg där själv i det stora rummet med henne i en sån där rullvagn bredvid. Hon sov, och snuttade o pep lite. Tittade med små mörka ögon. På mig. Och sen dess är mitt flyktiga liv för evigt förankrat i ett nav som är hon.

Och hon kommer hem idag! Hennes pappa kör de drygt 100 milen från Kalix hit så sent ikväll får jag hem en övertrött vild 2-åring och ett berg med tvätt. Men det gör inget. Jag ska snosa på den där lilla nacken och krama henne o pussa pussa pussa fast hon kommer säga "nej mamma".

Jag har en jättestark identitet utan henne-men först och främst är jag mamma. Och idag fyller mitt hjärta 2 år. Grattis Ebba! Bra jobbat so far. Fortsätt vara sjövild och envis!

Träning

Jag har varit på dåligt humör idag. Jag blir banne mig inte klar på jobbet! Jag blir tokig! Det tar aldrig slut. Jag var så less idag vid 5- tiden när jag fått avboka 2 saker på kvällen och inte såg någon annan utväg än att jobba hemma. Skotty fick vara kvar på jobbet för jag hade två väskor att släpa på. Gick mot tunnelbanan. Riktigt sur. Och jag vägrar låta mig vara sur- jag petar på mig själv med en mental pinne nehej du! Du har inget att sura över- tänk positivt nu! Och jag visste ju att bara jag sprungit så skulle det vara kalas igen allting! Vad är en dags jobb till med 6 veckors semester framför mig?

Kom hem till lägenheten där någon sorts tromb dragit fram. Jag är pedant och damm och skräp och stök är det värsta jag vet. Tog på skygglappar för det och bytte om. Ätit för lite, ont i vaden.

SKIT I DET! På med lurarna med Kings of Leon. På med så lite kläder det går- önskar nakenlöpning var lite mer kutym.

Ut genom dörren, ned till sjöarna. Benen styrde mot mördarbacken. Mördarbacken! För visste ni att det låg en slalombacke här förut? Nähä! Men det gjorde det och det. känns. Love it.

Värmde upp med en kort backintervall. Vaderna stramar skumt sen jag blev kompis med Skotty. Vände och började mata uppför den brantaste. Den är ca 250 m lång.

Brukar få gå några steg. Brukar få mjölksyra. Inget av det hände.

Jag gjorde 8 stycken! Och jag hade fart nedför och ork kvar att dra på en liten backe till och sen tuffa på tillbaks och mata på en brantis till hemåt. Mama is back! Trots värmen.

Och humöret? Ja 8 x 250 m = 2 km upp i luften ungefär! :)

Idag har jag även fått mitt träningsprogram av min- ja tränare! :) Magnus. Det är ett 4 veckors program och det är första gången i mitt liv jag har fått ett träningsprogram att följa och det ska bli spännande. Det är med sikte på triathlon förstås, men även Lidingöloppet. Det kan hända att jag måste slänga in ett backpass eftersom jag har tillgång till skidbacke i Värmland och fortfarande hoppas på att köra Vertex Fjällmara igen (sorry Magnus!) men jag ska följa det annars. Blir intressant att se vad som händer med matbehov, kroppsform, uthållighet, mjölksyra och styrka den här månaden. Som på bilden ser jag ut nu och hon är inte så stark men uthållig och börjar få bättre mjölksyramotstånd. Vi får se vad som hänt tills 31a juli!

Har panikstädat hemma, tvättat och grejat så nu är jag redo för anstormning av trollungen. Lite jobb till...sen...ah...semester! Sköt om er!

Semesterready

1 liter idag...1 liter varje dag...

Jag vet inte vad det beror på. Kanske att jag egentligen skulle gått på semester redan denna vecka. Kanske värmen. Men jag är so semesterredo. Jag har gett allt denna vår. Nu finns det inget kvar att ge i sifferjobbväg. Alla andra tankar och planer i mitt huvud pockar på uppmärksamhet och vill fram i fokus. Jag vill vara ute, jag vill bada, simma, springa, cykla, yoga, planera min höst. Ta itu med mina ideer.

Jag försöker spara tid. Städa skrivbordet? Nej. Arkivera? Nej. Fakturera och göra min utvecklingsutvärdering kan jag göra hemma. Klippa håret? Gjort det själv. Städa o tvätta fönster? Ringt städbolag.

Av simningen känns ingenting. Men lät Skotty stå hemma idag och tog tunnelbanan och läste DN. På väg till kontoret kände jag att nej jag är inte sugen på att springa idag. Inte alls i denna värme om jag inte kan bada efter. Ge mig -23 grader och storm. Hagel. Ösregn. Men värme- det går inte. Jag mår bara illa. Ska ta ett pass imorgon bitti, hade tänkt yoga men får göra det en annan dag.

Istället blir det klippbad och grillad kyckling och kis mot kvällssol idag. Livet är till för att njutas så ofta det går, ibland består det av svettigt löppass, ibland av att skita i ett svettigt löppass och bada som en flodhäst istället. Idag är en sån dag.

KRAM på er- och ESLB- klart du ska haka på att simma! Sök på Facebook på SSIF Powersim! :)

Som en nyplumsad fisk!

Lite mer folk idag på Brunnsviksbadet Ibland har jag en fantastisk utsikt när jag är ute och jobbar!

Wow!!!! Vilken dag. Kundbesök som jag inte var helt positivt inställd på, för att det var så knepigt och svår arbetsuppgift, för nära semestern att dra igång. Jobbade med tankarna och fick till en sån där effektivitet som jag önskar jag alltid hade. Fick en först skeptisk kund nöjd. Åt lunch själv på Drottningatan, den delen som är mot Gamla Stan (när gör man det liksom, om man inte är turist? Satt där med min hälsotallrik i lugn och ro, tittade på folk, tuggade långsamt. Andades. Köpte ett linne på rea. Jobbade lite till.

Smet in på Runners Store och pratade med butikschefen där. Tillbaks till kontoret. Pumpade däcken på Skotty. Solen stekte utanför. Rullade iväg mot Brunnsviksbadet. Sthlm kokade av sommarkänsla. Sommarlediga pojkar med handdukar över axlarna, släntrande sådär som bara tonårspojkar kan. Tjejer i korta shorts. Turister. Folk med svettiga näsor i vädret på uteserveringar. Folk som var lediga. Badade.

Jag hade lite magknip. Likt det jag brukade ha innan fotbollsmatcher. Önskade att det var över redan. Kom till badet som var fullt med folk. Mötte Jonas och de andra, ett jättetrevligt gäng, inte gjorde det något att jag inte kunde simma så bra?

De hade våtdräkt, ja alla utom Peter! jag hade min surfrashie på mig. Deras plan var att simma 1 km bort mot Bergeanska trädgården och sen tillbaks så totalt 2 km. Jag hade som plan att simma max 1 km. En 100% ig ökning liksom tänkte jag. Så simmade vi iväg. Det var så vackert, vattnet var blankt, solen sken, överallt badade folk längs klippor och vikar. Solstrålarna klöv ytan i det mörka vattnet och jag följde handens rörelser. Varvade 3 takts andning med 2takt. Testade att vrida mer på mig, föra handen på olika sätt. Jonas som håller ordning på gruppen gav mig lite tips och de andra var så snälla och hjälpsamma. En svensk/amerikanska simmade med oss. Hon simmade fantastiskt- sådär harmoniskt. Som jag inte gör. Jag crawlar iväg ett tag och får sen byta till bröstsim några tag och frusta. Hon gav mig lite bra tips. Peter var också peppande. När vi simmad 500 meter började det lossna. Nu kunde jag ju inte vända?? Nu var jag och Peter och den svensk/amerikanska kvinnan (Karin?) sist och vi tog det lugnt och njöt. Helt plötsligt var vi nästan framme vid vändpunkten. 1 km!?!?!

Jag hade det jobbigt med andningen, det kändes hela tiden som hjärtfelet hade gått igång. Beklagade mig för Karin som helt sonika sa att " ta av dig våtdräktströjan, man kan få klaustrofobi av den" och det var precis så det kändes. När den tryckte mot halsen så började hjärtat slå i otakt. Och jag kan mitt hjärta utan och innan. Av med skiten. Nu jäklar! Och vilken skillnad! Tack Peter som tog den tillbaks!

Tillbaks gick det mycket snabbare, bara log i vattnet och fick lite kallsupar. Mer flyt i tagen, starkare, uthålligare. Var riktigt euforisk! Kunde inte riktigt fatta det när vi var tillbaka 2 km! Sådärja! Stockholm Triathlon är 1,5 km. Aldrig hade jag trott att jag skulle vara uppe i den distansen innan semestern!

Sen cyklade vi hemåt och Jonas som bor i Bromma och jag tog sällskap. Vid Haga Södra satt folk på uteserveringar, vattnet glittrade, solen stekte fortfarande och luften andades sommarledigt. Jag vill knappt cykla hem såna här kvällar. Det är så magiskt, och det är så sällan jag bara kan göra precis som jag vill. Men var trött och smutsig och fruktansvärt hungrig!

Sen hände det som jag antar bara måste hända. Jag klev av Skotty vid ett övergångsställe som jag gör- klickar ur höger pedal. Men nu- tippade jag cykeln åt vänster. Hela jag och hela Skotty rasade i backen. Skotty oskadd! Jag- ganska skrapad på knä och hand. Jonas- lite chockad. Jag- mycket chockad- hur fasiken tar man sig upp sen? Gjorde inte ont men fick bra med cred från grannungen för mina skrapsår.

För en månad sen var jag ganska orolig för det här med triathlon. Ingen simning i sikte, ingen cykel, ingen cykling. Ingen koll. Nu- tack vare mina fantastiska vänner- nya som gamla- har jag både simmat och cyklat och det går bättre och bättre, är roligare och roligare. TACK till er!

och en sak till - jag kan inte kommentera min egen blogg! Jag älskar era kommentarer men kan inte kommentera tillbaks- det är en bugg och jag ska byta portal. Bara så ni vet- jag dissar inte :).

Nu ska jag spola bort sjövatten, blod, smuts, sand, olja och gå och lägga mig! :) GODNATT!

Kasta rädslor i sjön- och försöka för böfvelen!

Det var nästan så jag hann läsa ledaren vid rödljusen idag
Min egokväll- framför "Eat Pray Love"

Jag har en bekännelse. Jag har en fobi. Den är lite speciell. Jag är rädd för simbassänger. Något måste ha hänt när jag var liten för jag var en duktig liten simmartjej som fick tvingas ur vattnet blå om läpparna. Men något hände i simhallen i Jakobsberg och sen dess vågar jag inte simma ensam i en bassäng.

Släng mig ute i havet bland hajar och maneter- inga problem. Låt mig ligga guppandes ensam med vattenskidor på fötterna mitt i Mälaren mellan Kungsängen o Kallhäll. Inga problem.

Men lämna mig inte själv i en bassäng. Huga.

Inatt drömde jag att jag simmade i just den bassängen. Det var människor bredvid så det gick bra. Simmade fram och tillbaks. Men sen skulle vi simma längs kortsidan, på djupa delen. Där det är såna där filter och utsug i bassängen och det är de som är läskiga. Men det gick bra. Så var det bara. Jag dök under och såg att det var ett fönster ut från bassängen.

Lägg vad ni vill i den drömmen men jag lägger rädslor, och dåliga tankar åt sidan nu en efter en.

Mina ben. På bilden. Ser rätt starka ut va? Oj vad jag hatat dessa ben. Tyckt de var okvinnliga, stabbiga. Alltid haft långbrallor på. Undrat varför jag spelade fotboll i 7 år för?? Hatat mina vader.

Nu- me love these legs! De är ju helt fantastiska! Springa långt, och bära tunga saker fixar de utan att knota. Fyllda med muskler och rörelseglädje och det är nog de här benen som äter hela dagarna i ända.

Nu ska dessa ben få vila lite. Och jag ska våga något annat. Simma med en riktig simgrupp i Brunnsviken. Jag har kanske 500 meter simning till mitt namn på flera år. Kanske 400 meter "riktig" simning. Det är inte det öppna vattnet jag räds- (vore ju värre om vi var i en bassäng!). Det är att jag inte vet hur mycket jag orkar. Men jag ska försöka och göra så gott jag kan!

Sommarmåndag

Skotty är med på jobbet


Semesterfeeling

SAKNAR!!!!!

Hej på er!

Sista veckan innan långledigt var det här men tyvärr ca 80 timmars jobb på agendan. Hur göra? Jag är ju så fruktansvärt dålig på att jobba över- jag vill jobba, absolut! Men efter klockan 4 vill jag träna, bada, läsa, lyssna på musik, umgås och n j u t a! För jobb- kan man allt som oftast skjuta på tills imorgon.

Jag vägrar stressa, så jobbet går i snigelfart känns det som.

24 km är tydligen inte långpass längre. För efter långpass brukar jag behöva vila en dag. Idag var benen ok att springa med. Inte hitta på sattyg, men funkade. Jag började med att cykla till jobbet. För att vara anti-cyklist är jag väldigt chummy med en tvåhjulad sak nu. Skotty sover med mig, följer med till jobbet, står bakom när jag jobbar, åker med hem och in i lägenheten.

Rullade på bra in till S:t Eriksplan.

Sen var jag hjälptränare i mellangruppen på jobbet. Det var skönt att bara jogga idag. Fokusera på att springa lätt och peppa.

Men sen skulle jag cykla hem. Och då blev det tävling. Det var jag och två grabbar på räcer. Satan vilka snygga vader de hade. Stackarna! De trodde nog att de bara var på väg hem från jobbet. Fast de var tvungna att cykla om mig. Båda två. Jag låg och smög (på behörigt avstånd) tills vi kom till en backe. Då klev mina lår ut ur skuggan och bara malde förbi dem. Bara åt upp dem. De hade inte en suck! Ha!

Jag har rekat med cykelNiclas på jobbet att man ska ha ca 90 tramp per minut. Man får inte ha kompressionsstrumpor och Sara säger att man ska ha likadan vattenflaska uppe o nere om man har två.

Det är mycket "regler" i cykling. Jag ser med nöje fram emot att bryta dem. Funderar på att ha en ringklocka som ser ut som en nyckelpiga och en rosa o en turkos vattenflaska.

Imorgon är det simning som gäller. Det är iallafall varmt i luften. Jag har badmössa och egna simglasögon. Ska bli riktigt roligt!

Varva ned, varva upp, varva ur

Hej!

Hoppas ni haft en lika fantastisk midsommarhelg som jag! Jag kan ärligt säga att, bortsett från saknad av min dotter så har det här varit den enklaste, lugnaste, mest okomplicerade och mest avslappnade midsommarhelg på länge. De mest avkopplande dagarna på länge faktiskt.

Jag har inte gjort ett jota av det "jag ska". Jag har bara gjort det jag velat. Vilket resulterade i:
* Ett grymt backintervall pass på midsommaraftonskvällen. Mina smågrodor gick rätt uppför o smakade mjölksyra. 2 km uppvärmning, 7 x 250 meter brant backe. 2 km nedvarvning. Grillat till middag, ingen sill, ingen alkohol. Såg äntligen "The king's speech". I sängen med massa kuddar. Sov gott tills jag vaknade själv.
* Pannkaksfrukost med DN's korsord. 1,5 timme kanotpaddling. Lite cykel på måfå. Bad. God mat. Läste min bok. Sov gott igen.
* 24 underbara underbara rullande varma kilometer idag. Helt helt fantastiskt bitvis på den kuperade runda jag sprang. Första milen gick på runt 56 minuter. Sen var det lite karttrassel så saktade ned och orienterade mig fram. Fick upp farten igen. Mellan 17 och 18 kilometer brukar det av någon anledning gå bäst - så även idag för där låg jag på 5:17 min/ km. Sen fick jag sakta ned lite i uppförslutan- men tog inte slut. Hade mina nya adidas response Trail på mig. De är lite klumpigare än de kändes i affären men fortfarande lätta för att vara terrängpjuck.
Jag låg på väldigt bra puls (utan att mäta) och andningen var lätt hela vägen men knäna protesterade och kände hur det stramade i baksida lår, så jag gissar att jag inte kommer springa så mycket lång asfalt i de här skorna.
Sista kilometern fick jag löparorgasm- ja runners high alltså. Det är svårt att beskriva om man inte upplevt det och är väl lika unikt som varje löpare är. För mig är det en otrolig tacksamhet som sköljer över mig. Tacksamhet över att jag får de här stunderna.
Kastade skorna och joggade ned barfota- helt plötsligt var det knäömma borta. Avslutade med nakenbad och stretch (med kläder på!) :).
Snittade till slut 5:40min/km vilket är helt ok. Det är där och lite snabbare sen jag vill ligga på mina längre pass. Riktigt långa pass får gärna gå långsammare- runt 6min tempo men upp till 25 km ska det vara som längre tempo pass, ett jobb fast med njutning.
En kommentar angående stretching: Nej det är säkert inte bevisat någonstans att det ger något i prestationsväg och jag tror inte jag blir snabbare av det. Men jag är en stark förespråkare av stretching för att:
* Jag blir sällan stel efter träning
* Jag tror det syresätter musklerna bättre efter träningen.
* Jag blir medveten om min kropp o dess delar, dess sammansättning.
* Jag har aldrig sträckt mig, bara stukat foten en gång
* Det är en lugn stund
* Det är COOLT att vara vig! :)
Når man en viss vighet- så är det bara att underhålla den. Men många måste lägga tid på att jobba sig dit. Varför inte passa på under semestern?

Jag är så nedvarvad så jag har svårt att fatta att jag ska till jobbet imorgon. Har en hektisk jobbvecka men eftersom Ebba är borta känns den inte lika stressad- jag kan jobba över när och hur jag vill.
Veckans träning: 1 mil + 7 km + 7 km + 24 km = 4,8 mil. Lite cykel, lite kanot (tog i som en galning och axlarna värker).
Nästa veckas träning:
Måndag: Transportcykling, jogg, kanske lite styrka
Tisdag: Simma så långt jag orkar med SSIF vid Brunnsviken. Cykla lite kanske.
Onsdag: Något jobbigt löppass
Torsdag: Lite yoga+ styrka
Fredag: Långtempo- ca 15-18 km. Mjölksyra. Blodsmak.
Söndag: Cykla en sväng.
Det låter kanske vagt alltihop men när jag vill träna hårt får det vara lite vagt. Jag ska ta i ordentligt på varje pass. Långpass blir det varannan vecka. Har inte riktigt tiden för ett 3 timmar + pass denna vecka. Känner av min rygg så ska jobba med bålstyrkan igen eftersom jag slarvat med den...sa jag nog förra veckan också.

Idag tänker jag på fantastiska Sofie Lantto som genomför sin andra Ironman- i Nice! :). Hon är helt fantastisk och jag följer hennes uppladdning, tittar på hennes prylar på bilderna, hennes glada leende och blir så inspirerad och glad. Det är helt jäkla superfantastiskt att hon gör detta, simmar 3860 meter cyklar 18 mil och sen käckt slänger sig i ut på en maratonsträcka löpning. Det är inte den här dagen i sol i Nice som är mest imponerande- det är hennes träning som ligger bakom. Som gör att hon kommer att få kämpa men kunna njuta igenom loppet. Det är järnkvinna det!
Jag tänker att kan Sofie- så kan jag! Och kan jag så kan du!

Sköt om er och våga försöka- vad det än är!

Spontanshopping och Midsommarledigt!

Så kan det gå....

Alla har vi väl gått in på mataffären för att "köpa en mjölk" och kommit ut med en stor påse med varor. Det var ungefär vad som hände idag och hade Ebba inte fått ett utbrott som fick kallsvetten att bryta fram inne på XXL hade det kunna sluta riktigt illa- för min plånbok. Och riktigt bra för mitt träningsutrustningslager.

XXL är väl inte något jag egentligen gillar rent konceptmässigt- jag vill gärna stödja små återförsäljare som brinner för de aktiviteter som deras produkter ska användas till.

Men mammakassan är skral och jag behövde ett gummiband, eller TRXband eller vad det heter inför sommaren.

Väl på XXL sport blev jag snabbt varse att de inte hade det jag sökte men massa saker jag inte visste att jag sökte. Fast iofs- mina Asics Gel Trabuco har nu säkert 100 mil i sig och känns stela och tunga och ska jag tassa som en indian i terrängen inför Lidingö behöver jag en lättare sko- med intakta undersulor.

Fick syn på ett par adidas Response Trail 17- som är förra årets modell. Sket väl jag i! Hoppade i dem och joggade runt påhejad av Ebba som tillfälligt var på bra humör och maj gaaad! Grymt sköna! För ynka 700 spänn och i och med att jag inte har så mycket tid att lägga på skoköp och inte tycker det är så roligt heller så var det ju ett bargain!

Kom till simavdelningen- nu var Ebba rabiat. Bråttom. Tog ett par simglasögon och bredvid låg en badmössa- tog den med. Roffade med två proteinbars och Maxims vätskegrejsimojs. Bra inför sommarens hårdträning.

( En parantes är att Ebba tinade rejält när vi sen gick till ett närliggande Zoo och tittade på fiskar och kaniner.).

För att vara spontaninköp- rätt bra- eller hur?

Veckans träning- progress so far

Nu har jag joggat 1 mil. Joggat 7 km. Nu är jag sjukt träningssugen. Jag älskar midsommar för dess symbolik men ogillar sill och stora mängder alkohol och gör därför som med det mesta- som jag vill och känner för.

Ebba ska bort en vecka och jag dedikerar hela helgen till träning. Osäkert om det blir någon cykling- fast jag är så sjukt sugen! Jag! Sugen på att cykla!

Det kommer bli midsommaraftonbackintervaller (sitt på den du!) i eftermiddag. Sen blir det nog att simma på lördag. Öppet vatten. Så länge jag pallar. Söndag är långpassens lov.

Sen jobbar jag en vecka och Ebba är fortfarande borta så ska göra allt det jag inte brukar- jogga på mornarna, simma en tisdagkväll, cykla.

Vecka 27-32 plus delar av vecka 34 o 35 är det semester! Thee shalt ripe what thee have sown och jag kommer använda min semester och de 50 övertidstimmar jag har till: Ebba, sova, träna, planera mitt projekt hänga med familj och vänner.

Det pirrar i magen, jag längtar! Efter soliga landsvägspass i Värmland på Skotty, simning i sjön där, långpass på kringelikrokar i "åvävvla" (på landet), backpass i Lunedets skidbacke med efterföljande dopp. Jag får nästan gåshud när jag tänker på löppass i Ottsjö, mot Hållfjället, Välliste, kanske en topptur i Åre. Tunga, mäktiga, branta backar, blodsmak och sprängande lungor och att stanna högt upp och blicka ut. Själv. Jag längtar efter min årliga tältning som fallit bort men ska tillbaks in. Gå ut själv- lite på måfå. Bara gå gå gå rätt ut i fjällen och sen slå upp tältet och sova vaggad av höjder på en tältduk som vilar på ljung vid vatten som aldrig står still.

Det är min drömsommar. Nu tar bloggen ledigt till på söndag och då ska det vara massa träning, vila och kärlek som rinner ned i fingrarna.

Hoppas du får en sån midsommar som du vill ha, inte någon annan!

" We Play from the heart"- TACK Foo Fighters

AOOOOOH vilken kväll! Det är helt ok att det regnar idag för solen sken och jag hade en sån där toppenkväll igår. Klev ur den här rollen:

...med sopsäck i ena handen, överbelamrad barnvagn och envis dotter.

Till denna:

Pre- konsert-middag med Helena på Hard Rock!

Det går att stänga av allt som pågår. Det går att koppla bort allt och bara njuta och det gjorde jag igår även om jag fick ett jobbigt besked mitt i alltihop. Det var som ett test- kan du stänga av det här också? Ja. Det kunde jag.

Foo Fighters är ett Rockband. Med stort R. Det är arenarock när det är som bäst. Det är gitarrer bas och en galen trummis och de fullkomligt öser ur sig sin musik och det är den musiken som strömmat igenom min kropp och mina öron under såväl träningspass, promenader, fjällöppass, backpass och flygresor tvärs över jordklotet. Den här låten skickar mig direkt till en obekväm sömn utsträckt över två säten mitt emellan två världar på en flight från Brisbane till London 2005, mitt emellan två delar av mitt liv. Den här låten är min fjällåt. Det är nog min absoluta favoritlåt, alla kategorier. Den här betyder så mycket att jag funderat på att tatuera in refrängen på foten-för det är så livet är. Det händer saker och det är Times like these you learn to live again. Så sant som det är sagt.

Att få höra dessa låtar (inte Live in Skin dock- den kör de sällan) stå och studsa, sjunga, skrika på Stockholms Stadion med en av sina bästa vänner som känner precis likadant, i två timmar, en vanlig onsdag. Det är guld för mig. Det gör att jag har ont i öronen, ryggen och tinnitus från hell dagen efter men känslan lever kvar som en varm kraft i mig. Banalt? Enkelt? Barnsligt? JAJEMEN men så enkel är väl jag då! Inför sista låten- som tyvärr ofta är Everlong som jag inte gillar så mycket sa Dave " We are a rockband. We don't use computers... (...) We play from the heart." Lite så som jag försöker leva livet.

Tack Dave! :)

Springa sig klar i huvudet

Lötsjön med hipstamopstic-effekt! :)

Vader på väg ut

Tänk om alla som hade problem-av vilket som helst slag- skulle ordineras en joggingtur? Eller en promenad? I naturen? Då skulle nog mycket trams falla bort, saker falla på plats, och tunga saker kännas lättare.

Jag var, med trilskandes mage, ute på morgonjogg idag. Jag tittar alltid suktande om mornarna ner mot Lötsjön där jag ser folk jogga runt men har ju ofta Ebba själv på morgonen. Idag kom hennes pappa hit och då smet jag ut.

Såhär ser man ut när man kör lite yoga utomhus :)

Har massa ideer om vad jag vill göra med mitt välgörenhetsdriv, och mitt driv att vilja hjälpa, främst tjejer ( i alla åldrar!) att få bättre självförtroende genom att röra på sig. Tycker det är många som är ute runt sjöarna som säkert rullar sin 5-7 km runda, eller går, eller blandar detta och inte tror att de kan "träna löpning". Men gärna skulle vilja.

Idag föll bitarna på plats i skallen. Alla detaljer är inte klara, men jag vet vad jag vill göra! :).

Något av det som berört mig mest någonsin är det jag läst och sett om det arbete som drivs på Panzisjukhuset i Östra Kongo. Här kan du läsa om hur Kvinna till Kvinna bl.a jobbar där. Kvinnor och flickor som blivit våldtagna och torterade i den systematiska krigsföring som de våldtäkterna är får hjälp både fysiskt och psykiskt att komma tillbaka. Några av dem har sett sina män mördas och barn brutalt våldtas och mördas framför dem och jag har gråtit så det har gjort fysiskt ont i hela kroppen när jag tagit till mig några av dessa historier.

Det är lätt att bli uppgiven över ondskan i världen- det är svårt att tro att vi ska kunna göra något drastiskt för dem. Men jag har en dröm om att få göra något för dessa kvinnor. Höra efter med de på sjukhuset vad de behöver allra mest, pengar? Eller kanske även kläder? Material? Datorer? Jag är övertygad om att det kan värma ett sargat hjärta att veta att det finns människor, långt långt bort i en väldigt rik och bortskämd del av världen som faktiskt tagit deras öde till sig, och inte bara rycker på axlarna.

Drömmar är till för att besannas. Genom hårt arbete, driv och övertygelse. Livet är bräckligt, kort, vackert och är den tid vi får på jorden för att göra det bästa vi kan, av det vi har och det vi kan inspirera andra att kunna.

Jag är så medveten om hur rik jag är. Rik på kärlek, vänner över hela världen, rik på kraft och styrka och det jag varit med om och tar till mig gör mig klok och lyhörd. Detta tänker jag inte kasta bort på att jaga rikedom i form av pengar, göra "karriär", jobba övertid borta från min dotter. Jag vill vara hennes förebild, hon ska se på sin mamma och veta att mamma satte kärleken och livet före allt annat.

Nu ska jag sätta mig själv framför allt annat. Jag ska gå på Foo Fighters på Stadion och försvinna in i musik som gör mig ålderslös, tyngdlös och redlös på samma gång. Foo Fighters för mig är allt som är starkt, okomplicerat, lätt, mäktigt och väldigt levande och fritt. Och rockigt.

Hoppas ni får en fin kväll!

Mot Sthlm triathlon-CYKLING!

Ansofisticerad stadscykling med kontorssportdryck på plats

Idag var dagen det skedde. Jag lyckades ta mig till Stureplan där jag mötte Sara, hennes hund och hennes cykel. Det var love at first sight. Skotty är vacker. Han är toksnygg, lätt smidig och färgerna matchade min latte från Waynes!

Stackars halsonda Sara! Hoppas du kryar på dig inför din hedniska löpning ikväll!

Jag började undra om växlar, och Sara visade. Hon pekade på bromsarna och jag tänkte att det är inte första april så det kanske stämmer? Att man växlar där? Åt sidan liksom? Det gör man hävdade Sara.

Jag kände inte att jag var redo för Kungsgatan på Skottys rygg just än så rullade iväg längs Birger Jarls gatan. Det är som pest och kolera vad gäller trafik men nu fick jag iaf bekräftat att man faktiskt ska o peta i bromssystemet för att växla. Skotty vill att man ligger ovanpå honom- för det är bara bromsar i själva böjen på styret. Ovanligt trodde jag, tillst jag utvärderade min dagslånga studie av andra räcercyklar och det är tydligen så det ser ut.

Skotty vill cykla fort. Han väger ingenting och utväxlingen är helt kanon. Tjoooffff sa det och så var vi iväg. Vände tillbaks och for uppför Kungsgatan. Första gången jag cyklade i stan. I korsningen Sveavägen visade det sig att man ställer sig tydligen framför bilarna vid rödljuset. Det var jag, en till räcer och en gammal Kronans med en rockerkille på. Tävlingsinstinkt som lyst med sin frånvaro slog nu till och jag vräkte mig iväg framför de andra två som säkert inte ens förstod att det var en tävling!!!! Till jobbettävlingen!!!

Premiärturen slutade hos min kund som knappt höjde ett ögonbryn över att jag kom släpandes på en träningsattiralj in framför deras powerpointpresentation. Där fick Skotty stå medan jag jobbade undan.

Åt en trevlig god lunch med Norrland (aka Jonas Nordin) på Cloud Nine med väldigt god lax. Cyklade till kontoret och eftersom jag inte skaffat lås till Skotty än fick han följa med in på kontoret. Några kommentarer här eftersom vi har en cykelparkering under jord men nej- Skotty skulle stå bakom mig när jag jobbade.

In på banken vid St Eriksplan fick han följa med också eftersom min cykelhandlare (som jag gärna ville visa Skotty för) finns i Sundbyberg så det fick väntas med låsköp tills jag kom dit. Väl där hade mitt planerade inköp av lås nu utökats till babianbyxor också. Det finns en ömmande poäng i att ha såna på sig....

Min handlare var väldigt hjälpsam idag med- men utan alla kryptiska svar. Jag frågade om lås och det var ganska raka svar. Vi var ense om att man använde dem till att låsa cykeln med. Det stod racer på ett lås och något annat på ett till synes identiskt men jag frågade inte vad det var för skillnad.

Nu med cykel, hjälm, påse med apbyxor, lås, ryggsäck med dator och diverse annat bös fick jag med mig allt in på Ebbas dagis där jag lade Skotty i en buske medan jag skulle trolla ned Ebba i vagnen. Några av barnen kom och gjorde klart för mig att sådär gjorde man minsann inte med cyklar! Varför hade jag inget stöd? Kunde jag inte cykla?

Fick hem Ebba o Skotty som fick följa med in i sovrummet. Hans största hot är inte punktering eller stöld, nej det är en liten 88 cm lång klåfingrig åsiktsmaskin. Började pyssla och hörde hur Ebba sa " Ebba blå handen" ...flera gånger... kopplade inte först. Sen..jaha...olja från kedjan på små 2-års händer och sedermera lite här och var. Tvätta tvätta tvätta och sen lät hon den vara men det var jättekonstigt att "cykel där mamma sova".

Jag ska vara helt ärlig- cyklingen är väl den del jag varit mest anti av triathlonets delar. Jag ogillar att inte ha kontroll. Jag tittar ned och banne mig däcket är ju brett som ett finger???? Vad händer om det är lite blött o man lutar i en kurva? Det är svårt att cykla i stan. På vägen hem kom ett par räcercyklare ifatt mig och tittade på kombon SPD pedaler, räcercykel, stor ryggsäck och halvkontorskläder. Visst de cyklade snabbt men stannade ju vid vartenda rödljus precis som jag. ( Jag var f ö sjukt nöjd med den fart jag fick upp vid varje stopp- mina lår- de kan de!) Man får väl dra ut på Ekerö och sådär och jag har ju landet i Värmland om jag får ta med cykeln dit för Sara.

Men...jag tror jag kan gilla det! Om jag får- eller gör det på mitt sätt. Jag kommer lägga in några långa pass, upp mot 5-6 mil tänker jag. Kanske något upp mot 8-10 mil. Sen några där jag trampar äckligt tungt och lite intervaller och jobbar med det där draget man ska ha. Träna i grupp har jag inget för- jag ska cykla i första hand 4 mil och det ska gå fort och jag kommer inte ha någon kompis på banan.

Tips på bra runda från Sumpan med minsta möjliga trafik mottages tacksamt.

Mina ben var riktigt sura idag. Temat låg sadel fortsatte- ska fixa det nu. De liksom bara surar och återhämtar sig inte riktigt. Inte kommer de få vila imorgon heller för jag får springa morgonlöp och det får jag så sällan så självklart ska jag ut med Foo Fighters i öronen och springa lite fartlek och fira att jag norpat till mig en ledig dag, och ska på konsert med en av mina sisters på kvällen!

På väg! Foto: Sara- min ofrivilliga privatfotograf!

SIdornas makt

Mitt nattduksbord. Som en enkel rebus för vilket stjärntecken jag är född i! :)

Jag älskar böcker. Jag älskar att läsa. Jag älskar att låta någon annan sätta ord på känslor och händelser och bara passivt följa med. Jag älskar att lära mig nya saker, nya tankar. Trigga ideér.

Just nu är nattduksbordet belamrat med diverse löplektyr. Det får dock hjärtat att rusa och träningssuget att börja gnaga och jag får inte alls lust att sova. Jag vill ut och springa. Så har fått lägga den läsningen åt sidan.

Så nu lägger jag allt krut på att försöka läsa ut Louise Boije af Gennäs första i en trilogi. Den vaggar mig lugnt, med ett vackert känslosamt språk in i sömnen.

Som jag behöver så mycket. Som inte går att få på mornarna. När Ebba var borta vaknade jag av mig själv, klarvaken kl 06.00. Nu vaknar jag av "mamma komma" vid 05.30. Imorse fick jag iaf gosnosen att somna om i min famn i min säng och där låg vi till klockan sju. Jag med näsan i hennes rufsiga änglahår. Kan vara veckans underbaraste timme, alla kategorier.

Dagens rörelse

Idag hade varit en ypperlig vilodag- 3 dagar i sträck som avslutades med en lugn 15 km igår bäddade för en bra återhämtning idag med endast promenad hit o dit.

Men jag var hjälptränare i vår mellangrupp idag- den som ofta har stor spridning och folk ska bannemig inte behöva springa själva och jag tycker det är så roligt att vara med när det sker framsteg. Sagt o gjort bytte jag om och kände hur kroppen liksom suckade när funktionsmaterialet mötte huden: Inte nu igeeeen. Lägg aaaaav. Min kropp är i mångt och mycket en långsint sursate. Den sätter sig på tvären, o jäklas länge. I en sådär 7 kilometer, innan den ställer upp på vad det än må vara den ska användas till. Idag var det inget som var direkt jobbigt, det var ett skönt 10 km joggpass där jag är i min träning nu. Tror inte det gjorde så mycket ifrån och inte så mycket till. Styrka med Norrland blev det inte idag heller så ska försöka göra lite bålstabilitet imorgon. Har ju en livs levande 13 kilos kettlebell att lyfta hit o dit.

Jag och snällaste Sara (som ska springa som en hedning och fira sommarsolståndet imorgon natt) ska göra försök #3 på att jag ska ta över hennes cykel för ett tag. Man kan säga att jag ska vara sommarmatte till den. Sara vet nu att jag aldrig cyklat utomhus med SPD pedaler men vill fortfarande ses imorgon så det är bäst jag inte ramlar och skrapar den. Vi ska försöka ses imorgon på Stureplan innan jobbet. Mycket nya saker: Ny cykel, nya pedaler, nya tunna däck.

Sen ska jag liksom idag jobba i 300 km/h för att vara ledig onsdag och torsdag med lilla bus.

Nu- gnisselost, jordgubbar och betala räkningar!

Söndagsmys med Running Sweden

Ebba är hemma igen- med besked.

Regn! Vilket underbart ljud att vakna till (om än lite tidigt när man inte måste- 06.15??).

Vilket underbart väder att träna i! Jag orkar oftast inte bemöta alla standardkommentarer: " Ja jag tänkte springa, men det är ju så tråkigt väder"Jahaaa...du är fattig som en kyrkråtta, hemlös, har varken torra kläder eller någonstans att gå och torka och värma dig sen? Ahaaa..ja då är det synd om dig. Då förstår jag att du inte vill ut och springa!

Om inte- tänk om! Det är inte ypperligt sol o bad väder- men det passar sig utmärkt för löpning! Ingen risk för överhettning, automatisk nedkylning och tänk att få plaska i vattenpölar precis som när man var liten.

Vädret hjälpte mitt annars idag ovanligt svaga löppsyke. Det gjorde ont överallt, jag ville inte ens äta frukost men petade i mig lite youghurt med jordgubbar och mysli. En banan. Sisådär en liter Arvid Nordqvist franskrost. Jag och Arvid. Våra stunder på mornarna är heliga. Stapplade iväg till bussen. Tittade på cykelförrådet men jag liksom hörde hur alla lårmuskler och gastronemius gemensamt vrålade " Ge faaaaaaa eeeeeennnn i cykelhel%&¤¤t och jag lyssnar ju på min kropp. Ibland.

Kom till Planet Fitness i god tid och bara genom att träffa de andra, Mia, Cattis, Peter, Alfred, Tomas, Rebecca osv osv så blev jag vid bättre vigör. Vi var många ledare, rutten var enkel och jag skulle inte behöva springa fort, inte själv och kunde avvika om jag inte orkade. Redan då började benen släppa i sin krampaktighet.

Vi satte i väg i tänkt 5:50-6:10 tempo. Pratade massor med Tomas om ditten o datten och kände hur träningsvärken släppte kilometer för kilometer. Regnet strilade och höll mig sval. Vid 12 kilometer var det dags att vända tillbaks och då maj gaaaad var jag igång. Ville bara dra iväg. Kände av backen upp från Karlbergs Slott men när vi närmade oss Planet Fitness med 15 km i benen ville jag bara ha mer och den känslan tar jag med mig. Mama is back. Inte i form- men på väg.

Skön stretch där Patric avslöjade att han dragit Vätternrundan på 8 timmar något dagen innan. Vi tittade alla på honom med undrande ögon. Skumt. Hur orkar man?

Svaret är- man orkar mer än man tror. Det är svaret på det mesta. Man kan mer än man tror. Man behöver en plan man behöver utrymme för avbrott, sjukdomar, skador, men man behöver veta var man vill och man behöver vara väldigt klar över vad man behöver för att ta sig dit- och speciellt veta vad man är beredd att offra.

Det är väldigt lätt att se hindren, att se små skyltar att hålla upp framför sig: Men jag är ju så gammal, jag är så otränad osv osv. Men det är lika lätt att hitta en inspirationskälla, någon som gjort det "omöjliga". Ta hjälp av en tränare, en vän, ett gym, en klubb. Ta hjälp av dig själv, att lyfta dig själv. Det du fokuserar på växer. Så vad vill du ska växa????

Det var underbart med en varm dusch, och att torka sig i bastun! Träffade även Susan (Susanne?) som läser bloggen och sa så snälla ord- de gjorde mig så glad och varm!

Och precis som igår satt varma ord bra för jag hade varken jacka eller bra skor idag att hålla mig torr med. Det hela slutade med att jag gick barfota från Norrtull till Bonnierhuset. Fick lite blickar och speciellt vakterna i receptionen tittade en och två gånger på mig men jag hade ju faktiskt passerkort!!!

Vad gjorde jag på jobbet? Jag skulle ju inte jobba! Ja jag vet inte för inte mycket blev gjort men tänkte att jag skulle få undan lite så jag kan vara ledig med Ebba. Men fick ett samtal att hon var på väg hem så tog min dataväska, träningsväska, skorna i hampan och barfotade mig hemåt.

Denna veckans träning:

Måndag: Lätt pass med Mustafa Muhamed. Onsdag: Ett mediokert "tempopass" på 7,5 km med dålig känsla o flyt. Fredag: backintervaller i H-by backen Lördag:Simning ca 400 m, 3,7 mil cykling. Söndag: 15 km i 5:50 - 6 min tempo.

Nästa veckas träning:

Måndag: Ev ett lunchstyrkepass. Hur ska det gå? Ingen styrka på länge. Sen träning med RS på jobbet på kvällen- vet ej vilken grupp jag behövs i så det får styra.

Onsdag: Får försöka ta ett intervallpass på em innan jag ska hoppa och sjunga och skrika och vråla till Foooo fiiiighteeeeeers!

Fredag: Midsommar. Backe. Ska bli tungt och sådär " nu ramlar jag ihop o lungorna sprängs" tröttsamt. På ett trevligt. Sätt. Kanske 7 rundor- o plocka en blomma på varje backvända.

Lördag: Simma och cykla om jag fått tag på Skåtty som jag döpt cykeln jag får låna av snällaste Sara till.

Söndag: Långpass. Ca 20 km.

Ja det är den planerade mängden. Ebba åker bort fre- fre och jag kommer passa på att köra mängd, och tid. När hon kommer tillbaks kommer jag ta en vecka med kortare pass.

Det är din värld att erövra- ut med er! :)

Cykling och simning- Mot Triathlon

Daniel förklarar något om vatten och hur man tar sig fram där

Man kan skaffa sig mjölksyra på flera sätt. Man kan springa upp o ned i en backe. Eller så kan man cykla runt som ett jehu på en cykeln med för låg sadel. Jag sa att jag hade en "gammal mountainbike". Men jag hade inte cyklat på den än. Alls. Imorse skulle bli premiärturen och efter bara några meter konstaterade jag att :

1) det är inte en mountainbike- det är en hybrid mellan en damcykel och ..något annat. Ocykligt.

2) Sadeln är ca 2 dm för låg och med gårdagens stigmeter i benen började mjölksyran stiga på en gång.

3) Det är jättekul med Garmin på armen när man cyklar. Det står "2:20 min / km" ibland.

Jag trampade på och väl vid universitetet vek jag av ut mot, något, där jag trodde man skulle komma till vattnet. Det gjorde man inte. Klockan var 09.14 och jag skulle träffa Daniel 09.15. Brådis. Fick bära cykeln på en rotig skogsstig som hade funkat med en mountainbike. Till slut såg jag en strand. Och Daniel! Jippi!

Det var bara att byta om till bikinibraxor och min 1,5 mm Quiksilver surftröja. Daniel hade våtdräkt och två stycken badmössor. Jag fick låna glasögon för det hade jag ju förstås inte. Ordade inte så mycket mer utan jag plumsade i och så fick Daniel titta hur jag tog mig fram.

En bra början! sa Daniel. Sen jobbade jag på att sträcka armen lite längre fram, sänka frekvensen och använda armen som skopa under magen. När jag fokuserade på det tog luften slut. För jag glömde andas. Sen kom Jonas som driver SSIF Powersim som själva gruppen heter och tyckte att det såg bra ut och jag väl inte behövde någon hjälp. Då blev jag så glad :). Och varm fast jag hade tappat känsel lite här och var redan. Note to self- ligga i svenskt försommar vatten gör sig bäst i våtdräkt. O badmössa. Sen simmade jag fram och tillbaks.

En stund. De andra hade dragit iväg ut i sjön. Jag gick upp. Glad. Kände att simningen nog ska gå den med. Och skakade så tänderna klapprade. Det jag tagit med som jag tänkte var byxor visade sig vara en jacka så hoppade runt på stranden i bara ben och två träningsjackor.

Började räkna timmarna och insåg att skulle jag vara hos mamma i Jakobsberg kl 13.00 fick jag sätta fart. Cyklade hem i tant-mode och mina ben var jättearga! Vad gör du? Vila!

Så blev det nu inte. SL's webtjänst vill gärna att man ska åka lite här och var innan man kommer till min mors adress så jag tog cykeln till Sumpan station och sen cykeln från Jkb station. Tramp tramp. Mer syra i benen. Uppe i ca 22 km cykling nu. Mer än jag gjort på flera år.

Hos mamma firade vi syster, som inte alls fyllde 27 som jag tänkt. Utan 28. Hoppsan. Det är lite saker som blivit fel den här veckan. Jag hittade en deo jag köpt i kylen på jobbet och jag råkade kasta ut min bankdosa och SL kort genom fönstret när jag dammade en duk. ANYWAY....

god mat blev det iaf...titta:

Jag rotade igenom mammas verktygslåda och fick upp sadeln. Hoppade på. Nu var den sned istället. Intressant läge. Cyklade mot stationen men tänkte att jag cyklar till nästa station- Barkarby. Men hamnade som snett. Så cyklade till Spånga tänkte jag. Meeeen tänkte att jag cyklar väl hela vägen hem då. Så lägger 15 km till och dagens cykeltotal, på tanthybriden är 37 km. Jag tror jag börjar haja hur stan hänger ihop. Jag hamnade vid Bromma flygplats och tog mig till Sumpan därifrån. Solen sken och när jag cyklade genom Sundby förstår jag varför sen Sundby-berg heter just berg. Det luktade svensk sommar- grillat från trädgårdarna och en liten del av mig tänkte att jag ska bege mit ut i sommarnatten och partaja hos min syster ikväll också på hennes fest #2 men..nej. Jag vill hem till soffan och slänga upp benen, titta på chickflicks och behövde dessutom läsa in vad jag ska göra imorgon hos Running Sweden.

Kroppen är arg. Den tycker, om den fick vara med och bestämma upplägget på den här ensam-mama-ego-boost-helgen, att om man ställer upp och far upp o ned för en brant backe en dag, så borde man slippa bli satt på en sadel utan babianbyxor och matad med mjölksyra dagen efter.

Men den ställde upp trots protester från låren och rumpestumpen. Rätt bra fart hela dagen, men svårt att dra runt fötterna när man inte har SPD pedaler.

Imorgon är det Lidingöloppsträning med Running Sweden. Jag ska försöka få ha hand om en lite lugnare tempogrupp. Runt 6 min /km tempo tror jag är vettigt för de här totalt urlakade stackars vastusmusklerna. Det finns inte en muskel söder om min svanskota som inte protesterar just nu. Mind over matter. Jag orkar. Jag kan. Jag är stark och jag har krafter kvar.

Nu ska jag titta på Änglagård bara för att jag inte behöver tänka alls då. Sen sova.

Ha en fin kväll!

Leva hela livet

Min helg i bilder: Terrängskor, barfotaskor, SPDskor, våtdräktströja, 3 chickflicks, påse lakrits, Adizero-springa-fort-skor


Det här lyssnar jag på just nu.


Det är skillnad på att leva och att finnas till. Det är skillnad att gå med strömmen, mot den. Eller bara gå precis som man vill.

Ibland är livet, att leva, bara något man tar för givet. Insikten om hur jäkla fantastiskt det är, hur väldigt osjälvklart det är att vi finns här och tror att vi ska kunna göra det tills innehållet i det orangea kuvertet faller ut, döljs av onödig irritation och stress över sånt som man vet att man skulle släppa direkt om något riktigt allvarligt hände.

I mitt liv händer något riktigt allvarligt hela tiden just nu, och kommer göra framöver. Egentligen i någon annans liv, men när man trätt känslomässiga krokar i någon så sitter de kvar, och man kan inte välja att ta bort dem, för att gå tillbaks till att lulla på här i den fyrkantiga världen så sorgelöst och naivt.

Jag har varit så jäkla arg. Det är så orättvist. Varför? Livet, nej inte livet, men något annat, är så fruktansvärt orättvist. Jag har svårt att acceptera saker men nu kan jag inte göra något åt det faktum som är. Det är sorgligt, det är ovisst, det är fruktansvärt oroligt i hjärtat och magen och då är jag bara en person på sidan om.

Hur tackla detta svåra, hur tackla ovissheten om vad som ska hända, hur länge det tar, vad som händer sen? Jo- jag vet!

Vara tacksam. Vara jäkligt tacksam att jag är frisk, kan jobba, kan göra nästan vad jag vill,

Leva. Leva hela dagen, varje dag. Inte spilla en minut. Vara ärlig. Visa kärlek. Visa tacksamhet. Ta alla chanser, lyssna på hjärtat. Leva till 100%. Inte bara finnas till.

I den andan skiter jag i att rensa garderober här hemma i helgen. Jag totalvägrar åka till IKEA, tvätta fönster, torka lister. Det är jättefint och rent hemma. Jag lagar inga matlådor. Jag vägrar jobba i helgen.

Jag jobbar istället undan så fort det går på fredagen hos min fina fina kund. Hämtar min nya ajfån, ordnar lite med Lidingö Challenge på jobbet och får sen skjuts med bästa Magnus och maskinen Jonas till Hammarbybacken där den långsamma trafiken ger mig tid att släppa veckan. Där möter vi fina Sara som lyser som en sol i person och don (knallgul jacka!).

Jag drog igång ett litet event på Facebook som heter Lactic Acid Friday Session som helt enkelt är vad det låter som. Så vi matade upp o nedför backen som är ca 500 meter och en bra backe att träna i- både teknik och jobba med mjölksyra. Jag försökte haka på Jonas och Magnus men de var som två ånglok upp o ned. Speciellt Jonas som hela tiden klagade över hur jobbigt det var på sin norrländska, men ändå matade på i älglikt tempo.

5 vändor blev det och jag hade definitivt orkat 2 till.

Det blir fler gånger- oc hoppas vi blir fler. Får väl senarelägga projektet till senare tid eftersom folk tydligen jobbar på fredagar :).

Sen fick jag skjuts med Sara till jobbet där jag hade 10 minuter att duscha och göra mig anständig innan jag skulle vara på Berns och träffa min bästis Olivia. Rouge behövde jag iallafall inte...rufsig i håret med leriga Asics Gel Trabuco hängande på min handväska som som vanligt är min Salomon löpasäck sicksackade jag i mina sandaler igenom Sthlm vars gator var en parkeringsplats för rader av orörliga bilar.

Ett glas cava och lite skvaller, titta på folk, pastamiddag, drink på Hotel Anglais, hem genom den friska kvällen och en känsla som jag bara får när jag är helt själv och Ebba är borta men jag vet att hon har det bra---ett lugn. En total frid och lycka. Jag har lyckats få ihop den här veckan med alla deklarationer, rapporter, granskningar. Jag har fått umgås med så fantastiska människor som jag lärt känna genom att göra det jag älskar- röra på mig! Jag har en fantastisk helg framför mig med träning, träffa min lilla familj- mamma och syster, vara ensam och vila och slappa. Sova. Lyssna på musik.

Och vi börjar med simning! Jag skulle ha tittat på Youtubeklipp med teknik inför drabbningen med Brunnsviken idag men det har inte hunnits med. Daniel har lovat låna ut simglas iallafall och ge lite tips innan de drar igång. Jag ska cykla dit på min gamla MTB och så får vi se vad som händer. Vatten är jag bekant med men oftast med en bräda under magen.

Rapport kommer!

Ha en riktigt fin lördag!

Det räcker nu.

Några timmar till. Några timmars siffervändande sen stänger jag jobbdatorn. Jag tänker dessutom vara ledig 1,5 dag extra nästa vecka och bara hänga med Ebba.

När man har varit utbränd har man inga marginaler, hjärnan stänger ned. Man blir förvirrad, jag glömmer namn, snurrar till det, det susar i huvudet.
Det är ingen fara. Jag vet om det och så mycket har jag inte jobbat men nu räcker det.

Lämnar hemmet som gapar tomt då Ebba är på landet med en stor dataväska, nedpackad frukost, en väska träningskläder och stora förhoppningar om en väldigt rolig dag från 14.30 och framåt då jag bestämt att jag slutar.

Övertidskontot ligger på 2 extra underbara lediga veckor- totalt 8.5 veckor tänkte jag göra helt andra saker än vända siffror och fundera på Skatteverkets åsikter. Längtar!

Benen är pigga, skallen är klar, kroppen är stark, lungorna redo att träna till sitt max, sinnet öppet och hela helgen ligger framför mig.

Ha en fantastisk helg!

Över tröskeln och tröskelfart

Aooooooh! Klart! Sista deklarationen är budad till Skatteverket.

Den här dagen bara flöt på. Vet inte hur mycket av det jag ska tillskriva min tankekraft men att vara här och nu, göra en sak i taget och andas hjälper verkligen.


Lyckades stuva om kundmötena så att jag faktiskt var klar kl 17.00. Hann inte med Running Sweden träningen men iallafall hälsa på gänget. Bytte om till träningskläder och sprang till Sumpan. Tröskelfart var tanken. Inget pass jag brukar köra, inget tempo jag vet vad det är just nu heller. 5:10 på 7,5 km visade det sig vara. Kändes riktigt bra, förutom att det stramar i höger lår. Hade nog kunnat gå fortare men så fort det gick uppför började låren protestera. Uh.


Tröskelfart - vad är det? undrar några. Ja det är väl enkelt beskrivet den fart som är precis max vad musklerna klarar att rensa bort mjölksyra. För oss som tränar regelbundet är det den fart vi orkar hålla en timme, för en elit kanske ett maraton, är du nybörjare kanske det är den fart du orkar hålla i 3o minuter- det är inget direkt nybörjarpass helt enkelt. Fast, ändå..jo det kan det vara! En bra referenspunkt.

Så länge musklerna hinner "rensa ut" mjölksyran kan du fortsätta springa. Springer du för fort- då ökar nivån av laktat (mjölksyra) i musklerna. Det är helt enkelt en biprodukt av när musklerna spjälkar kolhydrater för att bilda energi till muskeln- för att inte tillräckligt med syre är närvarande.

Som du då förstår är syreupptagningsförmågan nyckeln till att kunna springa snabbare och längre utan att bilda mjölksyra "tar över" musklerna och gör att du helt enkelt måste sakta ned.


Syreupptagningsförmågan tränar du bäst, enligt mig, när du stökar till det. Alltså kör intervaller, backar fartlek etc. Pass i tröskelfart passar också bra-men tröskelfart kan vara svårt att beräkna. Jag går inte in på riktvärdena här.

Ett bra riktvärde är alltså det tempo du orkar hålla en timme- och det kan vara svårt att veta.

Idag låg jag alltså på 5:10, ibland under 5 ibland på 5:40 när det var backar. Kommer försöka lägga in såna här pass under sommaren nu när jag har mer tid till träningen.

Men- hur går det då med min galna ego-tränings-boostarhelg?

Jo- på fredag står Lactic Acid Friday Session på schemat- premiären men det blir säkert fler gånger! Daniel pratar om 10,5 km av backe. Luktar tokjobbigt lång väg. Är du intresserad så ses vi vid foten av Hammarbybacken kl 15.3o och mörshar en timme.

Efter det ska jag ta en AW med min bästis, el så drar jag med henne till puben på jobbet.

Lördag morgon ska det premiäras i fiskarnas tillhåll i Brunnsviken. Open Water simning. Kul. Benen lär vara slut så får väl veva med armarna då.

Söndag träning med Running Sweden. Bara 15 km som tur var för jag tror inte jag pallar mer.

Blir intressant att se hur kroppen reagerar. Men temat är chockträning nu. Längtar verkligen efter att få satsa på löpningen, och lite simning och cykling. Få tillbaks känslan av träningsmojo som jag saknat. Känslan av flyt. Känslan av att jag orkar mer och mer. Klipper sekunder och minuter på distanser.

Samtidigt sätta mig ned i lugn och ro och fundera på vart jag är på väg. Vart jag vill. Vad jag måste offra för att komma dit. Vem som ska få min energi. Vad jag gör bäst helt enkelt. :)

Men först två dagar tokjobb till av annan kaliber: en rapport till ett styrelsemöte, och 3 biståndsprojekt som ska granskas och rapporteras. En sak är säker- jag har inte tråkigt!

Ha en fin kväll!

på upploppet!

Belöning. Sen

Snart klar! Snart klar! Med halva huvudet i deklarationerna. Halva huvudet i det andra jobbet.

Hela hjärtat där det viktiga sker.

Behövde inte jobba natt. Jag må vara en virrpanna ibland men jag är så sjukt nöjd med min struktur och disciplin de senaste dagarna. Nöjd att jag hämtade på dagis innan fyra igår trots allt och inte rörde datorn förräns Ebba somnat. Lekte och mös. Prioriterade sömnen och vågade chansa på att 6,5 timmars sömn istället för 4 skulle göra att jag kunde jobba snabbare idag.

(Jag hade mina Adidas Adizero på mig till jobbkläderna imorse och sprang fram o tillbaks till skrivaren! :))

Saknar min Iphone! Skulle gärna stänga av omvärlden med musik i öronen nu. Saknar den överhuvudtaget- det är nog den enda pryl jag verkligen längtat efter! sick?

Ser ljuset i tunneln och ser fram emot att byta om från kavaj och klackar till löparskor och träningskläder och springa av mig deklarationskaoset hela vägen tillbaks till Sumpan ikväll.

Ta i allt annat imorgon och börja dra i de trådar och linor jag kastat ut själv. Sova. Äta i lugn och ro. Laga min ajfån. Träna. Träffa kompisar.

TJOHOOOOOOOOO

Det viktigaste

"Walk placidly amid the noise and the haste,

and remember what peace there may be in silence.

As far as possible, without surrender be on good terms with all persons.

Speak your truth quitely and clearly: and listen to others, even the dull and ignorant: they too have their story."

Ett utdrag ur "Desiderata". Något jag ofta läser- en vacker skrift som jag rekommenderar att ta till sig.

Det är ca 38 timmars galenskap kvar. Jobbade sent igår, blev väckt tidigt imorse och garderar för nattjobb i natt. Jag vägrar inte hämta Ebba på dagis i eftermiddag och vara med henne tills hon ska sova. Så jäkla viktigt är inte någon satans deklaration. Ebba ska dessutom bort from tors- söndag och ikväll blir enda kvällen med henne denna vecka.

När det är riktigt stressigt, måste man ta det riktigt lugnt. Man måste titta på himlen, solen, andas, känna livet och få perspektiv. Vad i hela fridens namn spelar några K4or, MB, NE, NEA, N6 blanketter för roll om någon i ens närhet sitter med en klump i magen och väntar på jobbiga besked? Inte ett jäkla skit.

Jag kommer få det tokstressigt idag och imorgon men jag har kommit så långt att den här stressen bara rör sig på ytan i mig. Det är viktigt att det blir rätt, men det är inte det viktigaste.

Ha en fin dag.

drömmer sig bort

gör jag när jag inte står ut med det här satans skattepusslandet längre. d äckla rera borde det heta.

Jag drömmer om att träna. Fast jag gjorde det igår och med finfint sällskap o allt.

Det var jättekul att hjälpa till hos Running Swedens Lidingö Kickoff. Vi tränade backar i Liljanskogen, blev drillade av Fredrik och sen var det föreläsning med Mustafa Mohamed men då var jag tvungen att åka till siffrorna. Supertrevliga människor och väldigt matnyttigt- rekommenderar verkligen att vara med! Att både få hjälpa till- och bli hjälpt det är grejer det!

Jag verkligen längtar efter att träna hårt men den här veckan är det jobb jobb jobb.

Jag går in i workmode nu det är 3 dagar tills deklarationssatarna ska vara inne. Sen måste jag beta av allt som jag sagt " jag gör det sen" till. SEN ska jag träna. Omigod vad jag ska träna det ska spruta mjölksyra och endorfiner. Jag känner mig så seg och degig men varje timme nu är ledighet i sommar.

Dagens schema:

fick sovmorgon till 0615 av Ebba- tack! Packa, stöka göra iordning middag till Ebba o mormor ( vi har induktionshäll som varken hennes mormor eller farmor gillar), lämna på dagis 07.30.
08.00- lunch mail jobb jobb jobb, satans förbannade blanketter och ändringar som får följdändringar så får man skriva ut allt igen. VARFÖR håller jag på med det här?
lunch- 15.00 Kundmöte för att gå igenom en deklaration och skicka iväg den. Katsching. Mer jobb.
15.00 Sponsormöte med Lidingöloppet
16.00 Föreläsning med Mustafa Mohamed.
16.40 Träning med Mustafa :)
18.00 Hemma- äta, mysa, leka, natta.
19.45 Jobb
21.30 isäng för 10 minuter stretch o yoga, och några minuter i böckernas värld där jag bara kopplar bort allt och låter någon annan sätta ord och känslor på saker och sen somna gott.

Vad är problemet? Jobba mycket några dagar? What's new liksom? Ja men jag är så fruktansvärt allergisk mot att jobbet tar över livet. Det här är den bästa tiden på året, jag tycker det känns regelvidrigt att göra avkall på det viktigaste i livet ens 3-4 dagar. De uppgifter jag gör just nu är inte så stimulerande. Jag håller på att ställa om till mer av arbetsuppgifter där jag brinner för kunden och dess verksamhet men har några slaskande energitjuvar som jag inte blivit av med och de drar ned mitt humör något fruktansvärt just nu.

Vill ha: en assistent som kan fixa allt idag- min lunch, gå och laga min iphone, ringa försäkringsbolaget.

Surar på: Sladdar som trasslar- har vi åkt till månen men inte kommit så långt att alla sladdar dras ihop när de inte används? och tunnelbanor som tvärnitar - hur svårt är det att köra ett tåg mjukt på en jäkla räls? OCh att min STORA temugg efter 4 år i trogen tjänst gått i kras. Det var nog mest mitt fel iofs...

Längtar till: Onsdag kväll 23.59 då allt måste vara klart.

Ha en fin måndag! Bukandas! :)

jobbhelg med soliga avbrott

Jahapp. Jag var lite snabb att tillskriva min ajfån 7 liv för nu är den död. Den går inte att ladda. Allt annat funkar men den vägrar motta någon laddare jag provat.
Självklart har jag ingen hemtele. Och självklart så är jobb- Blackberryn nästan urladdad den med och laddaren är på jobbet. Kan inte göra så mycket åt saken nu när jag är hemma själv.

Har haft en bra effektiv dag på alla sätt. Ebba vaknade 0600 så fick lite sovmorgon iaf mot det vanliga 05.15. Försökte vila lite till och sen efter frukost och packning och picknickgörande åkte vi till min mamma. När Ebba nästan direkt behövde sova middag hann jag jobba 2 timmar och knåpa ihop en årsredovisning och göra en deklaration. Katsching!
Sen åkte vi och badade. Mös med Ebba tills hon blev hungrig- då fick hon fika med mormor och moster och jag hann med ca 4 km "nakenlöpning" ( i barfotaskor utan koll på något) och bytte sen till de nya AdiZero jag fick igår för att testa dem 1 km för skavsårskänning. De kändes riktigt annorlunda...sköna men skumma. Fast allt känns skumt efter man sprungit barfota. Ska kolla upp dem på nätet sen.
Sen hem till mamma där Ebba fick passa på att bada, jag med, körde en tvättmaskin där och diskade ur allt picknickgrejs så jag skulle slippa det sen. Fick även middag, snälla mamma.

Hem vid halv sju. Mer lek och medan jag nattar Ebba så startar jag upp jobbdatorn och nu kommer jag köra på 1 timme, packa inför imorgon och sen är det bums isäng.

Vad händer imorgon? Jo kl 08.15 ska jag vara på GIH i stan för att vara med som hjälptränare för Running Sweden. Således ska Ebba vara hos någon innan dess och som tur var bor hennes farfar i närheten så packa dagsäck till henne och matsäck till mig.
Lämnar henne 0745. Jobbar till 12.30. Sen åker jag till jobbet och betar av 3 timmars jobb och duschar där. Sen hämtar jag Ebba vid 4 och ägnar mig åt henne tills hon somnar. Sen jobbar jag igen och förbereder mat och allt för måndagen.

Låter det stressigt? Rörigt? Stelt och strukturerat? Det är inte det första, det är för en utomstående det andra och ibland blir det det tredje och fjärde men det bästa med att jag ibland har en dag som följer en förutskriven post-it lapp det är att jag kan vara där jag är, när jag är där. När jag jobbar imorgon- både med löpträningen och med siffrorna på jobbet så vet jag att jag har koll. Jag släpper allt annat och är i nuet. Jag vet att det är frestande att säga till mig att " måste du vara med på allt". Men jag är inte med på allt. Banne mig inte.

Just nu skulle jag inget hellre än kunna sitta på en uteservering i stan med mina vänner och ta ett glas kallt vitt och socialisera men det går inte. Det är bara att gilla läget. Jag sitter här i min 32 gradiga lägenhet och jobbdatorn väntar.
Det är inte glamoröst. Det är inte kul. Det rinner svett och jag längtar efter hösten. Det är ensamt ibland. Det är tufft. Det är pussligt och det är jävligt frustrerande att ibland höra andra klaga på brist på tid. Jag vägrar klaga. Jag löser mitt liv på bästa sätt jag kan, gör det som är viktigast för mig de 24 timmar jag har. Jag vägrar leva enligt någon annans "borde du inte", "skulle du inte" " du måste inte". Det här är mitt liv- är det något i det jag gör som gör intrång på ditt, förolämpar, stör dig? Säg gärna till. Jag värdesätter så mycket mina vänner och familjs omtanke och input och tar det verkligen till mig, men jag är ett starkt, lugnt, tryggt tåg som har ett väldigt klart mål och det är inte rekommenderat att ställa sig ivägen och vifta med stickspår.

Jag är, separat från mammarollen, en jäkligt spontan, framåt och vild nomadtjej som i ett parallellt liv skulle leva akademiskt hippieliv världen runt med en 9 foot malibu och en 6"10' swallowtail fish- bräda, en yogamatta, rufsigt hår, springandes barfota på stränder och jobba med miljö och människorättsfrågor.

Nu är jag en ensamstående mamma i Sumpan och jag vill inte vara något annat. Jag lever mina drömmar och jobbar mot dem så gott det går och vägrar se Ebba som något hinder. Hon är min möjlighet att leva i total lycka, kärlek och ärlighet här och nu. Det som jag annars skulle resa runt och försöka hitta.
Det är väl den läxan jag är gladast över att jag har lärt mig: Lyckan måste du skapa här. Du måste skapa den själv. Och livet är tufft. Accepterar du det så är det lättare att se allt positivt. Kärleken är fruktansvärt komplicerad. Livet är skört och kan vara orättvist kort. Mirakel- de sker hela tiden om du bara vågar se dem. Hjärtat vet bäst, leder dig ibland på de krångligaste vägar men alltid rätt till slut.

Såå...alltså...kopplingen mellan detta och min trasiga Iphone får jag tillskriva värmeslag helt enkelt.

NU: deklarera. Ha en fin kväll!

Hektisk fredag

Boost your running- ett motto på PwC!
Jag är på! Desto mer naket desto bättre!

Min nya kvällslektyr- tack Håkan!

Jag ska nog gå och lägga mig nu. Men bloggen är som en ventil, en nedvarvning. Och idag är jag väldigt uppe i varv. Och svettig. Och har ätit något dumt som river i magen. Och har haft ett jobbigt samtal. En jobbig dag. Stressig. Saker som jag inte styr över har gått fel. Jag måste jobba på kvällarna hela helgen när Ebba somnat och mån- ons nästa vecka kommer vara helt galna.

Hann inte träna idag på lunchen. Hade sån fruktansvärt obehaglig känsla i korsryggen och ligger 2 dagar efter i planeringen på jobbet. Samtidigt är Ebba lite "stissig" nu och jag vill bara hem och vara mammatryggheten för henne så fort det går.

Så gjorde rokad i dagsschemat- jobbade över lunchen med ett o annat kesostänk på papprena. Tog mig till Access Rehab där duktiga Martin bände och tryckte och hittade några muskler som jag tydligen inte hittat. Hela förklaringen på vad som är fel stämde så bra- jag jobbar med mina stora muskler hela tiden. Även när jag går och står vilket de inte gillar. De blir fulla med mjölksyra, och krampar. Så idag har jag stiftat bekantskap med mina nya bästa vänner- multifiderna! Goddagens och oj vad vi ska hänga nu. De ska få jobba och aktiveras och jag ska spara min långa ryggmuskel.

Naprapaternas motsvarighet till kirurgers besatthet med att vilja skära med kniv heter red cord. " Åh du måste in i red corden" säger de som att det är ett magiskt tillhåll och det är ren galenskap att man inte varit där tidigare. Jag såg red cord idag, sett det tidigare. Norsk uppfinning, precis som osthyveln och rottefella bindningen och om den fungerar som en blandning av dem kan det hela bli smärtsamt!

Men jag hajar! Jag är stark här o var, väldigt rörlig, men svag och fuskar mig igenom vissa övningar. Höger sida funkar inte så bra som vänster. Mycket att jobba med men inget träningsförbud! Dock förbud mot att göra "kobran". Trist. Jag har mina yogafavoriter. "Du ska göra hunden" sa Martin. Det var inte yoga hunden han menade dock utan den där övningen som alltid är med på Friskis o Svettis fast mer naprapatig liksom.

Väl klar hos Martin och oundvikligt inbokad för en session i de röda snörena en vecka senare hälsade jag på Lisa (Blommé) som sitter i samma korridor. Där dök även Magnus upp som jag hoppas ska kunna reda ut ett och annat i min träning. Jag fick toksnygga Adidas löparskor och en t-shirt inför söndagens jobb när jag ska hjälpa till på kickoffen på Running Swedens Lidingöloppssatsning. Om du vill göra något vettigt mellan 8.30-12.30- kom! Klicka på länken och anmäl dig! Föreläsning med "Musse" Mohamed och backteknikträning på schemat.

Sen tog jag bussen hem och tog med mig Ebba och bästa farmor hennes till Tornparken. Dit kom även Ebbas granne Ellen och de två busade och badade och jag plaskade i poolen jag med vattendjur som jag är. Kändes underbart somrigt, tropiskt, semestrigt. Bara det finns vatten funkar värmen.

Sen ramlade min Iphone i poolen. Fiskade upp den och trodde att that's it men det stod bara " det här tillbehöret är inte optimerat för Iphone" vilket ju är förståeligt eftersom det var en klorad barnpool. En katt har 9 liv men min Iphone är banne mig uppe i 7 nu alltså!

Jag vet att jag kommer få ihop det. Men just nu förstår jag inte hur jag ska hinna allt tills onsdag 23.59 då deklarationerna ska vara inne. Jag vill inte tumma på något och träningen är redan nedflyttad vilket inte känns bra. Vill inte lämna bort Ebba för att jobba, vill inte kan inte strunta i att sova. Kan inte delegera. Men det kommer funka! Läste MarathonMias blogg om hur hon är effektiv- det är jag med. Något så in i bängen. Nu ska jag in i böckernas trygga värld.

Hoppas ni har en fin helg!

Note to self in crazy times

Såhär roligt har jag idag!

Note to self: Om du tror att något tar 5 timmar- räkna med 10.

Note to self: Försök inte vara programmerare- det blir inte bra. Inte alls. Ge f*n. Låt bli.

Note to self: Andas. Räkna till 10 innan du gör något förhastat och ringer supporten. Det kan vara någon knapp du tryckt in / inte tryckt in.

Note to self: Det brukar lösa sig till slut.

Och det vet jag ju att det gör. Och jag vet att det är deklarationskoma denna tid varje år. Trots att man vill vara ute i god tid. Men idag har jag väldigt ont i ryggen, med en nerv som strålar ut i benet. Fick massage av Solveig på jobbet som tyckte jag var "toksned". Och sen gick massa andra saker snett. Men det är på G nu!

OCH! Det är glimtarna i en galen dag man ska hålla i: Lunch med Daniel och alldeles nyss fick jag en supersmarrig räksallad av det charmigaste matbud från Norrland! Tack Jonas! I owe u one! Med den i maggen och Triple J (Aussie radiostation) i lurarna ska jag nog klara några timmars sifferpusslande till!

Ha en fin kväll!