Kasta rädslor i sjön- och försöka för böfvelen!

Det var nästan så jag hann läsa ledaren vid rödljusen idag
Min egokväll- framför "Eat Pray Love"

Jag har en bekännelse. Jag har en fobi. Den är lite speciell. Jag är rädd för simbassänger. Något måste ha hänt när jag var liten för jag var en duktig liten simmartjej som fick tvingas ur vattnet blå om läpparna. Men något hände i simhallen i Jakobsberg och sen dess vågar jag inte simma ensam i en bassäng.

Släng mig ute i havet bland hajar och maneter- inga problem. Låt mig ligga guppandes ensam med vattenskidor på fötterna mitt i Mälaren mellan Kungsängen o Kallhäll. Inga problem.

Men lämna mig inte själv i en bassäng. Huga.

Inatt drömde jag att jag simmade i just den bassängen. Det var människor bredvid så det gick bra. Simmade fram och tillbaks. Men sen skulle vi simma längs kortsidan, på djupa delen. Där det är såna där filter och utsug i bassängen och det är de som är läskiga. Men det gick bra. Så var det bara. Jag dök under och såg att det var ett fönster ut från bassängen.

Lägg vad ni vill i den drömmen men jag lägger rädslor, och dåliga tankar åt sidan nu en efter en.

Mina ben. På bilden. Ser rätt starka ut va? Oj vad jag hatat dessa ben. Tyckt de var okvinnliga, stabbiga. Alltid haft långbrallor på. Undrat varför jag spelade fotboll i 7 år för?? Hatat mina vader.

Nu- me love these legs! De är ju helt fantastiska! Springa långt, och bära tunga saker fixar de utan att knota. Fyllda med muskler och rörelseglädje och det är nog de här benen som äter hela dagarna i ända.

Nu ska dessa ben få vila lite. Och jag ska våga något annat. Simma med en riktig simgrupp i Brunnsviken. Jag har kanske 500 meter simning till mitt namn på flera år. Kanske 400 meter "riktig" simning. Det är inte det öppna vattnet jag räds- (vore ju värre om vi var i en bassäng!). Det är att jag inte vet hur mycket jag orkar. Men jag ska försöka och göra så gott jag kan!