All in i 21 km!

Glad-men när ska jag lyckas ta ut mig totalt?

Hej!

Tack alla som peppat och följt mig hit. Det här är bara början- jag tror jag har hittat en av mina favoritdistanser. Maraton, 5 mil, och nu även 21 km. Jag är euforisk, glad, tacksam, lite förvånad, nä ganska mycket. Det var kaxigt att säga att jag ska försöka springa på 1,45- när jag aldrig gjort milen på under 53 minuter.... idag gick den första milen på 51 minuter och då höll jag igen.

Mina 1,49.30 idag är ett kvitto på att:

*intervaller är suverän träning

*En snigel kan bli en hare- jag är inte där än men på god väg.

*Jag kan springa. Jag kan bli bra, jag kan lägga upp träning, kost och själva loppet på ett mycket bra sätt.

*Jag vågar säga att jag ska upp en startgrupp tack så mycket, jag platsar här och är förtjänt av platsen.

*Det är också ett kvitto på att jag måste jobba med pannbenet. Jag är en sån otrolig njutningslöpare, ogilllar smärtan och gör ju rätt bra ifrån mig ändå? Men om jag börjat bita i redan efter 16 km..var hade jag hamnat?

Starten

var lugn. Jag lyssnade på Deathcab for Cutie med ena örat och speakern med andra. Såg snabba människor runt mig. Blev sådär tagen som jag alltid blir när jag ser tjejer som tränar- det är något speciellt med det.

Första kilometern var bara trängsel, gick inte att öka, gick på 5.30.

Andra kilometern bredde fältet ut sig och mina löparsugna ben drog iväg på 4:50

Tredje: lugnade jag ned mig- läs igen- jag lugnade ned mig till 5:08. Jag som inte springer snabbare än 5:50 fick sakta ned till 42 sekunder snabbare.

Och där låg jag sen, utan flås, och det kändes som jag sprang, inte rusade. Jämnt och lugnt- tittade på klockan om och om igen in mot varvning, försökte peppa de som saktade och gick, fortfarande kunde jag inte fatta det- 51 minuter in på varvning.

Andra varvet

Var på toppenhumör, bara flöt på, började känna i rumpan, men pigg och glad, sjöng med i min spellista. Fortsatte peppa de som saktade ned. Tittade på klockan vid 15 km, som jag aldrig gjort snabbare än 1:26- waaaaay under nu. Vidare. NU började mina ben skriva mjölksyrecheckar som var väääldigt dyra. Men jag visste att jag gjort rätt- jag skulle testa hur långt kroppen höll, och låta skallen ta mig i mål.

Vid 17,5 kilometer sa det bara PANG. Jag vet inte hur jag tog mig från 17,5- 20- väldigt suddigt och oklart här men en av dessa kilometer gick sjukt långsamt, och en gick på 5:08 igen. Räknade och räknade, måste in under 1.50. Tänkte på pappa, Ebba, han som ifrågasatte min flyttning av startgrupp, tänkte på de som peppat mig.

Sprang sprang sprang, sista varvet vid målet var fanimej det sjukt tyngsta och jag saktade ned- men så var målet där- satan hade kunnat springa snabbare- Katti från Running Sweden gav mig fartökningen in i mål- tittade på klockan- med 30 sek marginal under mitt privata mål, 1:50.

Det som händer sen är jag mest taggad av- jag är pigg! Ville så gärna dela upplevelsen snabbt med någon och såg IF Linnea gänget men ingen kände igen mig där men kunde iaf fråga MarathonMia hur det gick för henne. Kände igen Ken och tjejen jag glömt namnet på som varit coach hos oss men hon kände väl inte igen mig. Det är inte riktigt som på ultratävlingar där alla känner alla oavsett om man faktiskt känner någonsin setts!- det får man lära sig! :)

Skuttar bort till Kristin istället som så snällt passat väskorJag tar av skorna och joggar ned barfota. Har kraft kvar. Ja jäklar.

Sen kommer Niklas, Erik och Emma i mål och jag är så stolt över Emma som gör sin första halvmara- det är hur långt man kommit som är segern och då vinner Emma alla kategorier! Nu du- nu är det bara att fortsätta! Grattis till Erik som efteranmälde sig och gjorde ett kanonlopp. Och grattis till Niklas till första halvmaran! :)

Jätteglad. Nöjd. Förvånad. Massor att jobba på. Mer fart. Tusingar. Mer tävlingar. Njuter av denna med kaffe och ananas och mat på Helens med Kristin ikväll. :)

Ha en jättefin helg igen och tack för att du följer mitt äventyr.