Löpning utan gränser

Middagsvalen och Anarisfjällen från Ottsjö- paradis!

God morgon!

Läste DN idag som vanligt på tunnelbanan. Efter ett tips från Helena så började jag med Kulturdelen som frontar två smutsiga fötter på asfalt.

På sidan 2 recenseras Chris McDougals "Born to run".

DN's Sverker Lenas liknar innan han läst boken långdistanslöpning vid "en frivillig golgata". Det låter som långdistanslöpare måste vara en typ av människa som stänger av smärtsignalerna, för att ta sig helt besinningslösa distanser.

För mig som står i gränslandet mellan att vilja springa långt- och att springa kort och fort- och väldigt optimistiskt tror att jag ska ha ett pass för båda dessa länder, vara flytande i båda språken och dessutom kulturellt bevandrad på båda sidor så har jag och miljoner andra med mig ett lite annat sätt att se på det.

Jag tycker att springa fort och kort- är smärta. Är pannbensstärkande. Springa långt- är njutning. Det är bara under en kort period som någon sorts smärta inträder. Det är när man stannar. Jag springer inte ifrån någonting. Jag springer till något: frihet, njutning, avkoppling, klargörande, vila från allt annat, hälsa och mot ett mål.

Det gör mig till den jag är, det gör mig lycklig och det gör mig stark. Jag vill så gärna förmedla detta, dela det och inspirera till att du ska springa i ditt liv. Jag kan ibland glömma att jag försöker hämta människor "hit" till löparlevernet från ställen långt bort rent mentalt och självförtroendemässigt. Kan nog bli rätt burdus med mitt " du kan" "om jag kan så kan du". Jag är inte så pedagogisk. Men övertygad och brinnande entusiastisk.

Jag omger mig just nu, och har ofta gjort, med människor som vill springa. Eller- de vill vilja springa. Men de tror inte de kan. De säger att de inte orkar mer än x kilometer och mentalt sätter de en vägg just där. De orkar inte 1 milslopp. De orkar inte halvmaraton och absolut inte maraton.

Det är tråkigt att springa långt. Det gör ont. Men löparboomen retar deras äventyrsgnista och de leker med tanken, men tänker "nä- jag kan inte!".

Jag blir helt galen. Jag kan faktiskt bli riktigt upprörd för jag vet att alla kan. På sitt sätt, i sin tid. Jag vet vilken glädje det ger, jag har sett och kännt det själv. Jag har blivit omsprungen av damer 2 x min ålder på maran, jag har följt relativt otränade till att springa halvmaraton och jag och du vet att du kan.

Två saker slår mig som jag vill förmedla.

1) Det ska inte gå fort! Det kan- men det ska inte gå fort. Om du fick 1,5 timma på dig- visst skulle du kunna ta dig en mil? Om du fick ännu längre- visst skulle du kunna ta dig längre ändå?

2) Rom byggdes inte på en dag. Varför tror du att det du inte kan idag- gäller för alltid?

Alla vill inte springa ett maraton, eller en halvmara. Eller längre. Men vill du- så kan du. Kanske inte idag, inte imorgon. Men snart.

Jag är ett levande exempel på att någon som avskyr smärta kan springa både maraton och längre. Jag är en njutningslöpare och jag springer inte om det är för jobbigt. Det blir svart på vitt när jag tränar med hårda gruppen med Running Sweden. Jag vill njuta och såsar gärna till det. Tävlingsgenen saknas hos mig- men motivationen att träna, bli bättre, långsamt utan skador- den har jag! :)

Idag kommer Ebba hem och har varit ifrån mig ca 55 timmar vilket börjar kännas. Det är helt otroligt att en liten person kommit in i mitt liv och bara styr mig. Jag som inte ville vara beroende av någon, och lätt kastade mig tvärs över världen med äventyrslusta och nomadkänsla som styrkort i livet. Nu är navet min lilla tjej, min bästa lilla trollunge som lär mig mer om livet än alla utmaningar jag antagit någonsin.

Ha en fin onsdag!