Min första knäskada?

I mitt andra, rätta element.

Nä. Hoppas hoppas inte. Men det känns onekligen så.

***

Jag har lyssnat på kroppen denna vecka. Jag joggade lätt i måndags. Jag höll igen i onsdags, och släppte på krut endast på slutet. Jag lugnade ned mig i fredags. Hela tiden har jag tänkt att känns det som att kroppen är sliten efter 5- milan- så tar jag det ännu lugnare.

***

Men jag har mått så bra. Det har känts så bra. Jag är så pigg.

***

Första passet med Garmin utan löpsällskap så kunde verkligen använda den idag. Uppvärmning till Ursvik- kuperat det också, 2,5 km i 6min/ km tempo. Väl där satte jag iväg på 10 km banan. Den är Kuperad med stort K. Tittade inte på klockan först för att bara känna in. Låg då på ca 5.20 min/km. Men saktade i uppförsbackarna. Kom in i ett flow och känner att jag springer mer som en löpare nu. Rak och stark i ryggen, stark bål. Bra armpendling. Kändes bra! Milen gick på 55 minuter (1 jäkligt kuperad mil alltså) och då hade jag alltså 2,5 km var i spåret, och sen 2,5 hem. 15 skulle det bli totalt och jag tänkte att 1 timme o 25 ungefär utan att ta ut mig, med nedjogg hem.

***

Men då...tja jag vet inte, small det? Nä. Det bara vek sig. Ihop. som en fällkniv. Vänster knä. Skrek till, mest för att mina stockar till ben inte beter sig så. Sen började det göra ont. Inte uppför. Men nedför. Jag var tvungen att stanna och gå för att det gjorde så ont. Det har aldrig hänt förut förutom när jag stukade foten på en hal sten förra sommaren.

Nedstämd och slokörad gick jag hem. Med mina vita ben lysande till allmän beskådning. Jag har aldrig haft en löpskada. Aldrig haft problem med knäet förutom då jag gick omkull med en häst och knäet veks ut åt sidan. Men kommer inte ens ihåg vilket knä det var. Min kropp är stark och i balans och det här händer inte mig. Det är så sant att man inte vet vad man har förrän man mister det, men jag är verkligen tacksam för min kropp som är stark och, relativt skadefri. Men vad är det här???

***

Börjar direkt räkna ut en ny plan. Imorgon kommer Access Rehab till jobbet vid löpträningen. Ska be dem titta. Korsband och menisk kan man upptäcka rätt lätt så då kan jag kanske få veta vilken typ av skada det är och vad jag ska göra. Men om de säger att jag inte får springa...uuaaah. Jag står ut fram till torsdag tror jag.

***

Men satan. Jaja. Det finns en mening med allt, ska fundera på vad det här ska betyda. Nu ska jag iallafall in till stan och träffa min bästis. När vi var små hade vi en tidning ihop som hette 'Djurens Magasin'. Hon bodde i England 5 år men den gavs ut både där och här.

***

Vi har känt varann sen vi var 1 år, och snart varit bästisar i 31 år alltså. Självklart var jag hennes tärna på bröllopet och hon är gudmor till mitt lilla hjärta. Skulle något hända mig, så vet hon att hon ska finnas där för Ebba, och berätta hur hennes mamma var (exkluderat lite detaljer från åren 17-25 år kanske då :)). Det känns bra, och viktigt.

Sidospår? Ja alltid massa sidospår. Ha en fin söndag i solen!