Veckan och stötta de som vågar!

SUP- premiär imorgon kväll!
Foto: lånat från supsurf.se

God kväll!

Idag har jag haft en riktig hängardag med Ebba. Haft picnick i en semesterlugn Maraboupark i Sundbyberg med en av mina finaste vänner och hennes 11 månaders gosunge. Gjort lite ärenden på byn. Gungat. Kroppen mår väldigt bra! Så det är typiskt "flåströtthet" inte, vävnadsförslitning. Skulle bara våga. Maskineriet Annie är i balans just nu. Även om bäckenet är ur led igen men det får jag ta itu med efter semestern.

Denna vecka- semester vecka #3 av 6

Jag laddar för imorgon tisdag- långlöp längs början av Sörmlandsleden. Lite jobb med Magnus och sen ska jag få pröva SUP- Stand Up Surfing. Som ni säkert vet är jag inbiten vågsurfare men detta ger ju brädkänsla, och funkar även i lugnt vatten. Ska bli fantastiskt roligt!

En lång rolig dag då vi ska börja springa på morgonen och jag nog måste se till att äta ordentligt.

På onsdag ska jag jobba lite ute hos kund, in en sväng på kontoret och sen blir det Bikram Yoga med bästa Sara och lite catch up.
På torsdag bär det tillbaks till Värmland och då kommer min goa syster och hennes kille dit. Hoppas hinna ut på cykeln en sväng.

Fredag-söndag åker jag o Helena och hennes syster och hoppas hoppas Sofia till Halmstad för lite..ja rekreation. Kan nog bli något extra glas vin. Men även löpning, yoga och massa mat. ( Som att det inte är massa mat hela tiden...).

Men inga planerade pass denna vecka. Bara springa /cykla/simma det jag känner för!

Stötta de som spänner bågen!

Jag har nog skrivit om det förut. Men det finns ett aboriginskt ordspråk som fritt och ledigt översatt betyder att " vid elden, observera den person som sitter mittemot dig. Det du stör dig på, är det du behöver jobba på hos dig själv".

I min vardag väver jag ofta in detta i det dåliga samvetet och avundsjukan. När någon, särskilt tjejer, spänner bågen, talar om att nu satsar jag. Nu vågar jag. Nu utmanar jag mig. Så är vi medsystrar ibland lite snabba med att "nej men ska du verkligen?". "Hur ska det gå?" "Är det inte farligt/dumt/tokigt?"

Som att personen i fråga nog själv inte tänkt igenom, planerat, vridit, vänt, darrat lite på manchetten. Men tänkt att- jag gör det! Och jag talar om att jag gör det, och kanske jag får stöd?

Pepp?
Men det ifrågasättande som denna person då, mig själv inkluderat, så ofta drabbas av- är det att det liksom petar i ett eget dåligt samvete? Att man känner att man borde också. Önskar att man vågade? Och då är det lättare att ifrågasätta. Detta kan jag se i så många situationer, vare sig det gäller viktminskning, träningsutmaningar, satsningar på jobbet, stora resor etc etc.

Meddelandet lyder: Stick inte ut. Gör dig inte märkvärdig. Håll inte på. Måste allt vara så extremt?
Mitt svar lyder: Stick ut. Bli ditt bästa jag. Håll på och ge dig aldrig men stanna och var tacksam för var du är och hur långt du kommit då och då. Och ibland måste det vara lite extremt. För livet ska inte vara grått och tråkigt och det är nog det mest livsstimulerande, underbaraste du kan göra att skjuta dina gränser utåt.

Och heja på de som vågar. Snart, kanske du behöver en puff, för något du ska göra! Och visst blir man generös med beröm och pepp när man själv fått ta del av det? Ringar på vattnet...

Och grattis Japan till guldet. Ett land som verkligen behövde något att glädjas och samlas runt. Och grattis jämnställdheten när P1 morgon sa endast " ....guld i FotbollsVM..." och inte "damfotbollsVM".