Det där med stretching..o det där med simning...

Jag är vig. Jag är jättevig faktiskt och det är ett socialt problem när jag tränar med andra. Nej inte problem. Men för att jag ska fortsätta vara så vig som jag är nu- så måste jag göra de rörelser som tänjer min kropp så långt som den går. Alltså gå ned i split. Vika mig i konstiga vinklar. Lägga huvudet på tårna osv. En del, verkar tro att jag gör det för att showa. Skryta. Men så är det inte alls. Men får jag chansen att stretcha under ordnade former, så gör jag det. Och jag vill fortsätta vara vig o tänja. O tänjer gör jag. Och skador har jag inga direkt.

Varför är jag vig?Jag har tränat gymnastik när jag var liten, 3 år till 11 år. Den senare tiden i en grupp som skulle elitsatsa. Tjoff så åkte man ned i split o spagat av en stark ledarhand. Sen har jag tränat kampsport och yoga. Alla aktiviteter där man behöver stor rörlighet och kroppsuppfattning.

Idag var det dags för lite yoga, core och simning. Ut på gräsmattan i solen, under bara himlen med träden och fåglarna som ackompanjemang. Gjorde valda delar av Astanga serien. Det ska man inte. Den ska göras i ett flöde så som serien ser ut men det iddes jag inte med idag. Gjorde plankan med fot och handlyft. Svårt att låta bli att rotera. Vridande situps och situps på boll blev det också.Ryggresningar. Växlade med djupa stretcher. Höftböjaren var stel så den fick extra kärlek. Vaderna är stelare än hamstring så stretchade ut dem. Kände mig "öppen" i kroppen. Och stark-men med lite darriga lår.

Efter en katastrofal lunch bestående av ett kycklingbröst (bra!) med fabrikspommes (katastrof!) och fabriksgjord bea (dåååligt) och väldigt lite sallad laddade jag för simning. På med simtröjan, goggles och badmössa och instruerade Ebbas pappa Joe som var med att säga till när jag simmat 45 minuter. Magnus program för idag hade jag redan glömt och tänkte bara simma lite. Hopp i plurret.
Efter några vändor som jag uppfattar till ca 50 meter åkte simglas och simtröja av. Fick panik av tröjan och har man sett sol som bryter mörkt insjövatten några meter så behöver man inte se det flera meter till. I igen. Fortsatte. Tänkte att det här är ööööken. Åhhh jag minns inte senast jag längtade till ett pass var slut men det gjorde jag idag. Ebbas pappa är gammal simmare och hade åsikter om min teknik som jag inte alls tog till mig. "Titta ned och sparka mer med fötterna" sa han. Jag plaskade vidare.
Efter ett tag tänkte jag att nu måste jag simmat en halvtimme. Ebba och Joe var på bryggan och Ebba hejade på mamma. 2o minuter var svaret. Suck. Ut igen. Plask plask men precis som sist så började det släppa, Mindre stök, mer glid, orkade vända utan stopp och simma simma simma och faktiskt- sist simmade jag ju en del bröstsim och det gjorde jag inte nu. Bara crawl. Nu var det riktigt roligt men tankarna som gick i det goa Värmländska insjövattnet var att "simningen får vara min svaga gren". Sen blev jag sugen på jordgubbar och gick upp. "50 minuter" var domen! BRA JOBBAT MIG!

Här är Ebba i sin baddräkt med inbyggda flytplattor! :) Och hennes armtrötta mamma!

Jag tror absolut att jag kan harva på med simningen själv och ta mig runt på Sthlm Triathlon men dåliga vanor sätter sig lätt och sätter sig hårt när man hålls ensam så ska försöka vara med SSIF Powersim snart igen, eller ta hjälp av Daniel.

Annars har vi hängt som familj, jag o Ebbas pappa och Ebba. Viktigt även när man separerat. Vi har plockat blåbär och smultron och gjort kaka. Sprungit i den enorma trädgården, smygit på en harunge och försökt reda ut dreadlocksen i Ebbas hår utan framgång. Ätit fantastisk god mat som faster lagar, varje dag, ute under äppelträdet.

Imorgon: Långpass. Ett pass som jag längtar till. Ett tryggt pass. Min trygga zon jag kan återkomma till och vara stark i. Det står "20 km" och 20 km är inte långpass för mig längre. Över 22 km är långpass. Så jag kanske får lägga till lite kilometer. Det blir sommarpratare i lurarna och luriga branta skogsvägar och landsväg. Sen bad och mer blåbärsplock.

S M S T R !!!