Utmaningar på alla plan och ensam är stark

Dags för simning! En recap. Annie har gått i simskola när hon var liten. Slutade när hon var 7. Bra på att surfa och dyka i vågor i havet. Kan inte crawla så bra. Rädd för simbassänger. Har som längst simmat ca 200 meter i sträck tills för en månad sen. Då jag testade lite i det inhängnade området på Brunnsviken.
Nästa gång: Simmade 2 km men var tvungen att simma bröstsim ca 40%. Nästa gång: Simmade 50 minuter i Värmland. Nog inte så långt.
Idag: Mötte Jonas som är en jätteduktig simmare och med i SSIF Powersim. Ingen annan kom. Det blåste lite. Ankorna var på stranden. Jag tyckte synd om Jonas som simmar ungefär dubbelt så fort som jag, skulle han få dras med mig nu? O hur skulle det gå? Vi skulle simma 2 km igen. Bort mot Bergeanska trädgården och sen tillbaks.

Här går man i o sen är det bara att plaska iväg.

Vi simmade iväg och det är tydligen tuffast i början. Efter ca 500 meter började det lossna. Jonas gav mig lite tips. Kände ändå inte att det "flöt på". När vi vände sa han " tänk att du simmar som ett "Y" med armarna och titta ned lite mer. Tänkte att jag skulle tänka på det.

Et voilá!!!! Yezzzzzzzzzzz. Där satt den. Oj vad lätt det gick nu. Tittade inte alls var jag simmade och var på väg in i vassen. Sen anslöt Lena som också var en duktig simmare och gav mig lite tips om hur jag styr rätt. Tittade upp efter Wennergren center men hamnade ändå på fel kurs några gånger nu när jag tittade rätt ned i Brunnsvikens mörka djup.

En fantastisk känsla! Inte trött någonstans när vi kom tillbaks. Ja jo man är lite mör när man kliver ur men sen känner man sig pigg.Mycket kvar att jobba på men det här var en 100%ig förbättring från sist. Crawlade hela vägen förutom några brösttag för att hämta andan och några stopp. Tog väl en 55 minuter. Tack Jonas och Lena!

Blå och kall var jag dock och det är tur att jag inte är fåfäng- klev bara i shorts, barfotaskor och min blå Crafthoodie och drog iväg för att tanka o handla. Vääääldigt rufsig i håret, sandig, blå om läpparna.

Sängen är ju gigantisk!!

Eftermiddagen har jag rört mig inom en yta på ca 10 kvm i hallen fysiskt och en yta som sträcker sig till hela min värld mentalt. Tog en helikoptervy på mig själv där jag satt på golvet med attiraljer i handen jag annars vägrat ta i men som ensamstående bara får lära mig. En borr. En Ikeabeskrivning. Det var väl inget med det, men det jag gjorde var att skruva ihop Ebbas nya säng. En barnsäng, ingen spjälsäng. Igen inget konstigt med det.

Men jag gör det själv. Jag handlade den själv. Jag sitter här ensam och skruvar och gör iordning min dotters barnrum. Jag skulle inte vara ensam. Jag skulle vara två. Men jag har valt att vara själv. Att klara mig, så gott det går själv. Att inte nu, inte än, men någon gång kanske lita på någon igen. Men tills dess bara ha familj och vänner nära.

Jag lyssnar på finaste, mäktigaste Mumford & Sons och det är sån där musik som griper tag i hjärtats strängar och strummar fram känslor och tårar och minnen och längtan. Frågor och sen iochförsig ganska klara svar.

Förut var jag ensam ändå. Fast jag var två. Nu är jag ensam på riktigt. Det var inte så det var tänkt och oftast tycker jag, får man skriva det, att det är skönt! :). Jag är stark och om än en riktig virrpanna, rätt vettig faktiskt. Klarar mig ekonomiskt och kan lära mig det mesta och bära tunga paket från Ikea och sätta ihop saker även om en skruv gick snett. Jag är bra på att be om hjälp när jag inte fixar något.

Jag älskar mina egna kvällar nu, vill inte prata med någon bara sitta i min egen värld, iofs ganska ofta vid datorn men det är kontakt på avstånd. Jag behöver ingen karl för att bekräfta att jag är en bra tjej. Det vet jag att jag är. Behöver ingen karl som bär saker, som hjälper mig, som tjänar pengar åt mig.

Det jag behöver är vänner. Som finns där när jag kraschar. Och det har jag. Herreminje jag har de mest fantastiska vänner och ni vet vilka ni är. För att kunna vara en bra vän tillbaks måste jag må bra. Just nu mår jag bäst av att vara själv. Jag orkar inte släppa någon för nära nu. Jag har ett ansvar att vara världens bästa Ebbamamma och den mamman tar hand om sitt hjärta och låter det läka och bli superstarkt. Jag känner redan att jag superkompenserat. Precis som kroppen gör efter nedbrytande träning, har kraschen gjort att jag är starkare. Lite cynisk och jag jobbar med det, men starkare, klokare och vet ni vad- mycket lyckligare och känsligare. Gläds för mindre. Blir ledsen för mer. Reagerar mer. Värdesätter tiden.

När man var yngre var det som att man drev runt i ett hav med stora öppna sökande ögon och letade efter något att greppa, att göra till sitt eller till sig. När det stormade tumlade man runt och kom till sans någon helt annanstans än där man trodde man var. Än det man trodde var sitt, sant.

Det stormar alltid. Det kommer storma och man kommer fortsätta söka. Men nu står jag fast. Inte geografiskt. Men allt jag varit med om, sett känt, har bildat en stark stomme som jag kan vila i. Jag har mina tentakler utsträckta och känner. Ser. Drömmer. Vill. GÖR- framför allt! Reagerar på saker men jag vet vad min stomme är. Var jag står och utgår ifrån. Inget ska jag behöva ångra, någonsin om jag bara låter den här stommen vara grunden i beslut, av alla de slag.

Tänk om man kunde skänka den här tryggheten till alla vilsna tonårstjejer som tvivlar på sitt värde. Men vi måste tydligen göra den här resan, allihop. Mitt ansvar är att se till att Ebba har trygghet och självkänsla att kunna ta sig igenom labyrinten stark och klok.

Min vilja är att kunna peppa och inspirera andra att tro på sig själva. Att inse att vi är superhumans allihop. Bara vi gör det som är rätt för oss.

Ha en riktigt fin lördag. Nu ska jag fortsätta rensa i infernot och göra hål i väggarna :)!