Livet är skört. Oavsett om det är en sjuk galning som berövar det. För att inte ondskan ska segra måste vi göra det vi tänkte göra idag. Imorgon. Resten av livet. Genom sig själv känner man andra och hela mitt hjärta brister för en stund när jag tänker på de mammor som inte vet om deras älskade barn klarat sig från den menlösa, kallblodiga ondskan. Att vänta i ovisshet. Söka i natten. Jag tänker på de fantastiska sjukvårdarna som arbetar med detta. Alla de som klarat sig men fått men för livet. Det gör ont och jag undrar vilken värld in dotter ska växa upp i. Vad för sjuka saker bortsett från hjärnskakningar man ska behöva oroa sig för.jag vill kram o pussa på henne extra hårt idag.
Men jag är i Halmstad och ska göra det bästa av dagen och försöka glädjas det goda i livet. Men med Norge i tankarna o lite lugnare idag. Det goda. Det fina. Kärleken. Som är större än ondskan. Som vi MÅSTE göra större än det onda.
Om att se möjligheter, flytta berg och att leva livet med en barfotakänsla!
Bra skrivet. Såna här saker var ofattbart hemska innan jag fick barn men nu får jag nästan andnöd när jag tänker på alla barn och alla föräldrar och detta ofattbara som hänt. Givetvis är det hemskt även när vuxna drabbas, men barn, oskyldig individer som knappt hunnit starta livet.
SvaraRaderaMen jag tror också vi måste fortsätta våra liv som vi tänkt, inte låta detta påverka oss mer än att vi visar ännu mer omtanke, om våra nära men även om alla de vi inte känner.
Hoppas du får en fin dag med dina vänner!
Klokt sagt! Precis så är det!
SvaraRadera