Slakmotor till Loka och ALLA har tid

Glada fötter är barfota

Dags för cykel. 2 timmars tramp och rumpvedermödor stod på schemat idag. Schemat förresten. Som hela tiden bygger på när det passar att någon passar Ebba. Så jag är väldigt tacksam och glad bara för att kuna trampa iväg.

På långpass är det tänkt att det inte ska vara så brutalmycket puls. Därför brukar jag använda musik- eller avsaknad av det för att lugna ner mig. Idag valde jag att lyssna på en sommarpratare. Plockade lite på måfå ut Sara Stridsberg vilket visade sig vara ett urbota dåligt val. Hon pratade om Beckomberga Mentalsjukhus som skulle vara en potentiell destination för mig om jag skulle tvingas cykla 5 mil varje dag, och därtill spelade hon morbid musik. Jag iddes inte stanna utan bestämde mig för att stå ut och försöka förstå och ta till mig hennes prat i 1 timme och sen komma till vett och sans och kanske lite mer fart genom att lyssna på Live. Missförstå mig rätt, jag gillar Sara Stridsberg. Men som cykelsällskap gör hon sig icke.

Tyckte iallafall att det gick lite bättre den här gången. Låg närmare 30 km /h fart och motade det onda av sadeln i grind genom att tippa fram, tippa bak, glida åt sidan, glida åt andra sidan. Skrika obscena saker till de väldoftande granarna vid sidan av vägen. Stå upp lite.

Cyklade mot Loka och funderade på en kommentar jag fått på en tråd på Funbeat om att det var slakmotor till Loka. Var var dem undrade jag? Där var dem. Där kom det lååånga sega motlutsbackar där jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Blev mest sur och försökte trampa på i samma tempo men det gick ju inte förstås så ramlade ner mot 25-20 km /h. PHU en timme avklarat.

Vände och slog på "I Alone" med Live i en liveversion som jag älskar. Skrek ut min cykelångest och sjöng med och skrämde väl livet ur några blåbärsplockare. Trampade på men testade att vika av mot Granbergsdal där min farfar kommer ifrån. Nu fick jag sakta ned lite och tappade lite fart, vände tillbaks ut på stora vägen igen och trampade hemåt. Ont som f-n men kände mig faktiskt mer hemma på sadeln idag. Lite mer oh yeah. Lika mycket aj satan i baken.

Hade ätit katastrofalt dåligt och magen skrek ikapp med min ömma rumpa de sista 7 kilometrarna. Låg på ca 140-145 bpm i början vilket är ca 75% av min maxpuls och bra för långpass. På slutet 137 bpm vilket motsvarar ca 70%. När jag äntligen stannade gick pulsen snällt och lydigt raskt ned igen vilket är ett tecken på bra långpassnivå.

Resultat: 55 km på 2 timmar. Snitt fart 27 km/ h. Resultat ansofisticerat: Helt OK!

Ett ord om förutsättningar för träning:

Jag ogillar ursäkter. Jag ser ofta i bloggar, säkert min egen också, att ju närmre lopp det blir, desto fler ursäkter kommer. Man säger att " jag får ju prestera utifrån de förutsättningar jag har" och jag har ju inte hunnit träna som jag skulle och bla bla bla. Alla. Tränar utifrån sina förutsättningar. De har varit där hela tiden, de dyker inte upp precis innan loppet. De är där när man sätter målet. Men saker o ting händer förstås.

Det här är mina förutsättningar: Jag är en lång, stor stark tjej. Jag älskar endorfinkickar och att springa, surfa. Yoga och röra på mig till musik. Testa nya grejer. Jag tar till mig träning lätt, jag har lätt att lära nya saker för jag kan min kropp.

Jag är en mamma som separerat. Som har en underbar dotter som bor hos mig på heltid, just nu iallafall. Alla mina träningspass bygger på att min familj och mina vänner hjälper mig. Har jag fixat barnvakt en söndagmorgon för långpass- så "måste" jag göra det då. Det går inte att tänka att jag tar det imorgon för då är förutsättningarna annorlunda. Jag får passa på att träna det som passar just då. Planering är A och O. Att ligga på golvet och insupa livsenergi efter ett hårt pass, som jag gjorde förut- finns inte mer. Istället får jag en glad kram och puss av min dotter och vila det får jag göra sen.

Det som är bra med den här "träningstidsbristen" är att jag uppskattar varje träningspass väldigt mycket. Det är egen tid och ibland den enda egna tiden jag har. Jag väljer bort tv, inredning, mode, skvaller och inredningstidningar, prata i telefon, följa serier. Allt möjligt såsande har jag valt bort och ersatt med rörelse och sen ordentlig sömn för att jag lägger mig tidigt. Jag får ofta banga att träffa vänner också och det är i det området den enda konflikten inom mig uppstår. Jag kan ju inte be om barnvakt för att springa långpass och sen på kvällen be om passning för att gå och träffa vänner. Balansen är svår. Men utan min tid till rörelse utomhus och att få rensa skallen, något jag fortfarande behöver efter detta svåra år, är jag inte mycket till vän att ha. Balansen vänner/träning kommer jag få jobba på framöver också. Utan vänner är träning inget att ha heller.

Jag hoppas också att någon, som inte tycker de har tid, inser att de har det. För jag tycker jag har massa tid. 24 hela timmar per dygn att använda som jag vill- har du också det? Innan Ebba kom tyckte jag att jag hade "mycket att göra". Det var jobb, tvättstuga, kompisar, allt möjligt som skulle hinnas med. Och man hann inte. Hur i helskotta tänkte jag då? Jag hade bara mig själv att tänka på, kunde styra vardagen hur jag ville. När jag var sambo hade jag också lättare-" här passar du en timme så klipper jag ett löppass".

Det som är tråkigt är att jag inte kan satsa riktigt så mycket som jag vill på att bli en bättre löpare. Men jag satsar så mycket så jag fortfarande har balans i mitt liv. Jag blir lite avis på de som kan hoppa på hårda träningsprogram inför marathon och Lidingöloppet o Triathlon- men det går inte för mig att följa ett schema någon annan skrivit. Jag är så tacksam att Magnus har förståelse för min situation och att vi komponerar ett sånt program där träningen kan få plats på ca 4-5 dagar under semestern och mindre sen. Jag gör mitt allra bästa, i tacksamhet utifrån mina förutsättningar. Ser inga hinder, bara möjligheter. Varje dag.